/
/

Sanfilippos sjukdom

  • Diagnos: Sanfilippos sjukdom
  • Synonymer: Mukopolysackaridos typ III, MPS III

Innehåll


Publiceringsdatum: 2012-02-27
Version: 5.0

ICD-10

E76.2E

Sjukdom/skada/diagnos

Sanfilippos sjukdom (MPS III) är en ärftlig sjukdom som tillhör sjukdomsgruppen mukopolysackaridoser (MPS-sjukdomar). De är sällsynta ämnesomsättningssjukdomar som beror på en brist på olika lysosomala enzymer, ämnen som deltar i nedbrytningen av olika substanser i kroppen. Sjukdomen leder till att det ämne som normalt bryts ner av enzymet ansamlas i kroppen och skadar olika organ. Den beskrevs redan 1961 av RC Harris, men det var den amerikanske barnläkaren Sylvester Sanfilippo som fick ge namn åt sjukdomen 1963. Fyra olika former av Sanfilippos sjukdom finns beskrivna, orsakade av fyra kända enzymdefekter och betecknade typ A, B, C och D.

Det finns sammanlagt sju kända MPS-sjukdomar. De har fått namn efter den läkare som först beskrev sjukdomen, efter det saknade enzymet eller fått en sifferbeteckning. Numera övergår man alltmer till att benämna sjukdomarna med siffror, som MPS III, eller med namnet på enzymbristen.

I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser finns förutom detta informationsmaterial också material om Hunters (MPS II), Hurlers, Hurler-Scheies och Scheies (MPS IH, IH/S, IS), Maroteaux-Lamys (MPS VI), Morquios (MPS IV) och Slys (MPS VII) sjukdomar.

Förekomst

Siffrorna för förekomsten varierar något mellan olika länder. I Nederländerna är sjukdomen ungefär tre gånger vanligare än i Sverige. Siffran för Sverige är knappt ett barn per år med Sanfilippos sjukdom. Det finns totalt ett tiotal personer med sjukdomen i landet.

Det är möjligt att det finns personer med Sanfilippos sjukdom som förblir odiagnostiserade, eftersom symtomen är relativt okaraktäristiska.

Orsak till sjukdomen/skadan

Sanfilippos sjukdom orsakas av en förändring (mutation) i något av de arvsanlag (gener) som styr bildningen av (kodar för) olika enzymer som deltar i nedbrytningen av heparansulfat. Heparansulfat är en mukopolysackarid (kallas även glukosaminoglykan), ett ämne som bland annat innehåller långa kolhydratkedjor och ingår i kroppens olika vävnader.

Sanfilippos sjukdom Kromosom Gen Enzym
typ A 17q25.3 SGSH N-sulfoglukosamin sulfohydrolas
typ B 17q21.2 NAGLU N-acetyl-alfa-D-glukosaminidas
typ C 8p11.21 HGSNAT acetyl-CoA, alfa-glukosaminid-N-acetyltransferas
typ D 12q14.3 GNS N-acetylglukosamin-6-sulfatas

Tabell. Sammanställning över de olika formerna av Sanfilippos sjukdom

Nedbrytningen sker normalt i cellernas lysosomer, som är små enheter i alla celler i kroppen utom i röda blodkroppar. Lysosomerna har till uppgift att med hjälp av enzymer, en sorts proteiner som medverkar i kemiska processer utan att själva förbrukas, ta hand om och bryta ned olika ämnen. Vid Sanfilippos sjukdom saknas något av de nämnda fyra enzymerna, vilket gör att mukopolysackarider ansamlas i cellerna istället för att brytas ned. Detta ger upphov till en fortskridande skada av olika vävnader och organ i kroppen.

Ärftlighet

Sanfilippos sjukdom nedärvs autosomalt recessivt. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen (förändrat arvsanlag). Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte är bärare av den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen, och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den muterade genen.

Symtom

Vid Sanfilippos sjukdom inlagras mukopolysackariderna främst i nervsystemet, medan övriga organ i kroppen påverkas i betydligt mindre utsträckning. Detta är tydliga skillnader gentemot de övriga MPS-sjukdomarna. Barnen får inte heller ett lika karaktäristiskt utseende, som vid de andra MPS-sjukdomarna Hurlers, Hunters, Morquios och Maroteaux-Lamys sjukdomar.

Den individuella variationen av symtom är stor inom de olika grupperna A-D. I Sverige är typ A vanligast. Typ D är mycket sällsynt och endast ett tiotal personer i världen med denna sjukdom finns rapporterade.

Barn med Sanfilippos sjukdom föds friska och utvecklas normalt fram till två till sex års ålder, då tecken på störningar i utvecklingen börjar märkas som försenad talutveckling eller autistiska drag. Den försenade utvecklingen blir alltmer tydlig under de första åren efter att symtomen har börjat visa sig. Utseendemässigt beskrivs de ha grovt hår, kraftiga ögonbryn och ökad kroppsbehåring, men många barn med Sanfilippos sjukdom har inte sådant speciellt utseende.

Efter några år, vanligen i förskoleåldern vid typ A men senare vid de övriga typerna, sker en fortskridande försämring, där beteendestörningar i form av uttalad överaktivitet kan bli ett stort problem för omgivningen. Inlärda färdigheter som tal- och språkförståelseförmåga förloras, och en utvecklingsstörning blir uppenbar. Nattsömnen är ofta mycket störd. Barnen kan ha svårt att tugga och lätt för att sätta maten i halsen.

I den sista fasen av sjukdomen försämras balansen och slutligen förloras också förmågan att gå. Den intellektuella förmågan fortsätter att försämras. Det är vanligt med epilepsi. I slutskedet av sjukdomen är vårdbehovet omfattande.

En viss påverkan på skelettet kan uppstå, som mindre uttalade felställningar i ryggraden (kyfos, skolios). Längdtillväxten är i allmänhet normal. Höftlederna, den ena eller båda, kan vara underutvecklade och ge upphov till smärtor och göra det svårt att gå. Röntgenbilderna liknar dem vid Perthes sjukdom, som är en ortopedisk sjukdom. Även andra leder kan vara något stela, men för det mesta påverkas inte rörligheten förrän senare i sjukdomsförloppet. Eftersom stelhet i fotlederna kan påverka gången diskuteras ofta operation, men erfarenheten har visat att effekten är kortvarig, med stor risk för återfall.

Övre luftvägsinfektioner, lunginflammationer och öroninflammationer är vanliga problem. Hörselnedsättning kan uppstå till följd av återkommande öroninfektioner med vätska bakom trumhinnorna.

Mag-tarmproblem med periodvisa diarréer är vanligt, och vissa barn kan få gallsten. Hjärta och ögon påverkas däremot inte, i motsats till vid flera andra MPS-sjukdomar.

Livslängden för barn med Sanfilippos sjukdom visar stora variationer, även inom de olika typerna A, B, C och D. Personer med svårare former av sjukdomen överlever sällan 20-årsåldern, medan personer med sjukdomen i de lindrigare formerna kan leva betydligt längre.

Diagnostik

MPS-sjukdomar spåras genom undersökning av förekomsten av förhöjda glykosaminoglykaner i urinprov. Därefter fastställs den exakta enzymbristen genom analys av blodprov. Diagnosen kan preciseras när halten av något av de fyra enzymerna är låg och nivåerna av heparansulfat i urinen är förhöjd.

DNA-diagnostik är möjlig. I samband med att diagnosen ställs bör familjen erbjudas genetisk information. Anlagbärar-, embryo- och fosterdiagnostik är möjlig om mutationen i familjen är känd.

Behandling/åtgärder

Det finns ännu ingen botande behandling vid Sanfilippos sjukdom. Insatserna inriktas därför på att så mycket som möjligt motverka medicinska komplikationer och försöka underlätta vardagen så att både barnets och familjens livskvalitet blir så god som möjligt. Ett tillskott av sojaprotein (Genistein) har studerats för att bedöma om det kan ha effekt vid sjukdomen. Resultaten är delvis motsägande, och proteinet tycks inte ha någon påverkan på hjärnans utveckling.

Övre luftvägsinfektioner, lunginflammationer och öroninfektioner behandlas med antibiotika, och ibland kan det vara nödvändigt att sätta in plaströr genom trumhinnorna för att avleda vätska.

Många av barnen har periodvisa diarréer, som ibland kan vara svårbehandlade. Diet med laktosfri kost har visat sig kunna ha en viss effekt. Om barnet har svårt att tugga och lätt sätter i halsen måste maten finfördelas och om det matvägrar eller det är problem med matningen kan en PEG behövas. En PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi) är en operativt åstadkommen direktförbindelse från bukväggen till magsäcken. Det är viktigt att familjen i tidigt skede får kontakt med en dietist.

Epilepsi är vanligt och behandlas med epilepsimediciner.

Beteendestörningar med hyperaktivitet, sömnstörningar, skrikighet och destruktiva tendenser kan vara svåra att påverka med läkemedel. Barnen har oftast inte svårt för att somna, men deras sömnmönster är extremt oregelbundet, vilket gör att olika sömnmedel har dålig effekt. Det anses också att sömnstörningen ökar med åldern. På senare år har det kroppsegna hormonet melatonin visat sig kunna fungera bra att ge som sömnmedel om det kombineras med regelbundna rutiner och fasta tider för sänggående och uppvaknande.

Transplantation med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation) används som behandlingsmetod för att ersätta bristande enzym vid vissa andra ovanliga enzymbristsjukdomar, även vid andra MPS-sjukdomar som Hurlers sjukdom. Långtidsuppföljningar av barn med Sanfilippos sjukdom som genomgått transplantation har dock visat att detta inte har någon effekt på inlagringen i hjärnan, som är det som ger de huvudsakliga symtomen. Behandlingsmetoden rekommenderas därför inte längre vid Sanfilippos sjukdom.

Barn med Sanfilippos sjukdom har en förlängd blödningstid (orsakad av den ökade mängden heparansulfat i blodet) och bör därför undersökas och eventuellt behandlas för detta före eventuella operationer.

Vid Sanfilippos sjukdom, liksom vid de övriga MPS-sjukdomarna, bör barnen undersökas av ett team med kunskap om sjukdomen. I undersökningarna ingår till exempel neurologisk bedömning samt undersökning av ögon, hörsel, hjärta och skelett.

Habiliteringsinsatser

Familjen behöver tidigt kontakt med ett habiliteringsteam, i vilket det ingår yrkeskategorier som har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling.

Stödet och behandlingen sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. De omfattar också information om det samhällsstöd som finns att få samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. Förutom barnet/den unge kan även föräldrar och syskon få stöd. Familjen kan också ha behov av hjälp med samordningen av olika insatser.

Habiliteringsinsatserna planeras utifrån barnens speciella problem och förutsättningar. De varierar över tid men sker alltid i nära samverkan med de personer som finns i barnets/den unges nätverk.

Kontakt med en logoped behövs på ett tidigt stadium för att få råd när det blir problem med matningen. För att utveckla barnets möjlighet att kommunicera är det viktigt att tidigt arbeta med språklig stimulans samt alternativ och kompletterande kommunikation (AKK).

Det är också nödvändigt att anpassa bostaden så att barnet varken kan skada sig själv eller omgivningen. Även förskola och skola behöver anpassas på lämpligt sätt. För de barn som är hyperaktiva kan strukturerade aktiviteter och fasta rutiner underlätta.

Senare i sjukdomsförloppet kan det behövas insatser av en sjukgymnast som genom att lära ut andningsövningar kan göra det lättare för barnet att få upp slem från lungorna.

Det är viktigt att hela familjens behov av socialt och psykologiskt stöd tillgodoses.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. En fungerande avlösning i form av till exempel en kontaktfamilj eller ett korttidsboende är exempel på en sådan insats. Personlig assistans kan innebära att familjen kan leva ett aktivt liv trots barnets funktionsnedsättning.

Vuxna med Sanfilippos sjukdom behöver fortsatta individuellt utformade habiliteringsinsatser och stöd i det dagliga livet, till exempel boende i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Barnläkare/barnneurologer vid länssjukhus/regionsjukhus kan ställa diagnosen med hjälp av laboratorieprov.

Två speciallaboratorier med inriktning på metabola sjukdomar har resurser för klinisk kemisk diagnostik: Avdelningen för klinisk kemi och neurokemi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal, 431 80 Mölndal, och Centrum för Medfödda Metabola Sjukdomar, Karolinska Universitetsjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm.

DNA-baserad diagnostik görs vid avdelningen för klinisk genetik, Rudbecklaboratoriet, Akademiska sjukhuset, 751 85 Uppsala.

Resurspersoner

Kunskapsteam med intresse för och erfarenhet av MPS-sjukdomar finns vid:

Astrid Lindgrens barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm: biträdande överläkare Karin Naess, tel 08-585 800 00.

Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm: docent Ulrika von Döbeln, Centrum för Medfödda Metabola sjukdomar, tel 08-517 700 00.

Skånes universitetssjukhus, 221 85 Lund: specialistläkare Domniki Papadopoulou, Barn- och ungdomssjukhuset, tel 046-17 10 00.

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg: professor Paul Uvebrant och docent Niklas Darin, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00 och professor Jan-Erik Månsson, avdelningen för klinisk kemi och neurokemi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal, 431 80 Mölndal, tel 031-343 10 00.

Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala: professor Niklas Dahl, Klinisk genetik, Rudbecklaboratoriet, tel 018-611 10 00.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

Inom Ågrenskas familjeverksamhet arrangeras vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. Verksamheten vänder sig till familjer i hela landet och uppmärksammar särskilt de behov som barn och ungdomar med sällsynta diagnoser har. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.

Stockholms läns landsting har via verksamheten Ovanliga diagnoser inom Habilitering & Hälsa arrangerat utbildningsdagar om MPS-sjukdomar för föräldrar och personal. Kontaktperson är Kristina Gustafsson Bonnier, tel 08-123 350 23, e-post kristina.gustafsson-bonnier@sll.se, www.habilitering.nu/forumfunktionshinder.

Handikapporganisation/patientförening/motsvarande

Svenska MPS-föreningen, e-post mps.foreningen@gmail.com, www.mpsforeningen.se

Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Box 1386, 172 27 Sundbyberg, tel 08-764 49 99, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se
Sällsynta diagnoser är ett riksförbund som verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar.

FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, besöksadress Gävlegatan 18C, postadress Box 6436, 113 82 Stockholm, tel 08-508 866 00, fax 08-508 866 66, e-post fub@fub.se, www.fub.se

I England finns The Society for Mucopolysaccharide Diseases, e-post mps@mpssociety.co.uk, www.mpssociety.co.uk.

I USA finns National MPS Society, e-post info@mpssociety.org, www.mpssociety.org.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

I samband med Ågrenskas familjevistelser erbjuds utbildningsdagar för personal som arbetar med de barn och ungdomar som deltar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.

Stockholms läns landsting har via verksamheten Ovanliga diagnoser inom Habilitering & Hälsa arrangerat utbildningsdagar om MPS-sjukdomar för föräldrar och personal. Kontaktperson är Kristina Gustafsson Bonnier, tel 08-123 350 23, e-post kristina.gustafsson-bonnier@sll.se, www.habilitering.nu/forumfunktionshinder.

Forskning och utveckling (FoU)

Studier pågår för att kartlägga de molekylärgenetiska förändringarna vid de olika MPS-sjukdomarna. Man hoppas att i framtiden kunna sammankoppla specifika molekylärgenetiska förändringar med hur stor mängd kvarvarande enzym som finns samt med symtombilden och därmed kunna ge en säkrare prognos i det enskilda fallet.

Djurexperimentella modeller för samtliga undergrupper av Sanfilippos sjukdom har också tagits fram, vilket underlättar forskning om framtida behandlingsmöjligheter. Vid andra mukopolysackaridossjukdomar (MPS I, MPS II och MPS VI) finns nu enzymläkemedel tillgängligt att ge direkt i blodet (intravenöst). Även vid Sanfilippos sjukdom pågår forskning och utveckling för att framställa enzymläkemedel. Eftersom enzymet inte anses kunna passera över från blodet till hjärnan, och sjukdomen framför allt drabbar hjärnan och ger symtom därifrån, vet man inte om enzymläkemedel kommer att ha någon effekt. Genom att modifiera enzymet försöker man nå in över hjärnbarriären.

Det görs också försök att hämma bildandet av de substanser som är skadliga (substitutionsterapi). Även försök med genterapi på djurmodeller är under utveckling.

Informationsmaterial

Informationsfoldern Sanfilippos sjukdom (artikelnr 2011-11-33), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens publikationsservice, 106 30 Stockholm, fax 035-19 75 29, e-post publikationsservice@socialstyrelsen.se eller tel 075-247 38 80. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.

Svenska MPS-föreningen har gjort en broschyr om Sanfilippos sjukdom (2007). Den kan beställas från föreningen, e-post mps.foreningen@gmail.com, www.mpsforeningen.se eller laddas ner i pdf-format från hemsidan, www.mpsforeningen.se/documents/Sanfilippobroshyren.pdf

Nyhetsbrev från Ågrenska om Mukopolysackaridossjukdomar, nr 224 (2003). Nyhetsbreven är bearbetade sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelserna på Ågrenska. Kan beställas från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se. Nyhetsbrevet finns också tillgängligt på www.agrenska.se.

Information på engelska om olika MPS-sjukdomar ges ut av den engelska föreningen The Society for Mucopolysaccharide Diseases och den amerikanska föreningen National MPS Society (adresser, se under rubriken Handikapporganisation).

Litteratur

Cleary MA, Wraith JE. Management of mucopolysaccharidoses type III. Arch Dis Child 1993; 69: 403-406.

Coville GA, Watters JP, Yule W, Baxd MC. Sleep problems in children with Sanfilippo syndrome. Dev Med Child Neurol 1996; 38: 538-544.

Delgadillo V, Mar O’Callaghan M, Artuch R, Montero R, Pineda M. Genistein supplementation in patients affected by Sanfilippo disease. J Inherit Metab Dis 2011; 34: 1039-1044.

Harris RC. Mucopolysaccaride disorder: a possible new genotype of Hurler’s syndrome. Am J Dis Child 1961; 102: 741.

Héron B, Mikaeloff, Y, Froissart R, Caricade G, Maire I, Caillaud C et al. Incidence and natural history of mucopolysaccharidosis type III in France and comparison with United Kingdom and Greece. Am J Med Genet A 2011; 155A: 58-68.

Malm G, Månsson JE. Mucopolysaccharidosis type III (Sanfilippo disease) in Sweden: clinical presentation of 22 children diagnosed during a 30-year period. Acta Paediatr 2010; 99: 1253-1257.

Malm G, von Döbeln U, Naess K, Ringden O. Lysosomala sjukdomar - forskning och framsteg ger hopp om bot och bättring. Läkartidningen 2008; 105: 3731-3735.

Malm G, Lund Melgard A, Månsson J-E, Heiberg A. Mucopolysaccharidoses in the Scandinavian countries: incidence and prevalence. Acta Paediatrica 2008; 97: 1577-1581.

Neufeld EF, Muenzer J. The mucopolysaccharidoses. In Scriver CS, Beaudet AL, Sly WS, Valle eds: The metabolic and molecular bases of inherited disease. New York: McGraw-Hill 2001, 8th edition; 3421-3452.

Ruijter GJ, Valstar MJ, van der Kamp JM, van der Helm RM, Durand S, van Diggelen OP et al. Clinical and genetic spectrum of Sanfilippo type C (MPS IIIC) disease in The Netherlands. Mol Genet Metab 2008; 93: 104-111.

Valstar MJ, Ruijter GJ, van Diggelen OP, Poorthuis BJ, Wijburg FA. Sanfilippo syndrome: a mini review. J Inherit Metab Dis 2008; 31: 240-252.

van de Kamp JJ, Niermeijer MF, von Figura K, Giesberts MA. Genetic heterogeneity and clinical variability in the Sanfilippo syndrome (types A, B, and C). Clin Genet 1981; 20: 152-60.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: mucopolysaccharidosis type III A, mucopolysaccharidosis type III B, mucopolysaccharidosis type III C, mucopolysaccharidosis type III D

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är docent Gunilla Malm, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge i Stockholm.

Berörda handikapporganisationer/patientföreningar har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2012-02-27
Version: 5.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.