/
/

Rökgranatolyckan i Uppsala den 25 augusti 1993 och Klorgasolyckan vid Vanadisbadet den 2 augusti 1993 – KAMEDO-rapport 65

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (KAMEDO) vid Socialstyrelsen. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

Onsdagen den 25 augusti 1993 strax före tio på förmiddagen inkommer larm till SOS-C i Uppsala om rökutveckling i Katedralskolan med 1 100 elever, cirka 80 lärare och 15 övrig personal. Skolan utrymdes snabbt och samtliga elever infann sig på återsamlingsplatsen utanför skolan. Mycket snart kunde rökdykare konstatera an röken kom från en rökhandgranat, som desarmerats på en av skolans elevtoaletter. En tunn vit rök av bl a zinkklorid förorsakade stickande och retande effekter vid inandning. Zinkklorid är en retande gas som kan ge allvarlig lungpåverkan med risk för s k toxiskt utlöst lungödem.

En sjukvårdsgrupp bestående av en sjuksköterska från akutmottagningen, primärjouren från medicinkliniken och en överläkare från anestesikliniken, kom snart från Akademiska sjukhuset till olycksplatsen. Ett tiotal elever hade symtom från andningsvägarna och togs först omhand av ambulans-sjukvårdarna till dess sjukvårdsgruppen anlände. Landstingets katastroffor-don från ambulanskåren och alla lediga ambulanser i länet dirigerades till olycksplatsen. För att klara av att transportera lindrigt skadade till sjukhus rekvirerades en stor buss från den närliggande flygflottiljen. Det tog två timmar innan den sista eleven som var i behov av att uppsöka sjukhus hade lämnat skadeplatsen. Totalt fördes 24 personer med ambulans till Akade-miska sjukhuset och ett trettiotal med buss. Förutom uppgiften att lokalisera och identifiera rökgranaten ansvarade polisen för avspärrning av området. Identifiering av exponerade avstod man från primärt på skadeplatsen, Man detta gjordes senare under transport till sjukhus och på sjukhuset. Polisen koncentrerade sig mer på brottsplatsundersökning.

Sjukvårdsgruppens arbete på skadeplatsen organiserades så att sjukskö-terskan gjorde en grov uppdelning i opåverkade och de med symtom som hosta, andningspåverkan och illamående (häri inkluderades även de med tidigare kända luftvägssjukdomar, även om de inte hade några symtom för tillfället). Internmedicinaren gjorde en medicinsk bedömning av dem med symtom innan de transporterades till sjukhuset. Anestesiläkaren gjorde först en övergripande prioritering bland dem som var mest andningspåverkade och följde sedan med en av dessa till sjukhuset där han stannade kvar. Fem ungdomar med mer uttalade symtom fördes snarast till sjukhuset med ambu-lans. De med lätta besvär transporterades senare med bussen rekvirerad från flygflottiljen.

Massmedier var mycket offensiva, lokalradion länkade ut information om olyckan till allmänheten redan inom fem minuter, vilket ledde till ett stort antal telefonsamtal från oroliga föräldrar först till skolan, sedan till sjukhuset och polisen.
Inom loppet av två timmar hade 107 personer, som hade samröre med olyckan kommit till akutmottagningen. Ytterligare 40 personer uppsökte akutmottagningen senare samma dag. Nästa dag kom ytterligare ett antal personer varav fyra var sådana som sökte på grund av förnyade besvär efter 24 timmar. Sammanlagt lades 36 patienter in på vårdavdelningar, 48 dirige-rades till lungmottagningen, 11 skickades hem direkt från akutmottagningen och en patient avvek. På intagningsavdelningens 17 platser cirkulerade 77 patienter. På morgonen dagen efter olyckan fanns 26 patienter kvar på sjuk-huset för observation, men på eftermiddagen fanns endast två patienter kvar på lungkliniken. Dessa två skrevs ut från sjukhuset inom två dagar.

Katastroflarm utlystes aldrig då man till en början trodde att endast 30 el-ler högst 50 personer skulle komma till sjukhuset Inte desto mindre växte på ett improviserat sätt en ledningsorganisation fram som nära anslöt till den gällande katastrofplanen. Kirurgbakjouren och avdelningsförestandaren på akutmottagningen ledde övergripande arbetet på akutmottagningen med di-rigering av patientflödet, överblick av resurser m m. Bakjourerna på lung- och medicinklinikerna tog de övergripande medicinska policybesluten, t ex avseende kriterier för att behålla patienter kvar för observation eller vilka som kunde sändas hem. Tjänstgörande chefläkare skötte tillsammans med chefen på anestesikliniken kontakten med övriga kliniker och sjukvårdsfö-restandarorganisationen för att uppbringa nödvändiga antalet platser. Chef-läkaren och chefsöverläkaren på akutkliniken skötte fortlöpande kontakterna med massmedia.

För att klara av den stora patienttillströmningen lät man patienter med lindriga symtom stanna kvar utomhus i friska luften utanför akutmottag-ningen för att i lugn takt där registreras och sedan förflyttas till uppställ-ningshallen för bårar som fick fungera som väntrum. Där fanns stolar och det serverades mat och dryck samtidigt som var och en fick sin egen journal i handen. De togs sedan in i grupper om tre och tre för undersökning och behandling. Redan tidigt arrangerades för ett centralt intag av alla patienter så att alla blev registrerade på ett och samma ställe innan de dirigerades till andra ställen inom sjukhuset. Förutom intagningsavdelningen utnyttjades operationsavdelningens uppsamlingsavdelning, lungklinikens mottagning och vårdavdelning samt "upplånade" platser på andra kliniker.

Apoteket informerades tidigt. Beställningar av läkemedel gjordes per tele-fon och hämtades omedelbart - i ett senare lugnare skede inhämtades de un-dertecknade rekvisitionerna. De datorstödda rutiner för registrering som finns vid sjukhuset visade sig vara för långsamma för att klara av massregi-strering, utan man gick snart över till manuella rutiner. På listorna fördes bl a tiderna för registrering och vart varje individ tog vägen. Sida för sida av registreringslistorna duplicerades alltefter de blev fyllda för att tas till den provisoriska informationscentralen och akutklinikens expedition.
Då många patienter var måttligt påverkade och hade samma typ av expo-nering kunde de läkare som bedömde patienterna göra detta i grupper om tre och tre patienter i taget.
Den informellt bildade ledningsgruppen träffades en gång i timmen på akutmottagningen för fortlöpande information och utbyte av erfarenheter. Under kvällen förstärktes akutkliniken och lungkliniken med vardera en person för att besvara förfrågningar från anhöriga och drabbade.

Knappt 70 procent (99 personer) av dem som uppsökte sjukhuset första dagen blev hemskrivna redan efter 6 timmars observation. Ytterligare 30 kunde lämna sjukhuset efter upp till 12 timmars observation. Endast 17 per-soner behövde observeras 24 timmar och endast två 48 timmar. 10-15 per-soner uppvisade symtom av mer psykogen karaktär där symtom såsom oro, ångest och hyperventilation (ökad andningsfrekvens) dominerade. Endast ett tiotal personer bedömdes ha exponerats kraftigt för röken.

Ungefär en timme efter att olyckan blev känd informerades ledningen för psykosociala katastrofledningsgruppen (PKL-gruppen) och dess verksamhet drogs igång. Ett och anhörigcentrum anordnades i Barnsjukhuset, som an-gränsar till Akutkliniken. Under den första dagen var i huvudsak ett 20-tal personer engagerade. Ett välbesökt informationsmöte för berörda och anhö-riga anordnades i en samlingssal på Barnsjukhuset och i anslutning härtill ordnades kaffe och smörgås. Några resurspersoner gick till akutintaget och samtalade med behövande där. Totalt fick 30 personer krissamtal.

Information om stödcentret gick via lokalradion. I lokalradion gavs även information om normala reaktioner vid allvarlig stress och praktiska råd om hur dessa hanteras. Dagen efter olyckan fick ett 20-tal ungdomar besök och skriftlig information från representanter från PKL-gruppen. Senare under dagen fick ytterligare tio personer enskild uppföljning. På Katedralskolan var ett samarbete med skolledningen etablerat och dagen efter olyckan del-tog tio resurspersoner från PKL-gruppen som förstärkning till skolhälsovår-den. Fyra informationsmöten hölls i skolans aula för sammanlagt 1100 ele-ver. Allmän information gavs om stressreaktioner och klasserna förbereddes på besök av resurspersoner. I
15 klasser hölls en modifierad form av debriefing. Personer från PKL- gruppen ledde mötena tillsammans med någon ur skolans elevvårdsgrupp.

En enkät besvarad av skolans elever gav vid handen bl a att 80 procent av eleverna tyckte att de fick för lite eller ingen information alls om vad som egentligen hände i det akuta skedet.

Som förbättring föreslog de flesta att brandalarmet på skolan skulle för-bättras samt tydligare information om utrymningsvägar. Ett högtalarlarmsy-stem borde finnas både inomhus och utomhus för bättre informationsgivning om vad som händer och för anvisning om utrymningsvägar etc. Lärarna bit ha en mer ledande och organiserande roll, och lärare och elever bör öva ut-rymning av skolan regelbundet.

Erfarenheter och slutsatser

  • Samtidigt som radion går ut med information om en olycka bör tele-fonnummer kunna lämnas dit allmänheten och oroliga anhöriga kan vända sig.
  • Polisen bör snarast registrera de exponerade och bl a kartlägga vilka som förs till sjukhus. Detta underlättar informationen till anhöriga, räddningsledaren och till sjukhuset/sjukvården, men registreringen får inte fördröja transporten till sjukhus. Personer med lindriga sym-tom kan med fördel transporteras med t ex bussar till sjukhus. Under transport till sjukhus kan polisen fullfölja registrering om detta ej hunnits med på skadeplatsen.
  • Sjukvårdsgruppens medlemmar bör endast i undantagsfall lämna skadeplatsen tidigt. Speciell personal bör rekvireras som vid behov kan medfölja patienter under transport till sjukhus
  • Man bör inte tveka att utlösa katastroflarm på sjukhus när en större olycka inträffar. Det är väsentligt att alla patienter som förs till sjuk-huset passerar ett centralt intag för registrering innan de förs till andra delar av sjukhuset eller skickas hem.
  • Det är väsentligt att sjukhuset(n) får regelbunden information från skadeplatsen.
  • Trådlösa telefoner på en akutmottagning underlättar arbetet och medger flexibilitet.
  • Datorstödd registrering (i ett nätverk) bör anpassas så at den kan an-vändas för massregistrering så att alla som behöver information om patienterna snabbt kan få det oavsett var i organisationen man befin-ner sig. Ett system med streckkoder skulle kunna vara värdefullt.
  • PKL-gruppen bör larmas så tidigt som möjligt så att den omgående kan börja organisera sitt arbete.
  • Att ha en intagningsavdelning i direkt anslutning till akutmottag-ningen är praktiskt då denna avdelning kan utnyttjas till både kort-tidsvård och observation och som genomslussningsavdelning inför vidare transport till andra delar av sjukhuset.
  • Flexibilitet i det psykosociala samarbetet är en nödvändighet och vid behov bör ordinarie sjukvårdspersonal hjälpa till med akut uppsö-kande verksamhet. Snabb tillgång till patientlistor, bekväm Ogång till telefaxutrustning samt mobiltelefoner är nödvändigt för en effektiv PKL-verksamhet. Tidig allsidig informationsspridning till drabbade är väsentlig.
  • Ledningsorganisationen bör ej avvecklas för tidigt då det kan finnas behov av en samlad ledning något till några dygn efter olyckan.
Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 1996
Artikelnummer: 1996-3-11
ISBN: 91-7201-117-3
Format: Broschyr
Antal sidor: 56
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 103 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Kamedo-rapporter