/
/
/

Beslutet ligger alltid hos läkaren

den 10 november 2015 kl. 07:00 Debattartikel

Debattreplik av Maria Jacobsson och Torsten Mossberg i Läkartidningen den 10 november 2015.

Ansvaret för att ta ställning till om livsuppehållande behandling ska ges eller inte ligger alltid hos läkaren. Om ett dödsfall ifrågasätts kan goda rutiner, tydlig ansvarsfördelning och bra dokumentation enligt Socialstyrelsens föreskrifter bidra till att klargöra vad som hänt.

Kerstin Hulter Åsberg och Eva Kumlien beskrev i Läkartidningen nr 42/2015 [1] ett fall med en patient där det inte längre fanns någon behandling som kunde bota. Man avsåg avsluta respiratorbehandlingen men gjorde det inte. Författarna efterlyste ett klargörande av juridiken kring livsuppehållande behandling.

Det är självklart att en läkare ska undvika eller avbryta åtgärder som saknar medicinsk effekt, är utsiktslösa eller som medför mer skada än nytta för patienten. Dessa principer utgår från hälso- och sjukvårdspersonalens skyldighet att ge patienten en sakkunnig och omsorgsfull vård som uppfyller kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet (6 kap.1§ patientsäkerhetslagen).

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om livsuppehållande behandling [2] reglerar vad läkaren ska göra i samband med ställningstagandet. En fast vårdkontakt som ska rådgöra med minst en legitimerad yrkesutövare inför ställningstagandet ska utses, och det är viktigt att vara noggrann med dokumentationen i journalen. Föreskrifterna reglerar inte om eller när läkaren kan upphöra med eller låta bli att ge livsuppehållande behandling – det ska vara en professionell bedömning grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Information till närstående är alltid svårt. Närstående kan behöva tid för att inse att döden närmar sig och ska om möjligt få den tid de behöver för att ta in den tragiska situationen. Samtidigt får de inte ta över rätten att besluta om sjukvårdsåtgärder. Det är alltid den fasta vårdkontakten som har det slutliga ansvaret för att ta ställning till att behandlingen inte ska fortsätta och verkställa de vårdåtgärder som krävs.

Efter fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus har ett tiotal vårdåklagare tillsatts för att utreda brottsmisstankar i vården. Vårdåklagarna ska ha sakkunskap inom sjukvården och vara specialister på att utreda brott – framförallt de som begåtts av oaktsamhet. Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) intryck är att utbytet med åklagarmyndigheten utvecklats sedan vårdåklagarna utsågs. En av oss (TM) har som expert i IVO yttrat sig då vårdhändelser lett till polisanmälan. Eftersom vården i dessa fall utförts i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet väcktes inte åtal.

Det finns inga garantier för att en ansvarig läkare inte blir anmäld till tillsynen eller till polisen. Men om ett dödsfall ifrågasätts kan goda rutiner, tydlig ansvarsfördelning och bra dokumentation göra det möjligt att klargöra förloppet. Därför ska hälso- och sjukvården implementera föreskrifterna. Handboken »Om att ge eller inte ge livsuppehållande behandling« [3] kan användas som stöd i detta arbete, och även tjäna som grund för en diskussion om svåra situationer i verksamheten. Patienter med livshotande tillstånd har rätt till god och säker vård.

Referenser

1.Hulter Åsberg K, Kumlien E. Klargör juridiken kring livsuppehållande behandling. Läkartidningen. 2015;112:DP9Y.
2.Föreskrifter och allmänna råd om livsuppehållande behandling. SOSFS 2011:7. Stockholm: Socialstyrelsen; 2011.
3.Om att ge eller inte ge livsuppehållande behandling – Handbok för vårdgivare, verksamhetschefer och personal. Stockholm: Socialstyrelsen; 2011.

Maria Jacobsson, jurist,
Torsten Mossberg, f d medicinalråd;
författarna var projektledare respektive medicinsk expert i Socialstyrelsens arbete med att ta fram föreskrifterna och handboken om livsuppehållande behandling.

Läs repliken i Läkartidningen. Repliken är ett svar på debattartikeln Klargör juridiken kring livsuppehållande behandling.

Kontakt

Presstjänsten
075-247 30 05