/
/

Glykogenos typ II

  • Diagnos: Glykogenos typ II
  • Synonymer: Pompes sjukdom, Surt maltasbrist, GSD II, Glycogen storage disease II

Innehåll


Publiceringsdatum: 2017-12-08
Version: 6.0

ICD-10

E74.0

Sjukdom/tillstånd

Glykogenos typ II tillhör gruppen glykogenomsättningssjukdomar och beror på en nedärvd enzymbrist. Bristen på enzym gör att kroppen inte kan bryta ned det glykogen som finns lagrat i lysosomerna. Glykogen är en sammansatt sockerart som främst finns upplagrad i muskulaturen och i levern. Vid glykogenos typ II ansamlas glykogen i vävnaderna.

Sjukdomen ingår också i gruppen lysosomala sjukdomar. Lysosomer är små enheter som finns i alla celler i kroppen, utom i röda blodkroppar, och som har till uppgift att med hjälp av enzymer ta hand om och bryta ned olika ämnen. Nedbrytningen innebär att ämnenas byggstenar frigörs. Exempelvis bryts på så vis proteiner ner till aminosyror. Ett återvinningssystem skapas genom att byggstenarna efter denna nedbrytning transporteras ut ur lysosomen, och därmed blir tillgängliga för cellen vid dess produktion av nya ämnen.

Gemensamt för lysosomala sjukdomar är en störning i lysosomernas funktion, antingen orsakad av en bristande funktion av något av dess enzymer eller av något av de transportproteiner som transporterar ämnen in i och ut ur lysosomen.

Glykogenos typ II kan uppkomma när som helst under livet och delas in i olika former beroende på när den debuterar. Symtomen är i regel allvarligare ju tidigare symtomen kommer. Beroende på graden av enzymbrist ger glykogenos typ II fortskridande muskelsvaghet som även påverkar andningsmuskulaturen. I svåra fall hos barn påverkas även hjärtat och utan behandling kan sjukdomen leda till hjärtsvikt och andningssvikt.

Någon botande behandling finns inte, men sedan 2006 finns möjlighet till enzymbehandling (substitutionsterapi). Studier visar att många som behandlas med enzymsubstitution får en förbättrad muskel- och hjärtfunktion och en markant förbättrad överlevnad. Även med substitutionsterapi kan centrala nervsystemet påverkas och kognitiva svårigheter förekommer, främst i form av inlärningssvårigheter.

Den tyske patologen Rudolf Virchow beskrev 1864 en sjukdomsbild som med största sannolikhet var en glykogenos. Sjukdomen har senare fått sitt namn efter den holländske läkaren Joannes Cassianius Pompe, som var först med att påvisa glykogeninlagring 1932. Enzymbristen som orsakar sjukdomen påvisades på 1960-talet.

Exempel på andra glykogenoser som främst påverkar muskulaturen och som ingår i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser är McArdles sjukdom (glykogenos typ V) och Taruis sjukdom (glykogenos typ VII). I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser finns även information om glykogenoser som främst påverkar levern (GSD I, III, IV, VI och IX).

I dag har ett 70-tal olika lysosomala sjukdomar identifierats. Exempel på andra sådana är aspartylglykosaminuri, cystinos, Fabrys sjukdom, Gauchers sjukdom, GM2-gangliosidos, Krabbes sjukdom, mannosidos, metakromatisk leukodystrofi, mukopolysackaridos I, II, III, IV, VI och VII och Sallas sjukdom. I Socialstyrelsens kunskapsdatabas för ovanliga diagnoser finns separata informationsmaterial om dessa sjukdomar.

Förekomst

Förekomsten av glykogenos typ II uppskattas internationellt till cirka 2-3 personer per 100 000 invånare. Den form som börjar tidigt (infantil form) uppskattas till knappt 1 per 100 000 födda och den som börjar sent till knappt 2 per 100 000. De regionala skillnaderna är dock stora, och i Sverige är förekomsten sannolikt betydligt lägre. Idag (2017) känner man till ett 20-tal personer med sjukdomen i landet.

Orsak

Sjukdomen orsakas av en förändring (mutation) i genen GAA. Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) enzymet surt maltas (alfa-1,4-glykosidas/alfa-1,6-glykosidas). Enzymets uppgift är att bryta ned glykogen till glykos inne i lysosomerna (se figur). Bristen på enzym leder till att glykogen ansamlas i lysosomerna i många olika vävnader i kroppen, vilket orsakar vävnadsskador, framför allt i muskulaturen och i hjärtat. Glykogen lagras även in i levern och i blodkärlens väggar, vilket ibland kan leda till pulsåderbråck.

 

Figur. Glykogen byggs upp i cellen och tas sedan upp i lysosomen. 

Figur. Glykogen byggs upp i cellen och tas sedan upp i lysosomen. Vid glykogenos typ II/Pompes sjukdom kan glykogenet inte brytas ned till glukos och lagras därför upp, vilket leder till vävnadsskada.

GAA är belägen långt ut på den långa armen av kromosom 17 (17q25.2-q25.3). Många hundra olika mutationer i genen är kända, och olika mutationer påverkar olika steg i enzymets tillverkning. Det finns en viss överensstämmelse mellan typen av mutation och kvarvarande aktivitet av enzymet och därmed också sjukdomens svårighetsgrad.

Vid mycket uttalad enzymbrist, som leder till de infantila formerna, lagras glykogen in även i nervsystemet, framför allt i motoriska framhornsceller i ryggmärgen och hjärnstammen samt i hörselbanorna.

Även andra medfödda faktorer påverkar sjukdomens svårighetsgrad. Så har till exempel variationer (polymorfismer) i genen som kodar för angiotensin-converting enzyme, ACE-genen, kunnat kopplas till en svårare sjukdomsutveckling, så kallad D-dominant genotyp (DD).

Ärftlighet

Glykogenos typ II nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning 
Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

Symtom

Symtomen kan visa sig när som helst under livet och varierar mycket i svårighetsgrad och hur de fortskrider. I allmänhet är sjukdomen allvarligare ju tidigare den ger symtom. De som får symtom först senare i livet har kvar en låg enzymaktivitet, vilket kan förklara de stora variationerna i symtomen och insjuknandeålder. De former som visar sig senare i livet är vanligare än de tidiga (infantila) formerna.

Sedan 2006 ges enzymbehandling (se under rubriken Behandling) som ger avsevärt minskade symtom och barn som har fått tidig enzymbehandling får oftast en lindrigare utveckling av sjukdomen. En viss påverkan på centrala nervsystemet och inlärningen (kognitiv påverkan) förekommer, eftersom enzymbehandlingen inte når in i hjärnan.

I den medicinska litteraturen delas de tidiga formerna oftast in i två typer:

Glykogenos typ IIa (klassisk infantil form)

Vid den klassiska infantila formen visar sig symtomen ibland redan hos fostret som svaga fosterrörelser, men vanligen börjar sjukdomen under nyföddhetsperioden eller under de första levnadsmånaderna. Barnen är mycket muskelsvaga och har svårt att suga och få i sig näring. Muskelspänningen (muskeltonus) är nedsatt, till följd av att inlagrat glykogen skadat muskelfibrerna.

Efter hand får barnen svårigheter att andas och symtom på hjärtsvikt, på grund av att hjärtat är förstorat och fungerar sämre när glykogen inlagras. Hjärtförstoringen syns vid röntgenundersökning eller ultraljudsundersökning. Även tungan och levern kan vara förstorade.

Hörselnedsättning förekommer ofta.

Efter det första levnadshalvåret ökar muskelsvagheten alltmer. Barnen får ofta upprepade luftvägsinfektioner orsakade av svag andningsmuskulatur och nedsatt förmåga att hosta upp slem. Utan behandling med tillförsel av enzym behöver barnen andningsstöd (respirator) före cirka sex månaders ålder och avlider av sjukdomen inom ett eller två år till följd av hjärtsvikt.

Glykogenos typ IIb (icke-klassisk infantil form)

Vid den icke-klassiska infantila formen visar sig symtomen senare under det första levnadsåret i form av en något långsammare fortskridande muskelsvaghet. Den leder till andningspåverkan och på sikt till behov av respirator. Hjärtats funktion påverkas inte lika allvarligt som vid den klassiska formen. Förstorade vadmuskler tillsammans med fortskridande muskelsvaghet gör att personer med denna form ibland först felaktigt får diagnosen muskeldystrofi (Duchennes/Beckers muskeldystrofi eller limb-girdle muskeldystrofi, LGMD). Utan enzymbehandling avlider barnen i tidig barndom i andningssvikt, men genom att de tidigt får behandling kan utvecklingen bromsas. Med tiden kan hjärtat påverkas.

Sent debuterande former

De sent debuterande formerna kan visa sig när som helst från tidig barndom upp till 60 års ålder. Ofta uppstår symtom i 20-30-årsåldern i form av en långsamt fortskridande muskelsvaghet med tidig påverkan på andningsmuskulaturen. Svagheten leder till svårigheter att till exempel resa sig ur en stol, gå i trappor och springa. Värk i nedre delen av ryggen, sned rygg (skolios), avvikande gångstil och problem med balansen är andra tecken. De flesta med vuxenformen av glykogenos typ II kommer med tiden att använda rullstol.

Typiskt för den här formen är att andningsmuskulaturen påverkas tidigt i förloppet och i högre grad än annan muskulatur. Det kan göra det svårt att andas när man ligger på rygg och leda till andningssvikt, framför allt på natten. Utan enzymbehandling kommer de flesta så småningom att behöva använda respirator. Andningsuppehåll under sömnen (sömnapné) kan leda till morgonhuvudvärk och trötthet dagtid. Andra vanliga symtom är trötthet vid ansträngning samt andfåddhet. Man får också lättare infektioner i luftvägarna, eftersom det kan vara svårt att hosta upp slem. Svårigheter att tugga och svälja kan innebära problem att gå upp i vikt eller att behålla vikten.

Hjärtats funktion påverkas vanligen inte, men när livslängden ökar till följd av enzymbehandling kan det med åren uppstå symtom från hjärtat, till exempel hjärtförstoring. Inlagring av glykogen i blodkärlens väggar kan leda till pulsåderbråck (aneurysm) med något ökad risk för blödningar från aorta eller i hjärnans blodkärl.

Diagnostik

Symtomen med mycket uttalad muskelsvaghet, andningssvikt och förstorat hjärta hos ett spädbarn eller muskelsvaghet med andningssvikt hos ett något äldre barn gör att glykogenos typ II bör misstänkas. Hos äldre barn och vuxna är det framför allt fortskridande muskelsvaghet med påverkan på andningsmuskler som pekar mot diagnosen. Personer med glykogenos typ II har ibland felaktigt fått diagnosen Beckers muskeldystrofi eller limb-girdle muskeldystrofi. Det är därför viktigt att testa för glykogenos typ II vid en oklar diagnos. Diagnosen grundas på flera olika test:

  • Vävnadsprov på muskel (muskelbiopsi) kan ofta men inte alltid visa speciella hålrum i muskelfibrerna (vakuolär myopati).
  • Blodprov på muskelenzymet kreatinkinas (CK) visar oftast förhöjda värden som ett ospecifikt tecken på muskelvävnadsskada.
  • För att säkerställa diagnosen glykogenos typ II krävs påvisad brist av enzymet surt maltas och/eller DNA-analys där en sjukdomsframkallande mutation påvisats i GAA.
  • Biokemisk analys av enzymet surt maltas kan utföras i torkat blod på ett filterpapper (”PKU-lapp”) och bekräftas genom analys i vita blodkroppar eller i odlade celler från hud (fibroblaster). Barn med den klassiska infantila formen har mindre än 1 procent av normal enzymaktivitet vid analys i fibroblaster. Vid den icke-klassiska infantila formen är enzymaktiviteten 1-10 procent av den normala, och vid de former som börjar senare är den 5-40 procent av normal enzymaktivitet.

När diagnosen ställs görs en undersökning av hjärtats och lungornas funktion, liksom EMG-undersökning (elektromyografi) av musklerna.

I samband med att diagnosen ställs är det också viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten för att andra i familjen ska insjukna ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Behandling/stöd

Någon botande behandling finns inte, men det finns möjlighet till enzymbehandling (substitutionsterapi) med så kallat rekombinant humant surt maltas (rhGAA), vilket bromsar sjukdomsutvecklingen och förbättrar muskelfunktionen. Läkemedlet ges i en ven (intravenöst) varannan vecka. Studier visar att många som behandlas med enzymsubstitution får en förbättrad muskel- och hjärtfunktion och en markant förbättrad överlevnad.

Barnen utreds av olika specialister. I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att det finns ett team bestående av behandlande läkare, sjuksköterska, psykolog och kurator som kan ge anhöriga stöd. Behandlingen sker i nära samarbete mellan de olika specialiteterna och barn- och ungdomshabiliteringen.

Framför allt vid de tidiga formerna av glykogenos typ II är det viktigt att behandlingen inleds tidigt, innan barnet utvecklar andnings- och hjärtsvikt. De flesta barn som får enzymbehandling förbättras dramatiskt i sin muskelfunktion, behöver inte behandlas i respirator och får även förbättrad hjärtfunktion. Långtidseffekterna på sväljningsproblem, hörselnedsättning, hjärtpåverkan och kognitiv utveckling är ännu inte helt klarlagda.

Vuxna med glykogenos typ II kan också förbättras med enzymbehandling, och även här är det viktigt att den sätts in så snart som möjligt efter diagnos för att minimera vävnadsnedbrytningen. Med tidigt insatt behandling kan många med sent debuterande glykogenos typ II helt slippa eller avsevärt uppskjuta behovet av respiratorbehandling.

Hälften av alla som får enzymbehandling reagerar allergiskt på den, något som vanligen kan förebyggas genom att nästa gång ge infusionen extra långsamt och/eller att samtidigt behandla med mediciner mot reaktionen.

Hos personer som från början helt saknar spår av enzymet eller förstadier till enzymet (cross-reactive immunological material, CRIM) i blodet vid analys finns en ökad risk att utveckla höga och kvarstående halter antikroppar som kan blockera effekterna av behandlingen. Detta gäller cirka 25 procent av dem med klassisk infantil form men även enstaka med sent debuterande former. Med samtidig immunmodulerande behandling, till exempel med rituximab, metotrexat eller cyklofosfamid, samt immunglobulin intravenöst i höga doser kan även dessa personer enzymbehandlas. Det är därför viktigt att analysera CRIM-status innan behandlingen inleds.

Den medicinska behandlingen inriktas i övrigt på att lindra symtomen. Infektioner och hjärtsvikt behandlas med mediciner. Det är viktigt med årlig vaccinering mot influensa. Barn under två år får förebyggande behandling mot RS-virus med palivizumab.

Ett nutritionsteam kan hjälpa barn som har svårt att suga och få i sig tillräckligt med näring. Under en period kan barnen behöva sondmatas genom en slang som förs via näsan, svalget och matstrupen till den övre delen av tunntarmen. Vid svåra matningsproblem kan näringstillförseln ske genom en sond direkt till magsäcken, en så kallad knapp eller PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi).

Den som har glykogenos typ II är beroende av regelbunden näringstillförsel, eftersom musklerna inte kan använda allt upplagrat glykogen. Vid fasta bryts då äggviteämnen från muskulaturen ned och används som energi i stället för glykogen. För att minimera muskelnedbrytning används PEG ibland även vid sent debuterande former av glykogenos typ II.

Många med glykogenos typ II minskar på intaget av kolhydrater i kosten och ökar intaget av protein för att på detta sätt undvika onödig belastning på vävnaden. Forskning kring kostens påverkan på sjukdomen är dock begränsad.

Narkos bör undvikas så långt det är möjligt. Barn med glykogenos typ II måste hjärtövervakas extra noga under operationer, eftersom det finns risk för rytmrubbningar. Propofol påverkar hjärtat och bör därför undvikas i samband med narkos.

Bentäthetsmätning bör göras regelbundet, eftersom det visat sig vanligt med minskad benmassa (osteopeni) vid glykogenos typ II.

Habilitering

Habilitering innebär stöd och behandling till personer med en medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning med syftet att var och en ska utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Habiliteringsteamet har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och hur svårigheterna de medför i det dagliga livet kan förebyggas och minskas.

Insatserna består bland annat av utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrarna får information och råd om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i, liksom information om det samhällsstöd som finns att få. Olika former av stöd till föräldrar och syskon ingår också. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan ha stor betydelse.

De habiliterande insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. I insatserna ingår också att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. Det är viktigt att komma ihåg att familjer som har barn med snabbt fortskridande sjukdomar har ett speciellt behov av hjälp med samordning av olika insatser.

För de barn som inte svarar på enzymbehandlingen inriktas behandlingen på god och understödjande omvårdnad för att ge så god livskvalitet som möjligt. Det sker vanligen bäst på hemortens barnklinik med ett och samma personalteam inom barn- och ungdomshabiliteringen eller i sjukhusansluten hemsjukvård.

Vuxna med sjukdomen

Vid de former av sjukdomen som ger symtom senare behövs nära kontakt med en neurologisk klinik. Eftersom andningsmuskulaturen påverkas kan en del behöva andningsstöd, som till exempel andningsmask och ventilator. De senaste åren har den så kallade hostapparaten fått stor användning i Sverige. Efter några assisterade inandningar ger den ett sug som hjälper till att transportera upp slem, vilket ofta är till stor hjälp vid nedre luftvägsinfektioner om den egna hostkraften är nedsatt. I många landsting är den godkänd som hjälpmedel i hemmet.

Det är viktigt med lämpliga aktiviteter och träning för att bevara funktionsnivån så länge som möjligt. Muskelsvagheten kan påverka aktiviteter i det dagliga livet och därför kan hjälpmedel, anpassningar och förändrade arbetssätt behövas. Vid behov kan anpassningar av bostad, bil och arbetsplats bli aktuella.

Forskning

Även om enzymterapi tills vidare är den aktuella behandlingen, pågår såväl flera prekliniska och kliniska studier för att utveckla nya produkter. En strategi är att modifiera enzymet så att upptagning till muskelvävnaden och till lysosomer förbättras. En annan strategi är att stabilisera enzymet med hjälp av proteiner, så kallade Chaperoner, som binder och stabiliserar oveckade eller delvis veckade proteiner och därmed skyddar dem från nedbrytningen.

Forskning pågår även genom att i djurförsök prova att med olika gentekniker öka kroppens egen enzymproduktion. I andra försök studeras effekten av enzymbehandling på olika typer av muskelfibrer.

Diet med hög andel proteiner och låg andel kolhydrater tillsammans med olika träningsprogram har testats hos personer med sent debuterande glykogenos typ II och andningssvikt. Resultaten är ännu osäkra.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net, sökord Pompe disease.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, https://clinicaltrials.gov, sökord Pompe disease.

Resurser på riks- och regionnivå

Avdelningarna för klinisk genetik på universitetssjukhusen samarbetar med de behandlande klinikerna.

Biokemisk diagnostik görs vid Kliniskt kemiska och neurokemiska laboratoriet, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg, och vid Centrum för Medfödda Metabola Sjukdomar (CMMS), Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. Vid centrumen finns expertteam för olika diagnoser och diagnosgrupper. Kontakta i första hand CSD i din region för att få vägledning, hänvisning och information. Länkar till respektive CSD finns under Kompetenscentrum ovanliga diagnoser.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om glykogenos typ II.

Biträdande Överläkare Martin Engvall, Centrum för Medfödda Metabola Sjukdomar (CMMS), Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, e-post martin.engvall@sll.se.

Överläkare Christopher Lindberg, Neuromuskulärt Centrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal, e-post christopher.lindberg@vgregion.se.

Överläkare Björn Lindvall, Muskelcentrum, Universitetssjukhuset Örebro, e-post bjorn.lindvall@orebroll.se.

Överläkare Karin Naess, sektionen för barnneurologi och habilitering, Astrid Lindgrens Barnsjukhus och Centrum för Medfödda Metabola Sjukdomar, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, e-post karin.naess@sll.se.

Docent Göran Solders, neurologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, Stockholm, e-post goran.solders@sll.se.

Professor Már Tulinius, Akademiska barnsjukhuset, Uppsala, e-post mar.tulinius@kbh.uu.se.

Specialistläkare, med dr Hasan Balcin, Neurologiska och Neurofysiologiska klinikerna, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, e-post hasan.balcin@sll.se.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med en ovanlig sjukdom. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för sina medlemmar, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

Det finns en internationell förening: International Pompe Association, www.worldpompe.org.

Acid Maltase Deficiency Association (AMDA) är en amerikansk intresseorganisation, www.amda-pompe.org.

RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, tel 08-677 73 00, e-post info@rbu.se, www.rbu.se.

Neuroförbundet, tel 08-677 70 10, e-post info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser, tel 072-722 18 34, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se, verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar.

För många ovanliga diagnoser finns det grupper i sociala medier där man kan få information och kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar/närstående.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net, sökord pompe disease.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Nationella funktionen sällsynta diagnoser (NFSD) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området ovanliga/sällsynta diagnoser, www.nfsd.se.

Acid Maltase Deficiency Association (AMDA) anordnar internationella konferenser för sjukvårdspersonal och patienter om lever- och muskelglykogenoser, www.igsd2017.com.

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Information på engelska finns på International Pompe Associations hemsida, www.worldpompe.org.

Personliga berättelser om hur det är att leva med en ovanlig sjukdom och mycket annan information finns ofta på intresseorganisationernas webbsidor (se under rubriken Intresseorganisationer). Även Nationella funktionen sällsynta diagnoser (www.nfsd.se) och Ågrenska (www.agrenska.se) har personliga berättelser och filmer på sina webbplatser, tillsammans med annan värdefull information.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.omim.org
Sökord: pompe disease

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116
Sökord: glycogen storage disease type II (pompe disease)

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net
Sökord: pompe disease

Litteratur

Al Atassi A, Al Zughaibi N, Naeim AAl Atassi A, Al Zughaibi N, Naeim A, Al Basha A, Dimitriou V. Anesthesia Management in an Infant with Glycogen Storage Disease Type II (Pompe Disease). Middle East J Anaesthesiol 2015; 3: 343-346.

Angelini C, Nascimbeni AC, Semplicini C. Therapeutic advances in the management of Pompe disease and other metabolic myopathies. Ther Adv Neurol Disord 2013; 5: 311-321.

Ausems MG, Verbiest J, Hermans MP, Kroos MA, Beemer FA, Wokke JH et al. Frequency of glycogen storage disease type II in The Netherlands: implications for diagnosis and genetic counselling. Eur J Hum Genet 1999; 7: 713-716.

Barba-Romero MA, Barrot E, Bautista-Lorite J, Gutierrez-Rivas E, Illa I, Jimenez LM et al. Clinical guidelines for late-onset Pompe disease. Rev Neurol 2012; 54: 497-507.

Byrne BJ, Kishnani PS, Case LE, Merlini L, Müller-Felber W, Prasad S et al. Pompe disease: design, methodology, and early findings from the Pompe Registry. Mol Genet Metab 2011; 103: 1-11.

Case LE, Beckemeyer AA, Kishnani PS. Infantile Pompe disease on ERT: update on clinical presentation, musculoskeletal management, and exercise considerations. Am J Med Genet C Semin Med Genet 2012; 160: 69-79.

Cupler EJ, Berger KI, Leshner RT, Wolfe GI, Han JJ, Barohn RJ et al. AANEM Consensus Committee on Late-onset Pompe Disease. Muscle Nerve 2012; 45: 319-333.

de Filippi P, Ravaglia S, Bembi B, Costa A, Moglia A, Piccolo G et al. The angiotensin-converting enzyme insertion/deletion polymorphism modifies the clinical outcome in patients with Pompe disease. Genet Med 2010; 12: 206-211.

Ebbink BJ, Aarsen FK, van Gelder CM, van den Hout JM, Weisglas-Kupersu N, Jaeken J et al. Cognitive outcome of patients with classic infantile Pompe disease receiving enzyme therapy. Neurology 2012; 78: 1512-1518.

Forsha D, Li JS, Smith PB, van der Ploeg AT, Kishnani P, Pasquaki SK et al. Cardiovascular abnormalities in late-onset Pompe disease and response to enzyme replacement therapy. Genet Med 2011; 13: 625-631.

Güngör D, Kruijshaar ME, Plug I, Rizopoulos D, Kanters TA, Wens SCA et al. Quality of life and participation in daily life of adults with Pompe disease receiving enzyme replacement therapy: 10 years of international follow-up. J Inherit Metab Dis 2016; 2: 253-260.

Güngör D, Kruijshaar ME, Plug I, D'Agostino RB, Hagemans ML, van Doorn PA et al. Impact of enzyme replacement therapy on survival in adults with Pompe disease: results from a prospective international observational study. Orphanet J Rare Dis 2013; 1: 49.

Hagemans ML, Winkel LP, Van Doorn PA, Hop WJ, Loonen MC, Reuser AJ et al. Clinical manifestations and natural course of late-onset Pompe’s disease in 54 Dutch patients. Brain 2005; 128: 671-677.

Hobson-Webb LD, Jones HN, Kishnani PS. Oropharyngeal dysphagia may occur in late-onset Pompe disease, implicating bulbar muscle involvement. Neuromuscul Disord 2013; 4: 319-23.

Jones HN, Muller CW, Lin M, Banugaria SG, Case LE, Li JS et al. Oropharyngeal dysphagia in infants and children with infantile pompe disease. Dysphagia 2010; 25: 277-283.

Kazi ZB, Prater SN, Kobori JA, Viskochil D, Bailey C, Gera R et al. Durable and sustained immune tolerance to ERT in Pompe disease with entrenched immune responses. JCI Insight 2016; 1: 11.

Kishnani PS, Hwu W-L, Mandel H, Nicolino M, Yong F, Corzo D. A retrospective, multinational, multicenter study on the natural history of infantile-onset Pompe disease. J Pediatr 2006; 148: 671-676.

Kishnani PS, Corzo D, Leslie ND, Gruskin D, Van der Ploeg A, Clancy JP et al. Early treatment with alglucosidase alpha prolongs long-term survival of infants with Pompe disease. Pediatr Res 2009; 66: 329-35.

Kishnani PS, Goldenberg PC, DeArmey SL, Heller J, Benjamin D, Young S et al. Cross-reactive immunologic material status affects treatment outcomes in Pompe disease infants. Mol Genet Metab 2010; 99: 26-33.

Kroos M, Hoogeveen-Westerveld M, Michelakakis H, Pomponio R, Van der Ploeg A, Halley D et al. Update of the pompe disease mutation database with 60 novel GAA sequence variants and additional studies on the functional effect of 34 previously reported variants. Hum Mutat 2012; 33: 1161-1165.

Laforet P, Petiot P, Nicolino M, Orlikowski D, Caillaud C, Pellegrini N et al. Pompe disease. Dilative arteriopathy and basilar artery dolichoectasia complicating late-onset Pompe disease. Neurology 2008; 70: 2063-2066.

Lai CJ, Hsu TR, Yang CF, Chen SJ, Chuang YC, Niu DM.
Cognitive Development in Infantile-Onset Pompe Disease Under Very Early Enzyme Replacement Therapy. J Child Neurol. 2016; 1617-1621.

Mellies U, Stehling F, Dohna-Schwake C, Ragette R, Teschler H, Voit T. Respiratory failure in Pompe disease: treatment with noninvasive ventilation. Neurology 2005; 26: 1465-1467.

Patel TT, Banugaria SG, Case LE, Wenninger S, Schoser B, Kishnani PS. The impact of antibodies in late-onset Pompe disease: a case series and literature review. Mol Genet Metab 2012; 106: 301-309.

Pompe JC. Over idiopatische hypertrophie van het hart. Nederlandsch Tijdschrift voor Geneeskunde 1932; 76: 304-311.

Sacconi S, Bocquet JD, Chanalet S, Tanant V, Salviati L, Desnuelle C. Abnormalities of cerebral arteries are frequent in patients with late-onset Pompe disease. J Neurol 2010; 257: 1730-1733.

Schoser B, Stewart A, Kanters S, Hamed A, Jansen J, Chan K et al. Survival and long-term outcomes in late-onset Pompe disease following alglucosidase alfa treatment: a systematic review and meta-analysis. J Neurol 2016; doi: 10.1007/s00415-016-8219-8 [Epub ahead of print]

Schoser B, Laforêt P, Kruijshaar ME, Toscano A, van Doorn PA, van der Ploeg AT. 208th ENMC International Workshop: Formation of a European Network to develop a European data sharing model and treatment guidelines for Pompe disease Naarden, The Netherlands, 26-28 September 2014. Neuromuscul Disord 2015; 8: 674-678.

Slonim AE, Bulone L, Goldberg T, Minikes J, Slonim E, Galanko J et al. Modification of the natural history of adult-onset acid maltase deficiency by nutrition and exercise therapy. Muscle Nerve 2007; 35: 70-77.

Soliman OI, van der Beek NA, van Doorn PA, Vletter WB, Nemes A, van Dalen BM et al. Cardiac involvement in adults with Pompe disease. J Intern Med 2008; 264: 333-339.

Spiridigliozzi GA, Heller JH, Kishnani PS. Cognitive and adaptive functioning of children with infantile Pompe disease treated with enzyme replacement therapy: long-term follow-up. Am J Med Genet C Semin Med Genet 2012; 160: 22-29.

Tarnopolsky M, Katzberg H, Petrof BJ, Sirrs S, Sarnat HB, Myers K et al. Pompe Disease: Diagnosis and Management. Evidence-Based Guidelines from a Canadian Expert Panel. Can J Neurol Sci 2016; 4: 472-485.

van den Berg LE, Favejee MM, Wens SCA, Kruijshaar ME, Praet SFE, Reuser AJJ et al. Safety and efficacy of exercise training in adults with Pompe disease: evalution of endurance, muscle strength and core stability before and after a 12 week training program. Orphanet J Rare Dis 2015; 10: 87.

van der Beek NA, Hagemans ML, Reuser AJ, Hop WC, van der Ploeg AT, van Doorn PA et al. Rate of disease progression during long-term follow-up of patients with late-onset Pompe disease. Neuromusc Disord 2009; 19: 113-117.

van der Meijden JC, Güngör D, Kruijshaar ME, Muir AD, Broekgaarden HA, van der Ploeg AT. Ten years of the international Pompe survey: patient reported outcomes as a reliable tool for studying treated and untreated children and adults with non-classic Pompe disease. J Inherit Metab Dis 2015; 3: 495-503.

van der Ploeg AT, Clemens PR, Corzo D, Escolar DM, Florence J, Groeneveld GJ et al. A randomized study of alglucosidase alfa in late-onset Pompe’s disease. N Engl J Med 2010; 362: 1396-1406.

Författare/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga textunderlaget är professor emeritus Gösta Samuelson, Uppsala universitet.

Tidigare revidering av materialet har gjorts av docent Göran Solders, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Den aktuella revideringen har gjorts av Hasan Balcin, Med dr, specialistläkare, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Informationscentrum för ovanliga diagnoser vid Göteborgs universitet har ansvarat för redigering, produktion och publicering av materialet.

Publiceringsdatum: 2017-12-08
Version: 6.0

För frågor om texterna i databasen kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se, www.ovanligadiagnoser.gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.