/
/

Personligt ombud – välfärdsentreprenörer utan gränser - En undersökning av verksamheter för personligt ombud i glesbygd

Sammanfattning

Utmärkande för de flesta av verksamheterna i undersökningen är att de ägs av flera kommuner, ofta med lågt invånarantal, där avstånden inte sällan är stora mellan orterna. Utmärkande är också att de anställda personliga ombuden (PO) är få – i 6 av de 15 verksamheterna som ingår i studien finns endast ett anställt ombud. De personliga ombuden i gles och landsbygd har oftast stark lokal förankring i bygden, och välutbyggda personliga kontaktnät, som man utnyttjar i arbetet. Ombuden framstår som starkt engagerade entreprenörer som agerar informellt och obyråkratiskt – man finner pragmatiska lösningar och utgår från klientens behov och önskemål. Denna allt-i-allo-funktion uppskattas av både klienter och de formella vård- och stödgivarna. Vårt intryck är att PO i glesbygd är klientvänliga verksamheter, med fokus på brukarnas behov och önskemål. PO i glesbygd arbetar ofta ”gränslöst” i betydelsen flexibelt och situationsanpassat. Vår bedömning är att denna ”gränslöshet” talar till verksamheternas fördel.

Målgruppen är utvidgad i flera av verksamheterna i förhållande till de avgränsningar som gjorts av Socialstyrelsen. Hittills tycks inte denna vidgning av uppgiften medföra att personer i ”kärngruppen” (personer med allvarliga, långvariga konsekvenser av psykisk sjukdom och sammansatta stöd-/vårdbehov) ställs åt sidan, vilket förklaras av att PO-verksamheterna på de flesta håll är att betrakta som nyetablerade och ännu inte fullt inarbetade. Kösituationer är därmed sällsynta. PO i glesbygd arbetar i viss mån ”gränslöst” ut mot behovsgrupper som inte ingår i deras grunduppdrag. Vår bedömning är att detta stärker verksamhetens lokala legitimitet, särkilt under etableringsfasen, och är en rimlig anpassning till de lokala förhållandena i de aktuella kommunerna.

Uppdraget att vara PO i glesbygd upplevs av många ombud som oklart – man får själv söka sig fram – vilket, tillsammans med det ofta bristfälliga utbudet av andra insatser, gör att ombuden ger direkta sociala stödinsatser till klienterna vid sidan om samordnings- och koordineringsarbetet. Det är inte ovanligt att de personliga ombuden i glesbygd utför insatser som kunde ha fallit till exempel under landstingets psykiatri och/eller kommunens socialtjänst. Vår bedömning är att ”gränslösheten” i detta avseende är exempel på relevant och nödvändig anpassning av de centrala målen till de lokala verkligheterna. Däremot finner vi att denna lokala glesbygdsanpassning inte överensstämmer med centrala rekommendationer och direktiv för PO-verksamhet i Sverige, och vi anser att de myndigheter som har ansvar för att tillse och stödja PO-arbetet bör acceptera denna utveckling.

PO i gles- och landsbygd arbetar sällan medvetet med att uppmärksamma och påpeka generella systemfel inom de offentliga organisationerna.

Ombudens arbete präglas av låg grad systematik och formalisering. Intagningen av klienter är informell och sköts i praktiken ofta av ombuden själva. Det finns få administrativa rutiner och begränsad dokumentation – de handlingsplaner och kartläggningar som finns är enkla och ses ofta som klientens egendom. Någon enhetlig arbetsmetodik är hittills svår att identifiera, men de regionala nätverk av ombud som finns utgör en viktig plattform för att kunna mejsla fram en tydligare metodik och yrkesroll. Detta blir av särskild betydelse då ensamarbetet är så utbrett i glesbygden. ”Gränslösheten” i form av låg grad av formalisering etcetera, bedömer vi som ett möjligt problem, i synnerhet ur långsiktighets- och legitimitetssynpunkt. De centrala direktiven och rekommendationerna ger inte mycket stöd och ledning till PO-verksamheterna i dessa avseenden.

Det förekommer en stor variation när det gäller hur ledningsgrupperna är organiserade och sammansatta. Ett flertal organisationsföreträdare leder få anställda ombud. Ledningsgrupperna och arbetsledarna har ofta en relativt passiv roll. Till skillnad från vad man kan förvänta sig, bidrar de sällan med stöd och kunskap till ombuden, och de styr heller inte ombuden i deras arbete. Idén om ombudens fristående ställning i förhållande till aktörer och ägarorganisationer tas på stort allvar av både ombuden och deras ledningar. En vanlig uttolkning av den fristående ställningen är att fysiskt placera ombuden utanför socialkontoren, att organisatoriskt placera verksamheten så ”neutralt” som möjligt, samt att tillsätta en arbetsledare utan koppling till kommunens verksamheter för personer med psykiska funktionshinder. Ytterligare markeringar från ombudens sida handlar om att inte söka stöd och kollegialt utbyte från kolleger inom socialtjänst och psykiatri, i vissa fall undviker man aktivt sådana kontakter. I glesbygd kan denna medvetet distanserade hållning på sikt bli påfrestande för de personliga ombuden, och leda till isolering. Ensamarbetet lyfts fram som påfrestande hos de flesta av ombuden inom de verksamheter som ingår i vår undersökning. PO i glesbygd verkar ”gränslöst” – de avgränsas i alla fall ofta inte av sin ledningsgrupp eller arbetsledare. Detta kan tolkas som att vara i samklang med de centrala rekommendationerna, och ska således inte läggas ombuden till last. Vår bedömning är att verksamheterna långsiktigt skulle tjäna på att ha en tydligare ledning, och att detta vore genomförbart utan allvarligare men för det centrala målet för verksamheten: att arbeta på den enskildes uppdrag.

Vi anser att de organisatoriska uttolkningarna i syfte att bibehålla PO-verksamheternas fristående ställning medför en negativ konsekvens i form av bristfällig insyn. Är inte verksamhetens innehåll, målgrupp, prioriteringar och arbetssätt transparenta, riskerar stödet från huvudmännen och legitimiteten att påverkas negativt. En ytterligare aspekt som förtjänar ökad uppmärksamhet är rättstryggheten – både för klienterna och för ombuden själva. I avsaknad av löpande och granskningsbar dokumentation, och givet dagens oklara juridiska omständigheter för PO-arbetet, kan en klient som känner sig felaktigt bemött och behandlad komma att uppleva en påtaglig rättsosäkerhet. Detsamma gäller ett ombud som blir föremål för klagomål från en klient. Dessa situationer är till vår kännedom ännu hypotetiska, men realistiska.

Författarnas rekommendation är att PO-verksamheterna i glesbygd knyter närmare kontakt med de resurser som kan finnas inom kommunen och landstinget, och att de utnyttjar kunskapen hos arbetsledare inom organisationen mer än vad som är fallet i dag. Då ökar förutsättningarna för ett sammanhållet stöd till personer med psykiska funktionshinder, och för en bättre arbetssituation för ombuden när det gäller arbetsgemenskap och professionell utveckling. Utmaningen ligger i att skapa en yrkesidentitet och integritet hos ombuden med fokus på klientintresset, och samtidigt förmå ombuden att aktivt söka samarbete, stöd och kollegialt utbyte från de offentliga vård- och stödgivarna liksom från frivilligorganisationerna. Systematisk dokumentation och uppföljning av effekterna av PO-arbetet ser vi även som en kritisk framtidsfråga med bäring på överlevnadspotentialen hos denna organiseringsform och detta arbetssätt.

Sammantaget visar studien på en rad olika lokala översättningar av de statliga riktlinjer och rekommendationer som finns för PO-verksamhet. Författarnas bedömning är att det är viktigt att lokalt utformade profiler på ombudsverksamheten uppstår. Dessa anpassas efter de specifika förutsättningar som finns på respektive ort. Det finns inget egenvärde i att klamra sig fast vid centrala rekommendationer, om dessa inte överensstämmer med de faktiska förhållandena, och med ombudsrollen i glesbygd. ”Förbudet” mot att ge behandling eller generellt utföra uppgifter inom annan organisations ansvarsområde är därmed ibland dysfunktionellt i ett glesbygdsperspektiv. Naturligtvis måste en PO-verksamhet som av lokalt plausibla skäl arbetar på vård- och stödområden reglerade via författning, anpassa arbetssättet till gällande föreskrifter, vilket i praktiken ofta innebär krav på tillsynsmöjligheter bland annat via viss dokumentation. Det är viktigt att de inblandade aktörerna har kunskap om den specifika ombudsverksamhetens domän, det vill säga vilken målgrupp om

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2005
Artikelnummer: 2005-123-19
Format: PDF
Antal sidor: 88
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 0 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00