/
/

Hemlösa män i Stockholm - En femårig uppföljning av 82 hemlösa män i Stockholm - de flesta med psykiska funktionshinder

Sammanfattning

Denna femåriga uppföljning utgår från en av socialtjänstens uppsökargruppers arbete i Stockholm under, i huvudsak, år 1996. Man kom då i kontakt med 82 män, de flesta med allvarliga psykiska problem i kombination med missbruksproblem.

Uppföljningen visar att livet för majoriteten av männen inte hade förbättrats: en femtedel hade avlidit och bland de överlevande var tre fjärdedelar fortfarande hemlösa. Överdödligheten i gruppen var närmare fem gånger högre än bland män i normalbefolkningen.

Inga av de män som hade en primär psykos (vanligtvis schizofreni) hade avlidit under denna femårsperiod. Den minskade dödsrisken kan sannolikt bero på att gruppen varit föremål för ett större vårdomhändertagande, varit hemlösa kortare tid, samt att färre i gruppen använde alkohol och droger jämfört med de övriga. Omvänt kan därför sägas att det här finns ett samband mellan lång hemlöshet, mindre vård, missbruk och hög dödlighet.

År 2001 levde och vistades 61 av de 82 männen i Sverige. För dessa hade de senaste fem åren varit en vandring mellan olika tillfälliga drogfria boendeinstitutioner, behandlingshem (frivillig vård eller tvångsvård), härbärgesboende, avgiftningskliniker och annan sjukvård. Trots denna hjälp från samhället hade de hemlösa männens problematik förvärrats. Den dubbla problematiken (psykisk sjukdom i kombination med missbruksproblem) hade ökat. Tre fjärdedelar av gruppen hade kända psykiska problem och fyra femtedelar hade missbruksproblem. Över hälften av gruppen hade varit hemlösa längre än tio år.

Rapporten visar att socialsekreterarna har en relativt gedigen kunskap om männens svåra problematik samt vård-, boende- och stödbehov. Trots denna kunskap har de, eftersom de befinner sig längst ner i en hierarkisk politikerstyrd organisation, begränsade möjligheter att utveckla och påverka det traditionella utbudet av resurser. Resultatet blir att socialsekreterarna i många fall vet att hjälpen (placering på drogfria boendeinstitutioner eller behandlingshem) inte kommer att bidra till en varaktig förbättring av männens situation utan i vissa fall endast upprätthålla livet på dem, men några andra alternativ finns inte att tillgå. Vård-, boende- och stödutbudet har under dessa fem år varit relativt enhetligt och traditionellt. Många av männen vill endast "ha ett eget boende", en "fast adress". Vägen dit är lång, alltför lång för dessa män. För att få tillgång till ett mer permanent boende måste männen uppfylla kraven på nykterhet och drogfrihet, uppvisa en viss psykisk stabilitet och det som brukar kallas gott uppförande, vilket de flesta i denna grupp inte klarar av.

Intervjuerna med männen visar att de lever i två världar: "kamratvärlden" och "hjälpvärlden". Båda världarna ställer krav och förväntningar på männen. I kamratvärlden erbjuds en gemenskap, ett slags försäkringssystem som kretsar kring missbruket. Den som har bjuder de andra. Den som ta emot "en sup" bjuder senare tillbaka. Detta gäller också när någon fått tillgång till exempelvis en försökslägenhet: den som har någonstans att bo släpper in kamraterna ("bor hos kompisar"). För den som vill sluta missbruka, eller minska sitt missbruk, innebär detta oftast en isolering. För den hemlöse är därför valet mellan en sorts gemenskap och isolering relativt enkelt. Konflikten mellan kamratvärldens krav på att solidariskt delta i missbruket och hjälpvärldens krav på nykterhet och drogfrihet är därmed uppenbar. Inte ens den hemlöse missbrukaren är därmed utan ett nätverk. Kamratvärlden kan inte erbjuda nykterhet och hjälpvärlden har inte, så här långt, kunnat hjälpa dessa hemlösa män till en bättre livssituation, som inkluderar ett permanent boende och delvis ett nytt nätverk.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2004
Artikelnummer: 2004-131-14
Format: POD
Antal sidor: 90
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 76 kr

Kontakt

Annika Remaeus
075-247 32 93

Mer hos oss

Hemlöshet