Normbrytande beteende i barndomen 

Sammanfattning, framtida forskning och implikationer

I detta kapitel ger vi en kort sammanfattning av huvuddragen i forskningsöversikten och drar slutsatser kring vad vi tagit upp i samtliga föregående kapitel. Här pekar vi även ut några särskilt angelägna områden för framtida forskning, det vill säga vad vi behöver veta mer om. Vi diskuterar också kortfattat vilka praktiska implikationer denna samlade kunskap kan ha.

Sammanfattning

Fokus för denna forskningsöversikt har varit barndomsdebuterande normbrytande beteende. Vi har definierat detta, i linje med majoriteten av tidigare forskningsstudier, såsom normbrytande beteende upp till och med 12 års ålder. Att ett barn uttrycker normbrytande beteende innebär att han eller hon uppvisar beteenden som bryter mot de normer och regler som gäller i den miljö han eller hon befinner sig i. Beteendet kan vara aggressivt (overt) gentemot människor eller djur. Det kan också vara icke-aggressivt (kovert), vilket kan uttryckas i form av exempelvis skolk, trots, lögnaktighet, stöld och skadegörelse. Allvarlighetsgraden i det normbrytande beteendet kan variera, allt ifrån snatteri till våldsamt beteende gentemot andra. När det normbrytande beteendet är utpräglat och dessutom orsakar någon typ av funktionsnedsättning kan diagnosen uppförandestörning ställas.

Uppförandestörning är den psykiatriska diagnos som kan ställas på barn med utpräglat normbrytande beteende. Diagnossystemet DSM (nuvarande version: DSM-IV-TR) definierar dock barndomsdebuterande normbrytande beteende (uppförandestörning) såsom normbrytande beteende som tagit sin start före 10 års ålder.

Mellan 1 och 10 procent av barnen i en normalpopulation uppvisar utpräglat normbrytande beteende. Könsskillnaderna är stora, och man ser att normbrytande beteende är mellan 3 och 4 gånger vanligare bland pojkar än bland flickor. En av flera möjliga förklaringar till de högre nivåerna av normbrytande beteende bland pojkar jämfört med bland flickor är att pojkar i större utsträckning än flickor erfar och exponeras för riskfaktorer för normbrytande beteende.

Metoderna och instrumenten för att mäta normbrytande beteende är många – intervju, observation och frågeformulär är några av dessa. För att få en så objektiv och rättvisande skattning som möjligt är det lämpligt att använda sig dels av ett strukturerat tillvägagångssätt, dels av multipla informanter (t.ex. barnet själv, föräldrar, lärare).

Varför utvecklar vissa barn normbrytande beteende? Genom vilka processer? Det finns tyvärr inga enkla svar på dessa frågor. Flera olika faktorer samverkar i utvecklingen och upprätthållandet av normbrytande beteende hos individen. Sannolikt är också olika faktorer av olika vikt för olika individer, och utvecklingsvägarna likväl som orsaksbakgrunderna till normbrytande beteende i barndomen skiljer sig åt mellan olika grupper av barn. Den mest fullständiga förståelsen uppnås sannolikt genom att man använder sig av ett holistiskt-interaktionistiskt synsätt. Detta innebär att man tar med i beräkningen att de olika faktorer som är betydelsefulla för utvecklingen av normbrytande beteende kan observeras på flera olika nivåer. De två nivåer som framhållits som mest centrala i den tidiga utvecklingen av normbrytande beteende är individen och hans eller hennes föräldrar och familj. Här tar man främst hänsyn till egenskaper hos barnet (t.ex. ärftliga egenskaper, temperament), egenskaper hos familjen och dess medlemmar (t.ex. föräldrarnas psykiska hälsa) och samspelet mellan barnet och familjemedlemmarna (t.ex. uppfostringsmetoder). Faktorer på ytterligare nivåer och kontext (t.ex. närsamhälle, skola) har dock också visat sig ha betydelse. Ju fler riskfaktorer som kan observeras för ett och samma barn, desto större tenderar risken för normbrytande beteende att vara. Om dessa riskfaktorer dessutom observeras på flera nivåer (t.ex. individ och familj) är risken för normbrytande beteende än mer förhöjd. Generellt tycks liknande riskfaktorer gälla för både pojkar och flickor, men det verkar också finnas vissa olikheter och könsspecifika riskfaktorer (t.ex. tidig pubertet hos flickor).

De flesta barn uttrycker aggressivitet i mycket tidig ålder. Majoriteten kommer dock att växa ifrån det aggressiva beteendet fram till förskole- eller skolåldern. Det finns dock en mindre grupp barn för vilka det aggressiva normbrytande beteendet stabiliseras och fortsätter. Här ser man att närvaro av flera riskfaktorer samtidigt spelar en betydande roll, då detta ökar risken för att det normbrytande beteendet vidmakthålls.

Det är inte sannolikt att en enda teori kommer att kunna förklara utvecklingen av normbrytande beteende hos alla barn, då det visat sig att denna grupp är mycket heterogen. Vissa övergripande faktorer och processer kan dock möjligtvis vara likartade. Normbrytande beteende i barn domen förekommer ofta samtidigt som andra psykiatriska syndrom. De vanligaste komorbida psykiatriska tillstånden är ADHD, ångestsyndrom och depression. Man har också sett att det finns meningsfulla sätt att undergruppera barn med normbrytande beteende för att bättre kunna förklara varför beteendet uppstått, förutse vilka konsekvenser beteendet kan få och anpassa behandling till individens specifika behov. Några av dessa sätt att undergruppera barn med normbrytande beteende är att dela in barnen i undergrupper med kontra utan ADHD, med kontra utan syndromet brist i empati – flackt känsloliv, och med kontra utan aggressivt normbrytande beteende.

Långtidsprognosen för barn vars normbrytande beteende debuterat tidigt är inte speciellt ljus. Ungefär hälften av pojkarna och en femtedel av flickorna fortsätter med sitt normbrytande och sedermera kriminella beteende ända upp i vuxen ålder. Endast ett fåtal av de barn som uppvisat normbrytande beteende i barndomen är helt fria från problem senare i livet. Barndomsdebuterande normbrytande beteende ökar alltså risken för stabilt och allvarligt normbrytande beteende och för andra problem, exempelvis i arbetsliv och relationer. Det finns flera olika processer som kan förklara denna kontinuitet. Individens egenskaper, individens samspel med andra, och de situationer som individen befinner sig i kan på olika sätt förstärka det normbrytande beteendet och göra att det upprätthålls över tid. Dessa processer kan också göra att det normbrytande beteendet får negativa konsekvenser inom andra områden. Möjligen är denna observation av större vikt för flickor än för pojkar, då man menar att de problem som vanligtvis studeras i relation till normbrytande beteende är utfall som är vanligare bland pojkar, vilket kan ge en skev bild av konsekvenserna av flickors normbrytande beteende.

Om riskfaktorsområdet kan anses som relativt välstuderat, måste man tillstå att protektionsområdet, åtminstone i jämförelse, är relativt understuderat. De faktorer som man hittills funnit vara skyddande och därmed minskar risken för att individen ska utveckla normbrytande beteende ligger främst på individ- (t.ex. hög intelligens, stabilt temperament) och familjenivå (t.ex. positiv föräldra-barnrelation, responsiva föräldrar).

Det faktum att utsikterna för en positiv utveckling bland de barn som uppvisar normbrytande beteende inte är så goda visar på det stora behovet av effektiva förebyggande och behandlande insatser för denna grupp. Man har visat att en forskningsanknuten, systematisk, strukturerad, tidig, långsiktig och bred ansats generellt sett fungerar bäst. Effektiva och väl implementerade interventionsprogram tycks också vara ekonomiskt lönsamma på så vis att de innebär större förtjänster än kostnader. Forskning som visar att gruppen barn med normbrytande beteende är heterogen pekar också på hur väsentligt det är att anpassa insatserna till barnens specifika problembild. Vidare ger preventions- och behandlingsfältet oss en unik möjlighet att testa teorier om kausala samband mellan risk- och protektiva faktorer och normbrytande beteende. Denna möjlighet har dock ännu inte utnyttjats i så stor utsträckning som man kanske skulle kunna önska.

Vad behöver vi veta mer om?

Även om vi tidigare pekat på hur stort och växande detta forsk