/
/

Tågolyckan i Storbritannien 1999 – KAMEDO-rapport 80

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (KAMEDO) vid Socialstyrelsen. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

Den tågkollision som inträffade den 5 oktober 1999 i närheten av Paddington, London, resulterade i 31 döda och nära 300 skadade. Orsaken till kraschen var att en av lokförarna passerade en signal som visade på rött. En offentliga utredning påvisade dock att ett stort antal samverkande faktorer
låg bakom kollisionen och hade bidragit till att skadorna blev så omfattande. Utredningen utmynnade också i rekommendationer för att förbättra säkerheten på de engelska järnvägarna.

Den prehospitala sjukvårdsinsatsen leddes av London Ambulance Service (LAS) och kan närmast beskrivas som en tillämpning av ”Load and Go”-principen. Trots det stora antalet skadade kunde normala behandlingsprinciper tillämpas. Det berodde framför allt på mycket stor tillgång till ambulansresurser samt möjligheten att fördela de skadade på flera sjukhus. Problemet för insatsledningen var snarare att man hade för mycket än för litet resurser. Själva räddningsinsatsen genomfördes enligt den lednings- och samverkansplan (LESLP) mellan de olika räddningstjänstorganisationerna som är införd i London sedan 1993.

Planen har vuxit fram som ett resultat av ett antal tågkollisioner och bombdåd. Den fungerade till full belåtenhet. Insatsen fick också beröm både i media samt i den efterföljande utredningen.

Observatörernas slutsatser
Den katastrofledningsplan som myndigheter och organisationer i London utformat under åren togs i bruk snabbt efter olyckan vid Paddington station. Detta var en av flera orsaker till att hela räddningsaktionen förflöt utan att man i efterhand kan påvisa några större problem. Vid stora olyckor är det viktigt att man i tid utlyser detta katastroflarm. Dessutom bör varje enskild organisation som aktivt ingår i katastrofarbetet ha möjlighet till att utlysa detta katastroflarm även om det då finns en risk för s.k. överlarmning.

De första brandstyrkorna kom snabbt på plats och släckningsarbetet påbörjades tidigt. Liksom vid andra transportolyckor där mycket motorbränsle antänds var elden emellertid explosionsartad. Man tvingades koncentrera släckningen till angränsande vagnarna. De som satt i de eldhärjade delarna kunde inte räddas.

Ledning av sjukvården vid katastrof med vandrande ledningsansvar tycks fungera bra. De olika ledningsnivåer som finns i det engelska systemet och som liknar de svenska, beskrivs med en enklare terminologi än i den svenska organisationen. En förenkling av den svenska terminologin skulle sannolikt
göra våra svenska ledningsfunktioner tydligare.

Den engelska ambulanssjukvården har en stark ställning och roll i ledningen av en katastrofinsats. Detta ger möjlighet att kontrollera hur de skadade transporteras till olika sjukhus. Det krävs emellertid särskild utbildning av de ambulansbefäl som då kallas till skadeplatsen. Likaså krävs att man använder sig av samverkans- och sambandspersoner på sjukhusen.

Sjuktransportresurser är vid katastrof i det s.k. moderna samhället sällan ett problem. Däremot tycks resurserna ofta vara underutnyttjade.

Vid katastrof uppkommer många gånger problem med överbelastade kommunikationssystem. Det är väsentligt att utnyttja flera system samtidigt: fast telefoni, mobiltelefon, radio. Vissa radiofrekvenser bör reserveras för katastrofsituationer. Detta fungerade bra vid Paddington station.

Med undantag från stora regioner i tredje världen är sjukhusens möjligheter att klara en katastrofsituation i det välutvecklade samhället goda. När katastrofplaner finns och sätts igång tillströmmar personal och man mobiliserar operationsresurser liksom sjukvårdssängar i tillräckligt antal. Frivilliga som anmäler sig behövs sällan.

En katastrof innebär ofta att både barn och vuxna skadas. Sjukhusens katastrofplaner bör därför innefatta handlingsregler för omhändertagande av
skadade i alla åldrar.

Det psykosociala omhändertagandet är väl inarbetat på alla nivåer i den engelska katastroforganisationen. Även inom polisorganisationen finns s.k. ”family liaisons” officers för stöd av anhöriga till omkomna.

Datasystem är av stort värde för registrering och identifiering av alla som
varit inblandade i en katastrof. Det svenska systemet med personnummer är
här till stor nytta.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2004
Artikelnummer: 2004-123-5
Format: PDF
Antal sidor: 28
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 0 kr

Kontakt

Mer hos oss

Kamedo-rapporter