/
/

Spinocerebellära ataxier, dominant ärftliga

  • Diagnos: Spinocerebellära ataxier, dominant ärftliga
  • Synonymer: SCA, SCA 1, SCA 2, SCA 3/Machado-Josephs sjukdom, Machado-Josephs sjukdom/SCA 3, SCA 6, SCA 7, SCA 8

Innehåll


Publiceringsdatum: 2015-05-05
Version: 2.1

ICD-10

G11.8

Sjukdom/skada/diagnos

Spinocerebellära ataxier (SCA) är en stor grupp olikartade sjukdomar. Ataxi är grekiska för ”brist på ordning” och används som en medicinsk term för svårigheter att samordna rörelser. Ataxi uppstår ofta till följd av skador i lillhjärnan (cerebellum) men kan även bero på skador i balansorganet (vestibulära systemet), hjärnstammen, ryggmärgen eller i perifera nerver. Dominant ärftliga spinocerebellära ataxier ingår i en grupp ärftliga ataxisjukdomar. Hittills (2015) har ett 40-tal olika SCA-former beskrivits. Den vanligaste orsaken till cerebellär ataxi är dock förvärvade sjukdomar som stroke, multipel skleros (MS) och alkoholism.

Genom åren har flera klassifikationssystem för ataxisjukdomar tagits fram. På 1950-talet föreslog neuropatologen James Godwin Greenfield namnet spinocerebellär degeneration och delade in de olika sjukdomarna huvudsakligen efter neuropatologiska avvikelser. Numera har indelning efter genetisk diagnostik ersatt tidigare indelningar.

De olika formerna av ärftlig spinocerebellär ataxi har numrerats med stigande löpnummer (SCA 1 till SCA 40) efter hand som de har identifierats. Förändringen (mutationen) i genen för SCA 1 identifierades 1994. Övriga SCA-typer (SCA 4, SCA 18, SCA 25, SCA 30, SCA 32 och SCA 37) har kopplingar till olika kromosomregioner. Antalet SCA-typer ökar i takt med att mutationer i ytterligare gener eller kromosomregioner upptäcks. Det finns ytterligare en sjukdom, dentatorubropallidoluysiansk atrofi (DRPLA), som ingår i gruppen dominant nedärvda spinocerebellära ataxier, trots att graden av ataxi är varierande. Ytterligare ett antal ataxisjukdomar som följer ett dominant nedärvningsmönster har inte inkluderats i SCA-gruppen, som episodiska ataxier (EA).

Förekomst

I Europa uppskattas att spinocerebellära ataxier finns hos 1-3 personer per 100 000 invånare. Det skulle innebära att det i Sverige finns knappt 300 personer med någon form av SCA.

Mellan 60 och 75 procent har SCA 1, 2, 3, 6 eller 7. Övriga former är mycket sällsynta.

Internationellt är SCA 3, också kallad Machado-Josephs sjukdom, den vanligaste formen. Sjukdomen är relativt vanlig i Portugal, Tyskland, Kina, Japan och Brasilien. SCA 3 är sannolikt också den vanligaste SCA-formen i Sverige. SCA 8 är förhållandevis vanlig i Finland, medan SCA 10 uteslutande förekommer bland ursprungsbefolkningen i Syd- och Mellanamerika. SCA 31 har hittills bara beskrivits i Japan.

Orsak till sjukdomen/skadan

De olika typerna av spinocerebellär ataxi orsakas av en mutation i en av flera gener. Generna är mallar för tillverkningen av (kodar för) olika proteiner. För flertalet SCA-sjukdomar är det oklart hur mutationerna orsakar sjukdom. Vid SCA-sjukdomar som beror på ökat antal nukleotidrepetitioner (CAG-repetitioner) är en förklaring att det felaktiga protein som bildas får en giftig (toxisk) egenskap som leder till störd funktion och senare förlust av nervceller.

Spinocerebellära ataxier orsakade av ökat antal trinukleotidrepetitioner.
En del av sjukdomarna (SCA 1, SC 2, SCA 3, SCA 6, SCA 7 och SCA 17) är så kallade polyglutaminopatier (poly-Q-sjukdomar, där Q står för aminosyran glutamin).

SCA-typ Gen Lokalisation Genprodukt Antal repetitioner som orsakar sjukdom
SCA 1 ATXN1 6p22.3 Ataxin 1 > 40 CAG
SCA 2 ATXN2 12q24.12 Ataxin 2 > 32 CAG
SCA 3/MJD ATXN3 14q24.3-q31 Ataxin 3 > 51 CAG
SCA 6 CACNA1A 19p13.2 Ataxin 6 > 19 CAG
SCA 7 ATXN7 3p14.1 Ataxin 7 > 36 CAG
SCA 17 TBF 6q27 TBP (TATA-bindande protein) > 42 CAG

Tabell 1. SCA-sjukdomar som beror på CAG-expansioner i kodande genregioner (exoner).

I en normal (ickemuterad) gen finns områden av upprepade basparssekvenser, så kallade trinukleotidrepetitioner (CAG-repetitioner). När genen är muterad ökar antalet repetitioner, och mutationen finns i den del av genen som kodar för ett protein (exonen). När antalet repetitioner överstiger ett visst antal leder detta till sjukdom som påverkar nervsystemet i varierande grad. Exempel på andra sådana sjukdomar är Huntingtons sjukdom, Kennedys sjukdom och dentatorubropallidoluysiansk atrofi. För de båda första finns särskilda informationsmaterial i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

Hur många CAG-repetitioner som krävs för att sjukdom ska uppstå varierar mellan de olika SCA-typerna. För personer som har ett ökat antal CAG-repetitioner, men inte tillräckligt många för att sjukdomen ska utvecklas tidigt, finns en ökad risk att utveckla symtom sent i livet.

Det finns också former av spinocerebellär ataxi som beror på nukleotidexpansioner (tri-, penta- och hexanukleotider) i den icke-kodande delen av en gen (intronen). Det är SCA 8, SCA 10, SCA 12, SCA 31 och SCA 36.

SCA-typ Gen Lokalisation Genprodukt Antal repetitioner som orsakar sjukdom
SCA 8 ATXN8 ATXN8OS 13q21 13q21.33 Ataxin 8 >80 GTG
SCA 10 ATXN10 22q13.3 Ataxin 10 >280 GTG
SCA 12 PPP2R2B 5q32 Protein phophatase 2, regulatory subunit 2 >55 CAG
SCA 31 BEAN1-TK2 16q21 Brain expressed associated with NEDD4, 1 2,8-3,3 kb TGGAA
SCA 36 NOP56 20p13 Nuclear protein 56 25-2500 GGCCTG

Tabell 2. SCA-sjukdomar som beror på olika typer av nukleotidexpansioner i icke-kodande genregioner (introner).

Andra typer av SCA-mutationer (konventionella mutationer).
I denna grupp av spinocerebellära ataxier ingår SCA 5, SCA 11, SCA 13, SCA 14, SCA 15/16, SCA 19/22, SCA 20, SCA 21, SCA 23, SCA 27, SCA 28, SCA 35, SCA 38 och SCA 40. Sjukdomarna är mycket ovanliga och bara ett fåtal familjer med de olika typerna är kända.

SCA-typ Gen Lokalisation Genprodukt
SCA 5 SPTBN2 11q13.2 ?eta-spectrin, non-erythrocytic 2
SCA 11 TTBK2 15q15 Tau tubulin kinase
SCA 13 KCNC3 19q13.33 Kaliumkanal, voltage gated, member 3
SCA 14 PRKCG 19q13.42 Protein kinase, gamma
SCA 15/16/29 ITPRI 3p26.1 Inositol 1,4,5-triphosphate receptor 1
SCA 19/22 KCNC3 1p13.2 Alfasubenhet i kaliumkanal
SCA 20 11q12-duplikation 11q12 Genen är ännu okänd
SCA 21 TMEM240 1p36.33 Transmembran protein 240
SCA 23 PDYN 20p13 Prodynorphin
SCA 27 FGF14 13q33.1 Fibroblast tillväxtfaktor 14
SCA 28 AFG3L2 18p11.21 ATPase family gene 3-like 2
SCA 38 ELOVL5 6p12.1 Elongation of very long chain fatty acids-like 5
SCA 40 CCDC88C 14q32.11 Coiled-coil domain-containing protein 88C

Tabell 3. SCA-sjukdomar orsakade av konventionella mutationer.

Det finns viktiga skillnader mellan de former av spinocerebellära ataxier som ingår i gruppen poly-Q-sjukdomar och de som ingår i gruppen konventionella SCA-sjukdomar. Mer information om detta finns under rubriken Symtom.

Ärftlighet

De spinocerebellära ataxier som beskrivs i denna text nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en förändrad (muterad) gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Figur: Autosomal dominant nedärvning

Symtom

Allmänt om spinocerebellär ataxi

Dominant nedärvd spinocerebellär ataxi visar sig vanligen mellan 30 och 50 års ålder, men åldersspannet sträcker sig från tidig barndom till hög ålder. Tidpunkten för när symtomen först visar sig varierar mellan de olika SCA-typerna, men det är ovanligt att symtomen visar sig i barn- och ungdomsåren. Alla sjukdomarna är fortskridande till sin karaktär, och fortskridningstakten beror huvudsakligen på vilken gen som är muterad. Symtomen är mycket varierande, och det finns en stor överlappning mellan de olika formerna. Det är därför svårt att ställa en diagnos enbart utifrån vilka symtom som finns.

Hos två tredjedelar av alla med spinocerebellär ataxi är gångstörningar det första sjukdomstecknet. De är, liksom koordinationsstörningar i armarna, tecken på störd funktion i lillhjärnan. Andra tecken är artikulationssvårigheter, yrsel, låg muskelspänning och snabba, ofrivilliga ögonrörelser (nystagmus). När hjärnstammen påverkas uppträder sväljningssvårigheter (dysfagi) och störningar av ögonmotoriken. Det senare innebär dubbelseende (diplopi) samt försvagning eller förlamning av ögonmusklerna (oftalmoplegi). Svårigheter att svälja gör att man kan få ned mat i lungorna, vilket medför risk för lunginflammationer.

Symtom liknande dem vid Parkinsons sjukdom samt skakningar i vila (vilotremor), ofrivilliga muskelsammandragningar (dystoni) och ofrivilliga rörelser (korea) kan också förekomma. Andra symtom som kan finnas är ökad eller minskad reflexretlighet (hyperreflexi respektive hyporeflexi), muskelförtvining och ökad muskelspänning (spasticitet). Vid en del former av spinocerebellära ataxier är det också vanligt med skador på perifera nerver (polyneuropati). Nedsättning av förmågan att tänka och förstå (kognitiv nedsättning) och psykiatriska symtom kan ingå i varierande grad.

Gemensamt för poly-Q sjukdomar och andra nukleotidexpansioner är förekomsten av anticipation. Det innebär att antalet CAG-repetitioner ofta ökar när mutationen överförs från en generation till en annan. Vid spinocerebellära ataxier är anticipationen mer uttalad när mutationen ärvs från fadern. Anticipation medför också att sjukdomen för varje generation visar sig allt tidigare och i allmänhet får ett svårare förlopp. Detta är särskilt uttalat vid SCA 7.

Poly-Q-sjukdomar

Vid poly Q-sjukdomar (SCA 1, 2, 3, 6, 7 och 17) visar sig symtomen oftast i vuxen ålder. Om anticipationen lett till högt antal repetitioner och symtomen startar i barn- och ungdomsåren är förloppet oftast snabbare och svårare. Detta är mest uttalet vid SCA 7. Sjukdomarna påverkar flera av kroppens organsystem (multisystemisk) och medför en mer uttalad skada i hjärnstammen än i lillhjärnan samt leder även till omfattande förlust av celler i olika delar av centrala nervsystemet. Dessa former av spinocerebellära ataxier, med undantag för SCA 6, fortskrider och leder ofta till för tidig död.

Övriga former

Gruppen spinocerebellära ataxier som beror på nukleotidexpansioner i den icke-kodande delen av en gen består av SCA 8, 10, 12, 31 och 36. Anticipation förekommer vid SCA 8 och 10.

När sjukdomen orsakas av andra SCA-mutationer (SCA 5, 11, 13, 14, 15/16, 19/22, 20, 21, 23, 27, 28, 35, 38 och 40) visar sig symtomen för det mesta tidigare, oftast i barndomen, och sjukdomen utvecklas långsammare. Symtomen leder uteslutande till förändringar i lillhjärnan. Anticipation förekommer inte. Lindrig utvecklingsstörning kan ingå.

De olika typerna av ärftligt dominant spinocerebellär ataxi

SCA 3/Machado-Josephs sjukdom är internationellt den vanligaste SCA-typen, sannolikt även i Sverige. Sjukdomen är multisystemisk och innebär utöver ataxi polyneuropati, amyotrofi, parkinsonism och andra symtom i varierande grad som ofrivilliga muskelsammandragningar och/eller ofrivilliga ryckningar. Olika former av sömnavvikelser är också vanliga, liksom domnande och stickande spänningskänsla i benen (restless legs). Andra symtom är ögonmuskelförlamningar, snabba muskelsammandragningar i ansiktet (fascikulationer) och utstående ögon (bulging eyes). Lindriga svårigheter med att planera och utföra handlingar i nya situationer (exekutiva funktioner) samt störningar i autonoma nervsystemet (den del av nervsystemet som inte styrs viljemässigt) kan också förekomma. Symtombilden verkar vara någorlunda likartad inom samma familj trots anticipation. Symtomen och vid vilken ålder de visar sig överensstämmer ganska väl med storleken på CAG-expansionen, men andra ärftliga faktorer och miljöfaktorer påverkar också.

Vid SCA 1, 2 och 3 är symtomen likartade och överlappar varandra. Det gör det svårt att ställa en säker diagnos enbart med ledning av symtomen.

SCA 1 börjar med tecken på störning i lillhjärnan, som gångsvårigheter och koordinationsstörningar i armar och ben, sluddrigt tal och ofrivilliga ryckningar i ögonen. Minskad muskelspänning är tecken på att ataxin fortskrider. Så småningom utvecklas tecken på att hjärnstammen är påverkad genom avvikande ögonrörelser och förlamning av ögonmusklerna (oftalmopares). Spasticitet, hyperreflexi och polyneuropati förekommer ofta. Senare i sjukdomsförloppet kan problem med minnet samt exekutiva svårigheter tillkomma, liksom ofrivilliga rörelser och onormal muskelspänning. Över tid tillstöter även fortskridande sväljningssvårigheter med väsande andning (stridor), förlamning av stämbanden (stämbandspares) och tillbakabildning av synnerven (optikusatrofi). Dysfagin blir ett framträdande symtom under sjukdomens slutskede. Vanligtvis utvecklas symtomen under en period av tio till 30 år, och andningssvikt är en vanlig dödsorsak.

SCA 2 kännetecknas av gång- och koordinationssvårigheter i kombination med långsamma ögonrörelser, skakningar, ofrivilliga snabba ryckningar (myoklonier) och nedsatta reflexer. Ungefär 80 procent får också polyneuropati. Senare i sjukdomsförloppet tillstöter en total oförmåga att föra blicken uppåt och/eller neråt eller åt sidorna samt svårigheter att svälja. Ungefär hälften får en nedsättning av kognitiva funktioner. Parkinsonliknande symtom finns hos ungefär en fjärdedel och är ibland mer framträdande än ataxin. Ofrivilliga rörelser och muskelsammandragningar kan också förekomma. Vid SCA 2 kan även näthinnan påverkas, men det är mycket sällsynt och visar sig först vid ett mycket högt antal CAG-repetitioner. Det har även observerats en ökad risk för att utveckla sjukdomen amyotrofisk lateralskleros (ALS) hos personer med 27-39 CAG-repetitioner. I Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns ett separat informationsmaterial om ALS.

SCA 6 ger vanligtvis symtom i 40- till 50-årsåldern. Hos de flesta börjar sjukdomen med gångstörning och dålig balans. Snabba, ofrivilliga ögonrörelser i höjdled (vertikal nystagmus) är karaktäristiskt för SCA 6. En del kan också utveckla lindrig neuropati, förlångsammade rörelser (bradykinesi) och dystoni. Sjukdomen är långsamt fortskridande och påverkar inte överlevnaden.

Hos fler än en fjärdedel har sjukdomen uppkommit sporadiskt, det vill säga utan uppenbar ärftlighet. Orsaken är en mutation i CACNA1A-genen. Andra mutationer i denna gen kan orsaka andra ärftliga neurologiska sjukdomar, episodisk ataxi typ 2 (EA2), familjär hemiplegisk migrän typ 1 (FHM1) och alternerande hemiplegi. Det är förklaringen till varför symtomen vid de olika sjukdomarna ibland överlappar varandra.

SCA 7 kännetecknas av ataxi och att näthinnan påverkas. Näthinnan tillbakabildas (retinadegeneration), vilket leder till synnedsättning. Av alla poly-Q-sjukdomar har SCA 7 den mest uttalade anticipationen, i synnerhet när mutationen ärvs från fadern. Det innebär att sjukdomen blir allvarligare och får ett snabbare förlopp för varje generation. Tidpunkten för när symtomen börjar visa sig varierar, men det sker ofta i tonåren. Även små barn kan insjukna och får då en allvarlig form som påverkar många organ.

Det första tecknet på sjukdom varierar mellan olika personer och avgörs av antalet CAG-repetitioner. Sjukdomen kan starta med nedsatt färgseende för kombinationen blått och gult samt fortskridande synnedsättning. När antalet CAG-expansioner är stort brukar retinadegeneration och blindhet komma före symtom på ataxi, däremot brukar ataxin vara det första symtomet vid färre antal CAG-expansioner. Andra symtom, som nedsatt artikulationsförmåga och nedsatt precision i händer och fingrar, samt extrapyramidala symtom, som ofrivilliga muskelrörelser, darrningar och muskelstelhet, kan förekomma.

SCA 8 är en långsamt fortskridande sjukdom som vanligtvis startar i vuxen ålder. Den är vanligast i Finland, där den ursprungligen beskrevs. När mutationen nedärvs från modern finns risk för anticipation. Det dominerande symtomet är ataxi, men symtom liknande dem vid Parkinsons sjukdom kan också förekomma, liksom nedsättning av kognitiva funktioner. Okontrollerad och stötig artikulation är ett kännetecknande symtom.

De övriga formerna av ärftligt dominant spinocerebellär ataxi (SCA 4, 5, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15/16, 17, 18, 19/22, 20, 21, 23, 25, 26, 27, 28, 30, 31, 32, 34, 35 och 36) är mycket sällsynta. Flertalet av dem har bara beskrivits hos enstaka familjer världen över.

Diagnostik

Vid de olika spinocerebellära ataxierna är det sällan möjligt att ställa en specifik diagnos med ledning av symtomen. Kombinationen av ataxi och andra neurologiska symtom, vid vilken ålder de startat och eventuell ärftlighet avgör vilka genetiska tester som är lämpliga. Definitiv diagnos fastställs med DNA-analys.

De olika symtomen bör kartläggas noggrant med olika undersökningar. Exempel på sådana är undersökning med magnetkamera (MR) av hjärna och ryggmärg, undersökning av nerver i armar och ben (elektroneurografi, ENeG) samt ögonbottenundersökning. Balansnervens funktion kan kontrolleras med elektronystagmogram (ENG). Magnetkameraundersökningen visar varierande grad av tillbakabildning (atrofi) i lillhjärnan och hjärnstammen. Atrofin är fortskridande och drabbar ofta även andra delar av nervsystemet (storhjärnan, ryggmärgen och/eller perifera nerver). Utbredningen av atrofin kan ge viss vägledning om vilken SCA-typ det rör sig om. Vid sjukdomsformer orsakade av ökat antal nukleotidrepetitioner är atrofin i allmänhet mer utbredd, medan den vid sjukdomsformer som orsakas av andra mutationer oftast är koncentrerad till lillhjärnan.

Övriga neurofysiologiska undersökningar görs utifrån specifika misstankar om en viss sjukdomsform, som elektrofysiologisk undersökning av muskelfunktionen med elektromyogram (EMG), undersökning av hjärnan med elektroencefalografi (EEG), olika ögonundersökningar (VEP), kartläggning av nervledning i centrala bansystemet (SEP, MEP) samt olika undersökningar av autonoma nervsystemet. När det finns tecken på att den kognitiva förmågan är påverkad bör en neuropsykologisk bedömning göras.

Eftersom mellan 60 och 75 procent av alla med spinocerebellär ataxi har SCA 1, 2, 3, 6, 7 eller DRPLA görs sedan DNA-analys för att utesluta eller bekräfta någon av dessa sjukdomsformer. Analysen fastställer storleken på CAG-expansionen. Diagnostiseringen av ärftliga ataxier underlättas av nya analysmetoder som helexonsekvensering (whole exone sequencing, WES). Olika studier har visat att helexonsekvensering har gjort det möjligt att fastställa diagnosen hos upp till 30 procent.

Övriga former av spinocerebellär ataxi är mycket sällsynta. Vid fortsatt utredning bör hänsyn tas till etnisk bakgrund, eftersom vissa SCA-sjukdomar bara beskrivits i specifika etniska grupper.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten för att andra i familjen ska insjukna ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjligheter till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Presymtomatisk undersökning

Om man har en förälder med en form av spinocerebellär ataxi som är genetiskt fastställd finns det möjlighet att undersöka om man bär på den muterade genen eller inte (presymtomatiskt test). Undersökningen ger däremot inte svar på när sjukdomen kommer att visa sig eller hur sjukdomsförloppet kommer att bli. Det vanligaste motivet är att ta reda på om man själv löper risk att utveckla sjukdomen. Ett annat är att skapa visshet för sina barns skull. Den egna familjeplaneringen är också ett skäl.

Barn under 18 år undersöks bara om de har symtom som ger uppenbar misstanke om sjukdomen.

De flesta klinisk-genetiska avdelningar använder sig av fastställda och rekommenderade riktlinjer med läkarbesök och samtal med genetisk vägledare, eftersom väntan på svaret och besked om att man bär på mutationen är en period av psykologisk påfrestning både för den som ska undersökas och för de närstående.

Vid ataxi som startar i vuxen ålder utan att det finns ataxisjukdom i släkten är det mycket svårt att fastställa en specifik diagnos. Bara mellan en och fem procent får en diagnos fastställd, och oftast rör det sig då om SCA 6 eller Friedreichs ataxi. I Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns ett särskilt informationsmaterial om Friedreichs ataxi. Trots att det inte varit möjligt att fastställa en specifik diagnos är det viktigt med en noggrann uppföljning för att utesluta eller bekräfta andra ataxisyndrom som är förvärvade, ärftliga (som fragil X-associerat tremor-/ataxisyndrom) eller neurodegenerativa (som multipel systematrofi av cerebellär typ och sporadic adult onset ataxia).

Behandling/åtgärder

Det finns ännu inte någon behandling som botar sjukdomen eller bromsar sjukdomsförloppet, men symtomen kan lindras på olika sätt. Personer med spinocerebellär ataxi utreds och följs upp av ett team av olika specialister, som neurolog, genetiker, logoped, fysioterapeut, arbetsterapeut, kurator, psykolog och dietist. Vid behov kopplas psykiater och ögonläkare in. Viktiga insatser kan göras för att kompensera för olika funktionsnedsättningar.

För personer med SCA 7 behövs regelbunden kontakt med en ögonklinik. Personer med synskada behöver synrehabilitering för att få hjälp att använda sin synförmåga eller lära sig tekniker som kompenserar för synskadan. Ett nära samarbete sker mellan ögonkliniken och synenhet/syncentral. Glasögon provas ut om det behövs. Förstorande synhjälpmedel kan också provas ut, som förstoringsglas, glasögon för närarbete, kikare, förstorande TV-system och anpassade datorer, samtidigt som man får träning i att använda dem. Belysningen kan också behöva anpassas.

En del symtom kan behandlas med läkemedel. Parkinsonliknande symtom brukar kunna lindras med levodopa (L-dopa). Antipsykosmediciner (neuroleptika) kan ha effekt på ofrivilliga rörelser och kan också dämpa oro och förbättra insomningen. Vid spasticitet eller muskelsammandragningar kan injektioner med botulinumtoxin prövas. Sömnstörningar och restless legs behandlas med klonazepam respektive dopaminagonister.

Om ataxin förvärras bör prover tas för att utesluta andra faktorer som kan påverka, till exempel olika vitaminbrister eller sköldkörtelstörningar. Dessa kan i så fall behandlas.

En mindre studie i USA visade att läkemedlet vareniklin förbättrade balansen, gångförmågan och ofrivilliga handrörelser hos personer med SCA 3.

Det vätskedrivande läkemedlet acetazolamid kan ibland ha effekt på ataxin vid SCA 6.

Vid de former som ger symtom i barn- och ungdomsåren är det viktigt att familjen så tidigt som möjligt får kontakt med ett habiliteringsteam. I habiliteringsteamen ingår olika yrkeskategorier med kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Stöd och behandling sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningarna och samtalsstöd. Information om det samhällsstöd som finns att få och råd inför bostads- och annan miljöanpassning ges också. Behandlingen och stödet ges utifrån de symtom och behov som uppstår. De planeras i nära samverkan med familjen och andra personer i den unges omgivning. Föräldrar och syskon får också stöd.

Aktiviteter och träning kan motverka vissa av sjukdomens konsekvenser. Intensiv finmotorisk träning kan till exempel förbättra koordinationen vid ataxi. Fysioterapeuten kan ge råd om lämpliga aktiviteter för att bevara en så god funktion som möjligt och erbjuda behandlingsinsatser när det uppstår problem med balans och finmotorik. Stavgång, ridning, promenader och träning i vatten är exempel på lämpliga aktiviteter. På sikt kan olika gånghjälpmedel behövas. Anpassningar kan också behöva göras i bostaden, för att till exempel minska risken för fallolyckor. Alkohol förvärrar ataxin och ska därför undvikas.

För en del personer i arbetsför ålder kan ibland program för rörelseträning samt utprovade hjälpmedel och förändrade arbetssätt göra det möjligt att fortsätta arbeta trots sjukdomen. I andra fall är det nödvändigt med sjukskrivning på grund av funktionsnedsättningarna. Vid funktionsnedsättning som medför begränsad arbetsförmåga kan man vända sig till Arbetsförmedlingen för vägledning. Insatser som behövs för att man ska kunna söka eller återgå i arbete samordnas av Försäkringskassan.

Det är mycket viktigt att talstörningar och sväljningssvårigheter utreds och behandlas. En logoped ger information och råd, ibland i kombination med röst- och talträning. Olika hjälpmedel beroende på talstörningens natur kan vara av stort värde. Logopeden ger även praktiska råd vid sväljningssvårigheter. Vid betydande viktnedgång är det viktigt med kontakt med en dietist. Om viktnedgången förvärras till följd av sväljningssvårigheter och/eller om det finns risk för felsväljning ska PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi eller så kallad knapp) diskuteras. En PEG är en operativt åstadkommen direktförbindelse genom bukväggen till magsäcken.

En bedömning av de kognitiva funktionerna bör göras regelbundet. Vid tecken på försämring görs en neuropsykologisk utredning och en bedömning av hur vardagen fungerar. Eftersom sjukdomen gör att många olika funktioner kan påverkas, både kognitiva, psykiska och motoriska, försämras förmågan att köra bil. Det är därför viktigt att detta bedöms vid de regelbundna läkarbesöken. Kronisk sjukdom ökar risken för depression och kan behandlas med serotoninförstärkande läkemedel (SSRI-preparat), gärna i kombination med samtalsbehandling. Djupare depressioner samt symtom på ångest eller psykos bedöms och behandlas av en psykiater.

Det psykologiska och sociala omhändertagandet har stor betydelse, både för den som är sjuk och för de närstående. Detta är särskilt angeläget om det finns barn i familjen. Samtalsstöd och planering tillsammans med kurator, som görs i god tid, är viktiga delar. Förordnande av en god man eller förvaltare kan behövas om förmågan att sköta den egna ekonomin börjar svikta. Kontakt med hemkommunens biståndsbedömare och LSS-handläggare bör också tas i ett tidigt skede för att planera hjälpinsatser i hemmet, avlösning av närstående, personlig assistans och boende med särskilt stöd. Dagvård ger stimulans för den som är sjuk och avlösning för de närstående.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Genetisk diagnostik görs vid avdelningarna för klinisk genetik vid universitetssjukhusen i Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala.

Resurspersoner

Professor Lars Forsgren, neurologiska kliniken, Norrlands universitetssjukhus, 901 89 Umeå, tel 090-785 70 00.

Specialistläkare Martin Paucar Arce, neurologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00, e-post martin.paucar-arce@karolinska.se.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

Kurser om ataxier erbjuds vartannat år på Valjeviken (inom Neuroförbundet). Kontaktperson är Cecilia Ottoson, tel 0456-329 55.

Intresseorganisationer

Neuroförbundet, S:t Eriksgatan 44 (besöksadress), Box 49084, 100 28 Stockholm, tel 08-677 70 10, e-post info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se.

SCA-network, svensk intresseorganisation med fokus på SCA 3, e-post info@sca-network.com, www.sca-network.com.

I USA finns National Ataxia Foundation (NAF), e-post naf@ataxia.org, www.ataxia.org.

I Storbritannien finns Ataxia UK, e-post helpline@ataxia.org.uk, www.ataxia.org.uk.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

Kurser om ataxier erbjuds vartannat år på Valjeviken (inom Neuroförbundet). Kontaktperson är Cecilia Ottoson, tel 0456-329 55.

Forskning och utveckling (FoU)

I Sverige bedrivs forskning om spinocerebellära ataxier vid Stockholms universitet och vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm. Med dr Anna-Lena Ström bedriver grundforskning kring SCA 7. Kartläggning av familjer med spinocerebellära ataxier görs vid Karolinska Universitetssjukhuset. Dessutom forskar logoped, med dr Ellika Schalling om talstörningar.

Ataxia study group (ASG) är en sammanslutning av läkare och forskare med syfte att initiera studier kring ataxier. Kontaktperson är professor Thomas Kockgether, Bonn i Tyskland, e-post neurologie@uni-bonn.se.

EUROSCA är ett nätverk av forskningsgrupper i Europa, inom vars ram observationsstudier har genomförts. Information om pågående verksamhet finns på www.eurosca.org. Koordinator är professor Olaf Riess, Tübingen i Tyskland, e-post olaf.riess@med.uni-tuebingen.de.

Den amerikanska intresseorganisationen National Ataxia Foundation (NAF), www.naf.org, är mycket aktiv och ordnar årliga möten för såväl patienter som medicinsk personal och forskare.

Internationellt har olika studier gjorts över behandling med ångestdämpande läkemedel (serotoninagonister) vid olika ataxisjukdomar. Resultaten för effekterna har varierat, varför större studier behöver göras. I Japan har tyrotropinfrisättande hormon (TRH) registrerats som läkemedel. I mindre studier har epilepsiläkemedlet gabapentin och liknande substanser visat sig ha gynnsamma effekter på ataxi och cerebellär tremor.

Genterapi har testats på djurmodeller för SCA 3 med en del positiva resultat. Än så länge finns det inga sådana studier på människor.

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Broschyren ”Att leva med ataxier” från Neuroförbundet, www.neuroforbundet.se.

Den amerikanska intresseorganisationen National Ataxia Foundation har information på engelska om olika former av ärftliga ataxier på sin hemsida, www.naf.org.

Litteratur

Alonso I, Barros J, Tuna A, Coelho J, Sequeiros J, Silveira I et al. Phenotypes of spinocerebellar ataxia type 6 and familial hemiplegic migraine caused by a unique CACNA1A missense mutation in patients from a large family. Arch Neurol 2003; 60: 610-614.

Assadi M, Campellone JV, Janson CG, Veloski JJ, Schwartzman RJ, Leone P. Treatment of spinocerebellar ataxia with buspirone. J Neurol Sci 2007; 260: 143-146.

Coutinho P, Andrade C. Autosomal dominant system degeneration in Portuguese families of the Azores Islands. A new genetic disorder involving cerebellar, pyramidal, extrapyramidal and spinal cord motor functions. Neurology 1978; 28: 703-709.

DiFiglia M, Sapp E, Chase KO, Davies SW, Bates GP, Vonsattel JP et al. Aggregation of huntingtin in neuronal intranuclear inclusions and dystrophic neurites in brain. Science. 1997; 277: 1990-1993.

Durr A. Autosomal dominant cerebellar ataxias: polyglutamine expansions and beyond. Lancet Neurol 2010; 9: 885-894.

Furtado S, Payami H, Lockhart PJ, Hanson M, Nutt JG, Singleton AA et al. Profile of families with parkinsonism-predominant spinocerebellar ataxia type 2 (SCA2). Mov Disord 2004; 19: 622-629.

Gazulla J, Errea J, Benavente I, Tordesillas C. Improvement of ataxia in cortical cerebellar atrophy with the drug gabapentin. Clin Neuropharmacol 2003; 26: 225-226.

Geschwind DH, Perlman S, Figueroa KP, Karrim J, Baloh RW, Pulst SM. Spinocerebellar ataxia type 6. Frequency of the mutation and genotype-phenotype correlations. Neurology 1997; 49: 1247-1251.

Ilg W, Synofzik M, Brötz D, Burkard S, Giese MA, Schöls L. Intensive coordinative training improves motor performance in degenerative cerebellar disease. Neurology 2009; 73: 1823-1830.

Ilg W, Schatton C, Schicks J, Giese MA, Schöls L, Synofzik M. Video game-based coordinative training improves ataxia in children with degenerative ataxia. Neurology 2012; 79: 2056-2060.

Jonasson J, Juvonen V, Sistonen P, Ignatius J, Johansson D, Björck EJ et al. Evidence for a common Spinocerebellar ataxia type 7 (SCA7) founder mutation in Scandinavia. Eur J Hum Genet 2000; 8: 918-922.

Juvonen V, Kairisto V, Hietala M, Savontaus M-L. Calculating predictive values for the large repeat alleles at the SCA8 locus in patients with ataxia. J Med Genet 2002; 39: 935-936.

Klockgether T. Update on degenerative ataxias. Curr Opin Neurol 2011; 24: 339-345.

Klockgether T, Paulson H. Milestones in ataxia. Mov Disord 2011; 26: 1134-1141.

Manto M-U. The wide spectrum of spinocerebellar ataxias (SCAs). Cerebellum 2005; 4: 2-6.

Matilla-Dueñas A, Ashizawa T, Brice A, Magri S, McFarland KN, Pandolfo M, et al. Consensus paper: pathological mechanisms underlying neurodegeneration in spinocerebellar ataxias. Cerebellum Lond Engl 2014; 13: 269-302.

Melberg A, Hetta J, Dahl N, Nennesmo I, Bengtsson M, Wibom R et al. Autosomal dominant cerebellar ataxia deafness and narcolepsy. J Neurol Sci 1995; 134: 119-29.

Moseley ML, Benzow KA, Schut LJ, Bird TD, Gomez CM, Barkhaus PE et al. Incidence of dominant spinocerebellar and Friedreich triplet repeats among 361 ataxia families. Neurology 1998; 51: 1666-1671.

Perlman SL. Spinocerebellar degenerations. Handb Clin Neurol 2011; 100: 113-40.

Perlman SL. Symptomatic and disease-modifying therapy for the progressive ataxias. Neurologist 2004; 10: 275-289.

Riess O, Rüb U, Pastore A, Bauer P, Schöls L. SCA3: neurological features, pathogenesis and animal models. Cerebellum 2008; 7: 125-137.

Schulz JB, Borkert J, Wolf S, Schmitz-Hübsch T, Rakowicz M, Mariotti C et al. Visualization, quantification and correlation of brain atrophy with clinical symptoms in spinocerebellar ataxia types 1, 3 and 6. Neuroimage 2010; 49: 158-168.

Shakkottai VG, Fogel BL. Clinical neurogenetics: autosomal dominant spinocerebellar ataxia. Neurol Clin 2013; 31: 987-1007.

Synofzik M, Ilg W. Motor training in degenerative spinocerebellar disease: ataxia-specific improvements by intensive physiotherapy and exergames. BioMed Res Int 2014; 2014: 583507.

Van de Warrenburg BPC, van Gaalen J, Boesch S, Burgunder J-M, Dürr A, Giunti P et al. EFNS/ENS Consensus on the diagnosis and management of chronic ataxias in adulthood. Eur J Neurol Off J Eur Fed Neurol Soc 2014; 21: 552-562.

Velázquez-Pérez L, Rodríguez-Labrada R, García-Rodríguez JC, Almaguer-Mederos LE, Cruz-Mariño T, Laffita-Mesa JM. A comprehensive review of spinocerebellar ataxia type 2 in Cuba. Cerebellum 2011; 10: 184-198.

Whaley NR, Fujioka S, Wszolek ZK. Autosomal dominant cerebellar ataxia type 1: A review of the phenotypic and genotypic characteristics. Orphanet J Rare Dis 2011; 6: 33.

Winkelmann J, Lin L, Schormair B, Kornum BR, Faraco J, Plazzi G et al. Mutations in DNMT1 cause autosomal dominant cerebellar ataxia, deafness and narcolepsy. Hum Mol Genet 2012; 21: 2205-2210.

Yu G-Y, Howell MJ, Roller MJ, Xie T-D, Gomez CM. Spinocerebellar ataxia type 26 maps to chromosome 19p13.3 adjacent to SCA6. Ann Neurol 2005; 57: 349-354.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: machado joseph disease/spinocerebellar ataxia 3, spinocerebellar ataxi 1, spinocerebellar ataxia 2, spinocerebellar ataxia 4, spinocerebellar ataxia 5, spinocerebellar ataxia 6, spinocerebellar ataxia 8, spinocerebellar ataxia 9, spinocerebellar ataxia 10, spinocerebellar ataxia 11, spinocerebellar ataxia 12, spinocerebellar ataxia 13, spinocerebellar ataxia 14, spinocerebellar ataxia 15/16/29, spinocerebellar ataxia 17, spinocerebellar ataxia 19/22, spinocerebellar ataxia 21, spinocerebellar ataxia 23, spinocerebellar ataxia 25, spinocerebellar ataxia 26, spinocerebellar ataxia 27, spinocerebellar ataxia 28, spinocerebellar ataxia 30, spinocerebellar ataxia 31, spinocerebellar ataxia 32, spinocerebellar ataxia 34, spinocerebellar ataxia 35, spinocerebellar ataxia 36, spinocerebellar ataxia 37, spinocerebellar ataxia 38, spinocerebellar ataxia 40

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116/ 
Sökord: spinocerebellar ataxia 1, spinocerebellar ataxia 2, spinocerebellar ataxia 3, spinocerebellar ataxia 6, spinocerebellar ataxia 7, spinocerebellar ataxia 8, spinocerebellar ataxia10, spinocerebellar ataxia 11, spinocerebellar ataxia 12, spinocerebellar ataxia 13, spinocerebellar ataxia 14, spinocerebellar ataxia 15, spinocerebellar ataxia 17, spinocerebellar ataxia 20, spinocerebellar ataxia 28, spinocerebellar ataxia 36

Sökord för översiktsartikel: hereditary ataxia overview
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1138/

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är specialistläkare Martin Paucar Arce, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge i Stockholm.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2015-05-05
Version: 2.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.