/
/
/

Döende ska få bättre vård

den 11 juni 2013 kl. 08:15 Debattartikel

Debattartikel av generaldirektör Lars-Erik Holm och enhetschef Anette Richardson i Svenska Dagbladet den 11 juni 2013.

Långtifrån alla erbjuds god vård i livets slutskede. Döende patienter åker in och ut på sjukhus, och riskerar att inte få smärtlindring och hjälp att hantera sin ångest. För att säkra tillgång till palliativ vård på lika villkor för alla presenterar vi i dag nationella rekommendationer, skriver företrädare för Socialstyrelsen.

Medellivslängden i Sverige har ökat under flera decennier och allt färre dör till följd av cancer och hjärtinfarkt. Sjukvården har gjort stora framsteg. Sjukdomar som tidigare innebar en säker dödsdom går i dag att behandla med effektiva metoder.

Men där den botande läkekonsten trots allt når vägs ände – och livet inte längre går att rädda – har vården och omsorgen en viktig roll att fylla för att lindra.

Ungefär 80 procent av de runt 90000 personer som årligen avlider i Sverige är över 65 år, och många av dödsfallen är förväntade. Det ger möjlighet att med palliativ vård göra den sista tiden så bra och symtomfri som möjligt. Ändå ser vi att många döende patienter riskerar att inte få smärtlindring och stöd för att hantera sin oro och ångest.

För att åstadkomma en förändring har Socialstyrelsen tagit fram ett nationellt kunskapsstöd med riktlinjer och vägledning. Bakgrunden är att vi under flera år sett exempel på att grundläggande insatser i palliativ vård erbjuds långtifrån alla.

De flesta som närmar sig livets slut lider av fysisk smärta. Trots det får endast var femte person sin smärta bedömd med ett beprövat skattningsverktyg under den sista levnadsveckan, vilket är en viktig förutsättning för att kunna anpassa smärtlindringen individuellt. Det visar uppgifter från palliativregistret där drygt 60 procent av dödsfallen under 2012 registrerats.

Många drabbas också av stark oro, ångest och förvirring. Bland dem får ännu färre, ungefär var tionde person, sina symtom uppmärksammade genom strukturerade bedömningar under den sista veckan. Risken är uppenbar att såväl den existentiella som fysiska smärtan missas eller underskattas så att patienter lider i onödan.

Vi ser också att äldre flyttas runt mellan hemmet eller äldreboendet och akut sjukhusvård in i det sista. En kartläggning som Socialstyrelsen gjorde 2012 visade att uppemot var tionde patient lades in på sjukhus minst två gånger den sista månaden i livet. Det går stick i stäv med den palliativa vårdens ambition att skapa en trygg vårdmiljö, och kan bidra till ökad stress och ångest. Det är också ett uttryck för att man fokuserar på att behandla varje fysiskt problem – i foten, hjärtat eller lungorna – och förbiser att ta hand om hela människan.

Vi ser också att patienter och anhöriga inte görs delaktiga. Knappt hälften av dem som dog förra året informerades av en läkare om att de var döende, enligt palliativregistret. Mot bakgrund av att många dör en väntad död borde andelen vara högre. Att vara informerad om sin situation är en förutsättning för att kunna bestämma var man vill dö och hinna förbereda sig och ta farväl av sina närstående.

Grunden till problemen är att palliativ vård länge varit ett marginaliserat kunskapsområde. Redan i en nationell kartläggning som Socialstyrelsen genomförde 2006 konstaterades att kompetensen var otillräcklig. En del har förstås hänt sedan dess. Det finns goda exempel på kommuner och landsting som satsar på fortbildning. Landets regionala cancercentrum har även tagit fram ett nationellt vårdprogram. Men både forskare och vård- och omsorgspersonal ger en tydlig bild: kunskaperna motsvarar fortfarande inte på långa vägar behoven.

Därför har Socialstyrelsen nu sammanställt bästa tillgängliga kunskap och lagstiftning samt samlat ett 70-tal av landets experter på området. Detta är vad vi tycker behöver göras:

  • Kommuner och landsting borde erbjuda all personal som möter patienter i livets slutskede vidareutbildning inom palliativ vård. Det gäller personal på såväl sjukhus som äldreboenden, vårdcentraler och inom hemsjukvården. En bred kompetenssatsning är nödvändig för att alla ska få god vård i livets slutskede, oavsett ålder, diagnos och bostadsort.
  • Sjukvården bör regelbundet bedöma patienternas smärta med hjälp av beprövade skattningsinstrument, till exempel frågeformulär. Även andra vanliga symtom som ångest, illamående och förvirring bör bedömas regelbundet.
  • Läkare borde kontinuerligt erbjuda samtal om vårdens innehåll och inriktning, så kallade brytpunktssamtal. Såväl patienten som de närstående behöver få information om vad som händer, för att förebygga oro och missförstånd.
  • Alla patienter i livets slutskede borde få möjlighet att samtala om existentiella frågor. Dödsångest kan inte bara behandlas bort. Vård- och omsorgspersonalen måste våga prioritera existentiella aspekter, likväl som medicinska.
  • Kommuner och landsting behöver samarbeta bättre för att hålla ihop vårdens insatser med omsorgens. Genom samordning kan antalet flyttar mellan hem eller äldreboenden och akut sjukhusvård minskas.´

Riktlinjerna och vägledningen ger beslutsfattare i kommuner och landsting en tydlig vägvisare för vilka satsningar som behöver göras, och personalen har ett stöd i sitt dagliga arbete. Patienter och anhöriga får också veta vad de ska kunna förvänta sig.

Vi kommer aldrig att kunna bota alla sjukdomar. Men vi får heller aldrig abdikera bara för att den botande behandlingen inte längre gör någon nytta. Då har vården och omsorgen en viktig uppgift i att lindra.

Vi måste kunna ge alla förutsättningar att leva ett värdigt och meningsfullt liv även när det närmar sig sitt slut.

Lars-Erik Holm, generaldirektör, Socialstyrelsen
Anette Richardson, enhetschef, Socialstyrelsen

Läs debattartikeln i Svenska Dagbladet.

Kontakt

Lars-Erik Holm
generaldirektör
(nås via presstjänsten)
075-247 30 05

Anette Richardson
enhetschef
075-247 38 43