/
/

Riktlinjer - Medicinsk katastrofberedskap

Riktlinjerna bör vara vägledande för landstingens planläggning av hälso- och sjukvårdens katastrofberedskap.

 

Sammanfattning

I det följande presenteras en sammanfattning av råd och riktlinjer som bör vara vägledande för landstingens planläggning av hälso- och sjukvårdens katastrofberedskap. Genomgående används ordet landsting även för region och motsvarande.

Risker och hot

Vårt moderna samhälle är komplicerat och sårbart. Riskbilden har förändrats. Nya risker byggs successivt in i samhället och det har också blivit svårare att bedöma riskerna.

Riskerna för påfrestningar på samhället i fred ökar medan omvärldsutvecklingen är sådana att krigshotet minskar. De dominerande katastrofriskerna i Sverige är skadehändelser vid kommunikationsolyckor bränder och hantering av farliga produkter. Risken för epidemier måste också beaktas, t.ex. en influensapandemi. Risken för naturkatastrofer med många skadade och döda är tämligen liten i vårt land. Det inträffar dock varje år händelser som kan jämföras med naturkatastrofer och som kan påverka enskilda människor. Exempel på detta är långvariga avbrott inom elförsörjningen och telekommunikationerna.

Hot om olyckor samt olyckor med joniserande strålning, kemiska och biologiska ämnen har fått ökad aktualitet liksom sabotage och terrorism. Hotet från den allt mer grova organiserade brottsligheten har vuxit. Delar av denna brottslighet innefattar också hot mot samhällets företrädare, rättssystem och massmedier.

Sannolikheten för ett väpnat angrepp mot Sverige bedöms som mycket litet under de närmaste åren, medan svåra påfrestningar på samhället i fred och begränsade militära operationer inte kan uteslutas. Säkerhetsbegreppet har vidgats till att omfatta också ickemilitära hot och risker samt insatser internationellt. Totalförsvaret skall alltså kunna förebygga och hantera risker såväl i fred som i krig. En helhetssyn på hot och risker av olika slag och samhällets hantering av dessa införs.

Medicinsk katastrofberedskap

Enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) § 3 skall landstingen erbjuda god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget. Om någon vistas inom landstingsområdet utan att vara bosatt där och behöver omedelbar hälso- och sjukvård skall landstingen erbjuda sådan vård (§ 4).

Ovanstående paragrafer pekar inte ut några speciella händelser då de gäller eller gör några undantag. De är således övergripande och rör alla sjukvårdsinsatser. För att kunna motsvara lagens krav vid stora olyckor eller katastrofer i fred och vid väpnat angrepp krävs en särskild beredskap med planläggning utbildning och övning. Planeringens omfattning grundar sig på geografiska förhållanden, befolkningstäthet och riskanalyser.

Samarbetet med de räddningstjänstansvariga myndigheterna och organisationerna är av största vikt. Hälso- och sjukvården liksom vård- och omsorgsverksamheten inom landsting och kommun bör ta en aktiv del i den kommunala räddningstjänstens riskinventeringar och göra analyser utifrån de aktuella verksamheternas aspekter t.ex. skadeutfall, behandlings- och vårdbehov samt omvårdnadsbehov.

Ambulanssjukvården är en del av hälso- och sjukvården. De regler och författningar som gäller för hälso- och sjukvården gäller således även inom ambulanssjukvården. Centralt hos varje landsting samt vid varje akutsjukhus och primärvårdsdistrikt erfordras därför en katastrofplan som fortlöpande revideras. Vidare krävs information till och utbildning av all berörd personal. Samordning bör ske mellan beredskapen för särskilda händelser i fred och för väpnat angrepp.

En gemensam central kommitté bör inrättas i varje landsting med ansvar för den totala beredskapen. Landstingen bör särskilt överväga formerna för detta och knytningen till den politiska ledningen. Inom sjukhusens respektive primärvårdens ledning bör inrättas katastrofkommittéer, med representanter från sjukhusledningen eller motsvarande berörda kliniker och primärvårdsdistrikt samt tekniska funktioner och servicefunktioner. Med ledning av en aktuell riskanalys genomförs katastrofplanläggningen, som skall omfatta planering av den kedja av åtgärder som är nödvändiga för att både upprätta katastrofmedicinsk beredskap och genomföra sjukvårdsinsatser vid inträffad eller förväntad skadehändelse.

Sjukvården måste ha en organisation som kan växa med uppgiften. Vid risk för eller vid inträffad skadehändelse skall akutsjukvården kunna skapa resurser för att kunna möta det aktuella behovet. För att detta ska vara möjligt bör sjukvården gradvis kunna höja sin förmåga/kapacitet utifrån ett normalläge. Följande beredskapsnivåer bör därefter förekomma:

  1. Stabsläge
    Innebär att katastrofledningen upprättar en ledningsgrupp/stabsfunktion som håller sig underrättad om läget, vidtar nödvändiga åtgärder och följer händelseutvecklingen.
  2. Förstärkningsläge
    Innebär att katastrofledningen vidtar åtgärder för punktförstärkning av viktiga funktioner inom sjukvården.
  3. Katastrofläge
    Innebär att alla de funktioner inom sjukvården som krävs för att ta hand om ett stort antal skadade tas i anspråk och att personal och utrustning förstärks.

Mål och definitioner

Målet för de medicinska åtgärderna vid en stor olycka är att minimera konsekvenserna för såväl somatiska som psykiska följdverkningar. Även vid en katastrof skall ambitionen vara att hålla de medicinska behandlingsresultaten på en normal nivå för det stora flertalet patienter även om det inte alltid är praktiskt möjligt. För att uppnå dessa mål krävs kunskap samt en förberedd organisation. Hälso- och sjukvårdens katastrofberedskap betecknar således den planering och organisation som krävs för att omhänderta drabbade och minimera de somatiska och psykiska följdverkningarna av en stor olycka/katastrof.

Med stor olycka inom hälso- och sjukvården avses en situation där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet, men där det genom omfördelning av resurser och förändrad teknik är möjligt att upprätthålla normala kvalitetskrav för medicinsk behandling.

Med katastrof inom hälso- och sjukvården avses en situation där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet och där belastningen är så hög att normala kvalitetskrav för medicinsk behandling inte längre kan upprätthållas trots adekvata åtgärder. Både definitionen av stor olycka och definitionen av katastrof utgår således från en obalans mellan behov och tillgängliga resurser. Ju större obalansen är desto allvarligare blir konsekvenserna. Begreppen skadehändelse och särskild händelse används i vissa sammanhang. Se vidare Socialstyrelsens nationella termdatabas.

Ledning och samverkan

Samverkan är nödvändig för effektiv ledning och samordning av sjukvårds- och räddningsinsatser. Denna bör ske både i planeringsstadiet och under insats. Hälso- och sjukvården bör främst samverka med angränsande landsting, kommunal och statlig räddningstjänst, kommunala myndigheter i övrigt, larmcentraler och polis. Även samverkan med andra berörda myndigheter och organisationer är viktigt. Planeringsfasen bör bl.a. omfatta planläggning, avtal, överenskommelser, utbildning och övning. Samverkan med organ utanför landstingsorganisationen stadgas i HSL § 8.

Hälso- och sjukvårdens resurser för akut omhändertagande närmar sig i det vardagliga arbetet allt oftare sjukvårdens kapacitetstak. Det finns ibland ett behov av en övergripande sjukvårdsledning som aktivt samordnar resurserna också utan att en stor olycka har inträffat. Det är inte möjligt att, först då behovet blir tydligt, skapa förutsättningar för en effektiv ledning.

Förmågan att kunna leda vid stora olyckor och katastrofer bör därför grundläggas i det dagliga arbetet. För att verksamheten med akuta sjukvårdsinsatser vid stor olycka/katastrof skall leda till balans mellan de drabbades behov och akutsjukvårdens tillgängliga resurser krävs ett ledningssystem som skapar förutsättningar för en effektiv sjukvårdsledning.

Utrustning

För arbete utanför sjukvårdsinrättning krävs viss kompletterande utrustning som är speciellt avpassad för detta ändamål. Det gäller klädsel, skyddsutrustning och sjukvårdsmateriel. Den medicinska målsättningen för den katastrofmedicinska insatsen avgör vilken utrustning som behövs, och i den utsträckning det bedöms lämpligt bör utrustning anskaffad för krigsberedskap användas vid stora olyckor och katastrofer i fred. För att underlätta arbetet i skadeområdet är det av stor vikt att tydligt kunna urskilja vem som gör vad och vilka resurser man har till sitt förfogande. Därför bör olika markeringar/utmärkningar förekomma för olika funktioner och deras tillhörande utrustningar. Detta bör vara standardiserat för att möjliggöra samverkan mellan resurser från olika delar av landet vid stor olycka eller katastrof.

Utbildning och övning

Huvudmännens katastrofplaner är av litet värde om de inte är väl kända av dem som förutsätts arbeta efter dem. För att befästa teoretiska och praktiska kunskaper bör övningar genomföras regelbundet av varje huvudman för såväl ledningspersonal som hälso- och sjukvårdspersonal vid både akutsjukhus och inom primärvården i de fall primärvården ingår i katastrofberedskapen.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 2001
Artikelnummer: 2001-102-3
Format: POD
Antal sidor: 47
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 51 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Krisberedskap