/
/

Spinal muskelatrofi

  • Diagnos: Spinal muskelatrofi
  • Synonymer: SMA 0, SMA I (Werdnig-Hoffmanns sjukdom), SMA II, SMA III (Kugelberg-Welanders sjukdom), SMA IV

Innehåll


Publiceringsdatum: 2017-07-12
Version: 6.0

ICD-10

G12.0
G12.1 Spinal muskelatrofi UNS

Sjukdom/tillstånd

Spinala muskelatrofier (SMA) är en grupp ärftliga sjukdomar som kännetecknas av att motoriska nervceller i mellanhjärnan, förlängda märgen och ryggmärgen bryts ned. Nedbrytningen av nervceller leder till muskelsvaghet och muskelförtvining (atrofi). SMA förekommer i olika svårighetsgrader, men oftast är symtomen likartade inom samma familj. Prognosen ser olika ut för olika former av SMA. Generellt är det så att ju tidigare symtomen visar sig, desto svårare blir de. Vid de svåraste formerna avlider barnen ofta i nyföddhetsperioden eller under de första levnadsåren.

Den klassiska formen, SMA I, är den svåraste varianten som förekommer hos spädbarn. SMA II är en medelsvår form, som främst förekommer hos barn och ungdomar, och SMA III är en lindrigare form hos ungdomar och vuxna. Det finns även en mycket svår medfödd (prenatal) form, ofta kallad SMA 0, och en lindrigare form där symtomen börjar först i vuxen ålder, SMA IV.

Behandlingen vid spinal muskelatrofi inriktas på att lindra symtomen och kompensera för de funktionsnedsättningar som uppstår. Habiliteringsinsatser är en viktig del. Forskning om läkemedelsbehandling pågår.

SMA I (Werdnig-Hoffmanns sjukdom) beskrevs 1891 av doktor Guido Werdnig från Wien och av professor Johann Hoffmann från Heidelberg. SMA III (Kugelberg-Welanders sjukdom) beskrevs av de svenska neurologerna Gunnar Wohlfart 1955 samt av Erik Kugelberg och Lisa Welander 1956.

Det finns också andra former av spinal muskelatrofi som alla är ovanliga och inte beror på samma genförändring (mutation): SMA med svaghet framför allt i armar och ben (distal SMA), SMA där symtom från benen dominerar (SMA-LED), SMA med symtom från skuldermuskulatur och underben (SPSMA), dominant nedärvd SMA samt SMA som en ingående del vid andra neuromuskulära sjukdomar. Dessa former beskrivs inte i detta informationsmaterial.

Förekomst

Spinala muskelatrofier tillhör de vanligaste ärftliga neuromuskulära sjukdomarna. Varje år insjuknar 4-8 barn per 100 000 nyfödda i den svåraste och samtidigt vanligaste formen, SMA I, vilket innebär 4-8 barn per år i Sverige. Varje år insjuknar 2-3 personer per 100 000 i SMA II och III, vilket innebär att 2-3 personer med vardera typen insjuknar varje år i Sverige.

SMA förekommer något oftare hos pojkar än flickor. Skillnaden i könsfördelning är större vid SMA II och SMA III.

Orsak

SMA orsakas av mutationer i genen SMN1 (Survival Motor Neuron 1) på den långa armen av kromosom 5 (5q12.2-13.3). Den vanligast förekommande mutationen är en deletion, vilket innebär att en del av genen saknas. För att utveckla sjukdomen krävs att båda genkopiorna har en deletion.

Hos 5 procent av alla med SMA orsakas sjukdomen av en mindre genetisk förändring (en punktmutation) av den ena kopian av SMN1 och en deletion av den andra kopian.

SMN1 är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteinet SMN (survival motor neuron protein). Om man har SMN1-mutationen i dubbel uppsättning leder detta till brist på SMN-protein i cellkärnan. Bristen på SMN påverkar i sin tur de motoriska nervcellernas förmåga att bilda proteiner som behövs för cellernas tillväxt och funktion. Det är de motoriska nervcellerna i mellanhjärnan, förlängda märgen och ryggmärgens framhorn som bryts ned, men varför just dessa påverkas är inte klarlagt. Nervcellernas normala funktion är att skicka signaler vidare från centrala nervsystemet ut till musklerna.

Det finns ett samband mellan mängden SMN-protein och sjukdomens svårighetsgrad. Personer med mindre än 10 procent normalt SMN-protein får den svåra formen SMA I, 10-15 procent leder till SMA II och 15-22 procent till SMA III. Personer med mer än 22 procent SMN-protein förblir symtomfria eller får symtom först sent i livet. Sambandet är dock inte absolut och det finns inte några helt distinkta gränser mellan de olika formerna av SMA.

SMN2, en gen belägen på samma kromosom som SMN1 och som till 99 procent är identisk med SMN1, kan också påverka sjukdomens svårighetsgrad. SMN2 kodar för ett protein som inte fullt ut har samma effekt som det SMN1-kodade proteinet. Man har normalt 0-5 kopior av SMN2-genen. Ju fler kopior av SMN2, desto lindrigare blir sjukdomen. Personer med 3 eller fler kopior får en lindrigare form av SMA.

I några fall har det varit möjligt att påvisa mutationer i SMN1-genen i dubbel uppsättning även hos friska syskon till personer med SMA. Dessa syskon har då haft 5 kopior av SMN2.

Hos några symtomfria kvinnor med mutationer i SMN1-genen har man kunnat visa att en annan gen (PLS3) som nedärvs X-kromosombundet (Xq23) och som kodar för proteinet plastin 3 är viktigt för nervtillväxt och att en hög halt plastin 3 har en skyddande effekt mot SMA.

Ärftlighet

SMA typ I, II och III ärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

Hos ungefär 2 procent av personer med SMA har sjukdomen uppkommit som en nymutation i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermier). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna mutationen hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

Symtom

Spinal muskelatrofi kännetecknas av liksidig (symmetrisk) muskelsvaghet och tilltagande muskelförtvining, mest i den muskulatur som finns närmast bålen, det vill säga muskler i bröstkorg, rygg, skuldror och bäckengördel. Gränserna mellan de olika formerna av sjukdomen kan ibland vara flytande. Inom varje grupp kan symtomens svårighetsgrad också variera mycket mellan olika personer. Den intellektuella utvecklingen påverkas inte.

SMA 0 (medfödd SMA, prenatal SMA) ger symtom redan före födseln i form av svaga fosterrörelser och felställda leder (artrogrypos). Barnen har mycket svårt att suga och andas. De avlider inom några månader.

SMA I (Werdnig-Hoffmanns sjukdom) ger alltid symtom inom de första sex månaderna och hos en tredjedel kan nedsatta fosterrörelser märkas före födseln. Barn med SMA I är vanligen muskelsvaga redan som nyfödda. De orkar inte lyfta huvudet på grund av svaga nackmuskler och har ofta svårt att suga och svälja, eftersom musklerna i svalget är svaga. De lär sig aldrig sitta utan stöd. Bröstkorgsmuskulaturen är också svag och blir förtvinad, vilket gör att barnen andas med mellangärdets muskulatur. Det leder till att bröstkorgen blir indragen och barnens skrik blir svagt. Små snabba muskelryckningar (fascikulationer) i tungans förtunnade muskulatur är karaktäristiskt för SMA I. Barnen har normal kognitiv utveckling och ler och tar ögonkontakt som andra barn. Risken för infektioner, framför allt lunginflammation, är stor eftersom barnen har svårt att hosta upp slem. Infektionerna tillsammans med tilltagande svaghet gör att flertalet barn med SMA I avlider i andningssvikt före tre års ålder, oftast redan under det första levnadsåret.

SMA II (intermediär form) ger symtom något senare än SMA I, vid 6 till 18 månaders ålder. Barn med SMA II lär sig sitta, men ofta senare än andra barn. En del kan lära sig stå, men de flesta behöver stöd när de ska gå. Vanligtvis är muskelsvagheten mer påtaglig i benen än i armarna, vilket gör att grovmotoriken påverkas mer än finmotoriken. Det är vanligt med skakningar (tremor) i fingrar och händer. Andningsfunktionen kan vara nedsatt. Ibland har barnen dålig förmåga att hosta, och infektioner i de övre luftvägarna kan utvecklas till lunginflammation. Det är vanligt att barn med SMA II med tiden får sned rygg (skolios). Prognosen beror framför allt på graden av muskelsvaghet, skolios och nedsatt andningsfunktion. Många lever långt upp i vuxen ålder.

SMA III (Kugelberg-Welanders sjukdom) visar sig efter 1 års ålder, oftast i 2-årsåldern efter att barnet lärt sig gå, men ibland ställs diagnosen först i tonåren. Personer med SMA III är svaga i muskulaturen närmast bålen. Det gör att de får svårt att gå i trappor och att resa sig från golvet och från sittande. Gången blir ofta vaggande, och det är vanligt med ryggbesvär. Ibland utvecklas skolios eller annan påverkan på ryggen till följd av svag ryggmuskulatur. Svårigheterna att gå ökar med åldern, och en del använder rullstol. Det finns även personer med SMA III som har mycket lindriga symtom. Den förväntade livslängden är normal.

SMA IV ger symtom först i vuxen ålder och liknar i övrigt SMA III.

Erfarenheterna av graviditet hos kvinnor med SMA är begränsad. I de fall som är kända har både mor och barn klarat förlossningen bra. Många av kvinnorna rapporterade dock en, ibland övergående, försämring av sin muskelsvaghet i slutet av graviditeten. En ökad andel fick för tidiga värkar, värksvaghet eller förlöstes med kejsarsnitt.

Diagnostik

Diagnosen baseras på sjukdomshistoria, klinisk undersökning, neurofysiologiska undersökningar, DNA-analys och ibland också muskelbiopsi (provtagning och mikroskopisk analys från muskelvävnad).

Klinisk undersökning. Senreflexer kan vanligen inte utlösas eller är svaga. Muskulaturen är slapp och svag och visar tecken till förtvining, framför allt i skulder-, bål- och bäckenmuskulatur och ibland i tungan. Små, snabba muskelryckningar (fascikulationer) i tungan är ett tidigt och karaktäristiskt kännetecken vid SMA I. Känseln är normal, liksom den kognitiva utvecklingen och ögonens rörelser.

Neurofysiologiska undersökningar. Elektromyografi (EMG) visar tecken som tyder på skada på motoriska nervceller i ryggmärgen. Elektroneurografi (ENeG) visar normal ledningsförmåga i perifera nerver.

DNA-analys bekräftar diagnosen. I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten för att andra i familjen ska insjukna ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Behandling/stöd

Det finns ännu ingen botande behandling för spinal muskelatrofi och insatserna inriktas därför på att lindra symtom och kompensera för funktionsnedsättningar.

Nusinersen är ett läkemedel, en så kallad antisens oligonukleotid, som genom att bindas till ett speciellt område i SMN2 ökar halten fullvärdigt SMN-protein. I studier på barn med SMA har man nyligen (2017) kunnat påvisa att nusinersen på ett positivt sett påverkar sjukdomens förlopp. Läkemedlet ges genom upprepade injektioner i ryggvätskan (lumbalpunktion). Läkemedlet godkändes i december 2016 i USA för behandling av SMA och godkändes av svenska Läkemedelsverket i slutet av maj 2017. Hälsoekonomisk bedömning av nusinersen planeras nu vid Tandvårds- och Läkemedelsförmånsverket och riktlinjer kommer att utarbetas för preparatets användning vid de olika formerna av SMA.

Vid SMA I och SMA 0 är barnet ofta svårt sjukt redan under nyföddhetsperioden och kan behöva sondmatas och få hjälp med att göra sig av med slem och saliv i luftvägarna. En fysioterapeut kan till exempel ge råd om lämpliga kroppsställningar för att underlätta andningen. Flertalet barn behöver också någon form av andningsstöd. Behandling med antibiotika vid infektioner är nästan alltid nödvändig.

Kontakt med ett nutritionsteam behövs när barnet har svårt att få i sig tillräckligt med näring. Barnen kan behöva sondmatas genom näsan eller direkt till magsäcken genom en så kallad knapp eller PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi).

Eftersom barnen ofta är svårt sjuka och många dör tidigt innebär vården ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra anhöriga och personal med olika kompetens. Det är mycket viktigt att föräldrarnas behov av fortlöpande psykologiskt stöd tillgodoses och vid behov fortsätter även efter att barnet avlidit.

Vid SMA II utvecklas sjukdomen mer gradvis. Samverkan mellan olika specialister är nödvändig för att barn med SMA II ska få ett så självständigt liv som möjligt.

Eftersom det finns en risk att utveckla skolios, framför allt hos dem som saknar förmåga att gå, är det viktigt att fortlöpande kontrollera ryggen och att barnet har en bra sittställning. Om skoliosvinkeln blir stor kan det påverka hjärt-lungfunktionen. Skolios behandlas med korsett men ibland behövs operation.

Muskelsvaghet, luftvägsinfektioner och skolios påverkar lungkapaciteten. Lungfunktionen måste kontrolleras regelbundet både i vakenhet och under sömn. En del kan behöva någon form av andningshjälpmedel. Om barnet har problem med slem i svalget kan man ibland få låna hem en bärbar sug eller ”hostapparat” från sjukhuset.

Vid svårigheter att äta och svälja behövs kontakt med ett dysfagi- och nutritionsteam, där bland annat en logoped och en dietist ingår. Är matningsproblemen svåra får barnet under en tid näringstillförsel genom en sond via näsan eller PEG. I andra fall räcker det med näringstillskott och att matens konsistens anpassas.

Habiliteringsinsatser är en viktig del av behandlingen. Habilitering innebär stöd och behandling till personer med en medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning för bästa utveckling utifrån individuella förutsättningar. Habiliteringsteamet har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och hur svårigheterna de medför i det dagliga livet kan förebyggas och minskas.

Insatserna består bland annat av utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrarna får information och råd om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i, liksom information om det samhällsstöd som finns att få. Olika former av stöd till föräldrar och syskon ingår också. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan ha stor betydelse.

De habiliterande insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. I insatserna ingår också att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga.

Fysioterapi för att så långt som möjligt bevara rörlighet är en viktig del av behandlingen. Rörelseträning i kombination med behandling med skenor (ortoser) är viktig för att fördröja utvecklingen av muskelförkortningar (kontrakturer). En del av barnen behöver ståskal för att komma upp i stående ställning.

De barn som inte kan gå använder rullstol. Även små barn kan lära sig manövrera en eldriven stol och bör ges denna möjlighet. Det är viktigt att välja leksaker som barnet kan använda utan att hindras av muskelsvagheten, liksom att miljön anpassas för att göra det lättare att leka med andra. I skolan kan en dator vara till stor hjälp vid muskelsvaghet i armar och händer.

Psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad ges fortlöpande under uppväxten. Att få svar på sina frågor och funderingar är viktigt även för ett litet barn.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. En kontaktfamilj eller ett korttidsboende är exempel på sådana insatser.

Personlig assistans kan ges till den som på grund av omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten till ett aktivt liv trots en omfattande funktionsnedsättning.

Vid SMA III och IV visar sig symtomen senare och är lindrigare, och sjukdomen utvecklas långsamt. Behandlingen kan likna den vid SMA II men kan också vara betydligt mindre omfattande, beroende på symtomens svårighetsgrad. Fysioterapi med inriktning på att öka rörligheten och bevara muskelstyrkan är viktig, och hjälpmedel kan provas ut. Vid skolios behövs uppföljning, och lungfunktionen kan behöva kontrolleras både dagtid och under sömn. Miljön i skolan, hemmet och på arbetsplatsen kan anpassas efter individuella behov.

Vid funktionsnedsättning som medför begränsad arbetsförmåga kan man vända sig till Arbetsförmedlingen för vägledning. Försäkringskassan samordnar de insatser som behövs för att man ska kunna söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Äldre tonåringar och vuxna behöver fortsatt regelbunden medicinsk uppföljning och individuellt utformade habiliteringsinsatser. Vanligtvis sker detta vid enheter för vuxenhabilitering och/eller vid neurologisk klinik.

Forskning

Aktuell forskning om SMA har flera inriktningar. Forskning pågår till exempel på hur skadorna uppkommer, det vill säga studier av sambanden mellan brist på SMN-proteinet och nervskadorna.

Flera studier pågår där olika läkemedel ges till patienter eller studeras i cellodlingar för att försöka öka aktiviteten i SMN2 och därmed öka halten av tillgängligt SMN-protein.

Det pågår även djurförsök med stamcellstransplantation och med genterapi.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net, sökord spinal muscular atrophy.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, https://clinicaltrials.gov, sökord spinal muscular atrophy.

Resurser på riks- och regionnivå

Region- och länssjukhusens barn- och vuxenneurologer kan diagnostisera SMA.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. Vid centrumen finns expertteam för olika diagnoser och diagnosgrupper. Kontakta i första hand CSD i din region för att få vägledning, hänvisning och information. Länkar till respektive CSD finns under Kompetenscentrum ovanliga diagnoser.

Resurspersoner

Docent Göran Solders, neurologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, tel 08-585 800 00, e-post goran.solders@karolinska.se.

Professor Már Tulinius, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg, tel 031-343 40 00, e-post mar.tulinius@gu.se.

Professor Thomas Sejersen, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00, e-post thomas.sejersen@ki.se.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med en ovanlig sjukdom. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för sina medlemmar, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

NMSA, Nätverket för spinal muskelatrofi är en intresseorganisation för utbyte, stöd och information, www.nsma.nu.

SMA Europe är en paraplyorganisation för SMA-organisationer och forskningsnätverk i Europa, www.sma-europe.eu.

Cure SMA, www.curesma.org är en amerikansk intresseorganisation.

Neuroförbundet, tel 08-677 70 10, e-post info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se.

RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, tel 08-677 73 00, e-post info@rbu.se, www.rbu.se.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser, tel 072-722 18 34, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se, verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar.

För många ovanliga diagnoser finns det grupper i sociala medier där man kan kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar/närstående.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Nationella funktionen sällsynta diagnoser (NFSD) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området ovanliga/sällsynta diagnoser, www.nfsd.se.

Ågrenska arrangerar vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. I samband med dessa anordnas även utbildningsdagar för personer som i sitt arbete möter barn och ungdomar med den aktuella diagnosen. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar. För information se www.agrenska.se eller kontakta Ågrenska på tel 031-750 91 00 eller e-post agrenska@agrenska.se.

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

NMSA, Nätverket för spinal muskelatrofi, har mycket information om SMA på sin hemsida, www.nsma.nu, liksom SMA-Europe, www.sma-europe.eu.

Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk (2004) och Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk – tio år senare (2015). Två böcker av Christina Renlund, Mustafa Can och Thomas Sejersen om ungdomar med muskelsjukdomar. Gothia fortbildning www.gothiafortbildning.se.

Doktorn kunde inte riktigt laga mig. En bok om små barn, sjukdom och funktionshinder av Christina Renlund (2007). Gothia fortbildning www.gothiafortbildning.se.

Medicinsk omvårdnad vid svåra flerfunktionshinder. Ann-Kristin Ölund. Gothia Fortbildning, Stockholm 2011, www.gothiafortbildning.se. ISBN 978-91-7205-778-4.

Dokumentationer från Ågrenska är bearbetade sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelser på Ågrenska. De går att ladda ner på www.agrenska.se samt beställa på tel 031-750 91 00 eller e-post agrenska@agrenska.se.
Spinal muskelatrofi-SMA, familjevistelse (2015), dokumentation nr 493.
Spinal muskelatrofi- SMA vuxenvistelse (2015), dokumentation nr 489.

Föreningen Cure SMA har information om sjukdomen, aktuell forskning och konferenser på sin hemsida, www.curesma.org. Informationen vänder sig till personer med SMA och deras familjer såväl som till forskare inom området. Ett antal publikationer finns att ladda ner: http://www.curesma.org/support-care/care-publications.

Vårdrekommendationer för spinal muskelatrofi baserade på ”Consensus
Statement for Standard of Care in Spinal Muscular Atrophy” från 2007, som innehåller internationella riktlinjer för vård av patienter med SMA http://nsma.nu/wp-content/uploads/2016/10/spinal-muskelatrofi-vardrekommendationer.pdf.

Personliga berättelser om hur det är att leva med en ovanlig sjukdom och mycket annan information finns ofta på intresseorganisationernas webbsidor (se under rubriken Intresseorganisationer). Även Nationella funktionen sällsynta diagnoser (www.nfsd.se) och Ågrenska (www.agrenska.se) har personliga berättelser och filmer på sina webbplatser, tillsammans med annan värdefull information.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.omim.org 
Sökord: spinal muscular atrophy

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116 
Sökord: spinal muscular atrophy

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net 
Sökord: spinal muscular atrophy

Litteratur

Anderton RS, Meloni BP, Mastaglia FL, Boulos S. Spinal muscular atrophy and the antiapoptotic role of survival of motor neuron (SMN) protein. Mol Neurobiol 2013; 2: 821-832.

Anderton RS, Mastaglia FL. Advances and challenges in developing a therapy for spinal muscular atrophy. Expert Rev Neurother 2015; 8: 895-908.

Arnold WD, Kassar D, Kissel JT. Spinal muscular atrophy: diagnosis and management in a new therapeutic era. Muscle Nerve 2015; 2: 157-167.

Bach JR, Salstein K, Sinquee D, Weaver B, Komaroff E. Long-term survival in Werdnig-Hoffmann disease. Am J Phys Med Rehabil 2007; 86: 339-345.

Brahe C. Copies of the survival motor neuron gene in spinal muscular atrophy: the more, the better. Neuromuscul Disord 2000; 10: 274-275.

Bush A, Fraser J, Jardine E, Paton J, Simonds A, Wallis C. Respiratory management of the infant with type 1 spinal muscular atrophy. Arch Dis Child 2005; 90: 709-711.

De Sanctis R, Coratti G, Pasternak A, Montes J, Pane M, Mazzone ES et al. Developmental milestones in type I spinal muscular atrophy. Neuromuscul Disord 2016; 11: 754-759.

Farrar MA, Kiernan MC. The genetics of spinal muscular atrophy: progress and challenges. Neurotherapeutics 2015; 2: 290-302.

Finkel RS, Chiriboga CA, Vajsar J, Day JW, Montes J, De Vivo DC et al. Treatment of infantile-onset spinal muscular atrophy with nusinersen: a phase 2, open-label, dose-escalation study. Lancet 2016; 388: 3017-3026.

Finkel RS, McDermott MP, Kaufmann P, Darras BT, Chung WK, Sproule DM et al. Observational study of spinal muscular atrophy type I and implications for clinical trials. Neurology 2014; 83: 810-817.

Fuller HR, Gillingwater TH, Wishart TM. Commonality amid diversity: Multi-study proteomic identification of conserved disease mechanisms in spinal muscular atrophy. Neuromuscul Disord 2016; 9: 560-569.

Hoy SM, Nusinersen: First Global Approval Drugs 2017; 4: 473-479.

Hoffmann J. Weitere Beiträge zur Lehre von der progressiven neurotischen Muskeldystrophie. Deutsche Zeitschrift für Nervenheilkunde 1891; 1: 95-120.

Islander G. Anesthesia and spinal muscle atrophy. Paediatr Anaesth 2013; 9: 804-816.

King NMP, Bishop CE. New treatments for serious conditions: ethical implications. Gene Ther. 2017 May 11. doi: 10.1038/gt.2017.32. [Epub ahead of print]

Kolb SJ, Kissel JT. Spinal Muscular Atrophy. Neurol Clin 2015; 4: 831-846.

Kugelberg E, Welander L. Heredofamilial juvenile muscular atrophy simulating muscular dystrophy. AMA Arch Neurol Psychiatry 1956; 75: 500-509.

Messina S, Pane M, De Rose P, Vasta I, Sorleti D, Aloysius A et al. Feeding problems and malnutrition in spinal muscular atrophy type II. Neuromusc Disord 2008; 18: 389-393.

Miske LJ, Hickey EM, Kolb SM, Weiner DJ, Panitch HB. Use of the mechanical in-exsufflator in pediatric patients with neuromuscular disease and impaired cough. Chest 2004; 125: 1406-1412.

Nurputra DK, Lai PS, Harahap NI, Morikawa S, Yamamoto T, Nishimura N et al. Spinal muscular atrophy: from gene discovery to clinical trials. Ann Hum Genet 2013; 5: 435-463.

Oprea GE, Krober S, Mcwhorter ML, Rossoll W, Muller S, Krawczak S et al. Plastin 3 is a protective modifier os autosomal recessive spinal muscular atrophy. Science 2008; 320: 524-527.

Ottesen EW. ISS-N1 makes the First FDA-approved Drug for Spinal Muscular Atrophy. Transl Neurosci 2017; 8: 1-6.

Parra J, Tizzano EF. Raising obstetricians' awareness of spinal muscular atrophy: towards early detection and reproductive planning. J Matern Fetal Neonatal Med 2012; 12: 2555-2558.

Prior TW, Krainer AR, Hua Y, Swoboda KJ, Snyder PC, Bridgeman SJ et al. A positive modifier of spinal muscular atrophy in the SMN2 gene. Am J Hum Genet 2009; 85: 408-413.

Rodillo E, Marini ML, Heckmatt JZ, Dubowitz V. Scoliosis in spinal muscular atrophy: review of 63 cases. J Child Neurol 1989; 4: 118-123.

Singh NN, Howell MD, Androphy EJ, Singh RN. How the discovery of ISS-N1 led to the first medical therapy for spinal muscular atrophy. Gene Ther. 2017 May 9. doi: 10.1038/gt.2017.34. [Epub ahead of print]

Swoboda KJ, Prior TW, Scott CB, McNaught TP, Wride MC, Reyna SP et al. Natural history of denervation in SMA: relation to age, SMN2 copy number, and function. Ann Neurol 2005; 57: 704-712.

Tiziano FD, Bertini E, Messina S, Angelozzi C, Pane M, D’Amico A et al. The Hammersmith functional score correlates with the SMN2 copy number: A multicentric study. Neuromuscul Disord 2007; 17: 400-403.

Wang CH, Finkel RS, Bertini ES, Schroth M, Simonds A, Wong B et al. Consensus statement for standard of care in spinal muscular atrophy. J Child Neurol 2007; 22: 1027-1049.

Werdnig G. Zwei frühinfantile hereditäre Fälle von progressiver Muskelatrophie unter dem Bilde der Dystrophie, aber auf neurotischer Grundlage. Archiv für Psychiatrie und Nervenkrankenheiten 1891: 22; 437-481.

Wirth B, Brichta L, Schrank B, Lochmüller H, Blick S, Baasner A et al. Mildly affected patients with spinal muscular atrophy are partially protected by an increased SMN2 copy number. Hum Genet 2006; 119: 422-428.

Workman E, Kolb SJ, Battle DJ. Spliceosomal small nuclear ribonucleoprotein biogenesis defects and motor neuron selectivity in spinal muscular atrophy. Brain Res 2012; 1462: 93-99.

Zapletalová E, Hedvicáková P, Kozák L, Vondrácek P, Gaillyova R, Maríková T et al. Analysis of point mutations in the SMN1 gene in SMA patients bearing a single SMN1 copy. Neuromuscul Disord 2007; 17: 476-481.

Zerres K, Rudnik-Schoneborn S, Forrest E, Lusakowska A, Borka X, Hausmanowa-Petrusewicz I. A collaborative study on the natural history of childhood and juvenile proximal spinal muscular atrophy (type II and III SMA): 569 patients. J Neurol Sci 1997; 146: 67-72.

Författare/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat textunderlaget är docent Göran Solders, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet.

Informationscentrum för ovanliga diagnoser vid Göteborgs universitet har ansvarat för redigering, produktion och publicering av materialet.

Publiceringsdatum: 2017-07-12
Version: 6.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se, www.ovanligadiagnoser.gu.se

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.