/
/

Explosionen vid World Trade Center i New York – KAMEDO-rapport 67

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (KAMEDO) vid Socialstyrelsen. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

Fredagen den 26 februari 1993 kl 12.18 skadades World Trade Center-komplexet i New York av en explosion, som dödade sex personer och skadade mer än tusen.

Detonationen och efterföljande bränder förorsakades av en explosion av åtminstone 450 kg explosiva ämnen och förorsakade ett hål som var ca 18 x 30 m i diameter och tre våningar högt. Så gott som all belysning och annan elektrisk utrustning förstördes.

Kylvattensystemet skadades också så att reservgenerato-rerna inte kunde kylas tillräckligt. De blev överhettade efter 20 minuter och stängdes därför automatiskt av.
Explosionen genererade enorma mängder tjock, svart rök, som genom s.k. skorstenseffekt snabbt spred sig från bottenvåningen till de översta våningarna. Denna feta svarta rök försvårade påtagligt den redan besvärliga evakueringen.

Utslagningen av övervakningscentralen på våning B 1 var en av de mest all-varliga effekterna av explosionen. Hela räddningsorganisationen vid en eventuell olycka var beroende av att speciellt utbildad räddningspersonal i övervakningscentralen kunde få information från delar av byggnaden som drabbats av en olycka och instruera utbildad personal runt om i byggnaden om vad som skulle göras.

Brandförsvaret i New York (New York City Fire Department) fick första larm kl 12.18 från en telefonkiosk precis utanför World Trade Center. Man larmade ut en normalstyrka från den station som låg på andra sidan gatan. Räddningsinsatserna utökades successivt och kom att bli det mest omfattande någonsin för brandväsendet, polisen och Emergency Medical Services (EMS) i staden New York. Mer än 700 brandmän, 300 EMS-personal och 300 poliser deltog.

Räddningsarbetet komplicerades av flera faktorer: väderförhållandena, röken och det utslagna elektriska systemet. Personer blev instängda i hisstrummor, som saknade dörrar. Att lokalisera och leta igenom alla hissar i komplexet visade sig bli mycket svårt och tidskrävande.

New York-polisen (New York Police Department) ansvarade för trafikdirige-ringen, hamnpolisen (Port Authority Police) ansvarade för utrymningen av World Trade Center-byggnaderna. Efter nio timmar, när det stod klart att det rörde sig om en terroristhandling, övertog säkerhetspolisen, FBI (Federal Bure-au of Investigation) ansvaret. Andra polisorganisationer som också var inblandade var transportpolisen (Transit Police), som arbetar i tunnelbanan och motorvägspolisen (Highway Police) som ansvarar för motorvägarna i staden. Det var uppenbart att den överväldigande uppgiften vid denna olycka ledde till en del problem med samordning och ledning av dessa styrkor i inledningsskedet av räddningsarbetet. Man hade också problem med registrering och informa-tionsspridning. Man måste dock acceptera att det är omöjligt för polisen att genomföra eftersökning av alla människor i offentliga byggnader vid en mass-skadesituation av denna omfattning.

New York City Emergency Medical Services ansvarar för samordningen av det medicinska arbetet på skadeplatsen och transporten och fördelningen av skadade till sjukhus. De är också ansvariga för utbildningen av Emergency Me-dical Technicians (EMT's) och paramedics.

Fullt pådrag förelåg redan tidigt och anhållan om hjälp från andra enheter (Mutual Aid Response) gjordes tidigt. Det tog ungefär en och en halv timme innan skadeplatsorganisationen och underhållet var upprättade och fungerade.
Katastrofplanen (Emergency Medical Action Plan) som användes har gjorts för att täcka behovet av utrustning och manskap vid en större medicinsk olycka. (Det föreligger en mycket uttalad och strikt ledningsstruktur. Nyckelordet är en fungerande ledningsorganisation. Delegering av arbetsuppgifter och ansvar är en förutsättning. Det är absolut nödvän¬digt att veta vem som är ansvarig för vad redan innan olyckan inträffar).
Totalt sökte 1,017 patienter medicinsk vård. Ungefär 400 av dessa hade lindriga skador eller övergående besvär från luftvägarna och kunde handläggas av EMS-personal på skadeplatsen. Ca 500 personer transporterades till närliggande sjukhus. Ytterligare 100 uppsökte sjukhus utanför Manhattan. Sex personer dödades av explosionen och av projektiler som flög omkring. De flesta var exponerade för och inhalerade rök och damm, men förvånansvärt nog så var det inte någon av de rökexponerade som dog trots den uttalade rökexponeringen och den utdragna evakueringen. Förklaringen till detta var den ringa mängden brännbart material som antändes och den uttalade utspädningen av röken. Behandlingen på skadeplatsen bestod främst av syrgastillförsel och inhalation av en bronkdilaterare (orciprenalin - Alupent).

Patienterna fördelades mellan de fyra stora sjukhusen på Manhattan: St Vin-cent's Hospital, New York Down Town Hospital (Beekman), Bellevue Hospital och Roosevelt - St Luke's Hospital. De tog emot respektive 184, 164, 98 och 40 patienter. 76 patienter lades in p g a större traumatiska skador eller mer uttalade andningssvårigheter.
Alla berörda sjukhus utom Roosevelt - St Luke's utlöste katastrof
planerna. Sortering och prioritering gjordes vid entrén till akutmottagningarna av en sjuksköterska och en läkare och den bestod av fysikalisk undersökning och oxymetri. Venösa COHb-värden och lungröntgen gjordes vid behov. Traumapatienterna fick den behandling som deras skador krävde. Behandlingen av de lindrigt rökexponerade var syrgas, hostmediciner och bronkdilaterare. Det gavs inte några kortikosteroider.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 1996
Artikelnummer: 1996-3-20
ISBN: 91-7201-143-2
Format: Häfte
Antal sidor: 79
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 103 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Kamedo-rapporter