/
/

X-kromosombunden agammaglobulinemi

  • Diagnos: X-kromosombunden agammaglobulinemi
  • Synonymer: Brutons sjukdom/agammaglobulinemi, Könsbunden gammaglobulinbrist, Könsbunden agammaglobulinemi

Innehåll


Publiceringsdatum: 2016-05-18
Version: 7.0

ICD-10

D80.0A

Sjukdom/tillstånd

X-kromosombunden agammaglobulinemi är en immunbristsjukdom som innebär att man inte kan bilda immunglobuliner (antikroppar). Immunglobuliner är nödvändiga för att kroppens försvar mot infektioner ska fungera. Sjukdomen visar sig oftast redan under första levnadsåret och kännetecknas av återkommande bakteriella infektioner, framför allt i öron, svalg, bihålor och lungor. Det finns också en ökad risk för allvarliga infektioner som hjärnhinneinflammation och blodförgiftning.

Sjukdomen är ärftlig och finns bara hos pojkar. Orsaken är en förändring i en gen, vilket påverkar ett protein som är nödvändigt för att B-lymfocyterna ska utvecklas normalt och kunna producera olika immunglobuliner.

Behandlingen består av tillförsel av immunglobulin, kombinerat med andra åtgärder mot infektioner som antibiotikabehandling och att undvika smitta.

X-kromosombunden agammaglobulinemi kallas också Brutons sjukdom efter den amerikanske läkaren Ogden Bruton, som 1952 beskrev en pojke med immunglobulinbrist och upprepade infektioner. Sjukdomen finns över hela världen och 1993 kartlades den bakomliggande genetiska orsaken.

Förekomst

Det finns cirka 25 personer med X-kromosombunden agammaglobulinemi i Sverige. Uppskattningsvis föds det 6 pojkar med sjukdomen per miljon nyfödda, vilket motsvarar att det i Sverige föds en pojke med sjukdomen ungefär vartannat år.

Orsak

Orsaken till sjukdomen är en förändring (mutation) i genen BTK som finns på X-kromosomens långa arm (Xq21.3-q22). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet BTK, Brutons tyrosinkinas. Proteinet BTK är nödvändigt för utveckling, mognad och funktion av B-lymfocyterna, de celler i kroppen som producerar immunglobulin. Utan BTK kan B-lymfocyterna inte bildas och pojkar med sjukdomen saknar helt B-lymfocyter eller har dem i mycket litet antal.

Immunförsvaret är ett specialiserat och komplicerat system som försvarar oss mot bakterier, virus och andra främmande ämnen. Man brukar skilja på det medfödda och det adaptiva immunförsvaret. Dessutom finns en rad barriärfunktioner som ger ett allmänt skydd mot främmande ämnen, som till exempel huden, slemhinnorna och den sura miljön i magsäcken.

Det medfödda immunsystemet består av olika proteiner och vita blodkroppar, som fagocyter (ätarceller) och NK-celler (naturliga mördarceller). På sin yta bär fagocyterna olika mottagare (receptorer) som känner igen mönster som är typiska för vissa smittämnen, vilket gör att de kan ta hand om och döda många av smittämnena. Inuti cellerna finns liknande receptorer som kan känna igen både främmande och kroppsegna skadliga ämnen.

Det adaptiva försvaret samverkar med det medfödda. Varje främmande ämne blir unikt igenkänt och angrips av en speciell försvarare, som kan döda just det ämnet. Att det är adaptivt innebär att det lär sig av tidigare infektioner och blir successivt mer effektivt.

Två typer av vita blodkroppar, B-celler och T-celler, spelar en nyckelroll i det adaptiva försvaret. Dessa celler kallas även T-lymfocyter och B-lymfocyter. De bildas av blodstamceller i benmärgen. T-cellerna har flera olika funktioner. De kan aktivera B-celler så att de fungerar mer effektivt, attackera virusinfekterade celler och släppa ut signalämnen (cytokiner) som attraherar fagocyter till virusinfekterade celler. T-cellerna har också den viktiga uppgiften att reglera immunförsvaret, det vill säga bestämma när det ska aktiveras, mot vad och när en immunreaktion ska avslutas. Vissa T-celler har också till uppgift att ge hjälp till både T- och B-celler. De blodstamceller som ska bli T-celler vandrar från benmärgen in i brässen (tymus), en körtel i den övre delen av brösthålan, där de utvecklas och lär sig sin uppgift.

B-lymfocyterna producerar antikroppar och har även antikroppar på sin yta. På cellytan fungerar antikropparna som receptorer, som tar emot och fångar in främmande smittämnen, till exempel bakterier. När en bakterie är infångad aktiveras en signalkedja av olika proteiner inuti cellen, som informerar cellkärnan om att den nu ska producera antikroppar. BTK är en viktig länk i denna kedja. Om detta protein saknas produceras inga antikroppar.

Immunglobuliner är ett samlingsnamn för antikroppar. Immunglobulinerna (Ig) delas in i olika klasser beroende på egenskaper och funktion hos de delar av antikropparna som inte binder till smittämnen. Det finns fem immunglobulinklasser: IgM, IgD, IgG, IgA och IgE. IgG och IgA delas dessutom in i undergrupper, så kallade subklasser. IgG är viktigast för försvaret för bakterier som kommit in i kroppen, medan IgA finns på våra slemhinnor och har till uppgift att hindra bakterier i vår omgivning att komma in i kroppen. IgE är viktigt för försvaret mot parasiter och orsakar dessutom allergiska reaktioner.

Ärftlighet

X-kromosombunden agammaglobulinemi orsakas av en muterad gen på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X-kromosom och en Y-kromosom, medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundet recessivt ärftliga sjukdomar förekommer som regel bara hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal och en muterad gen. Sannolikheten för söner till kvinnliga bärare av en muterad gen att få sjukdomen är 50 procent, och för döttrar är sannolikheten 50 procent att bli friska bärare av en muterad gen.

En man med en X-kromosombundet recessivt ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den muterade genen.

Figur: X-kromosombunden recessiv nedärvning från frisk kvinna, med muterad gen

Figur: X-kromosombunden recessiv nedärvning från sjuk man, med muterad gen

X-kromosombunden agammaglobulinemi kan också uppkomma som en nymutation. Mutationen har då oftast skett i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermier). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna mutationen hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

Symtom

Pojkar med X-kromosombunden agammaglobulinemi börjar i allmänhet uppvisa symtom från sex till åtta månaders ålder.

Alla barn som föds efter fullgången graviditet har under den sista delen av fosterlivet fått immunglobulin överfört från modern via moderkakan. Den mängd som överförts skyddar det nyfödda barnet de första 4-8 månaderna. Immunglobulinet bryts successivt ner och eftersom pojkarna inte själva kan producera immunglobulin börjar därigenom en period av upprepade infektioner.

Det kan vara svårt att diagnostisera infektioner hos personer med immunbrist, eftersom de ofta har mindre uttalade symtom. Den inflammatoriska reaktion med feber och allmänpåverkan som vi förknippar med en infektion styrs av immunförsvarets celler. När dessa celler inte fungerar minskar ofta den inflammatoriska reaktionen. Detta är viktigt att känna till både för de som själva har immunbrist och deras närstående, liksom behandlande läkare.

Ett vanligt kännetecken vid X-kromosombunden agammaglobulinemi är obefintliga eller mycket små lymfkörtlar, inklusive halsmandlar och polyper bakom näsan.

Prognosen är god om diagnosen ställs tidigt, adekvat immunglobulinbehandling ges och infektioner behandlas på rätt sätt.

Bakteriella infektioner

Som vid alla immunglobulinbrister dominerar bakteriella infektioner i luftvägarna. Personer med X-kromosombunden agammaglobulinemi får upprepade infektioner i öron, svalg, bihålor och lungor, framför allt med så kallade kapslade bakterier. Det är bakterier som omger sig med en sockerkapsel, vilken försvårar för vissa vita blodkroppar att sluka bakterierna (fagocytera) och döda dem. Exempel på kapselförsedda bakterier är Haemophilus influenzae och pneumokocker. Det finns också en ökad risk för mer allvarliga bakteriella infektioner, som blodförgiftning (sepsis), hjärnhinneinflammation (meningit) och infektion i benvävnaden (osteomyelit). Även risken att få inflammatoriska tarmsjukdomar ökar.

Särskilda komplikationer

Risken att få infektioner orsakade av svamp och virus ökar inte. Ett undantag är att pojkar och män med X-kromosombunden agammaglobulinemi har en ökad risk att insjukna i hjärninflammation (encefalit), en livshotande komplikation som kan leda till bestående hjärnskador. Oftast går det inte att hitta orsaken till hjärninflammationen. Ibland orsakas den av en infektion med virus som tillhör gruppen enterovirus, där bland annat poliovirus och virus som ger diarrésjukdomar ingår.

Poliovaccin bestående av levande, försvagat poliovirus som tas via munnen (peroralt poliovaccin) kan ge personer med X-kromosombunden agammaglobulinemi polio med förlamningar. Detta vaccin används inte i Sverige men är vanligt i övriga världen.

Bakterien Mycoplasma pneumoniae kan ge lunginflammation både hos personer med och utan immunbrist. Vid X-kromosombunden agammaglobulinemi kan man även få infektioner av andra mykoplasmabakterier, som normalt inte ger infektioner hos människan. Många får ledbesvär som liknar ledgångsreumatism, och ibland kan mykoplasmabakterier isoleras i ledvätskan eller ledkapseln. Det kan även uppstå njur- och urinvägsinfektion på grund av dessa bakterier.

Även om en person med immunglobulinbrist behandlas med tillräckliga doser av immunglobulin är det vanligt att en typisk luftvägsbakterie som Haemophilus influenzae får bestående fäste i luftvägarna. Det leder till kroniska infektioner, som luftrörskatarr (bronkit), bihåleinflammation (sinuit) och varig inflammation i ögats bindhinna (konjunktivit). På lång sikt kan infektionerna ge skador på framför allt lungorna, men även på andra organ.

Diagnostik

Vid upprepade allvarliga bakteriella luftvägsinfektioner bör halten av immunglobulin i blodet undersökas. Typiskt för sjukdomen är att samtliga immunglobuliner (IgM, IgG, IgA, IgE och IgD) saknas eller finns i mycket liten mängd.

Misstanken om X-kromosombunden agammaglobulinemi stärks om en pojke med upprepade bakteriella infektioner saknar halsmandlar och har inga eller mycket små lymfkörtlar.

För säker diagnos krävs antingen att en mutation i genen BTK kan påvisas eller att BTK-proteinet saknas.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma sjukdom ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Screening av nyfödda för att tidigt upptäcka svåra primära (medfödda) immunbristsjukdomar planeras att införas i Sverige under 2016. Screeningen använder sig av det så kallade PKU-provet och kommer att innefatta X-kromosombunden agammaglobulinemi.

Behandling/stöd

Målet med behandlingen är att minska antalet infektioner för att lindra symtomen och undvika utveckling av kronisk lungsjukdom och skador på andra organ. Behandlingen består i första hand av tillförsel av immunglobulin kombinerat med andra infektionsförebyggande åtgärder, till exempel antibiotikabehandling.

Utöver den medicinska behandlingen är det viktigt att tillgodose familjens behov av psykologiskt och socialt stöd och behovet av hjälp med samordning av olika insatser.

Immunglobulin

Alla som har X-kromosombunden agammaglobulinemi behöver livslång behandling med immunglobulin. Genom att tillföra rätt anpassad mängd immunglobulin minskar antalet bakteriella infektioner och risken för att utveckla skador till följd av dem. Immunglobulin är ett koncentrat av antikroppar som tagits fram ur blodplasman från olika blodgivare. Blodet från varje givare är noggrant testat för att utesluta smitta med exempelvis gulsot (hepatit) och HIV. Blodplasman behandlas för att oskadliggöra eventuella virus och bakterier. Resultatet blir en vätska som innehåller renade IgG-antikroppar plus en mycket liten mängd IgA- och IgM-antikroppar. Eftersom immunglobulin är en blodprodukt går det inte, trots alla säkerhetssteg i tillverkningen, att till hundra procent garantera att inga smittämnen överförs, men med dagens framställningssätt och testning av blodgivare är säkerheten mycket stor.

Immunglobulinet ges under huden (subkutant) eller i en blodåder (intravenöst). Om det ska ges subkutant eller intravenöst beror på allmäntillstånd och livssituation och avgörs i samråd mellan personen med immunbrist, behandlande läkare och sjuksköterska. När diagnosen ställs ges ofta ett par omgångar immunglobulin intravenöst för att snabbt normalisera mängden IgG i kroppen och därmed bryta mönstret med upprepade bakteriella infektioner.

Både subkutan och intravenös tillförsel kan ges som hembehandling. Det innebär att den som har X-kromosombunden agammaglobulinemi själv kan sköta tillförseln av immunglobulin i hemmet, efter träning och undervisning. Subkutan hembehandling är vanligast, medan intravenös hembehandling inte förekommer lika ofta då den ställer större krav på träning.

De tillförda antikropparna bryts ned successivt. Beroende på hur mycket immunglobulin som tillförs varje gång måste behandlingen upprepas med en till tre veckors mellanrum. Om immunglobulinet ges intravenöst tillförs vanligen en större dos var tredje vecka. Ges det subkutant behöver det tillföras oftare och i mindre doser.

Biverkningar kan förekomma vid behandling med immunglobulin. Frossa och feber är ganska vanligt i samband med de första behandlingarna. Det kan också inträffa i ett senare skede om man har en pågående infektion samtidigt med behandlingen. Reaktionen beror som regel inte på överkänslighet utan på en normal inflammatorisk reaktion när antikropparna kommer in i kroppen och börjar bekämpa infektioner. Allvarliga överkänslighetsreaktioner mot immunglobulin är ytterst sällsynt. Biverkning i form av huvudvärk under pågående intravenös tillförsel kan förekomma men försvinner i allmänhet om tillförseln sker långsammare.

Effekten av immunglobulinbehandling kommer olika snabbt. Hos barn syns den nästan direkt genom viktuppgång, utläkning av pågående infektioner och minskat antal nya infektioner.

Det är viktigt att gå på regelbundna kontroller hos behandlande läkare och sjuksköterska för att utvärdera hur behandlingen fungerar. Då mäts bland annat immunglobulinnivåerna i blodet, lungfunktionen kontrolleras och tecken på infektioner följs upp. Vid besöken bör det också finnas tillfälle att ta upp frågor kring sjukdomen och behandlingen samt hur den inverkar på till exempel skola, arbete och fritid.

Infektioner och infektionsbehandling

Antibiotika ges vid alla bakteriella infektioner. Det är viktigt att alla infektioner tas på allvar och behandlas tidigt samt att typen av bakterie fastställs med odlingsprov. En person med X-kromosombunden agammaglobulinemi behöver ofta längre antibiotikakurer än en vecka, och om infektionerna återkommer med korta mellanrum kan det bli nödvändigt med antibiotikabehandling i förebyggande syfte under flera månader eller år. Det kan också vara nödvändigt, särskilt hos dem som har en kronisk haemophilusinfektion, att ibland ge stora doser antibiotika intravenöst.

På grund av immunbristen kan ovanliga bakterier förekomma, som kräver speciella antibiotikapreparat. Antibiotika kan också behövas i förebyggande syfte inför vissa operationer för att undvika sårinfektioner och att bakterier sprider sig med blodet. Vid tandbehandling bör antibiotika alltid övervägas för att förebygga spridning av munhålans bakterier till blodet, med risk för allvarliga infektioner.

Poliovaccin som ges via munnen (peroralt poliovaccin) ska inte användas, utan endast det svenska avdödade vaccinet. Det beror på att även det försvagade viruset i det perorala vaccinet kan orsaka en polioinfektion hos en person med X-kromosombunden agammaglobulinemi. Peroralt poliovaccin får inte heller ges till personer i omgivningen, eftersom den vaccinerade personen under en tid utsöndrar virus i avföringen och därför kan sprida det vidare.

Andra vacciner kan ges utan att det är farligt, men det är inte meningsfullt eftersom de immunglobuliner som barnen behandlas med innehåller skyddande antikroppar som tar hand om vaccinet innan det utlöst en reaktion i immunförsvaret.

Undvika smitta

Det är som regel inte lämpligt att barn med X-kromosombunden agammaglobulinemi vistas på förskola eller att vuxna med sjukdomen arbetar med förskolebarn. Detta beror på att barn har sin högsta infektionsfrekvens i 2-4-årsåldern och det är stor risk att bli smittad. Även friska barn i den åldern är ofta bärare av bakterier i näsa och svalg som kan orsaka infektioner i luftvägarna, vilket utgör en särskild risk för barn och vuxna med immunbrist. Att vistas hos dagmamma i en liten grupp av äldre förskolebarn och skolbarn fungerar däremot ofta bra.

Hos friska barn minskar antalet infektioner drastiskt efter 6-7-årsåldern. Skolan medför därför sällan samma problem med smitta som förskolan. Särskilda åtgärder i skolan behövs oftast inte, men personalen behöver vara informerad för att förstå att skolfrånvaron kan vara ökad. För att undvika smitta kan barnet behöva vara hemma under perioder då många i klassen är infekterade. Av Primär immunbristorganisationen (PIO) kan man beställa en broschyr med råd om förskola/skola vid nedsatt immunförsvar, se nedan under rubriken Ytterligare information.

Vad gäller yrkesval bör en person med immunbrist inte välja ett arbete som innebär kontakt med många människor, speciellt inte små barn, eftersom de ofta är smittbärare. Det kan vara bra att informera arbetsgivaren om sjukdomen för att öka förståelsen för frånvaro, både på grund av egna infektioner och för att undvika smitta från andra.

Livsföring

Fysisk aktivitet rekommenderas. En bra grundkondition gör att man orkar möta infektioner och andra påfrestningar som kroppen utsätts för bättre. En fysioterapeut kan ge råd om lämpliga aktiviteter och sammanställa träningsprogram, också för dem som har led- och muskelinflammationer. Vid pågående infektion ska kraftig ansträngning alltid undvikas, eftersom det kan försämra läkningen.

På grund av upprepade infektioner kan det uppstå vävnadsskador i luftvägarna. Andningsgymnastik tillsammans med inhalation av luftrörsvidgande och slemlösande läkemedel kan hjälpa till att avlägsna slem och därmed förebygga djupa och långvariga infektioner. Likaså är det bra med fysisk aktivitet som stimulerar till djupandning och spontan hosta. Ett alternativ för mindre barn är till exempel att gunga på en stor boll eller att använda en hoppgunga.

Information och stöd

X-kromosombunden agammaglobulinemi är en sjukdom vars symtom inte är synliga för omgivningen. Det kan därför vara svårt att få förståelse för de funktionsnedsättningar den kan föra med sig. Information till den närmaste omgivningen, i skolan eller på arbetsplatsen, behövs för att öka medvetenheten om och förståelsen för de speciella behov som en person med X-kromosombunden agammaglobulinemi har. Det kan till exempel gälla behovet av extra noggrann städning, att undvika folksamlingar och frånvaro på grund av egna infektioner eller för att undvika andras.

Eftersom pojkar med sjukdomen periodvis kan ha hög skolfrånvaro bör skolan ha en plan för hur eleven trots eventuell ökad sjukfrånvaro ska få stöd att nå målen.

Att ha ett infektionskänsligt barn kan vara påfrestande och medföra social isolering. Om och när föräldrarna önskar bör de erbjudas möjlighet att komma i kontakt med andra föräldrar i liknande situation som kan dela med sig av sina erfarenheter.

Forskning

Genetisk forskning

Professor Edvard Smith, Kliniskt forskningscentrum, Karolinska Institutet, Novum, Hälsovägen 7, 141 57 Huddinge, tel 08-585 836 51/585 836 53, fax 08-585 836 50, e-post edvard.smith@crc.ki.se.

Omvårdnadsforskning

Docent Ann Gardulf, institutionen för laboratoriemedicin, Alfred Nobels Allé 8, 141 83 Stockholm, tel 08-524 835 96, e-post ann.gardulf@ki.se.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net, sökord x-linked agammaglobulinemia.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, https://clinicaltrials.gov, sökord x-linked agammaglobulinemia.

Resurser på riks- och regionnivå

Barn och ungdomar
Sektionen för pediatrisk immunologi, verksamhetsområde medicin, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-342 10 00.

Barn- och ungdomsmedicinska kliniken, Skånes Universitetssjukhus, 221 85 Lund, tel 046-17 10 00.

Vuxna
Infektionskliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, 416 85 Göteborg, tel 031-342 10 00.

Immunbristenheten, F71, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 813 75.

Centrum för sällsynta diagnoser är under uppbyggnad och utveckling vid universitetssjukhusen. Syftet är att öka kunskapen inom området och förbättra omhändertagandet av personer med sällsynta diagnoser. Information om det fortlöpande arbetet finns på Nationella funktionen sällsynta diagnosers (NFSD) webbplats.

Resurspersoner

Barn och ungdomar
Överläkare Nicholas Brodszki, barn- och ungdomsmedicinska kliniken, Skånes Universitetssjukhus, 221 85 Lund, tel 046-17 10 00, e-post nicholas.brodszki@skane.se.

Professor Anders Fasth, sektionen för pediatrisk immunologi, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-342 10 00, e-post anders.fasth@gu.se.

Vuxna
Överläkare Carl Granert, immunbristenheten, F71, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med en ovanlig sjukdom. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för sina medlemmar, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden

PIO, Primär immunbristorganisationen, Mellringevägen 120 B, 703 53 Örebro, tel 019-673 21 24, e-post info@pio.nu, www.pio.nu.

Det finns en internationell sammanslutning för immunbristföreningar där PIO ingår, The International Patient Organisation for Primary Immunodeficiencies (IPOPI), www.ipopi.org.

För många ovanliga diagnoser finns det grupper i sociala medier, där man kan kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar/närstående.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net, sökord x-linked agammaglobulinemia.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Nationella funktionen sällsynta diagnoser (NFSD) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området ovanliga/sällsynta diagnoser, www.nfsd.se.

Primär immunbristorganisationen (PIO) erbjuder utbildning, stöd, information och möjlighet att träffa andra i samma situation. PIO ger ut informationsmaterial och anordnar föreläsningar och informationsträffar för personer med primär immunbrist, anhöriga och andra berörda. Varje år arrangeras läger för barn och ungdomar med primär immunbrist och deras familjer. Det anordnas även möten med de nordiska immunbristföreningarna. För ytterligare information kontakta PIO, www.pio.nu.

IPOPI, den internationella sammanslutningen för immunbristföreningar där PIO ingår, anordnar vartannat år internationella konferenser samtidigt som sjuksköterskor och läkare inom området har sina vetenskapliga möten. För ytterligare information kontakta PIO, www.pio.nu.

Ågrenska arrangerar vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. I samband med dessa anordnas även utbildningsdagar för personer som i sitt arbete möter barn och ungdomar med den aktuella diagnosen. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar. För information se www.agrenska.se eller kontakta Ågrenska på tel 031-750 91 00 eller e-post agrenska@agrenska.se.

SLIPI, Sveriges läkares intresseförening för primär immunbrist, anordnar möten och symposier, www.slipi.nu.

SISSI, Sveriges immunbristsjuksköterskors intresseförening ger ut ett nyhetsblad och har återkommande konferenser för medlemmar, vart annat år anordnas dessa tillsammans med ESID, IPOPI och INGID, www.sissi.nu.

ESID, European Society for Immunodeficiencies, har återkommande internationella konferenser och summer schools för läkare och forskare, www.esid.org.

INGID, International Nursing Group for Immunodeficiencies www.ingid.org, anordnar internationella sammankomster i samarbete med ESID och den internationella patientorganisationen IPOPI www.ipopi.org.

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ned och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

På PIO - Primär immunbristorganisationens webbplats, www.pio.nu/bestallningssida, finns informationsmaterial att beställa om bland annat primär immunbrist, råd inför förskola/skola, tips för övergång från barn- till vuxensjukvård och mall för vårdbidragsansökan. Det finns även en mall för ett personligt kort där diagnos och personliga ordinationer kan skrivas in.

Patient and Family Handbook - For the Primary Immune Deficiency Diseases, USA 2013. Boken finns att ladda ner från IDF, Immune Deficiency Foundation, https://primaryimmune.org/idf-publications/patient-family-handbook.

”ALPI-Studien - Att Leva med Primär Immunbrist”, en studie som utgår från Karolinska institutet under docent Ann Gardulfs ledning. Resultatet går att läsa i tre rapporter som finns publicerade (2007) på Karolinska institutets hemsida:
1/2007 Vuxenrapport
2/2007 Föräldrarapport  
3/2007 Barn- och tonårsrapport

Nationella funktionen sällsynta diagnoser (www.nfsd.se) och Ågrenska (www.agrenska.se) har mycket information om ovanliga diagnoser på sina webbplatser, bland annat personliga berättelser och filmer.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: bruton disease, agammaglobulinemia, tyrosine kinase, btk

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116 
Sökord: x-linked agammaglobulinemia

Orphanet (Europeisk databas)
www.orpha.net 
Sökord: x-linked agammaglobulinemia

Litteratur

Abrahamsen TG, Sandersen H, Bustnes A. Home therapy with subcutaneous immunoglobulin infusions in children with congenital immunodeficiencies. Pediatrics 1996; 98: 1127-1131.

Borte S, Wang N, Oskarsdóttir S, von Döbeln U, Hammarström L. Newborn screening for primary immunodeficiencies: beyond SCID and XLA. Ann N Y Acad Sci 2011; 1246: 118-130.

Broides A, Yang W, Conley ME. Genotype/phenotype correlations in X-linked agammaglobulinemia. Clin Immunol 2006; 118: 195-200.

Bruton OC. Agammaglobulinemi. Pediatrics 1952; 9: 722-727.

Conley ME, Broides A, Hernandez-Trujillo V, Howard V, Kanegane H, Miyawaki T et al. Genetic analysis of patients with defects in early B-cell development. Immunol Rev 2005; 203: 216-234.

Conley ME, Howard V. Clinical findings leading to the diagnosis of X-linked agammaglobulinemia. J Pediatr 2002; 141: 566-571.

Corneth OB, Klein Wolterink RG, Hendriks RW. BTK Signaling in B Cell Differentiation and Autoimmunity. Curr Top Microbiol Immunol 2016; 393: 67-105.

Hernandez-Trujillo VP, Scalchunes C, Cunningham-Rundles C, Ochs HD, Bonilla FA, Paris K et al. Autoimmunity and inflammation in X-linked agammaglobulinemia. J Clin Immunol 2014; 34: 627-632.

Howard V, Greene JM, Pahwa S, Winkelstein JA, Boyle JM, Kocak M et al. The health status and quality of life of adults with X-linked agammaglobulinemia. Clin Immunol 2006; 118: 201-208.

Lederman HM, Winkelstein JA. X-linked agammaglobulinemia: an analysis of 96 patients. Medicine 1985; 64: 145-156.

Lindvall JM, Blomberg KE, Valiaho J, Vargas L, Heinonen JE, Berglof A et al. Bruton’s tyrosine kinase: cell biology, sequence conservation, mutation spectrum, siRNA modifications, and expression profiling. Immunol Rev 2005; 203: 200-215.

Lingman-Framme J, Fasth A. Subcutaneous Immunoglobulin for Primary and secondary Immunodeficiencies: an evidence-based review. Drugs 2013; 73: 1307-1319.

Mohamed AJ, Yu L, Bäckesjö CM, Vargas L, Faryal R, Aints A et al. Bruton’s tyrosine kinase (Btk): function, regulation, and transformation with special emphasis on the PH domain. Immunol Rev 2009; 228: 58-73.

Picard C, Al-Herz W, Bousfiha A, Casanova JL, Chatila T, Conley ME et al. Primary Immunodeficiency Diseases: an Update on the Classification from the International Union of Immunological Societies Expert Committee for Primary Immunodeficiency 2015. J Clin Immunol 2015; 35: 696-726.

Quinti I, Soresina A, Guerra A, Rondelli R, Spadaro G, Agostini C et al. IPINet Investigators. Effectiveness of immunoglobulin replacement therapy on clinical outcome in patients with primary antibody deficiencies: Results from a multicenter prospective cohort study. J Clin Immunol 2011; 31: 315-322.

Rawlings DJ, Witte ON. Bruton’s tyrosine kinase is a key regulator in B-cell development. Immunology Reviews 1994; 138: 105-119.

Schmidt NW, Thieu VT, Mann BA, Ahyi AN, Kaplan MH. Bruton’s tyrosine kinase is required for TLR-induced IL-10 production. J Immunol 2006; 177: 7203-7210.

Vetrie D, Vorechovsky I, Sideras P, Holland J, Davies A, Flinter F et al. The gene involved in X-linked agammaglobulinaemia is a member of the src family of protein-tyrosine kinases. Nature 1993; 361: 226-233.

Webster D, Windsor H, Ling C, Windsor D, Pitcher D. Chronic bronchitis in immunocompromised patients: association with a novel Mycoplasma species. Eur J Clin Microbiol Infect Dis 2003; 22: 530-534.

Winkelstein JA, Marino MC, Lederman HM, Jones SM, Sullivan K, Burks AW et al. X-linked agammaglobulinemia: report on a United States registry of 201 patients. Medicine (Baltimore) 2006; 85: 193-202.

Ziegner UH, Kobayashi RH, Cunningham-Rundles C, Espanol T, Fasth A, Huttenlocher A et al. Progressive neurodegeneration in patients with primary immunodeficiency disease on IVIG treatment. Clin Immunol 2002; 102: 19-24.

Författare/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit textunderlaget är professor Anders Fasth, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet.

Informationscentrum för ovanliga diagnoser vid Göteborgs universitet har ansvarat för redigering, produktion och publicering av materialet.

Publiceringsdatum: 2016-05-18
Version: 7.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.