Många människor har genom ålder eller sjukdomstillstånd en ökad risk för fallskada. Varje år avlider minst 1 400 personer i Sverige efter fallolyckor och fler än 70 000 personer behöver sjukhusvård för skador som de har fått vid ett fall.
Var tredje person som är 65 år eller äldre och bor i eget boende faller minst en gång per år. I särskilda boenden för äldre är frekvensen fall den dubbla, och även på sjukhus inträffar många fallolyckor. Ungefär 10 procent av fallolyckorna resulterar enligt svensk statistik i en allvarlig skada och 1-2 procent i en höftfraktur.
I Sverige inträffar 18 000 höftfrakturer varje år, varav de allra flesta orsakas av fall. Förutom det lidande som en höftfraktur innebär för den som drabbas så är det också en merkostnad för landsting och kommuner på 150 000 – 200 000 kronor det första året efter olyckan.
Internationella studier har visat att patienter som vårdas i olika former av långtidsvård för äldre råkar ut för i genomsnitt en fallolycka vartannat år och att var tionde får en allvarlig vårdskada som en höftfraktur eller hjärnskakning. I England och Wales har man med utgångspunkt från rapporterade avvikelser bedömt att 24 fallolyckor per vecka eller 1260 per år kan förväntas inträffa vid ett sjukhus med 800 vårdplatser. (Källa: National Patient Safety Agency.)
Alla fallolyckor inte vårdskador
Fallskador är alltså ett betydande samhällsproblem och en källa till omfattande lidande för de enskilda som drabbas. Det är dock bara en del av fallolyckorna som kan betraktas som vårdskador. Definitionen på en vårdskada är att skadan ska ha orsakats av en vårdinsats eller av utebliven vård och att den hade kunnat undvikas om vården haft tillräckligt god kvalitet.
Med den vårdstruktur vi har i Sverige, där många gamla och sjuka får vård i eget hem eller i särskilt boende kan gränsdragningen mellan vad som är en vårdskada och vad som är en ”vanlig olycka” bli ganska svår. Några exakta siffror på antalet vårdskador som orsakats av fall finns därför inte. För den enskilda vårdtagaren är det givetvis viktigast att förebyggande insatser görs för att så långt som möjligt förhindra fallolyckor, oavsett om de orsakas av sjukvårdsinsatser eller av andra faktorer.
Fallpreventiva åtgärder
Ett systematiskt förbättringsarbete för fallprevention ska innehålla rutiner för följande typer av åtgärder:
- Riskanalys med identifiering av specifika riskfaktorer för fallolyckor, både hos vårdtagaren och i omgivningen. Bedömningen ska ta hänsyn till om patienten har någon sjukdom eller funktionsnedsättning eller använder några läkemedel som kan öka fallrisken.
- Planering och genomförande av fallpreventiva åtgärder.
- Dokumentation och uppföljning av eventuella fall som vårdtagaren råkar ut för.
- Information till vårdtagare och anhöriga samt eventuella övriga vårdenheter som vårdtagaren har kontakt med.
Källa till detta avsnitt är bland annat Lundin-Olsson, L & Rosendahl, E (2007) Att förebygga fallolyckor bland äldre personer. Vårdalinstitutets Tematiska rum: Äldres hälsa.