/
/

Tågolyckan i Tyskland 1998 – KAMEDO-rapport 79

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (KAMEDO) vid Socialstyrelsen. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

Den 3 juni 1998 inträffade den svåraste tågolyckan i Tyskland sedan andra världskriget. Ett snabbtåg, Inter City Express 884, med 300 passagerare körde med 200 km/tim in i ett brofäste nära den tyska staden Eschede. Vid olyckan förolyckades 101 människor och 108 skadades.

Av de skadade fick 87 personer föras till sjukhus. Transporten skedde i 27 av fallen med helikopter och i 60 fall med vägbunden ambulans. Vid insatsen deltog 85 läkare och de skadade fördelades på 23 sjukhus. Under första dygnet deltog 1889 personer i räddningsarbetet. På plats fanns också 354 fordon och 39 helikoptrar. På grund av den massiva räddningsinsatsen kunde alla skadade få snabb och kompetent hjälp.

Olyckan inträffade på försommaren en vardag inom ett lättillgängligt område vilket gjorde att räddningsinsatsen kunde genomföras snabbt. De problem som uppstod var framför allt ledningen av det stora antalet hjälparbetare, bristande samordning av de medicinska insatserna samt avsaknaden av
en formell organisation för den psykosociala hjälpinsatsen.

Observatörernas slutsatser
Snabbtågen har utvecklats till att bli ett mycket vanligt sätt att resa med nere i Europa. Eftersom tågen förs fram med mycket hög hastighet ställs hårda krav på material både när det gäller banlinjer och tåg. Vid en olycka blir skadeenergin hög och det beräknade skadeutfallet likaså mycket högre än
vid vanliga olyckor. Katastroforganisationerna i dessa regioner bör därför anpassa sina resurser efter dessa eventuella olycksscenarier.

Olyckan i Eschede orsakades av ett rent materialfel vilket var svårt att påvisa. Den mänskliga faktorn hade här en liten betydelse till skillnad från vid många andra stora olyckor.

Modern datateknik kan underlätta snabb alarmering av alla instanser vid en stor olycka. Avsaknad av denna teknik kan emellertid väl kompenseras av noggrant förberedda larmplaner där larmoperatörerna vet exakt hur de ska agera vid stor olycka.

Sjukvårdstransporter med helikopter är av värde vid långa avstånd och i otillgänglig terräng. De flesta sjuktransporter sker dock lika snabbt med ambulans och de fordon som kan ta flera skadade utnyttjas ofta.

Det medicinska arbetet på skadeplatsen utfördes av ett mycket stort antal sjukvårdsgrupper bestående av enbart läkare. Många var vana vid situationer av detta slag vilket är en viktig förutsättning för att kunna arbeta effektivt. I Sverige, däremot, finns specialutbildade sjuksköterskor som kan utföra i stort sett alla medicinska åtgärder som görs på skadeplatsen.

Om läkarbemanning är för stor på en skadeplats eller uppsamlingsplats finns alltid en risk att man gör för mycket före avfärd till sjukhus. I Eschede hade 80 procent av de svårast skadade förts till sjukhus två timmar efter olyckan. För många av de skadade innebar detta säkert en betydligt längre tid på skadeplatsen än de 10 minuter som förordas i traumautbildningen i Sverige. En verklig katastrofsituation kan ha unika förutsättningar men det är alltid viktigt att snabbt få iväg de skadade till sjukhus.

Transporten av skadade till sjukhus är många gånger svår att dirigera när sjuktransporterna är många. En bättre samordning mellan de olika sjukvårdsgrupperna hade i Eschede antagligen medfört en bättre fördelning av de svårast skadade mellan sjukhusen. En central ledningsläkare på katastrofplatsen
alternativt en styrning av sjuktransporter via larmcentral är andra lösningar på detta problem. Det engelska alternativet som beskrivs i rapporten från Paddington station där ambulansorganisationen själv styr fördelningen av skadade till olika sjukhus är likaså en möjlighet.

Omhändertagandet på de olika sjukhusen kunde ske utan större problem. När katastroflarm utlyses kan man snabbt få fram tillräckligt med personal och vårdplatser även på de mindre sjukhusen som vanligtvis inte handlägger dessa patienter.

Insatser av frivilliga är ofta svåra att styra vid stora olyckor eftersom ingen vet hur många de är och vilken kompetens de har. Som regel behövs frivilliga sällan i räddningsarbetet och inte heller på sjukhus. Den tyska frivilligorganisationen ”Techniches Hilfswerk” fungerar dock bra. Den är känd av räddningstjänsten och har begränsat sina insatser till att bistå vid de logistiska problem som uppstår vid en tidskrävande hjälpinsats.

I katastrofplaner bör det också finnas rutiner för hur omkomna tas omhand på ett värdigt sätt. Identifiering ska t.ex. ske så snabbt som möjligt, kistor ska kunna skaffas fram så det räcker och transporter ska ske på ett korrekt sätt.

En av de viktigaste erfarenheterna av tågolyckan för den tyska katastroforganisationen
var att det psykosociala omhändertagandet måste genomgå en genomgripande översyn. Det fanns inte heller någon gemensam presstalesman i dessa frågor.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2004
Artikelnummer: 2004-123-3
Format: POD
Antal sidor: 24
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 23 kr

Kontakt

Mer hos oss

Kamedo-rapporter