/
/

Wilsons sjukdom

  • Diagnos: Wilsons sjukdom
  • Synonymer: Hepatolentikulär degeneration

Innehåll


Publiceringsdatum: 2006-04-10
Version: 2.4

ICD-10

E83.0B

Sjukdom/skada/diagnos

Wilsons sjukdom beror på en avvikelse i kopparutsöndringen som gör att koppar lagras i kroppen. Om sjukdomen inte behandlas leder den till livshotande skador på lever och hjärna (hepatolentikulär degeneration).

Sjukdomen beskrevs första gången 1912 av den skotske neurologen S A Kinnier Wilson. Han noterade att den drabbade unga personer och att den gav upphov till rörelsestörningar, beroende på förändringar av nervcellskärnor centralt i hjärnan (i de basala ganglierna) samt leverskada (levercirros). Wilson drog slutsatsen att något ”gift” orsakade båda skadorna. Detta ”gift” visade sig senare vara koppar.

Förekomst

Sjukdomen förekommer i samma utsträckning i alla befolkningsgrupper. Internationellt uppges att den finns hos cirka 30 personer per miljon invånare, och antalet personer som nyinsjuknar beräknas till knappt 1 per miljon invånare och år. Det finns inga uppgifter om det exakta antalet personer med Wilsons sjukdom i Sverige, men sannolikt rör det sig om cirka 50 personer. Det låga antalet kan delvis förklaras av att diagnosen ofta förbises.

Orsak till sjukdomen/skadan

Kroppen tillförs det koppar den behöver via vatten och föda. Överskottet utsöndras via levern till gallan och vidare ut med avföringen. Vid Wilsons sjukdom är kopparomsättningen störd och överskottet utsöndras inte på ett normalt sätt. Koppar lagras i stället i levercellerna och/eller förs med blodet till hjärnan eller andra organ.

Avvikelsen i kopparutsöndringen beror på en skada (mutation) i arvsanlaget (genen) ATP7B som styr tillverkningen av ett leverenzym. Detta enzym svarar för kroppens koppartransporter. Dels ska koppar byggas in i äggviteämnet ceruloplasmin som sedan förs med blodcirkulationen till de organ där koppar behövs, dels ska överskottet av koppar transporteras ut ur levercellerna för utsöndring via gallan med avföringen. När bildningen av enzymet är störd på grund av den skadade genen uppstår ett överskott av koppar i kroppen.

Den skadade genen finns på kromosom 13. Många olika förändringar i genen ger upphov till sjukdomen och hittills har cirka 200 olika mutationer i Wilsongenen påvisats.

Ärftlighet

Wilsons sjukdom ärvs autosomalt recessivt. Vid autosomalt recessiv nedärvning är båda föräldrarna friska bärare av en skadad (muterad) gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får sjukdomen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den skadade genen. I 50 procent av fallen får barnet den skadade genen i enkel uppsättning och blir liksom föräldrarna friskt men bärare av den skadade genen.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessiv sjukdom, som alltså har två skadade gener, får barn med en person som inte är bärare av den skadade genen ärver samtliga barn den skadade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessiv sjukdom får barn med en bärare av den skadade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den skadade genen.

Symtom

De första tecknen på Wilsons sjukdom kan vara leversjukdom, neurologiska och psykiska symtom, var för sig eller i kombination och av varierande svårighetsgrad. Sjukdomen kan därför vara svår att upptäcka och förbises ofta i tidiga skeden. Det finns beskrivningar av patienter som insjuknat så tidigt som i 3-årsåldern och så sent som efter 60, men vanligtvis visar sig symtomen mellan 5 och 40 års ålder. I de lägsta åldrarna börjar sjukdomen ofta som akut leversjukdom och blodbrist.

När utsöndringen via gallan och avföringen inte fungerar normalt lagras koppar i levern. Symtomen från levern kan vara mycket varierande och innefatta allt ifrån lätt avvikande leverfunktion till kronisk leversjukdom med levercirros. Överskottet av koppar kan också ge snabbt förlöpande leverinflammation (hepatit) med gulsot, där utgången är dödlig.

Koppar som ansamlas i hjärnan ger neurologiska och psykiska symtom. Ofta är det så sjukdomen upptäcks i tonåren eller i vuxen ålder hos personer som tidigare varit besvärsfria. De neurologiska symtomen kan visa sig som stelhet i kroppen, stel mimik, tal- och skrivsvårigheter och gångproblem. Rörelsestörningar förekommer också, till exempel skakningar (tremor), svårigheter att samordna rörelser, ofrivilliga rörelser och epilepsiliknande kramper. Många får också ökad salivavsöndring och problem med att tugga och svälja.

De psykiska symtomen varierar. De kan innefatta personlighetsförändringar, koncentrationssvårigheter eller inlärnings- och minnesproblem. Ångestsymtom och depression förekommer också samt, i enstaka fall, psykos.

Diagnostik

För att ställa diagnos analyseras den totala kopparhalten i blodet och dessutom mäts koncentrationen av det koppartransporterande ämnet ceruloplasmin. Båda dessa värden är i allmänhet låga vid Wilsons sjukdom, medan halten av fritt koppar (koppar som inte ingår i ceruloplasmin) brukar vara hög. Den låga ceruloplasminnivån förklaras av att kopparfattigt ceruloplasmin sönderfaller snabbare än det kopparhaltiga ceruloplasmin som normalt förekommer.

Andra tecken på sjukdomen är att kopparhalten i urinen och/eller i prov på levervävnad (leverbiopsi) är hög. I ett så kallat provokationstest får patienten något av de kopparbindande preparaten penicillamin eller trien (kopparkelater). Eftersom dessa läkemedel ökar utsöndringen av koppar i urinen vid Wilsons sjukdom kan testet vara värdefullt för att ställa diagnos. Kopparinlagring i form av en pigmenterad ring i kanten på ögats hornhinna, så kallad Kayser-Fleischerring, ses oftast vid neurologiska symtom men är inte lika vanlig hos dem som enbart har symtom från levern. Synen påverkas inte.

Radiokopparbelastning är en annan undersökning. Kopparhalten i blodet mäts då under ett par dygn sedan man fått dricka radioaktivt koppar. Resultatet visar om man är frisk eller sjuk, men undersökningen är inte tillräckligt känslig för att urskilja om man är bärare av en skadad gen.

Gendiagnostik med kartläggning av de sjukdomsframkallande mutationerna finns tillgänglig vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och är det säkraste sättet att i dag säkerställa diagnosen. Nära släktingar (även kusiner) bör utredas för att få reda på om de är bärare av den skadade genen eller om de har Wilsons sjukdom.

Behandling/åtgärder

Wilsons sjukdom kräver livslång läkemedelsbehandling oavsett ålder och symtom. Detta gäller även under graviditet. Uppehåll med medicineringen resulterar alltid i att symtomen kommer tillbaka efter varierande lång tid (någon månad till något år) och slutligen i dödlig utgång om medicineringen inte återupptas i tid. Undantag är personer som genomgått levertransplantation.

Behandlingen består av penicillamin- eller trientabletter. Dessa läkemedel innehåller ämnen som binder koppar, så kallade kopparkelerare eller komplexbildare, och de ökar utsöndringen av koppar i urinen. För närvarande krävs licens från Läkemedelsverket för förskrivning av medicinerna eftersom inget av preparaten finns godkänt för försäljning i Sverige. Penicillamin är det preparat som använts längst, men behandlingen kompliceras ofta av allvarliga biverkningar. Trien har betydligt lindrigare biverkningar och används därför allt mer. Prepararet tetrathiomolybdat har använts i liten skala på försöksnivå. Detta är en kraftig kopparkelerare, men ämnets effekt på människa är ännu inte fullständigt känd. Behandling med kopparkelerare behöver som regel pågå under cirka 2-6 månader innan kopparlagret hunnit tömmas och man kan märka någon effekt.

Zink används framför allt som underhållsbehandling efter det att sjukdomen stabiliserats med kelerare. Med hjälp av zink minskas upptaget av koppar från tarmen, även om effekten kommer mycket långsamt. För dem som fått diagnosen Wilsons sjukdom men ännu inte har några symtom är zink en lämplig medicinering redan från behandlingsstart.

Behandlingen bör innefatta en anpassning av kosten. En begränsning av kopparrika födoämnen som lever, choklad (undantag vit choklad), svamp, skaldjur och nötter rekommenderas, speciellt i början av behandlingen. E-vitamintillskott kan vara av värde.

Resultaten av behandlingen måste kontrolleras med blod-, urin- och leverprover. Halten av fritt koppar mäts, liksom kopparutsöndringen i urinen. Den som har Wilsons sjukdom behöver läkarundersökas regelbundet, en gång om året om sjukdomen är stabil, men oftare om det är problem med att följa behandlingsrekommendationen eller om dosen behöver justeras.

De psykiska symtomen kan vanligtvis behandlas med antidepressiva läkemedel, men som regel behövs även professionell hjälp (av psykolog och psykiater). Neuropsykologisk undersökning bör ingå både i utredningen av sjukdomen och i de efterföljande kontrollerna.

Behandlingen i övrigt är helt individuell och beror på den enskildes symtom. Det är angeläget att tidigt få kontakt med barn- och ungdomshabilitering, eller habilitering/rehabilitering för vuxna, för att få tillgång till insatser från till exempel sjukgymnast, arbetsterapeut, logoped och kurator. Insatserna kan omfatta behandling och träning, utprovning av hjälpmedel samt bostadsanpassning. Behandlingsåtgärder bör planeras i samarbete med specialister från kunskapscentrum för Wilsons sjukdom.

Prognosen är bland annat beroende av hur tidigt i förloppet diagnosen ställts, vilka symtom som finns och hur svåra dessa blivit innan effektiv medicinering hunnit ges. Om sjukdomen upptäcks innan man hunnit få symtom förblir man symtomfri, förutsatt att man tar medicin livet ut. Även när levern är starkt påverkad kan en läkning ske. Levertransplantation görs vid akut leversvikt eller svår levercirros där läkemedelsbehandlingen inte har förväntad effekt eller vid svåra biverkningar.

Prognosen för de neurologiska och psykiska symtomen varierar och kan vara svår att bedöma. Oftast sker en förbättring, men den kan ibland föregås av en försämring, framför allt i början av behandlingen. Orsaken till försämringen är att koppar frisätts till blodcirkulationen när behandlingen påbörjas. I vissa fall kan försämringen bli bestående, men i allmänhet blir man helt symtomfri även om man insjuknat med svåra neurologiska symtom.

Många insjuknar i skolåldern och förlorar viktiga år av inlärning. Man kan därför ofta behöva komplettera olika skolämnen inom ramen för vuxenutbildningen. Koncentrationssvårigheter och trötthet kan medföra ökad sårbarhet, som kan kräva speciell hänsyn. Anpassning av arbetsuppgifter eller omskolning blir ibland nödvändig.

Om sjukdomen kompliceras av bestående neurologiska och/eller psykiska symtom kan personer med Wilsons sjukdom ha svårt att klara heltidsarbete. De kan behöva stöd vid kontakt med till exempel försäkringskassa, arbetsgivare och sjukvård för att få olika typer av anpassningsåtgärder.

En kvinna som har höga kopparnivåer kan ha svårt att bli gravid och löper större risk att få missfall. Gravida kvinnor med Wilsons sjukdom bör kontrolleras vid specialistmödravården, i samarbete med medicinspecialist och i samråd med kunskapscentrum för Wilsons sjukdom. Kontroll av lever- och kopparprover bör utföras varje månad för att upptäcka en eventuell försämring. Dosen av penicillamin och trien bör sänkas under graviditet för att inte fostret ska få kopparbrist, men behandlingen får inte avbrytas eftersom mammans sjukdom då riskerar att förvärras.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Ett kunskapscentrum för Wilsons sjukdom med specialkunniga läkare, sjuksköterskor, sjukgymnast, arbetsterapeut, logoped, kurator och dietist finns vid medicinkliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Ett brett samarbete bedrivs med neurologer, psykiatriker, PET (positronemissionstomografi)-centrum, ögonläkare, neuroradiologer och sjukhusapoteket. Barn och vuxna med sjukdomen har behandlats vid kliniken i ett 20-tal år.

DNA-diagnostik genom sekvensering av valda delar av ATP7B-genen utförs på Akademiska sjukhuset av molekylärmedicinska laboratoriet vid Uppsala universitet. Metodiken är ibland utmärkt för att bekräfta misstanken om sjukdom vid akut leversvikt eller då en vanlig Wilsonutredning gett tvetydigt svar. Patienter med diagnostiserad Wilsons sjukdom bör undersökas molekylärgenetiskt för att anhörigutredningen ska bli enkel och tillförlitlig.

Resurspersoner

Docent Kerstin Westermark, Läkemedelsverket, Box 26, 751 03 Uppsala, tel 018-17 46 00.

Specialistläkare Erik Waldenström, OTM-divisionen, Akademiska sjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 00 00.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

--

Intresseorganisationer

Wilsons förening Sverige (WSF), e-post info@wilsonforeningen.se, http://wilsonforeningen.se. Ordförande är Roger Oskarsson, tel 0700 05 89 11.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Sturegatan 4 A (besöksadress), Box 1386, 172 27 Sundbyberg, tel 08-764 49 99, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se, verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar.

RFL, RiksFörbundet för Leversjuka, Box 2918, 187 29 Täby, e-post kansli@rfl-lever.se, www.rfl-lever.blogspot.se.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

För rådfrågning kontakta avdelningen för endokrinologi och diabetesvård, OTM-divisionen, Akademiska sjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 43 21.

Forskning och utveckling (FoU)

Akademiska sjukhusets team har publicerat en studie byggd på magnetkameraundersökning (MR) av förändringar i hjärnans basala ganglier samt forskning på funktionen i basala ganglierna mätt med olika isotoper och positronemissionstomografi (PET). Kopparupptag och fördelning mätt med kopparisotop och PET görs i samarbete med IMANET vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Utprovning av alternativa läkemedel vid Wilsons sjukdom görs i samarbete med sjukhusapoteket vid Akademiska sjukhuset.

Kunskapscentrum för Wilsons sjukdom vid Akademiska sjukhuset i Uppsala har gjort en kartläggning av psykosociala faktorer som påverkar livskvaliteten för personer med Wilsons sjukdom. Undersökningen visade att sjukdomen kan medföra ett behov av kompletterande skolutbildning, behandling av de psykosociala problemen, talträning och arbetsträning. Därutöver krävs behandling och rehabiliterande åtgärder för rörelsestörningarna.

Undersökning av mutationer i Wilsongenen hos svenska patienter har genomförts. Fortsatt kartläggning och metodutveckling pågår i samarbete med institutionen för genetik och patologi vid Uppsala universitet.

Informationsmaterial

Informationsfoldern Wilsons sjukdom (artikelnr 2001-126-1135), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens publikationsservice, 106 30 Stockholm, fax 035-19 75 29, e-post publikationsservice@socialstyrelsen.se eller tel 075-247 38 80. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.

Wilsons sjukdom, patientinformation från sektionen för endokrinologi och diabetesvård, Akademiska sjukhuset Uppsala, 1997. Broschyren kan rekvireras från sektionen för endokrinologi och diabetesvård, Medicinkliniken, Akademiska sjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 00 00.

Litteratur

Ala A, Schilsky ML. Inherited metabolic liver disease. Curr Opin Gastroenterol 2004; 20: 198-207.

Dahlman T, Hartvig P, Löfholm M, Lööf L, Westermark K. Long-term treatment of Wilson’s disease with triethylene tetramine dihydrochloride (trientine). Q J Med 1995; 88: 609-616.

Olsson C, Waldenström E, Westermark K, Landegren U, Syvänen A-C. Determination of the frequencies of ten allelic variants of the Wilson disease gene (ATP7B), in pooled DNA samples. Eur J Hum Genet 2000; 8: 933-938.

Portala K, Westermark K, von Knorring L, Ekselius L. Psychopathology in treated Wilson’s disease determined by means of CPRS expert and self ratings. Acta Psychiatr Scand 2000; 101: 104-109.

Portala K, Levander S, Westermark K, Ekselius L, von Knorring L. Pattern of neuropsychological deficits in patients with treated Wilson’s disease. Eur Arch Psychiatry Clin Neurosci 2001; 251: 262-268.

Portala K, Westermark K, Ekselius L, Broman JE. Sleep in patients with treated Wilson’s disease: a questionnaire study. Nord J Psychiatry 2002; 56: 291-297.

Roberts EA, Schilsky ML. AASLD Practice Guidelines. A Practice Guideline on Wilson Disease. Hepatology 2003; 37: 1475-1492.

Thuomas KÅ, Aquilonius SM, Bergström K, Westermark K. Magnetic resonance imaging (MRI) of the brain in Wilson’s disease. Neuroradiology 1993; 35: 134-141.

Waldenström E, Lagerkvist A, Dahlman T, Westermark K, Landegren U. Efficient detection of mutations in Wilson’s disease by manifold sequencing. Genomics 1996; 37: 303-309.

Westermark K, Tedroff J, Thuomas KÅ, Hartvig P, Långström B, Andersson Y et al. Neurological Wilson’s disease studied with magnetic resonance imaging and with positron emission tomography using dopaminergic markers. Mov Dis 1995; 10: 596-603.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man).
Internetadress: www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
sökord: wilson disease

GeneReviews (University of Washington).
Internetadress: www.genetests.org (klicka på GeneReviews)
sökord: wilson disease

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Den medicinska expert som skrivit underlaget är Kerstin Westermark, professor, Läkemedelsverket, Uppsala.

Berörda handikapporganisationer/patientföreningar har givits tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2006-04-10
Version: 2.4

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg tel 031-786 55 90, fax 031-786 55 91,
e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.