/
/

Branden på passagerarfärjan Scandinavian Star den 7 april 1990 – KAMEDO-rapport 60

KAMEDO-rapporterna ges ut av Katastrofmedicinska observatörsstudier (KAMEDO) vid Socialstyrelsen. Utsända observatörer studerar de medicinska, psykologiska, organisatoriska och sociala aspekterna av katastrofer. Resultaten med fokus på erfarenheter presenteras i rapporterna.

Sammanfattning

På natten till den 7 april 1990 utbröt brand på passagerarfärjan "Scandinavian Star", som var på kryssning mellan Oslo i Norge och Fredrikshamn i Danmark. Ombord fanns 99 besättningsmedlemmar och 383 passagerare. De flesta av passagerarna var från Norge, men en mindre grupp var danskar och ett fåtal svenskar. I besättningen fanns också en del andra nationaliteter.

Fartyget var inte förberett för att gå till sjöss Åtskilliga hytter var inte städade. Besättningen var uttröttad. Kännedomen om fartyget, nödutrustningen, nödplanen m m var inte tillräcklig.

Ett första brandtillbud ombord inträffade strax före 2-tiden på natten tar fartyget kommit ut på öppet vatten. En hög med sängkläder och mattor som låg i en korridor på babords sida hade antänts. Branden upptäcktes av passagerare och släcktes snabbt. Ytterligare en brand var anlagd i en annan korridor och sannolikt hade Sven här en hi% med smutstvätt antänts. Inom några få minuter uppnådde branden en sådan omfattning att korridoren brann i fullt tvärsnitt. Sedan spred sig branden mycket snabbt och nådde upp i trapphuset på styrbords sida och därifrån vidare upp till ytterligare ett däck. Tät rök spred sig i korridorerna på två av däcken.

Kaptenen utlöste självstängningen av branddörrarna inom de områden där brandlarmindikeringarna angav att det brann. Eftersom ingen brandlarmknapp tryckts in där branden startade blev dock alla branddörrar där stående öppna.

Evakueringen av fartyget och förhållandena vid livbåtarna var inte i överensstämmelse
med gällande instruktioner. Av haverikommissionens rapport film& att besättningen gav ett intryck av att det saknades överordnad ledning för att styra insatsen i alla skeden från det att branden upptäcktes till det att fartyget övergavs. Det tog mycket lång tid innan det blev klart vilka som var räddade och vilka som saknades, beroende bristande rapportering i
fråga om vilka som togs ombord på fartygen och fördes iland.

'Mayday" utsändes från "Scandinavian Star" kl 02.24. Den först uppgivna positionen ute var i Skagerack men felaktigt angiven till norskt område. Sjöräddningen i Norge blev därför från början utsedd till räddningsledning. Den rätta positionen visade sig senare vara på svenskt område 11 sjömil väster om Väderöarna.

Från den norska sjöräddningscentralen Tjöme radio sändes omedelbart larm ut om att assistans behövdes. Under den första halvtimmen sändes från Sverige tre helikoptrar och 12 kustbevaknings-, lots- och sjöräddningsbåtar samt från norsk sida tre helikoptrar, kustbevakningsfartyg och motortorpedbåtar. Även från Danmark sändes ett par helikoptrar.

Kl 02.50 var de första två assisterande fartygen på plats. Under den följande halvtimmen kom ytterligare ett antal fartyg till undsättning. Under denna period brann "Scandinavian Star" kraftigt akterut. Kl 03.23 meddelade fartygets kapten att han var på väg i en livbåt till ett av fartygen och att alla, både passagerare och besättning, hade lämnat haveristen.

Besättningen gjorde inte något egentligt Mors& att bekämpa branden. En första begäran om att rökdykare från land skulle sändas ut till haveristen gjordes kl 03.38 och de sattes ombord på ett av de assisterande fartygen kl 05.05.

Sedan rökdykarna från Göteborg firats ned på "Scandinavian Star" upptäcktes fem överlevande kvar på fartyget. Åtminstone två av dessa bedöms ha överlevt tack vane att rökdykarna förde dem i säkerhet. De fem överlevande togs sedan upp av en helikopter. Sannolikt hade fler kunnat räddas om rökdykarinsatsen kommit två timmar tidigare.

Av de 324 människor som räddades från "Scandinavian Star" var enbart ett 30-tal skadade. De flesta av dessa hade endast lindrig rökförgiftning eller andra lättare skador. Den förste läkaren sattes ned på haveristens däck med norsk luftambulanshelikopter ca 5,5 timmar efter det att branden brutit ut. Huvuduppgiften för honom blev att undersöka ett antal livlösa kroppar utan yttre skador för att konstatera att de var döda.

Sjukvårdsinsatserna vid "Scandinavian Star"-olyckan var på den somatiska sidan ringa. Den stora insatsen gjordes av PSL-gruppen (psykosociala ledningsgruppen) och dess medarbetare vid Uddevalla sjukhus och socialtjänsten och kyrkan i Lysekil. Dessa insatser fortsatte också med "debriefing"- arbete långt efter olycksdagarna.

Det mycket svåra arbetet med att ta hand om de omkomna leddes av norsk polis i samarbete med svensk polis och frivillig ambulanspersonal.

De 158 omkomna som återfanns ombord på "Scandinavian Star" hade mycket varierande grad av skador, allt från väsentligen opåverkade av värme till så gott som helt kremerade kroppar. De syns ha avlidit av en kombination av låg syrgashalt till följd av brand, hög koldioxidhalt samt framförallt hög kolmonoxid- och cyanvätehalt. Endast sex personer anses ha omkommit i lågorna utan samtidig rökförgiftning, vilket utgör 4 procent av de
döda. För 18 var cyanvätekoncentrationen tillräckligt hög för att indicera att cyanväteförgiftning förorsakat döden. De flesta av de omkomna, 99 personer, återfanns i sina hytter. Ca 25 procent av dessa låg helt eller delvis i badeller duschutrymme, ofta med handduk framför ansiktet. Ett 50-tal omkomna återfanns i korridorerna.

Det primära räddningsarbetet och omhändertagandet av de överlevande och tillresande anhöriga ställde stora krav på ett välfungerande skandinaviskt samarbete för psykosocialt omhändertagande. Ett kriscenter upprättades på ett av de större hotellen i centrala Oslo i samverkan mellan rederiet och den lokala katastrofpsykiatriska organisationen. Det bedömdes att insatser skulle behövas inom tre olika grupper: brandförsvarets rökdykare, kustbevakningens personal samt passagerare och anhöriga till skadade och
oskadade passagerare.

Vid Uddevalla sjukhus hade psykosociala katastrofledningsgrupper tidigare etablerats med representanter för kuratorsorganisationen, barn- och ungdomspsykiatrin, vuxenpsykiatrin och sjukhuskyrkan. Denna grupp organiserade den psykosociala stödtjänstens arbete i Lysekil dit ett stort antal överlevande förts för vidare transport till Oslo.

Erfarenheter och slutsatser

Utlarmningen av rökdykare från land kom alldeles för sent. Sannolikt hade rökdykning och brandsläckning kunnat påbörjas 1,5–2 timmar tidigare än vad som blev fallet. Erfarenheter från bla hotellbränder har visat att man kunnat rädda instängda människor många timmar efter brandutbrottet. Skadepanoramat hade då kunnat bli ett helt annat och det hade sannolikt inneburit behov av såväl ledningsläkare som sjukvårdsgrupper ombord på "Scandinavian Star" eller ett av räddningsfartygen. En helikopter hade med lätthet
kunnat föra med sig en rutinerad sjukvårdsgrupp på ett tidigt stadium för att ta hand om skadade. Även från Norge hade specialutbildade sjukvårdsteam kunnat anlända tidigt via Hovedredningssentralen i Stavanger.

Kristeamets insatser har i efterhand diskuterats och det bar framförts synpunkter på att kristeamen ibland varit alltför aktiva, framförallt under det första halva dygnet innan man visste vilket behov av omedelbar "debriefing" som fanns bland räddningspersonalen. Härefter nådde man en balans där räddningspersonalen visste att personal med kunskap om krisbearbetning fanns tillgänglig hela tiden.

Erfarenheterna visar att det är angeläget att finna lämplig omfattning och former för andakt, och avskedsgudstjänster vid katastrofer. Det är vidare viktigt att planera rätt tidpunkt för att dra tillbaka resurser från en katastrofplats och göra en bra "nedtrappning".

Polisinsatsen skedde med stor beslutsamhet och en synnerligen god anda. En ledningsstab organiserades först på tredje dagen under insatsen. En sådan stab borde ha organiserats tidigare bla för att säkerställa en bättre arbetsfördelning mellan chefer. Dessutom borde insatschefen för polisledningen ha fått mera tid för avstämning, uppföljning av beslut och upprätta kanaler för direkta kontakter med den norska förundersökningsledningen m m.

Beslut om avspärrningar och ändringar av sådana måste diskuteras inom ledningsgruppen och berörd personal måste informeras. Högre chefer "på besök" har ingen befälsrätt i sådana avseenden. Ansvarsförhållanden mellan olika beslutsfattare måste ägnas mycket stor uppmärksamhet, särskilt om annat land berörs av insatsen. En ledningsstab utgör då en bra resurs för att bereda sådana frågor åt polischefen. ADB-frågorna måste ges stor uppmärksamhet bl a vid registrering av döda och skadade.

Läs hela sammanfattningen

Publiceringsår: 1993
Artikelnummer: 1993-3-3
ISBN: 91-38-11309-0
Format: Bok
Antal sidor: 62
Språk: Svenska
Pris (inkl. moms): 103 kr

Kontakt

Socialstyrelsen
075-247 30 00

Mer hos oss

Kamedo-rapporter