/
/

Wiskott-Aldrichs syndrom

  • Diagnos: Wiskott-Aldrichs syndrom
  • Synonymer: --

Innehåll


Publiceringsdatum: 2015-06-17
Version: 6.0

ICD-10

D82.0

Sjukdom/skada/diagnos

Wiskott-Aldrichs syndrom (WAS) är en ärftlig immunbristsjukdom som nästan enbart förekommer hos pojkar och kännetecknas vid den klassiska formen av brist på trombocyter (blodplättar) med blödningsrisk, kombinerad immunbrist med ökad infektionskänslighet och allergier, samt ökad risk för tumörsjukdomar.

Syndromet beskrevs för första gången av den tyske läkaren Alfred Wiskott 1937 och senare av den amerikanske barnläkaren Robert Anderson Aldrich 1954.

Det finns mindre typiska former av Wiskott-Aldrichs syndrom där symtomen är färre och lindrigare. Hos en del kan bristen på trombocyter vara det enda eller det dominerande kännetecknet.

Förekomst

I Sverige känner man till ett tiotal personer med Wiskott-Aldrichs syndrom. Uppskattningsvis föds en pojke per 300 000 nyfödda med syndromet, vilket innebär att det föds en pojke med Wiskott-Aldrichs syndrom ungefär vart tredje år i Sverige.

Orsak till sjukdomen/skadan

Orsaken till Wiskott-Aldrichs syndrom är en förändring (mutation) av genen WASP, som finns på den korta armen på X-kromosomen (Xp11.4-p11.21). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) ett protein som har fått namnet WASp. Proteinet förmedlar information från cellytan till det så kallade cytoskelettet. Cytoskelettet kan förenklat ses som ett nätverk av proteiner inuti i en cell som ger cellen dess form. Det gör det också möjligt för cellen att ändra form och förflytta sig, men också att förflytta olika strukturer inuti cellen. WASp finns enbart i blodsystemets olika celler.

De olika mutationer som kan drabba WASP kan göra att WASp helt saknas eller att ett förändrat protein med nedsatt funktion bildas. Detta förklarar varför symtomen vid sjukdomen varierar mycket. Förståelsen av hur en viss mutation leder till specifika symtom kompliceras dessutom av att det finns enstaka pojkar som, förutom att de ärvt en mutation som förändrar funktionen hos WASp, också har förvärvat en eller flera mutationer som delvis reparerar genen.

Om WASp saknas störs en rad funktioner hos blodcellerna, till exempel deras uppbyggnad och delning. Formen på blodcellerna kan förändras vid olika reaktioner i immunförsvaret, och blodplättarna kan också lättare gå sönder.

Vid den typiska formen av Wiskott-Aldrichs syndrom produceras inget WASp alls, medan små mängder av ett defekt protein kan hittas vid de lindrigare och mindre typiska formerna. Det finns också en mutation som gör att WASP hela tiden är aktiverad. En ständigt aktiv gen ger en helt annan sjukdomsbild än om proteinet saknas eller är defekt. I stället för brist på trombocyter får dessa barn brist på de vita blodkroppar som kallas neutrofila granulocyter.

En mycket sällsynt form av Wiskott-Aldrichs syndrom orsakas av en mutation i genen WIPF1, belägen på kromosom 2 (2q31.2). Genen kodar för proteinet WIP (WASp-interacting protein), med uppgift att stabilisera WASp. Saknas WIP bryts WASp ned så att det kommer att finnas i mycket liten mängd eller saknas helt. De symtom som uppstår när WIPF1 är muterad liknar därför dem som finns vid svåra former av Wiskott-Aldrichs syndrom.

Immunförsvaret

Immunförsvaret är ett specialiserat och komplicerat system som försvarar oss mot bakterier, virus och andra främmande ämnen. Man brukar skilja på det medfödda och det adaptiva immunförsvaret. Dessutom finns en rad barriärfunktioner som ger ett allmänt skydd mot främmande ämnen, som till exempel huden, slemhinnorna och den sura miljön i magsäcken.

Det medfödda immunsystemet består av många olika proteiner i kroppen, vissa vita blodkroppar, som fagocyter (ätarceller) och NK-celler (naturliga mördarceller). På sin yta bär fagocyterna olika mottagare (receptorer) som känner igen mönster typiska för vissa smittämnen och som gör att fagocyterna kan ta hand om och döda många smittämnen. Cellerna har också liknande receptorer inuti sig som kan känna igen både främmande och kroppsegna skadliga ämnen.

Det adaptiva försvaret samverkar med det medfödda. Varje främmande ämne blir unikt igenkänt och angrips av en speciell försvarare, som kan döda just det ämnet. Att det är adaptivt innebär att försvaret förändras över tiden och blir mer effektivt ju längre tid som går.
Två typer av vita blodkroppar, B-celler och T-celler, spelar en nyckelroll i det adaptiva försvaret. Dessa celler kallas även T-lymfocyter och B-lymfocyter. De bildas av blodstamceller i benmärgen. T-cellerna har flera olika funktioner. De kan aktivera B-celler så att de fungerar mer effektivt, attackera virusinfekterade celler och släppa ut signalämnen (cytokiner) som attraherar fagocyter till virusinfekterade celler. T-cellerna har också den viktiga uppgiften att reglera immunförsvaret, det vill säga bestämma när det ska aktiveras, mot vad och när en immunreaktion ska avslutas. Vissa T-celler har också till uppgift att ge hjälp till både T- och B-celler. De blodstamceller som ska bli T-celler vandrar från benmärgen in i brässen (tymus), en körtel i den övre delen av brösthålan, där de utvecklas och lär sig sin uppgift. T-lymfocyterna skyddar huvudsakligen mot virus-, svamp- och parasitinfektioner.

B-lymfocyterna skyddar främst mot bakterier och har som huvuduppgift att bilda antikroppar (immunglobulin). De har även antikroppar på sin yta. På cellytan fungerar antikropparna som mottagare (receptorer), som tar emot och fångar in främmande smittämnen, till exempel bakterier.

Immunglobuliner är ett samlingsnamn för antikroppar. Immunglobulinerna (Ig) delas in i olika klasser beroende på egenskaper och funktion hos de delar av antikropparna som inte binder till smittämnen. Det finns fem immunglobulinklasser: IgM, IgD, IgG, IgA och IgE. IgG och IgA delas dessutom in undergrupper kallade subklasser. IgG är viktigast för försvaret mot bakterier som kommit in i kroppen, medan IgA finns på våra slemhinnor och har till uppgift att hindra bakterier i vår omgivning att komma in i kroppen. IgE är viktigt för försvaret mot parasiter och orsakar dessutom allergiska reaktioner.

Den bristande funktionen av cytoskelettet vid Wiskott-Aldrichs syndrom leder till att T- och B-cellerna inte kan förflytta sig på korrekt sätt och därför har svårt att finnas på rätt plats, till exempel i lymfkörtlarna. Detta i sin tur ger T-cellerna sämre möjligheter att hjälpa B-cellerna och andra T-celler. T- och B-cellernas funktion påverkas också av att cytoskelettets förmåga att flytta olika proteiner inuti cellerna är nedsatt.

Ärftlighet

Wiskott-Aldrichs syndrom orsakas av en förändrad (muterad) gen på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X-kromosom och en Y-kromosom, medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundet recessivt ärftliga sjukdomar förekommer som regel bara hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal och en muterad gen. Sannolikheten för söner till kvinnliga bärare av en muterad gen att få sjukdomen är 50 procent, och för döttrar är sannolikheten 50 procent att bli friska bärare av en muterad gen.

En man med en X-kromosombundet recessivt ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den muterade genen.

Figur: X-kromosombunden recessiv nedärvning från sjuk man, med muterad gen

Figur: X-kromosombunden recessiv nedärvning från frisk kvinna, med muterad gen

Syndromet kan också uppkomma som en nymutation. Mutationen har då oftast skett i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermier). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna mutationen hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

Den mycket sällsynta form som orsakas av en mutation i WIPF1 nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen och att även flickor kan insjukna. Sannolikheten vid varje graviditet är då 25 procent att barnet får sjukdomen.

Symtom

Symtomen vid Wiskott-Aldrichs syndrom varierar mellan olika personer beroende på vilken mutation de ärvt. Pojkar och män inom samma släkt har därför en likartad symtombild. Vid den typiska formen av syndromet har pojkarna och männen blödningsproblem, upprepade bakteriella infektioner, allergier och senare under ungdomsåren och som vuxna autoimmunitet (immunförsvaret angriper den egna kroppens vävnader och organ) samt en ökad risk för tumörsjukdomar. Vid lindriga former är blödningsproblem det enda symtomet.

Alla med en mutation i WASP-genen, som leder till att inget eller ett defekt protein produceras, har blödningsproblem. Vid Wiskott-Aldrichs syndrom har man både brist på trombocyter (trombocytopeni) och felaktig funktion av trombocyterna. Detta yttrar sig i ökad risk för blödningar och att blodets förmåga att levra sig (koagulera) blir sämre. Blödningarna uppträder redan under nyföddhetsperioden och uppstår på många olika ställen, exempelvis i nässlemhinnan, tandköttet, tarmen och huden. I huden syns de som små punktformade röda märken (petekier) eller stora blåmärken. Under spädbarnsåren är blödningar från tarmen vanligast. Kraftiga blödningar vid skrubb- och skärsår är också tecken på störningar i koagulationen. Vid blödningar i inre organ, som hjärnan, levern och mjälten, kan symtomen och blodförlusterna bli mycket allvarliga och livshotande.

Det är bara pojkar med total avsaknad av WASp-proteinet som har ett typiskt Wiskott-Aldrichs syndrom med svåra och många infektioner. Immunbristen vid syndromet påverkar både B- och T-lymfocyterna och är en så kallad kombinerad immunbrist.

B-lymfocyterna skyddar främst mot bakterier och har som huvuduppgift att bilda antikroppar (immunglobulin). T-lymfocyterna skyddar huvudsakligen mot virus-, svamp- och parasitinfektioner. De har också en reglerande och samordnande funktion i immunförsvaret.

Hos personer med Wiskott-Aldrichs syndrom finns T-lymfocyterna oftast i normalt antal, men de fungerar inte som de ska. Därför uppstår en känslighet för till exempel svamp- och virusinfektioner. B-lymfocyterna finns i normalt antal, men de saknar förmåga att göra antikroppar mot den sockerkapsel som vissa bakterier omger sig med. Detta leder till infektioner med bakterier, som till exempel Hemofilus influenzae och pneumokocker. Dessa bakterier orsakar öron- och lunginflammationer men också hjärnhinneinflammation (meningit) och blodförgiftning (sepsis). Infektionerna börjar märkas efter ungefär sex månaders ålder, då de antikroppar som barnet fått från modern under fostertiden har förbrukats. Immunbristen är fortskridande, och med åren blir infektionerna fler och allvarligare.

Olika allergier märks tidigt hos pojkar med Wiskott-Aldrichs syndrom. Eksem är vanligt och liknar ett vanligt blöjeksem men är ofta betydligt besvärligare. Hos lite äldre barn sitter det oftast i armbågsvecken, på handlederna, halsen och i knävecken. Det kliar, kan bli mycket irriterande och kompliceras ofta av blödningar och infektioner. Astma, födoämnesallergier och hösnuva förekommer ofta.

Nästan hälften av äldre pojkar och män med Wiskott-Aldrichs syndrom får olika autoimmuna reaktioner. En sådan reaktion uppstår när immunförsvaret angriper den egna kroppen. Exempel på autoimmuna reaktioner som uppkommer vid Wiskott-Aldrichs syndrom är episoder med hög feber som inte hör samman med en infektion och nya hudutslag i kombination med svullna, smärtande leder. Ibland kan bristen på trombocyter förvärras på grund av att en autoimmun reaktion påverkar trombocytantalet, som sjunker ytterligare. Det är också vanligt med autoimmunitet mot de röda blodkropparna, vilket ger blodbrist (anemi).

Vid Wiskott-Aldrichs syndrom finns en ökad risk för tumörsjukdomar. Denna risk ökar med stigande ålder. Sjukdomarna drabbar oftast själva immunsystemet i form av leukemi och lymfkörtelcancer (lymfom).

Diagnostik

Wiskott-Aldrichs syndrom bör övervägas vid alla former av trombocytopeni hos pojkar och män. Ibland har personer med mindre allvarliga former av syndromet fått diagnosen först när andra symtom än blödningar uppkommit, till exempel autoimmuna reaktioner.

Vid misstanke om att någon har Wiskott-Aldrichs syndrom kontrolleras i första hand trombocyterna. Genom ett vanligt blodprov räknas då antalet trombocyter i blodet och deras storlek mäts. Förutom att de vid syndromet är för få är de dessutom mycket små, vilket man inte ser vid andra sjukdomar med medfödd trombocytbrist. Det är viktigt att trombocyternas storlek mäts i ett mikroskop och inte i de automatiska cellräknare som används idag. De moderna cellräknarna är inställda på sådant sätt att små trombocyter sorteras bort och inte räknas, vilket kan ge en felaktig uppfattning av att trombocyterna har normal storlek.

Hos äldre barn finner man tydliga avvikelser i immunförsvarets olika funktioner. Vid syndromet finns en onormal antikroppsbildning, dålig funktion hos T-lymfocyterna och onormala nivåer av vissa antikroppar. IgG-antikropparna ligger som regel inom normalområdet, IgM är måttligt sänkt, medan IgA och speciellt IgE är förhöjda.

Diagnosen fastställs med en analys antingen av WASp-proteinet inuti immunförsvarets celler eller med DNA-baserad diagnostik.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten för att andra i familjen ska insjukna ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Behandling/åtgärder

När en pojke har fått diagnosen Wiskott-Aldrichs syndrom finns olika behandlingsalternativ. I första hand rekommenderas hematopoetisk stamcellstransplantation (benmärgstransplantation), eftersom det är den enda behandling som kan bota sjukdomen. Andra åtgärder syftar till att lindra symtomen och minska risken för infektioner. Även om den medicinska behandlingen har förbättrats på senare år, gör komplikationer som cancer och allvarliga blödningar att de flesta pojkar med klassiskt Wiskott-Aldrichs syndrom som inte transplanterats dör före vuxen ålder.

Möjligheterna till stamcellstransplantation ska alltid undersökas. En tidig transplantation, helst inom de första levnadsåren, ger de bästa förutsättningarna. Om pojken har friska syskon bör de testas för att se om någon har samma vävnadstyp (= HLA-typning) och därmed passar som donator av stamceller. Resultaten av stamcellstransplantationen vid Wiskott-Aldrichs syndrom mellan syskon med identisk vävnadstyp är mycket goda. De flesta transplantationer lyckas och sjukdomen botas då helt. Om det inte finns syskon med identisk vävnadstyp bör man söka efter en givare i de många register som finns över frivilliga donatorer. Resultaten vid en transplantation med en givare från ett register som har samma HLA-typ är lika bra som om givaren är ett syskon, under förutsättning att transplantationen sker tidigt i livet. Vid transplantation från en familjemedlem vars vävnadstyp endast delvis stämmer med mottagarens är resultaten inte lika bra. I dessa fall bör andra behandlingsformer övervägas. För utförligare information, se under rubriken Hematopoetisk stamcellstransplantation.

Behandling i väntan på transplantation

Att försöka förhindra svåra blödningar är en viktig del i behandlingen av sjukdomen, framför allt när det gäller blödningar i hjärnan, som kan vara livshotande eller ge svåra neurologiska skador. Särskilt pojkar i förskoleåldern kan behöva en vadderad hjälm för att skydda huvudet mot stötar och slag. Alla pojkar och män med syndromet bör undvika sporter och aktiviteter som medför stor skaderisk.

Vid kraftiga blödningar behövs sjukhusvård. Där finns det möjlighet att stoppa blödningen med hjälp av tillförsel av trombocyter genom transfusion. Många svåra virusinfektioner med allmänpåverkan, till exempel influensa, ökar blödningsrisken ytterligare, och det är då i regel nödvändigt att tillföra trombocyter.

Mjälten är ett organ i buken som bland annat fungerar som ett filter för blodet. Vid Wiskott-Aldrichs syndrom filtrerar mjälten bort de onormalt små trombocyterna, förstör dem och orsakar på så vis en brist på trombocyter. Hos en majoritet av de pojkar som fått mjälten bortopererad har mängden trombocyter i blodet kunnat normaliseras, men trombocyterna är dock fortfarande små och har en nedsatt funktion. Operationen har använts för pojkar som inte har någon passande benmärgsdonator. I dag rekommenderar man inte att mjälten tas bort, eftersom dödligheten hos pojkarna visade sig öka efter operationen genom att immundefekten förvärrades.

Det är viktigt att alla infektioner tas på allvar och behandlas tidigt. Antibiotika ska ges vid alla bakteriella infektioner. Ovanliga bakterier som kräver speciella antibiotika kan förekomma. Om infektionerna återkommer med korta mellanrum kan det bli aktuellt med kontinuerlig behandling under flera månader och år.

Alla med Wiskott-Aldrichs syndrom behöver behandling med immunglobulin (gammaglobulin) för att bekämpa infektioner. Immunglobulin är ett koncentrat av antikroppar som tagits fram ur blodplasman från olika blodgivare. Blodet från varje givare är noggrant testat för att utesluta smitta med exempelvis gulsotsvirus (hepatitvirus) och HIV. Blodplasman behandlas för att eventuella virus och bakterier ska oskadliggöras. Resultatet av framställningen blir en vätska som innehåller renade IgG-antikroppar och en mycket liten mängd IgA- och IgM-antikroppar. Eftersom immunglobulin är en blodprodukt kan ingen till hundra procent garantera att inga smittämnen överförs. Vad man däremot kan säga är att det med dagens framställningssätt och testning av blodgivare finns en mycket stor säkerhet. Vid tillförsel av rätt anpassad mängd immunglobulin minskar antalet bakteriella infektioner betydligt. Därmed minskar även risken för att utveckla vävnadsskador till följd av de upprepade infektionerna.

Immunglobulin ges som dropp i en ven (intravenöst) eller i underhudsfettet (subkutant). Vid Wiskott-Aldrichs syndrom bör immunglobulinet tillföras direkt i en ven för att undvika blödningar i huden. De tillförda antikropparna bryts ned successivt, och behandlingen måste upprepas var tredje vecka eller vid behov tätare.

Eksem, som är mycket vanligt hos personer med Wiskott-Aldrichs syndrom, behandlas framför allt med kortisonsalvor. Mjukgörande salva och oljebad skyddar huden från att torka ut. Läkemedel som lindrar klådan kan behövas, speciellt till natten. För dem som har stora besvär kan en allergiutredning avslöja om vissa födoämnen ska uteslutas ur kosten.

Hösnuva och astmatiska besvär behandlas som hos i övrigt friska personer, med luftrörsvidgande mediciner och antihistamin.

Behandling av de autoimmuna reaktionerna går ut på att försöka lindra de symtom som uppstår.

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Transplantation med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation, ibland kallad benmärgstransplantation) ger en möjlighet att bota Wiskott-Aldrichs syndrom.

Benmärgen finns i hålrummen inuti kroppens ben. Alla blodkroppar bildas från blodstamceller i benmärgen. Stamcellerna utvecklas till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) av olika slag, inklusive lymfocyter, samt blodplättar (trombocyter). Med en stamcellstransplantation finns möjlighet att ersätta en sjuk persons blodstamceller med blodstamceller från en frisk person. Att transplantera stamceller från en annan person kallas för allogen transplantation. I vissa fall används stamceller från personen själv. Detta kallas för en autolog transplantation och används bland annat vid autoimmuna sjukdomar. Här beskrivs allogen blodstamcellstransplantation.

Om transplantationen ska ge ett gott resultat måste den som tar emot blodstamceller vara så fri från infektioner och i så god kondition som möjligt. Det är därför viktigt att transplantationen genomförs tidigt i sjukdomsförloppet. Själva ingreppet är ganska okomplicerat, men förberedelser, eftervård och stora risker med behandlingen gör det till en mycket krävande procedur.

För att kunna utföra en stamcellstransplantation måste det finnas en givare vars vävnadstyp (HLA) passar väl ihop med mottagarens. Helst ska de vara helt identiska. Generna som styr tillverkningen av de proteiner som bildar vävnadstypen ärvs från föräldrarna, och varje syskon har 25 procents chans att ha samma vävnadstyp som sitt sjuka syskon. Bäst är att transplantera stamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp. Om denna möjlighet inte finns kan man genom nationella och internationella register över frivilliga stamcellsdonatorer och infrusna enheter med navelsträngsblod söka efter en passande donator. Tobiasregistret i Sverige har cirka 56 000 registrerade givare, och totalt i de olika registren i världen finns mer än 22 miljoner givare förtecknade.

Inför stamcellstransplantationen måste patienten förbehandlas, dels för att de nya stamcellerna ska kunna få fäste och dels för att de inte ska starta en avstötningsreaktion riktad mot patienten. Förberedelserna innebär att den som ska ta emot de transplanterade cellerna behandlas med cytostatika för att de egna, sjuka cellerna inte ska stöta bort de nya stamcellerna. Detta kan vara mycket krävande, eftersom cytostatika även skadar slemhinnornas funktion som barriär mot omvärlden. Risken för allvarliga infektioner ökar, och den som ska genomgå en transplantation måste därför hållas isolerad under många veckor, upp till månader, både före och efter transplantationen.

Vid en blodstamcellstransplantation sugs benmärg upp från höftbenet på givaren och samlas i en behållare. Märgen ges sedan till mottagaren i dropp direkt i ett blodkärl, ungefär som vid en blodtransfusion. Enstaka stamceller finns också i blodet. Ett alternativ till att ta benmärg från höften är därför att låta donatorns blod passera en särskild centrifug som vaskar ut stamcellerna, medan övriga delar av blodet går tillbaka till donatorn. De framvaskade stamcellerna samlas i en behållare på samma vis som benmärgen och ges på motsvarande sätt. Ytterligare ett alternativ är att utnyttja det blod som finns kvar i navelsträngen och i moderkakan hos nyfödda barn. De nyföddas blod är ovanligt rikt på blodstamceller och den lilla rest av blod som finns i navelsträngen och i moderkakan efter att ett nyfött barn har avnavlats kan därför frysas in och sparas för att senare transplanteras.

När blodstamceller har transplanterats letar de själva upp märgrummen hos mottagaren (i benen på olika ställen i kroppen), växer till och bildar successivt ett nytt immunförsvar. Inledningsvis är infektionsrisken stor för patienten. Den första tiden efter transplantationen innebär därför isolering på sjukhuset och senare i hemmet. Efter hand kan isoleringen minskas och efter cirka ett halvår kan äldre barn återgå till förskola och skola, och vuxna börja arbeta igen, om inga komplikationer tillstött. Först cirka två år efter transplantationen fungerar immunförsvaret normalt.

Komplikationer som kan inträffa efter en transplantation är framför allt infektioner och att de nya cellerna orsakar en avstötningsreaktion (kallad graft-versus-host eller förkortat GvH). Cellerna uppfattar sin nya omgivning som främmande och angriper den. För att förhindra komplikationer ges antibiotika och immunhämmande läkemedel under många månader efter transplantationen.

Praktiska tips

Var noggrann med handhygienen. Undvik lokaler med mycket rök och damm, liksom stora folksamlingar under infektionstider.

Var extra noggrann med mat och hygien vid utlandsresor, då det ofta innebär kontakt med nya typer av bakterier. Rådgör med behandlande läkare om vad som bör finnas i det husapotek som tas med. För att få maximalt skydd mot infektioner ska immunglobulinet tas så nära avresan som möjligt. Om immunglobulin och infusionsmaterial tas med på resan behövs ett intyg till exempel för säkerhetskontrollen på flyget. Ta gärna även med ett informationsbrev om sjukdomen på lämpligt språk samt kontaktuppgifter till behandlande läkare.

Resurser på riks-/regionnivå

Team för diagnostik, utredning och behandling finns vid sektionen för pediatrisk immunologi, verksamhetsområde medicin, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

Resurspersoner

Barn

Professor Anders Fasth, sektionen för pediatrisk immunologi, verksamhetsområde medicin, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, fax 031-84 30 10, e-post anders.fasth@gu.se.

Vuxna

Överläkare Vanda Friman, infektionskliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

PIO, Primär immunbristorganisationen, anordnar regelbundet föreläsningar och informationsträffar om immunbrist för dem som har sjukdomen och deras anhöriga. För ungdomar/unga vuxna samt för barn med primär immunbrist och deras familjer finns PIO:s läger, som hålls årligen under ett veckoslut. Med jämna mellanrum anordnar PIO och de nordiska immunbristföreningarna gemensamma möten under några dagar. Detta är utmärkta tillfällen att lära mer och utbyta erfarenheter. Ytterligare information ges av PIO, se adress under rubriken Intresseorganisationer.

IPOPI, den internationella sammanslutningen för immunbristföreningar i världen och där PIO ingår, anordnar vartannat år internationella konferenser samtidigt som sjuksköterskor och läkare med intresse för immunbrist har sina vetenskapliga möten. Mötena hålls på engelska. Information kan ges av PIO, se adress under rubriken Intresseorganisationer.

Inom Ågrenskas familjeverksamhet arrangeras vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. Verksamheten vänder sig till familjer i hela landet och uppmärksammar särskilt de behov som barn och ungdomar med sällsynta diagnoser har. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.

Intresseorganisationer

PIO, Primär immunbristorganisationen, Mellringevägen 120 B, 703 53 Örebro, tel 019-673 21 24, e-post info@pio.nu, www.pio.nu.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

SLIPI - Sveriges läkares intresseförening för primär immunbrist - anordnar möten och symposier, www.slipi.nu.

SISSI - Sveriges immunbristsjuksköterskors intresseförening - ger ut ett nyhetsblad och har återkommande konferenser för medlemmar, vart annat år anordnas dessa tillsammans med ESID, IPOPI och INGID, www.sissi.nu.

ESID - European Society for Immunodeficiencies - har återkommande internationella konferenser och summer schools för läkare och forskare, www.esid.org.

INGID - International Nursing Group for Immunodeficiencies - www.ingid.org - anordnar internationella sammankomster i samarbete med ESID och den internationella patientorganisationen IPOPI, www.ipopi.org.

Forskning och utveckling (FoU)

Forskning pågår i USA och Tyskland för att bland annat studera funktionen av WASP (Wiskott-Aldrichs Syndrome Protein) och utveckla genterapi.

Kontaktpersoner är Luigi D Notarangelo, Division of Immunology and The Manton Center for Orphan Disease Research, Children’s Hospital, Harvard Medical School, Boston MA 02115, USA, och Klaus Schwarz, Transfusion Medicine, University of Ulm, Helmholzstr. 10, D-89081 Ulm, Germany.

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Patient and Family Handbook for the Primary Immune Deficiency Diseases . IDF- Immune Deficiency Foundation, fifth edition, USA 2013. Boken finns att ladda ner som PDF på organisationens hemsida.

På PIO - primär immunbristorganisationens webbplats, finns informationsmaterial att beställa i form av broschyrer om bland annat primär immunbrist, råd inför förskola/skola, tips för övergång från barn- till vuxensjukvård och mall för vårdbidragsansökan. Det finns även en nedladdningsbar mall för ett personligt kort där diagnos och personliga ordinationer kan skrivas in. För mer information, gå in via länken www.pio.nu/bestallningssida eller se kontaktuppgifter under rubrik Intresseorganisationer.

Nedanstående dokumentationer (Nyhetsbrev) från Ågrenska är bearbetade sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelserna på Ågrenska. De går att läsa och ladda ner på www.agrenska.se eller beställa på tel 031-750 91 00 eller e-post agrenska@agrenska.se
Primär immunbrist, familjevistelse (2012), dokumentation nr 416.

Litteratur

Albert MH, Bittner TC, Nonoyama S, Notarangelo LD, Burns S, Imai K et al. X-linked thrombocytopenia (XLT) due to WASP mutations: Clinical characteristics, long-term outcome and treatment options. Blood 2010; 115: 3231-3238.

Aldrich RA, Steinberg AG, Campbell DC. Pedigree demonstrating a sex-linked recessive condition characterized by draining ears, eczematoid dermatitis and bloody diarrhea. Pediatrics 1954; 13: 133-139.

Aiuti A, Biasco L, Scaramuzza S, Ferrua F, Cicalese MP, Baricordi C et al. Lentiviral hematopoietic stem cell gene therapy in patients with Wiskott-Aldrich syndrome. Science 2013; 341:1233151.

Ariga T, Nakajima M, Yoshida J, Yamato K, Nagatoshi Y, Yanai F et al. Confirming or Excluding the Diagnosis of Wiskott-Aldrich Syndrome in children with thrombocytepenia of an unknown etiology. J Pediatr Hematol Oncol 2004; 26: 435-440.

Becker-Herman S, Meyer-Bahlburg A, Schwartz MA, Jackson SW, Hudkins KL, Liu C et al. WASp-deficient B cells play a critical, cell-intrinsic role in triggering autoimmunity. J Exp Med 2011; 208: 2033-2042.

Borte S, Fasth A, von Döbeln U, Winiarski J, Hammarström L. Newborn screening for severe T and B cell lymphopenia identifies a fraction of patients with Wiskott-Aldrich syndrome. Clin Immunol 2014; 155: 74-78.

Buchbinder D, Nugent DJ, Fillipovich AH. Wiskott-Aldrich syndrome: diagnosis, current management, and emerging treatments. Appl Clin Genet 2014; 7: 55-66.

Cavazzana M, Touzot F, Moshous D, Neven B, Blanche S, Fischer A. Stem cell transplantation for primary immunodeficiencies: the European experience. Curr Opin Allergy Clin Immunol 2014; 14: 516-520.

Cunningham-Rundles C, Etzioni A, Franco JL, Gaspar HB, Holland SM, Klein C et al. Primary immunodeficiency diseases: an update on the classification from the international union of immunological societies expert committee for primary immunodeficiency. Front Immunol 2014; 5: 162.

Davis BR, Dicola MJ, Prokopishyn NL, Rosenberg JB, Moratto D, Muul LM et al. Unprecedented diversity of genotypic revertants in lymphocytes of a patient with Wiskott-Aldrich syndrome. Blood 2008; 111: 5064-5067.

Facchetti F, Blanzuoli L, Vermi W, Notarangelo LD, Giliani S, Fiorini M et al. Defective actin polymerization in EBV-transformed B-cell lines from patients with the Wiskott-Aldrich syndrome. J Patol 1998; 185: 99-107.

Filipovich AH, Stone JV, Tomany SC, Ireland M, Kollman C, Pelz CJ et al. Impact of donor type on outcome of bone marrow transplantation for Wiskott-Aldrich syndrome: collaborative study of the International Bone Marrow Transplant Registry and the National Marrow Donor Program. Blood 2001; 97: 1598-1603.

Gennery AR, Slatter MA, Grandin L, Taupin P, Cant AJ, Veys P et al on behalf of members of European Group for Blood and Marrow Transplantation and European Society for Immunodeficiency. Long Term Survival and Transplantation of Haematopoietic Stem Cells for Primary Immunodeficiencies; Report of the European Experience 1968-2005. J Allerg Clin Immunol 2010; 126: 602-610.

Hacein-Bey Abina S, Gaspar HB, Blondeau J, Caccavelli L, Charrier S, Buckland K et al. Outcomes following gene therapy in patients with severe Wiskott-Aldrich syndrome. JAMA 2015; 313: 1550-1563.

Kajiwara M, Nonoyama S, Eguchi M, Morio T, Imai K, Okawa H et al. WASP is involved in proliferation and differentiation of human haematopoietic progenitors in vitro. Br J Haematol 1999; 107: 254-262.

Lanzi G, Moratto D, Vairo D, Masneri S, Delmonte O, Paganini T et al. A novel primary human immunodeficiency due to deficiency in the WASP-interacting protein WIP. J Exp Med 2012; 209: 29-34.

Lorenzi R, Brickell PM, Katz DR, Kinnon C, Trasher AJ. Wiskott-Aldrich syndrome protein is necessary for efficient IgG-mediated phagocytosis. Blood 2000; 95: 2943-2946.

Ozsahin H, Cavazzana-Calvo M, Notarangelo LD, Schulz A, Thrasher AJ, Mazzolari E et al. Long-term outcome following hematopoietic stem-cell transplantation in Wiskott-Aldrich syndrome: collaborative study of the European Society for Immunodeficiencies and European Group for Blood and Marrow Transplantation. Blood 2008; 111: 439-445.

Pai SY, Cowan MJ. Stem cell transplantation for primary immunodeficiency diseases: the North American experience. Curr Opin Allergy Clin Immunol 2014; 14: 521-526.

Savoy DN, Billadeau DD, Leibson PJ. Cutting edge: WIP, a binding partner for Wiskott-Aldrich syndrome protein cooperates with Vav in the regulation of T cell activation. J Immunol 2000; 164: 2866-2870.

Schurman SH, Candotti F. Autoimmunity in Wiskott-Aldrich syndrome. Curr Opin Rheumatol 2003; 15: 446-453.

Shcherbina A, Rosen FS, Remold-O´Donnell E. WASP levels in platelets and lymphocytes of Wiskott-Aldrich syndrome protein correlate with cell dysfunction. J Immunol 1999; 163: 6314-6320.

Wiskott A. Familiärer, angeborener Morbus Werlhoffi? Monatsschrift für Kinderheilkunde 1937; 68: 212.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: wiskott-aldrich syndrome

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116 
Sökord: wiskott-aldrich syndrome

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är professor Anders Fasth, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2015-06-17
Version: 6.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.