/
/

Terrorattackerna mot World Trade Center 11 september 2001 – KAMEDO-rapport 84

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (KAMEDO) vid Socialstyrelsen. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

New York är ett av världens ledande finanscentrum och USA:s främsta handels- och industristad. Ön Manhattan, stadens kärna och administrativa centrum, är ett av världens mest tätbefolkade områden. Där, i World Trade Center, inträffade den terrorattack som kan betecknas som den största katastrof som människan förorsakat under fredstid.

Den 11 september 2001, klockan 08.46, kraschar det första flygplanet in i den norra, 110 våningar höga skyskrapan World Trade Center 1. Det är en Boeing 767 på väg från Boston med 92 personer ombord. Kraschen sker ungefär i nivå med den hundrade våningen. Den fulltankade flygmaskinen orsakar enorma skador och en explosionsartade brand bryter ut högt upp i byggnaden. Skadorna är av en sådan omfattning att brandmännen i de tidigast larmade brandstyrkorna redan under färden mot katastrofplatsen frågar sig om de ska kunna påverka katastrofens förlopp.

Redan vid ankomsten till katastrofplatsen uppstår svårigheter att nå den brinnande skyskrapan på grund av alla nedfallande föremål och förtvivlade människor som desperat hoppar ut från byggnaden för att undkomma elden. En katastrofledningsplats upprättas i byggnadens lobby. Därifrån tar sig sedan stora delar av brandstyrkorna upp i tornet via trapphusen. På väg uppåt i byggnaden möter brandmännen personer som befunnit sig nedanför de skadade våningarna. De tar sig under ganska ordnade förhållanden nedför. Däremot råder kaos utanför byggnaden eftersom kommunikationerna i stort sett har slutat att fungera.

Sjutton minuter senare, klockan 09.03, kraschar det andra kapade flygplanet in i den andra skyskrapan, World Trade Center 2. Detta plan är också en Boeing 767 på väg från Boston, ombord finns 65 personer. De direkta följderna är troligen ännu mer förödande denna gång eftersom planet träffar skyskrapan på en lägre nivå.

Även här, i det andra tornet, beslutar brandledningen att upprätta sin ledningsplats nere i lobbyn. Där finns nämligen redan då tecken på att den först träffade skyskrapan kan falla samman. Viljan att försöka rädda så många som möjligt gör det dock svårt att bryta räddningsarbetet. När man väl fattar beslutet att avbryta fungerar inte kommunikationerna längre. Därför nås troligen inte de brandmän som befinner sig uppe i det andra tornet av ordern om att evakuera.

Det blir World Trade Center 2 som först kollapsar klockan 10.05, 57 minuter efter det att planet har träffat byggnaden. Cirka 29 minuter senare faller även det först träffade tornet samman och alla som fortfarandebefinner sig i byggnaderna går mot en säker död. Omkringliggande byggnader i hela World Trade Center-komplexet är allvarligt skadade. Katastrofplatsen är oöverskådlig och otillgänglig för fortsatt fungerande räddningsarbete under flera timmar. Därutöver har all slags kommunikation och elförsörjningen över stora delar av Manhattan nästan helt slagits ut.

De båda skyskrapornas kollaps orsakade en enorm damm- och rökutveckling som gjorde det svårt för dem som befann sig nära att se något överhuvudtaget. De vanligaste skadorna som drabbade dessa människor var därför inandnings- och ögonskador.

När röken hade skingrats och dammet lagt sig och de överlevande brandmännen och ambulansmännen började förstå vad som hade hänt kunde räddningsarbetet återupptas. En samordnad katastrofledning kunde inte återupprättas omedelbart. Därför agerade de flesta brand- och ambulansmän på egen hand. Ambulanstransporterna gick till de närmast belägna sjukhusen dit även ett mycket stort antal skadade kunde ta sig på egen hand. Några av de uppsamlingsplatser som upprättades tidigt under katastrofförloppet kunde i viss mån återanvändas. Andra flyttades på grund av risken för nya ras. Till dessa uppsamlingsplatser sökte sig också ett stort antal volontärer men deras hjälp behövdes inte. Senare anslöt även katastrofteam från andra delstater.

På sjukhusen initierades katastroflarm i ett mycket tidigt skede och man kunde snabbt mobilisera tillräckliga resurser för att ta emot en förväntad anstormning av skadade. De svårast skadade kom relativt tidigt efter den första kraschen men när de båda tornen rasat samman började personalen på sjukhusen förstå att antalet överlevande skulle bli begränsat. Det blev därför en svår väntan på överlevande skadade som aldrig kom.

Allt eftersom timmarna gick anlände däremot många räddningsarbetare som skadats i samband med släckningsarbete och när de sökte efter överlevande. De flesta hade ögonbesvär eller andra lindriga skador.

Attacken mot World Trade Center medförde en extrem psykisk belastning på räddningstjänsten i New York. Trots att den är uppdelad på många mindre brandstationer så var många av brandmännen nära vänner. Det är inte heller ovanligt med släktband av olika slag. Över 350 brandmän omkom och därigenom drabbades många människor av traumatiska förluster med de risker för svåra sorgreaktioner som detta kan medföra. Där-för kan man förvänta sig en avsevärd ökning av psykiska problem och sjuklighet bland New Yorks brandmän och deras närstående.

USA:s befolkning och särskilt New Yorks kom att drabbas av det som brukar betecknas som ett nationellt trauma, dvs. en händelse som medför en genomgripande påverkan på en hel befolkning, oavsett vilka fysiska skador som har inträffat. Antalet personer med akuta stressyndrom, posttraumatiska stressyndrom och traumatiska sorgereaktioner verkar ha varit av den omfattning man kan förvänta sig vid ett trauma av detta slag. Hur händelsen drabbat på det personliga planet samt hur nära man befann sig World Trade Center var avgörande för vilka psykiska skador som uppkom.

Observatörernas erfarenheter

• När generella katastroflarm utlyses i de delar av världen som anses välutvecklade sker en mycket snabb och effektiv mobilisering av både brandstyrkor, ambulanser och medicinsk personal på sjukhusen. Resursbristen som per definition ingår i själva katastrofscenariot är därför oftast kortvarig. Vid World Trade Center var katastrofen av den art att det överskred mänsklig förmåga att förhindra eldens förlopp, den fortsatta destruktionen av skyskraporna och deras slutliga kollaps.

• Att World Trade Center-tornen skulle kollapsa var omöjligt att förutse. Erfarenheten av denna typ av explosionsartade bränder i höga byggnader kommer säkerligen att medföra att riskbedömning och planering av insatser kommer att föregås av mycket noggrannare analyser än de som gjordes här. Men detta kommer att ta litet tid att genomföra.

• När väl en katastrofinsats har påbörjats är det mycket svårt för katastrofledningen att avbryta insatsen på grund av att räddningspersonalen utsätts för fara. Viljan att försöka nå alla nödställda är så stark att risken för det egna livet ofta uppfattas för sent.

• Vid explosionsartade bränder av detta slag högt uppe i skyskrapor är det med dagens resurser inte möjligt att utföra något effektivt brandsläckningsarbete från marknivå.

• Kommunikationssystemet, som exempelvis det centraliserade telefonnätet med antennsystem, fanns i tornet WTC 1. Systemets olika komponenter bör fördelas på flera system för att minska risken för skador. Det är mycket vanligt vid stora olyckor eller katastrofer att det uppstår kommunikationsproblem mellan räddningsstyrkor på plats och sjukvården. Detta gäller oavsett hur många radio- och telefonsystem som använts. Träning för att räddningsstyrkor och prehospital personal ska kunna agera självständigt utan ledning, kan vara av värde.

• När det finns många skadade bör alla transportmedel användas, även fordon som normalt inte används för sjuktransport.

• Att upprätta uppsamlingsplatser för skadade i anslutning till en katastrofplats som ligger nära ett sjukhus har sällan något värde för de svårast skadade. Däremot kan det vara motiverat vid lindrigare skador och enklare vård av exempelvis räddningspersonal.

• Tillgången till medicinsk personal i anslutning till en katastrofplats ökar för varje timme som går. När styrkorna är som störst och en uppsamlingsplats är upprättad har de som är svårast skadade för länge sedan transporterats till sjukhus. Det blir of

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2004
Artikelnummer: 2004-123-35
ISBN: 91-7201-901-8
Format: Bok
Antal sidor: 51
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 110 kr

Kontakt

Mer hos oss

Kamedo-rapporter