/
/

Vårdens värde - Vad får vi för pengarna i vård och omsorg?

Sammanfattning

Hälso- och sjukvård och socialtjänst är tillsammans den största offentligt finansierade verksamheten i landet. Den sysselsätter 14–15 procent av den yrkesverksamma befolkningen och kostade år 2000 cirka 280 miljarder kronor. Det motsvarar 13,5 procent av bruttonationalprodukten (BNP).

Vad får vi för dessa pengar, lever verksamheten upp till lagstiftningens intentioner och används resurserna på bästa sätt, givet de mål som finns? Ambitionen är att i denna rapport anlägga ett helhetsperspektiv på hälso- och sjukvård och socialtjänst, dvs att se verksamheterna som delar av en gemensam vård- och omsorgssektor. Det finns mycket att vinna – i kvalitet, effektivitet och patientnytta – genom att eftersträva en sektorsövergripande syn på och samordning av insatserna för berörda patienter och brukare.

Vård och omsorg ur ett samhällsperspektiv

Vården och omsorgen är huvudsakligen skattefinansierad och bedrivs till största delen i offentlig regi. Den samhällsekonomiska utvecklingen och den kommunala sektorns ekonomi bestämmer ytterst förutsättningarna för verksamheten. Kommunala budgetneddragningar, huvudmannaskapsförändringar, reformer och nya styrformer har inneburit förändrade förutsättningar för vården och omsorgen under 1990-talet. Behoven har vuxit kontinuerligt och på senare år även resurserna.

Även om vården och omsorgen generellt sett har begränsad betydelse för folkhälsan i Sverige, är den i många fall av helt avgörande betydelse för den enskilda individen. Vården och omsorgen har en viktig välfärdsfunktion och bidrar till befolkningens trygghet, hälsa, välbefinnande – och arbetsförmåga. Vården och omsorgen skapar alltså ett ”mervärde”, vilket emellertid inte syns i nationalräkenskaperna eftersom sektorns bidrag till den samlade produktionen mäts från kostnadssidan.

Vad görs och vad kostar det?

Totalkostnaderna för vård och omsorg ökade under 1990-talet med 26 procent i fasta priser. Andelen av BNP ökade från 11,8 procent till 13,5 procent. Kostnaderna för hälso- och sjukvården minskade med 3 procent medan socialtjänstens kostnader ökade med 116 procent. Dessa siffror är emellertid missvisande, bl a eftersom de döljer flera huvudmannaskapsförändringar. Efter den största av dessa, Ädel-reformen 1992, har hälso- och sjukvårdskostnaderna ökat med 8 procent och socialtjänstens kostnader med 37 procent, utan hänsyn till Psyk-Ädel och överföring av viss verksamhet för utvecklingsstörda.

Antalet anställda i hälso- och sjukvården minskade med 7 procent 1993–1999, medan antalet arbetade timmar var oförändrat. Inom social omsorg ökade såväl antalet anställda som antalet arbetade timmar med över 20 procent.

Den gängse bilden av att hälso- och sjukvården bantats kraftigt under 1990-talet avspeglas inte i totalkostnadsutvecklingen. Efter en viss nedgång fram till 1997 har kostnaderna åter ökat och motsvarade år 2000 cirka 8,5 procent av BNP då den kommunala hälso- och sjukvården inkluderas, jämfört med 8,8 procent 1990. Stora omfördelningar har emellertid gjorts – från sluten vård till öppen vård och dagkirurgi, samt till primärvård. Nedskärningar i form av minskat antal vårdplatser, kortare vårdtider och personalminskning ligger bakom bilden av en sjukvård under nedrustning.

Antalet läkarbesök i primärvården ökade under 1990-talet med nära tre miljoner, eller från 39 till 48 procent av samtliga läkarbesök. Primärvårdens andel av hälso- och sjukvårdens nettokostnader ökade kontinuerligt och uppgick år 2000 till 22,4 procent. Läkemedelskostnaderna, som utgör en växande andel av de totala sjukvårdskostnaderna, mer än fördubblades under decenniet. Tandvårdskostnaderna har realt sett minskat något, samtidigt som patienterna successivt kommit att stå för en allt större andel – år 2000 över 60 procent.

Även totalt sett har andelen privat finansiering av hälso- och sjukvården ökat – från cirka 10 procent 1990 till cirka 16 procent 2000.

Socialtjänsten har under 1990-talet fått ökade resurser men samtidigt har nya ansvarsområden förts över från landstingen till kommunerna genom Ädel-reformen, psykiatrireformen, samt genom att kommunerna fått ansvar för vissa omsorger om utvecklingsstöda genom lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

En växande del av socialtjänstens kostnader avser vård och omsorg om äldre. Allt färre får hjälp och hjälpen koncentreras till dem med störst behov. Mest resurser går till särskilt boende. Fler personer med funktionshinder har fått del av fler och bättre utformade insatser enligt LSS, medan färre har fått insatser enligt socialtjänstlagen (SoL). Även vården av barn och unga enligt SoL och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) har fått en ökande andel av resurserna. Fler barn och unga placeras på institution och en allt större andel av dygnsvården utförs i privat regi. Antalet platser i privat regi har ökat med 30 procent samtidigt som antalet platser i kommunal regi halverats.

Kommunerna spenderar allt mindre resurser på missbrukarvården. Antalet personer som fick vård på institution minskade under 1990-talet med 20 procent medan öppenvårdsinsatserna ökade marginellt. Minskningen har främst berört personer med alkoholproblem.

Kostnaderna för ekonomiskt bistånd (socialbidrag) ökade fram till 1996. Allt fler hushåll fick bistånd under allt längre tid. Från 1997 har både antalet biståndstagare och kostnaderna minskat, huvudsakligen beroende på minskad arbetslöshet. Kostnaderna för långvarigt bistånd är emellertid fortfarande i fasta priser mer än dubbelt så höga som 1990.

Kvalitet

Inom hälso- och sjukvården har förutsättningarna för god kvalitet förbättrats under 1990-talet bl a genom bättre utbildad personal. Minskat personalantal och färre vårdplatser har dock på sina håll åtminstone temporärt äventyrat kvaliteten. Bristande tillgänglighet är det stora kvalitetsproblemet på systemnivå, medan den medicinska kvaliteten har förbättrats påtagligt. Dödligheten och sjukligheten visar på övervägande positiv kvalitetsutveckling, men det finns betydande regionala variationer.

De som får vård får alltså som regel god vård, men väntetiderna är i många fall orimligt långa. Var femte ortopedklinik i landet redovisade vid årsskiftet 2000/2001 mer än tolv månaders väntetid till höftledsoperation för de lägst prioriterade patienterna. Långa väntetider har ekonomiska konsekvenser i form av såväl direkta vård- och omsorgskostnader (ökat hjälpberoende) som indirekta kostnader (produktionsbortfall till följd av sjukfrånvaro etc). Bristande kvalitet i läkemedelsanvändningen medför också stora kostnader – för patient, sjukvård och samhälle.
Patientperspektivet har tillmätts ökad vikt. Brukarundersökningar visar att sjukvården hävdar sig väl i jämförelse med andra samhällsområden. Privata vårdgivare får oftast något högre betyg än motsvarande offentliga.

Inom socialtjänsten har kvalitetsarbetet kommit längst inom äldreomsorgen och är mest eftersatt inom individ- och familjeomsorgen. Minst uppföljning görs av klienternas erfarenhet och klientreffekter. Rättssäkerhet inklusive dokumentation har förbättrats, och barnperspektivet har fått ökat genomslag. Det finns dock kvalitetsbrister inom samtliga av socialtjänstens verksamhetsområden. Personalförsörjning och kompetensfrågor är allvarliga och växande problem. Det råder brist på bostäder – framförallt i storstäderna – för äldre, personer med funktionshinder, hemlösa och personer med missbruksproblem.

Brukarundersökningar visar att de flesta äldre är nöjda, men det finns missnöje med framförallt kontinuiteten och omfattningen av hjälpen. Det finns köer till särskilt boende och brister i standarden på sjukhemmen. Handikappreformen, psykiatrireformen och möjligheten till personligt ombud har inneburit ökad livskvalitet och ökat självbestämmande för personer med funktionshinder. Det förekommer att huvudmännen inte verkställer beslut eller domar som gäller insatser enligt LSS eller bistånd enligt socialtjänstlagen.

Tvärt emot intentionerna har antalet barn på institution ökat och andelen hem för vård eller boende i offentlig regi minskat. Det är vanligt med o

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2002
Artikelnummer: 2002-111-1
ISBN: 91-7201-669-8
Format: Bok
Antal sidor: 270
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 197 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Effektivitet