Brister i arbetet med barn som har utsatts för övergrepp

Många barn som misshandlas eller utsätts för sexuella övergrepp får inte hjälp av de myndigheter som har den uppgiften. Ett okänt men antagligen stort antal barn kommer inte till myndigheternas kännedom. Också ett okänt antal barn blir föremål för socialtjänstens och polisens utredningar, men de kan inte garanteras skydd mot vidare övergrepp, får inte den vård och behandling de behöver eller har inte beredskap att ta emot den. Orsakerna är bland annat att barn inte förmår tala om övergrepp som de utsätts för, och att vuxna, både professionella och andra, har svårt att se tecken på övergrepp. Tanken att ett barn har utsatts för övergrepp väcker ofta psykiska försvarsreaktioner hos vuxna. Personer som har intervjuats här och som arbetar inom socialtjänst, barnpsykiatri och polis ser kunskap som en viktig motkraft mot sådana försvarsreaktioner, och de anser att kunskapen ofta är otillräcklig inom deras egna och andras verksamheter. Brist på resurser och brist på samverkan ser de också som väsentliga problem.

Socialtjänsten

Socialtjänstens uppgift vid misstanke om sexuella övergrepp eller misshandel är först och främst att bedöma barnets behov av skydd. De intervjuade är tämligen eniga om att kunskapen och kompetensen inom socialtjänsten ofta inte räcker till. Deras förklaringar till det kan sammanfattas i att det saknas ett system för att ta tillvara erfarenheter och överföra dem och andra kunskaper till nya generationer socialsekreterare.

Rättsväsendet

De intervjuade inom socialtjänst och barnpsykiatri är ofta kritiska mot hur polisen och rättsväsendet handlägger ärenden som gäller övergrepp på barn. Kritiken tycks få stöd av ett par undersökningar av handläggningen som har gjorts. Christian Diesen har i en studie i Stockholm funnit bristande resurser hos polis och åklagare, brister i polisens förhörsteknik, överförsiktighet hos åklagare och bristande kunskaper i domstolar om barn och sexuella övergrepp, liksom skepsis mot sakkunniga på området. Bevisläget när sexuella övergrepp på barn misstänks är ofta svårt, men detta bidrar till att en mycket liten andel förundersökningar leder till åtal och fällande dom. Bland de intervjuade, åtminstone inom socialtjänsten, ses bristerna i rättsväsendet ofta som orsak till att barn inte får det skydd, det stöd och den behandling de behöver.

Barn- och ungdomspsykiatrin

Barn- och ungdomspsykiatrins uppgift är att bedöma barns behov av behandling och att ge behandling, antingen i form av kortare krisstöd eller längre terapi. Barnpsykiatrisk  behandling är frivillig och förutsätter att barnet och vårdnadshavarna känner behov av hjälp. Även inom barnpsykiatrin anses det finnas brist på kunskap och kompetens, men bilden är inte lika tydlig som när det gäller andra instanser. Ett viktigt utvecklingsområde för socialtjänst och barnpsykiatri kan vara att utveckla förmågan att ge barn skydd och hjälp, trots att förövaren inte har fällts för brott.

Exempel på existerande kunskapscentrum

Det finns redan flera kunskapscentrum inom området sexuella övergrepp och misshandel av barn. Här beskrivs några svenska centrumbildningar, som alla ligger i Stockholm och Linköping, och ett par exempel från andra länder, nämligen Norge, Island och USA. Till största delen saknas det utvärderingar av dessa centrumbildningar. De beskrivna specialenheterna har uppgiften att förbättra arbetet med att skydda, utreda och behandla barn som har utsatts för sexuella övergrepp och misshandel. Några är specialiserade på sexuella övergrepp, några på misshandel, och andra på båda områdena. Det är främst barnpsykiatrins och socialtjänstens arbete dessa specialenheter verkar för att förbättra, och bara i mindre utsträckning barnsjukvårdens och rättsväsendets. Enheterna försöker uppnå målet om höjd kvalitet i arbetet på två principiellt olika sätt: genom att själv utföra detta arbete och genom att försöka höja kompetensen hos andra som utför arbetet. Det senare sker i sin tur på flera olika sätt: genom att ge råd i arbetet med enskilda ärenden, genom att öka de verksammas mer allmänna kunskaper och genom att skapa nya kunskaper, det vill säga genom forskning, utvärdering och liknande. Dessa fyra medel för att förbättra arbetet kan vi kalla specialisering, konsultation, kunskapsförmedling och kunskapsproduktion.

Specialisering: utredning och behandling

Specialiseringen omfattar både utredning och behandling. Specialenheterna genomför sociala, rättsliga, medicinska och psykologiska utredningar eller väsentliga delar av dem. Barnahuset på Island och Bamseteamet i Linköping är exempel på detta. Andra specialenheter har behandling som sin centrala verksamhet. Detta gäller BUP Elefanten i Linköping och BUP-mottagningarna Vasa och Bågen i Stockholm. Till skillnad från övriga medel för att förbättra arbetet innebär specialisering att man fortfarande arbetar direkt med barnen.

Konsultation

Alla de beskrivna enheterna har konsultfunktioner. Socialtjänsten tycks vara den största mottagaren av konsultationer och polisen och rättsväsendet den minsta. Konsulterna å sin sida har oftast sin hemhörighet i barnpsykiatrin och bygger sin expertroll på arbetet med behandling av barn och familjer. Konsultationerna kan vara omfattande och innebära att man träffas, har upprepade kontakter och att konsulten får stor inblick i ärendet. De kan också vara av ett mer begränsat slag och inskränka sig till ett enstaka telefonsamtal. Vid Vasa och Bågen i Stockholm har man erfarenheten att det är telefonkonsultationer som är mest efterfrågade. Samtidigt har flera av konsulterna ambitionen att ge mer omfattande konsultationer.

Kunskapsförmedling

Kunskapsförmedlingen sker på olika sätt: genom hela universitetskurser, enstaka föreläsningar och i skriftlig form, via nyhetsblad, hemsidor och skrifter av olika slag. I flera fall är detta en ganska begränsad del av verksamheten.

Kunskapsproduktion

Till kunskapsproduktionen kan räknas både enklare statistiksammanställningar och kartläggningar och mer kvalificerad dokumentation av arbetssätt och erfarenheter, utvärderingar och forskning. Det är bara en av de beskrivna enheterna som är en regelrätt forskningsinstitution och har forskarkompetens: BUP Elefanten, som har sin hemhörighet i medicinen.