/
/

Vad vet vi om flickor som skär sig?

Socialstyrelsen fick 2003 regeringens uppdrag att beskriva problemet med flickor som skadar sig själva genom att tillfoga sig yttre skador på kroppen. I rapporten beskrivs problemets omfattning och karaktär.

Sammanfattning

Ungdomar som skadar sig genom att skära sig avser vanligen inte att ta sitt liv utan vill uppnå snabb, tillfällig lättnad i ett svåruthärdligt tillstånd. Självförvållade skador med detta syfte är inte något nytt fenomen. Under det senaste decenniet har en viss tendens till ökning av beteendet bland tonårsflickor rapporterats, framför allt från olika professionella grupper. En del ungdomar initierar beteendet själva, medan andra lär sig av kamrater. Socialstyrelsen har fått regeringens uppdrag att beskriva problemet med flickor som skadar sig själva genom att tillfoga sig yttre skador på kroppen. Ett deluppdrag omfattade en nationell kartläggning av problemets omfattning och tänkbara bakomliggande orsaker. Det avrapporterades till regeringen i januari 2004.

Ett annat deluppdrag är att sammanställa nationell och internationell forskning om självskadebeteende hos flickor. Få vetenskapliga studier, där man specifikt inriktat sig på självskadebeteende hos barn och ungdomar, har hittats. Däremot finns det ett litet antal studier (befolkningsstudier och kliniska undersökningar) av barns psykiska hälsa där frågor om självskador också tagits med. Ett problem är dock att frågorna inte är formulerade så att självtillfogade yttre kroppsskador kan skiljas från självmordshandlingar. I litteraturen om självskador hos vuxna, som är mer omfattande, finns viss information. Dessa retrospektiva studier är problematiska av flera skäl. De studerade populationerna består i huvudsak av vuxenpsykiatriska patienter, dvs. starkt selekterade grupper med kroniska och ofta andra allvarliga psykiska störningar. Studierna är ofta små, och är olika beträffande avgränsning och metod, vilket gör resultaten svåra att jämföra.

Ett flertal olika, delvis överlappande, definitioner av begreppet ”självskada” har använts i såväl svenska som internationella studier. Detta kan ge upphov till missförstånd och försvårar jämförelser. Ingen vet hur många svenska ungdomar som skadar sig genom hudskärning/rispning/bränning. I Socialstyrelsens mycket begränsade kartläggning av självskadebeteende blev bedömningen att minst 1 procent av flickor mellan 13–18 år någon gång skadat sig på detta sätt. Denna uppgift är grundad på hur många flickor personal inom barn- och ungdomspsykiatri, skolhälsovård, socialtjänst m.fl. kände till.

I både nationella och internationella enkätundersökningar riktade till ungdomar själva har 5–7 procent av ungdomspopulationen angett självskadebeteende i form av tablettförgiftningar eller självtillfogade yttre skador på kroppen, åtminstone vid något tillfälle. Internationella data talar för att endast en mycket liten andel (mindre än 15 procent) av dessa ungdomar söker sjukhusvård för skadan.

Hos vuxna har förekomsten av självskadebeteende någon gång under livet uppskattats till cirka 4 procent (med stora variationer). Av retrospektiva studier på vuxna kvinnor som skadar sig själva framgår i allmänhet att beteendet börjat i tidiga tonår. Man kan emellertid inte av detta dra slutsatsen att de som skär sig i tonåren nödvändigtvis fortsätter att göra det i vuxen ålder. Sannolikt lär sig många ungdomar att bemästra stress på ett mer konstruktivt sätt. Empirisk (erfarenhetsbaserad) kunskap om prognos för ungdomar som skadar sig själva saknas.

Självskadebeteende betraktas i de internationella diagnosmanualerna inte som en egen störning eller sjukdom. Samband mellan självskadebeteende och traumatiska upplevelser under barndomen (vanskötsel, psykiska/fysiska/sexuella övergrepp), liksom senare träffade trauman, har rapporterats. Inom vuxenpsykiatrin förknippas ofta självskadebeteende med andra allvarliga psykiska störningar.

I många förklaringsmodeller/hypoteser fokuseras på problem eller svårigheter i tidiga relationer, individens svårigheter att emotionellt reglera negativa känslor eller att kontrollera impulser. I andra förklaringsmodeller beskrivs samband mellan individens medfödda sårbarhet och de svårigheter den kan medföra, t.ex. i samspelet med stress i uppväxtmiljön. Det finns också psykologiska förklaringsmodeller som starkare betonar kulturella faktorer och likheter med traditionella övergångsriter.

Utifrån biologiska hypoteser diskuteras såväl impulskontrollstörning som inverkan av signalsubstanser och störd funktion hos kroppsegna endorfiner med ändrad smärttröskel. Endast ett litet fåtal studier (ingen svensk) av små patientgrupper har publicerats om behandling av ungdomar med självskador. Två små internationella studier av kognitiv beteendeterapi har visat viss positiv effekt. Dialektisk beteendeterapi, som ursprungligen utarbetades för självmordsbenägna kvinnor med borderline personlighetsstörning, har prövats med viss framgång vid behandling av tonårsflickor med självskadebeteende. I övrigt saknas i stort sett relevant behandlingsforskning.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2004
Artikelnummer: 2004-123-41
Format: POD
Antal sidor: 50
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 76 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00