/
/

Kejsarsnitt i Sverige 1990-2001

Denna publikation går inte längre att beställa i pappersform.

Sammanfattning

Precis som i andra delar av den industrialiserade världen har andelen graviditeter som avslutas med kejsarsnitt ökat kraftigt i Sverige sedan mitten av 1990-talet. Världshälsoorganisationens (WHO) generella rekommendation från 1985 lyder på en kejsarsnittsfrekvens på 10–15 procent, men det råder oenighet om huruvida detta är en medicinskt motiverad nivå. Den svenska kejsarsnittsfrekvensen är fortfarande internationellt sett relativt låg, men den ligger numera klart över WHO:s rekommendation. Den stigande kejsarsnittsfrekvensen gör frågan om eventuella risker för maternella komplikationer efter kejsarsnitt extra aktuell.

Denna rapport består av två delar: delstudie A och B. Del A är en kartläggning av skälen till den svenska ökningen av kejsarsnittsfrekvensen under 1990-talet, medan del B utgörs av en djupanalys av maternella komplikationer efter kejsarsnitt.

Kejsarsnittsfrekvensen i Sverige ökade från 10,9 procent år 1990 till 16,6 procent år 2001, och den grupp som i särklass bidrog mest till den observerade ökningen var gruppen fullgångna huvudbjudna enkelbörder från 8,1 procent 1990 till 12,2 procent 2001. Denna rapport koncentreras kring denna grupp.

Äldre mödrar, förstföderskor, och kvinnor med hög Body Mass Index (BMI) löpte en väsentligt förhöjd risk att förlösas med kejsarsnitt. Under 1990 steg medelåldern kraftigt bland födande kvinnor, och likaså steg andelen kvinnor med övervikt signifikant. Även andra förändringar i populationen noterades som kunde tänkas påverka kejsarsnittsfrekvensen, och det visade sig vara av största vikt att ta hänsyn till populationsförändringar vid studier av kejsarsnittsfrekvens.

Kejsarsnittsindikationer klassificerades genom att alla förlossningsdiagnoser vid det enskilda fallet beaktades. Även annan information (om t.ex. födelsevikt och kvinnans eventuellt tidigare kejsarsnitt) vägdes in. Förändring av diagnossystem och lokala variationer gjorde dock att alla skattningar av kejsarsnittsindikationer blev något osäkra.

Den årliga genomsnittliga ökningen av kejsarsnittsfrekvensen beräknades till ca 4,5 procent, vilket motsvarar en ca 60-procentig ökning åren 1990– 2001. Då man korrigerat för populationsförändringar, kvarstod en årlig ökning om ca 3 procent vilket motsvarar en ca 40-procentig ökning 1990– 2001. Ökningen av de akuta kejsarsnitten var ungefär lika stor som ökningen av de elektiva kejsarsnitten.

Av ökningen bland fullgångna huvudbjudna enkelbörder berodde ca

• 30 % på förändringar i populationen

• 30 % på ökning av kejsarsnitt med fetal indikation

• 10 % på ökning av kejsarsnitt p.g.a. tidigare kejsarsnitt

• 9 % på sannolikt psykosocial ("humanitär") indikation

• 21 % på ökning av övriga/okända indikationer.

Den indikationsgrupp som ökade mest var kejsarsnitt på sannolikt psykosocial ("humanitär") indikation (ökning med ca 80 procent). Eftersom denna grupp var relativt liten bidrog den dock lite till den totala ökningen.

Ett grovt mått på de nyfödda barnens hälsa utgörs av den peri- och neonatala dödligheten (dödföddhet + död före 1 månads ålder). Denna var relativt oförändrad under den studerade perioden.

Även användning av sugklocka eller tång ökade under den studerade tidsperioden. Det gick således inte att hitta några hållpunkter för att ökningen kunde bero på en ökad benägenhet att välja kejsarsnitt framför sugklocka/ tång vid komplicerade förlossningar.

Kejsarsnittsfrekvensen ökade i samtliga län, men det fanns stora skillnader mellan län. I Skåne och Blekinge län var kejsarsnittsfrekvensen bland fullgångna huvudbjudna enkelbörder (genomsnitt under perioden) 7–8 procent, medan den i Gotlands, Uppsala och Stockholms län uppgick till 11–12 procent. Denna stora skillnad kvarstod sedan det korrigerats för populationsskillnader. De län som hade hög frekvens elektiva kejsarsnitt hade i regel också hög frekvens akuta kejsarsnitt. Den peri- och neonatala dödligheten skiljde sig inte lika drastiskt åt mellan länen, men vissa skillnader kunde konstateras. Det gick emellertid inte att skönja något som helst samband mellan generell kejsarsnittsfrekvens och dödlighet.

Det kan vara rimligt att anta att en del av den ökande kejsarsnittsfrekvensen visserligen kan vara betingad av en bättre identifiering av risksituationer – både prenatalt och intrapartalt – men att mycket talar för att en stor andel av den drastiska ökningen knappast har varit medicinskt motiverad.

I rapporten visades det att kejsarsnittsförlösta jämfört med vaginalförlösta kvinnor löpte ökad risk för

• riklig blödning i samband med förlossning (blödning ledande till koagulationsrubbning, behov av blodtransfusion, blödning = 1000 ml, blödning = 1500 ml)

• endometrit i puerperiet

• tromboemboliska komplikationer efter förlossning (lungemboli, djup ventrombos, cerebral infarkt/trombos – "stroke")

• uterusruptur vid nästföljande graviditet.

En del riskskattningar har dock bedömts som tämligen osäkra då de påverkats av metodologiska svårigheter. Den största tyngden i denna rapport ligger på de mer allvarliga komplikationerna – tromboemboliska komplikationer samt uterusrupturer.

I den population som studerats (där kvinnor med vissa risktillstånd exkluderats) antydde resultaten att kejsarsnittsförlösta kvinnor löpte en 3-4 gånger så hög risk som vaginalförlösta kvinnor att drabbas av lungemboli, djup ventrombos eller cerebral trombos i puerperiet. Riskökningen vid kejsarsnitt tycktes vara markant, men det måste framhållas att det rör sig om ovanliga komplikationer (mindre än 2 per 1000 kejsarsnittsförlösta kvinnor). Det finns alltså ingen anledning att oroa den enskilda kvinnan, även om förlossningsvårdspersonal, mot bakgrund av en ökande kejsarsnittsfrekvens, bör vara medveten om riskökningen för allvarliga tromboemboliska komplikationer.

En kvinna som tidigare förlösts med kejsarsnitt löper en mer än 30 gånger så hög risk att drabbas av uterusruptur vid en efterföljande graviditet som en omföderska som enbart haft vaginala förlossningar. Den absoluta risken för en kvinna som genomgått ett kejsarsnitt att råka ut för en uterusruptur vid varje följande graviditet/förlossning är dock inte särskilt påtaglig – ca 5,4 per 1000. Den absoluta risken är dock så pass stor att den bör beaktas och vägas mot övriga risker och fördelar vid ett kejsarsnitt.

Konsekvenser av riskskattningarna av maternella komplikationer:

• risk för blödning > 1000 ml som direkt konsekvens av ingreppet vid 1 av 12 kejsarsnitt

• risk för allvarlig tromboembolisk komplikation (som direkt följd av ingreppet) vid 1 av 820 kejsarsnitt

• risk för uterusruptur vid nästkommande graviditet vid 1 av 185 graviditeter efter tidigare kejsarsnitt.

Det torde råda bred enighet om att man bör minimera antalet ickemedicinskt indikerade kejsarsnitt med bibehållen säkerhet och kvalitet i förlossningsvården. Dock kommer det knappast någonsin att finnas kristallklara kriterier för när ett kejsarsnitt är medicinskt motiverat. Med barnutfallet mätt som peri- och neonatal dödlighet går det inte i rapporten att hitta övertygande hållpunkter för att den drastiskt stigande kejsarsnittsfrekvensen först och främst skulle vara en följd av en säkrare förlossningsvård.

Vid en akut risksituation är ett beslut om en akut åtgärd inte kontroversiell, men vid de talrika tillfällen då riskminskningarna för barnen är mer måttliga finns det en rad aspekter som måste vägas in. En ständigt fortsatt diskussion om användandet av kejsarsnitt som förlossningsmetod kan förhoppningsvis förhindra att förlossningsvårdspersonal, i sin iver att minska vissa risker för barnen, kan råka utsätta både barn och moder för andra, inte lika ofta uppmärksammade, risker.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2005
Artikelnummer: 2005-112-3
Format: PDF
Antal sidor: 73
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 0 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Graviditet