/
/

Jumbojetkatastrofen i Amsterdam den 4 oktober 1992 – KAMEDO-rapport 64

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörs-studier (KAMEDO) vid Socialstyrelsens enhet för krisberedskap. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastro-fer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

 

Sammanfattning

Efter start från Schiphols flygplats, Amsterdam, den 4 oktober 1992 k1.18.20 råkade ett israeliskt fraktflygplan av typ Boeing 747, Jumbojet, i nöd. Upphängningsanordning (pylon) för motor nr 3 hade tillsammans med sin motor pga utmattningsbrott lossnat från höger vinge och farit ut åt höger och träffat pylon nr 4 och dennes motor. Också de hade separerat från vingen som delvis förstörts liksom vissa elektriska och hydrauliska komponenter i vingen.

Besättningen försökte återvända med flygplanet till Schiphol Airport. Vid inflygningen för landning var flygplanet i det närmaste okontrollerbart och kraschade k1.18.35 i ett bostadsområde i en förort till Amsterdam. En stor krater uppstod i de två långa och nio våningar höga hus som träffades av planet. En våldsam brand uppstod.

Brandkårens första enhet anlände till nedslagsplatsen k1.18.40. Läget på skadeplatsen var kaotiskt. Ett femtiotal lägenheter hade demolerats och antänts. Många människor, som inte hade kunnat ta sig ut ur byggnaderna stod i begrepp att hoppa eller hade redan hoppat. Finfördelat bränsle hade också spritts ut över ett stort markområde som brann häftigt. Brinnande flygplansdelar hade vid haveriet kastats iväg, varför till och med enstaka lägenheter på 300 meters avstånd fattat eld.

Alla tillgängliga räddningsresurser larmades. Mycket stora trafikproblem uppstod initialt. Endast smala parkvägar ledde fram till nedslagsplatsen. På grund av byggnadskroppens längd blev skadeplatsen uppdelad i två områden, ett på vardera sidan om huskroppen. Räddningsinsatserna inriktades till en början helt på att rädda överlevande. Stora sjukvårdsresurser hade larmats till skadeplatsen då man förväntade att omhänderta och transportera ett stort antal svårt skadade och döda. En uppsamlingsplats för skadade och en tillfällig uppsamlingsplats för döda upprättades.

Den kommunala ledningsgruppen hade samlats i stadshuset för att ta sig an de uppgifter som gällde i den kommunala beredskapsplanen för katastrofer. Vice brandchefen fick i uppdrag att bege sig till olycksplatsen och överta ledningen där. Tre haveribrandbilar från Schiphols flygplats som anlänt till nedslagsplatsen fick som uppgift att släcka det brinnande flygplansvraket och markbränderna. Efter det att omedelbara livräddande åtgärder hade avslutats, påbörjades släckningen av den brinnande byggnaden. Eftersom endast 18 skadade hade omhändertagits i det första skedet genomsöktes alla berörda lägenheter flera gånger. Men inga ytterligare skadade påträffades.

Vid det fortsatta arbetet gjordes en ytterligare sektorindelning av området så att fyra sektorer bildades - två på var sida om byggnaden.

Ungefär 450 personer deltog i insatsen, varav 250 var brandmän. Den primära insatsen var avslutad efter två timmar. Sedan återstod eftersläckning.

Sambandsnätet hade visat sig vara otillräckligt. I ett senare skede tillfördes kompletterande sambandsresurser. Det interna sambandet fungerade därefter tillfredsställande men brister kvarstod med sambandet mellan ledningsbuss, brandkårens larmcentral och kommunens ledningsgrupp i stadshuset.

Vissa missförstånd förekom. I ett tidigt skede hade massmedia förespeglats att antalet skadade och döda skulle kunna vara mycket stort. Det talades om ungefär 250 omkomna. Dessa siffror accepterades till en början även av den kommunala ledningsgruppen. Eftersom bara ett fåtal omkomna påträffats under de första timmarna utsattes räddningsledaren för hård press och ständiga frågor varför man inte fick fram fler människor ur ruinerna.

Räddningsarbetet vid skadeplatsen var organiserat på liknande sätt som i Sverige. Innan vice brandchefen övertog ledningen på skadeplatsen var jourhavande brandchef räddningsledare och bedrev sin verksamhet vid brandkårens ledningsfordon. Ledningsläkaren hade till sitt förfogande en ledningsambulans med radio och sändarutrustning och polischefen hade också ett eget sambandsfordon. Det anordnades senare guidade turer för reportrar varvid lämnades saklig information och gavs möjlighet att fotografera.

I Amsterdam fanns tre specialutbildade och övade ledningsläkare som rekryterats från distriktsläkarkåren. Det fanns alltid en jourhavande ledningsläkare. Dessutom har alla större sjukhus i Nederländerna trauma-team. Ofta samverkar sjukhusen så att från ena sjukhuset sänds traumateam till skadeplatsen medan det andra i stället tar emot majoriteten av de skadade. På detta sätt arbetade de stora universitetssjukhusen i Amsterdam, Academisch Medisch Centrum (AMC) och Free University Hospital (FUH). Det finns i Nederländerna också tre centra för brännskadevård med sammanlagt 42 vårdplatser. Ett av dem, Rode Kruis Ziekenhuis, ligger tre mil väster om Amsterdam.

K1.19.00 fick FUH larm att sända traumateam till katastrofplatsen. Ett militärt sjukvårdstält sattes upp nära ledningsfordonet. Sammanlagt omhändertogs 33 skadade på olycksplatsen. Av dessa transporterades 28 till AMC, fyra till FUH och en med brännskador till ett mindre sjukhus, Onze Lieve Vrouwe Gasthuis (OLVG), som ligger i östra delen av Amsterdam. Endast nio av de 28 skadade som fördes till AMC behövde kvarstanna för vård. Fem av dem hade brännskador och fyra måttliga extremitetsskador och mjukdelsskador. De fyra som fördes till FUH var en gravid kvinna med lättare mjukdelsskador, en patient med inhalationsskador och en med extremitetsfrakturer och en skallskada med blödning.

Två erfarna läkare från brännskadekliniken vid Rode Kruis Ziekenhuis kallades till det mottagande sjukhuset AMC för att hjälpa till med diagnostik av hudbrännskador och lungskador. Detta resulterade i att tre patienter från AMC med svåra brännskador och senare en från OLVG överfördes till Rode Kruis Ziekenhuis för specialistvård.

Den medicinska räddningsinsatsen under det första dygnet genomfördes utan större svårigheter. Det akuta omhändertagandet, transporter och kommunikationer fungerade utmärkt. Såväl ambulanser som sjukvårdspersonal fanns i överflöd. Antalet människor med somatiska skador var mycket lägre än vad man rang med i katastrofplanen. Den akuta medicinska insatsen på skadeplatsen var avslutad inom två timmar. De omkomna som påträffades fördes till en hangar vid Schiphols flygplats för identifiering.

Under den första veckan efter katastrofen koncentrerades insatsen på olycksplatsen på säkringsarbete av kvarvarande husväggar så att sökandet efter offer kunde genomföras utan stora risker. Man hade befarat att finna ett stort antal omkomna men totalt påträffades endast 43 döda. Den synnerligen höga temperaturen vid explosionen och branden kan dock ha medfört total kremering av ett antal kroppar. 

Inga säkra uppgifter fanns om antalet boende inom området och myndigheterna hade därför inga ingångsvärden när det gällde att få fram listor över vilka som överlevt, avlidit eller saknades. I området hade många illegala invandrare bott. Dessutom var kriminaliteten stor. Redan under de första timmarna efter haveriet förekom plundring. Många av dem som inte längre kunde vistas i sina bostäder fick möjlighet att bo på särskilt anordnade härbärgen där de kunde få psykosocial hjälp. Där dök också upp många som inte hörde till katastrofoffren, t o m knarklangare kom.

Vid olyckan hade närmare 50 människor omkommit, flera hundra förlorat sina lägenheter och närmare 800, varav många barn, upplevt olyckan från nära håll. Dessutom hade ett stort antal människor deltagit i räddningsinsatsen. Omkring 1 500 människor hade berörts av katastrofen. Behovet av psykosociala insatser var sålunda synnerligen stort och mycket satsades på detta. De rent somatiskt-medicinska problemen var däremot inte lika omfattande.

Totalt hade 266 lägenheter blivit obeboeliga. Om man kalkylerar med ett genomsnitt av tre personer boende i varje lägenhet bli antalet hemlösa 798. Några av dessa hade dock omkommit. Olyckan drabbade olika grupper av immigranter varför det många gånger var svårt att lämna och utbyta information. Inte sällan fanns också från immigranternas sida en misstro mot myndigheternas avsikter. Vid olyckan kom i dagen de stora sociala problem som finns inom vissa av Amsterdams bostadsområden.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 1994
Artikelnummer: 1994-3-16
ISBN: 91-38-11385-6
Format: Bok
Antal sidor: 82
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 103 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Kamedo-rapporter