/
/

Brandkatastrofen i Göteborg natten den 29–30 oktober 1998 – KAMEDO-rapport 75

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (KAMEDO) vid Socialstyrelsen. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

Branden

Sent på kvällen den 29 oktober 1998 utbröt en brand, som senare visade sig vara anlagd, i Makedoniska föreningens lokaler på Hisingen i Göteborg. Denna kväll hade lokalen hyrts av ungdomar som arrangerat ett diskotek. Omkring 390 ungdomar, ett stort antal med invandrarbakgrund, befann sig i byggnaden när branden började. Branden startade vid nödutgången och förloppet blev mycket snabbt. Panik utbröt när ungdomarna försökte ta sig ut. Den enda utgången blev snart blockerad av ungdomar som fallit ihop. Några ungdomar lyckades ta sig ut genom de fönster vars underkant var belägen cirka 2,2 meter över golvet. Från några av fönstren kunde man hoppa ned till taket på en lägre byggnad. Dessa fönster var dock de som först nåddes av lågorna. Från de övriga fönstren kunde en del av de överlevande i ett tidigt skede rädda sig genom att hoppa eller knuffas ut till gatunivån cirka 6 meter nedanför.

Räddningsinsatsen

Det första 112-samtalet till SOS Alarm om branden kom klockan 23.42 från en mobiltelefon. Utlarmningen av den första räddningsstyrkan gjordes cirka tre minuter senare. En vanlig ambulans och en OLA-ambulans (olycksfallsambulans) larmades ut strax därefter och polisens ledningscentral informerades. SOS Alarm larmade även ut en sjukvårdsgrupp från SU/Östra. Något senare larmades även akutintagen på SU/Sahlgrenska, SU/Mölndal och Kungälvs sjukhus. Sedan ytterligare telefonsamtal kommit in till SOS Alarm liksom rapport från första räddningsstyrkan på plats drog man på stort larm med utryckning från flera brandstationer och ytterligare ambulanser.

Den totala insatstiden (från larm till ankomst till olycksplats) var cirka sex minuter för den första styrkan. Denna möttes av totalt kaos. Hela planen framför byggnaden var full av skrikande ungdomar som bland annat blockerade vägen för brandbilarna. Folk hoppade från fönster. Den primära uppgiften blev att rädda liv. Rökdykarna trängde in i lokalen via entrén och fönster.

De som rökdykarna lyckades få ut i ett tidigt skede var lindrigt rökförgiftade och hade lättare skador. Därefter var de flesta svårt rökförgiftade, medvetslösa och hade mer eller mindre svåra brännskador.

När branden utbröt beräknas cirka 390 personer ha befunnits sig i lokalen. Cirka 260 hade själva tagit sig ut innan räddningstjänstens ankomst. Omkring 150 av dessa var rökförgiftade eller skadade på annat sätt och transporterades till sjukhus. Av de 120 personer som beräknats ha varit kvar i byggnaden vid räddningsarbetets början kunde cirka 60 räddas ut av rökdykare. Ett tiotal av dessa avled av sina skador. Totalt avled 63 ungdomar och 213 transporterades till sjukhus.

Sammanlagt arbetade 50 brandmän och 19 polispatruller med totalt 42 poliser på brandplatsen under de första timmarna. De hade huvudsakligen tre uppgifter: livräddning, avspärrning och bevakning av uppsamlingsplatsen. Då branden var släckt övertog polisen huvudansvaret för brandplatsen.

Ambulansinsatsen

Initialt larmades två ambulanser varav en OLA-ambulans. Sammanlagt 16 ambulanser, varav två OLA-ambulanser, kom att bli engagerade. Den första ambulansen kom till brandplatsen klockan 23.50 och den första OLA-ambulansen (som blev ledningsambulans) klockan 23.53. En första provisorisk uppsamlingsplats för skadade upprättades under bar himmel vid en husvägg. Försök att använda prioriteringslappar och behandlingskort gick inte att genomföra på grund av kaoset. Stämningen runt ledningsambulansen var tidvis tumultartad. Till en början bestod skadepanoramat huvudsakligen av lätt rökskadade som själva tagit sig ut genom utgången och de som hoppat genom fönstren. När rökdykarna fick loss den så kallade "proppen" av människor som blockerade utgången kom de personer ut som hade allvarliga rök- och brännskador. Fem eller sex av dessa avled på uppsamlingsplatsen. Många av de sjukvårdsutbildade brandmännen fick växla mellan att vara brandman och sjukvårdare.

Sjukvården inom skadeområdet

Jourhavande läkare i Göteborg (stadsjouren) kom strax före midnatt till brandplatsen. Cirka en halvtimme senare kom en sjukvårdsgrupp med läkare från SU/Östra. Uppsamlingsplatsen för skadade flyttades efter hand till en bilhall. Någon ledningsläkare kom aldrig att kallas. En sjukvårdsgrupp från vardera SU/Sahlgrenska och SU/Mölndal kom till olycksplatsen alltför sent, inga patienter fanns då kvar.

Generellt gällde till en början första hjälpen-åtgärder, framförallt fria luftvägar, och avtransport till sjukhus så snart som möjligt. Lättare skadade sattes gruppvis och fick dela på syrgas, vilken inte räckte till för alla. När de svårt skadade kom ut utfördes mer avancerade åtgärder som intubering och HLR (hjärt-lungräddning), som dock inte var framgångsrik. Svårt brännskadade fick vätska intravenöst. Någon annan mer specifik behandling gavs inte.

Totalt transporterades 213 ungdomar till sjukhus, därav 85 med ambulans. De övriga kördes in med bussar, taxi och privatbilar.

Under arbetet på skadeplatsen blev enskilda personer både bland räddningstjänstens personal och ambulanssjukvårdarna utsatta för verbala hot liksom i ett fåtal fall mer handgripligt våld med sparkar och knytnävsslag. De skador som uppstod var blåmärken/skrubbsår och i ett fall revbensfrakturer. Drivkraften hos förövarna var i de flesta fall att försöka tilltvinga sig prioritet i behandlingen av "sina" närmaste. I ett fall finns också beskrivit hur sjukvårdspersonal av omkringstående inte tilläts avbryta HLR (hjärt-lung-räddning) trots att den bedömdes vara utan chans att lyckas.

Under natten beslutades att man skulle använda ambulanser för transport av döda till bårhuset vid SU/Sahlgrenska. Klockan åtta på morgonen lämnades den sista döda kroppen på bårhuset.

De flesta som avled på skadeplatsen hade mer eller mindre svåra brännskador, men den vanligaste dödsorsaken var kolmonoxidförgiftning. Många hade även höga nivåer cyanid i blodet, som i sig också kunnat leda till döden.

Sjukhusinsatserna

På SU/Sahlgrenska blev först en av de viktigaste uppgifterna att separera skadade från anhöriga och vänner och sedan lättare skadade från svårare skadade. Vid 2-tiden på natten hade 48 patienter registrerats på SU/Sahlgrenska. Tillströmningen av patienter var så stor och hastig till SU/Östra att all behandling i början skedde inom given så kallad "ramordination"

Etthundrafemtio personer blev inlagda på sjukhusen i Göteborgsregionen. Sjuttiofyra av dessa krävde till en början vård på intensivvårdsavdelning. Alla kunde få fullgod behandling för rökgas- och/eller brännskador genom att resurser överfördes från operationssjukvården och extra intensivvårdsplatser skapades på avdelningar utanför intensivvårdsavdelningarna. Utöver de inlagda omhändertogs ytterligare 63 ungdomar som efter undersökning kunde lämna sjukhuset. Fem ungdomar sökte under första dygnet hjälp på vårdcentral.

Vid 18-tiden på lördagen den 31 oktober låg 63 patienter kvar på de fyra akutsjukhusen i Storgöteborg (SU/Sahlgrenska, SU/Östra, SU/Mölndal och Kungälvs sjukhus). Tjugotvå av dem behandlades på intensivvårdsavdelningar. Tretton patienter hade efter initialt omhändertagande vid sjukhusen i Göteborg transporterats till brännskadeavdelningar på andra sjukhus i Sverige och Norge (Akademiska sjukhuset i Uppsala, Karolinska sjukhuset i Stockholm, Universitetssjukhuset i Linköping, Malmö allmänna sjukhus, Haukeland sykehus i Bergen i Norge). På måndagen den 2 november meddelades att två av patienterna som vårdades på sjukhus hade avlidit, en som vårdades i Bergen och en på Sahlgrenska sjukhuset. Två veckor efter katastrofen vårdades totalt 26 patienter på sjukhus varav 12 på andra sjukhus i Sverige och 14 på sjukhusen i Storgöteborg. Den sista patienten skrevs ut från sjukhus i Göteborg den 13 april 1999.

Information gick på ett tidigt stadium från SOS Alarm till akutmottagningarna på de berörda sjukhusen. Det har dock varit omöjligt att exakt klargöra vilken information som överförts, när detta skett och vem som tagit emot informationen på respektive sjukhus. Klart är att man till att börja med inte hade korrekt information om vare sig omfattning, exakt lokalisation eller händelseförlopp. Man hanterade

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2001
Artikelnummer: 2001-123-14
ISBN: 91-7201-516-0
Format: Bok
Antal sidor: 134
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 136 kr

Kontakt

Mer hos oss

Kamedo-rapporter