-
Diagnos:
Pfeiffers syndrom
-
Synonymer:
--
Innehåll
Publiceringsdatum: 2011-10-25
Version: 3.0
Pfeiffers syndrom tillhör gruppen medfödda kraniofaciala missbildningssyndrom och karaktäriseras av att skallens sömmar har slutits för tidigt (kraniosynostos), vilket ger ett speciellt utseende. Hörselnedsättning, ökad mängd vätska i hjärnans hålrum (hydrocefalus) samt breda och korta tummar och stortår hör också till syndromet, som beskrevs första gången 1964 av den tyske genetikern Rudolf Arthur Pfeiffer.
I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser finns information om flera andra kraniofaciala missbildningssyndrom, som Aperts syndrom, Crouzons syndrom, Goldenhars syndrom, Saethre-Chotzens syndrom och Treacher Collins syndrom.
Pfeiffers syndrom förekommer hos 5 till 10 per miljon nyfödda barn. I Sverige känner man till ett 50-tal personer med Pfeiffers syndrom.
Pfeiffers syndrom orsakas av en förändring (mutation) i något av arvsanlagen (generna) FGFR1 på kromosom 8 (8p12p11.2), i knappt 5 procent av fallen, eller FGFR2 på kromosom 10 (10q25q26), i drygt 95 procent av fallen. Generna styr bildningen av (kodar för) fibroblast-tillväxtfaktor-receptor 1 och 2 (fibroblast growth factor receptor) och påverkar bildningen av FGFR-proteiner, som har betydelse bland annat för fostrets skelettutveckling. Mutationen leder till en ökad produktion av protein (gain-of-function), medan mutationer annars oftast medför att det protein genen styr bildningen av minskar eller stängs av (loss-of-function). En ökad produktion av FGFR-proteinerna innebär i sin tur att ett ökat antal celler blir benbildande och skallbenen sluts för tidigt under fosterutvecklingen.
Mutationer i FGFR2-generna kan orsaka flera andra kraniofaciala missbildningssyndrom, till exempel Crouzons och Aperts syndrom.
Ärftlighetsgången är autosomal dominant, vilket innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen (arvsanlag) och en muterad gen (förändrat arvsanlag), blir risken för såväl söner som döttrar att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.
Hos något mer än hälften uppkommer Pfeiffers syndrom som en nymutation (en förändring av arvsanlagen uppträder för första gången hos personen själv och är inte nedärvd från någon av föräldrarna). Föräldrar till ett barn med en nymutation har därför i princip ingen ökad risk att på nytt få ett barn med sjukdomen. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftlig, och som vuxen riskerar hon/han att föra den muterade (förändrade) genen vidare till sina barn genom autosomal dominant nedärvning.
Pfeiffers syndrom kan upptäckas redan hos det nyfödda barnet genom att ögonen buktar ut och sluttar nedåt. Syndromets svårighetsgrad är mycket varierande, från lindrig till mycket svår missbildning av skallen.
Missbildningarna i kraniet och ansiktsskelettet beror på att vissa av skallens tillväxtsömmar (suturer) sluter sig för tidigt. Skallbenen hos ett spädbarn är sammanfogade med suturer som är mjuka och eftergivliga för att hjärnan ska få plats att växa. När de sluts (förbenas) för tidigt trycker den växande hjärnan på skallen och får den att expandera åt de håll där suturerna fortfarande är öppna. Resultatet blir att skallen får en annorlunda form och att mellanansiktet och överkäken blir underutvecklade. Avståndet mellan ögonen är brett (hypertelorism) och ögonhålorna är grunda, vilket gör att ögongloberna ofta skjuter fram märkbart. Hur svåra symtomen blir kan variera mycket, även inom samma släkt.
Pfeiffers syndrom brukar delas in i tre undergrupper: typ 1, typ 2 och typ 3. Typ 1 är den klassiska, lindrigare typen, med platt bakhuvud (brakycefali), underutvecklat mellanansikte samt avvikande fingrar och tår. Den intellektuella utvecklingen är vanligen normal. Typ 2 innebär allvarligare missbildningar av skallen (så kallad cloverleaf skull) på grund av att flera suturer förbenats, samtidigt som ögongloberna är mer framskjutande och det förekommer såväl missbildningar av ben och armar som neurologiska komplikationer och utvecklingsstörning. Typ 3 liknar typ 2 men har inte de allvarliga missbildningarna av skallen.
Den för tidiga sammanväxningen av skallbenen, som varierar i omfattning och ordningsföljd mellan olika personer med syndromet, startar redan under fosterstadiet eller omedelbart efter födseln. Detta kan orsaka ett för högt tryck i hjärnan, som kan ge symtom i form av huvudvärk, kräkningar och aptitlöshet. Eftersom synnervsträdet (synnervspapillen) i ögonbotten svullnar kan det förhöjda trycket i huvudet upptäckas vid undersökning av en ögonläkare. Om det inte behandlas kan synnerven skadas och förtvina, vilket kan leda till synskada. Vid typ 2 och typ 3 är det vanligt med hydrocefalus och lillhjärnsbråck (Chiaris missbildning), liksom utvecklingsstörning.
Ögonmissbildningar av olika slag förekommer. Många har nedsatt syn på ena eller båda ögonen, i form av närsynthet eller långsynthet. Det kan vara svårt att helt stänga ögonlocken, eftersom ögongloberna är så utstående. Detta kan i sin tur leda till att hornhinnan blir torr och inflammerad.
Tummarna är korta och breda och pekar vanligtvis utåt från övriga fingrar. Stortårna är också korta och breda och pekar ofta mot den andra foten. Sammanväxningar av kotor i hals/ryggrad och i armbågsleder kan förekomma. Inre missbildningar är ovanliga, men hjärtfel och urinvägsmissbildningar finns beskrivna.
Eftersom tillväxten av mellanansiktet inte sker på normalt sätt och hjärnan trycker sig nedåt i svalget när den växer blir utrymmet i de övre luftvägarna, svalget och näsan trångt. Detta påverkar såväl andningen som talet och förmågan att svälja. Andningsuppehåll under sömnen (sömnapné) kan förekomma.
Den underutvecklade överkäken gör att gommen ofta är smal och att tänderna sitter trångt och på fel plats. Bettställningen blir felaktig, vilket kan göra det svårt att tugga och sköta tandborstningen.
Hörselnedsättning är mycket vanligt på grund av missbildningar i mellanörat och nedsatt funktion i innerörat. Barn med syndromet får också lätt öroninflammationer.
Vid de allvarligaste formerna av syndromet är dödligheten under spädbarnsperioden hög. Orsaken är andningsproblem, hjärnmissbildningar, för tidig födsel (prematuritet) och komplikationer efter operationer.
Diagnosen ställs med hjälp av yttre tecken och med DNA-baserad diagnostik. Foster- och embryodiagnostik är möjlig om mutationen i familjen är känd. Den svåraste missbildningen av skallen kan upptäckas vid ultraljudsundersökning under graviditeten. I samband med att diagnosen ställs bör familjen erbjudas genetisk information.
Läkare med föräldrars tillstånd, eller föräldrar i samråd med läkare, kan skicka foton till en särskild e-postadress på Kraniofaciala enheten, plastikkirurgiska kliniken vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska i Göteborg, för snabb bedömning, e-post skallform.su@vgregion.se.
Barn som får diagnosen Pfeiffers syndrom undersöks noga för att kontrollera att andningen fungerar, att trycket i huvudet inte är förhöjt och att ögonen inte skadas av torra hornhinnor. Det är viktigt att utan dröjsmål kontakta en kraniofacial enhet på ett universitetssjukhus för vidare utredning.
Missbildningarna av kranie- och ansiktsskelettet kan opereras för att funktionen och utseendet ska förbättras. Behandlingen kräver samarbete mellan många olika specialister. Alla barn med kraniofaciala missbildningar behandlas av ett särskilt kraniofacialt team, som utreder och planerar de olika operationer som kan bli aktuella. Från tidiga barnaår och upp till vuxen ålder går barn med syndromet igenom ett stort antal operationer av kranie- och ansiktsskelettet. Operationerna kräver noggrann planering och samverkan mellan flera olika specialister, som plastikkirurg, neurokirurg, käkkirurg, specialisttandläkare, öron-, näs- och halsläkare samt ögonläkare. Tidpunkten beror på hur svåra missbildningarna är, men i allmänhet behöver ansiktsskelettet växa till innan ett ingrepp kan göras.
Om barnet har hydrocefalus behövs shuntbehandling, som innebär att vätskan via ett dränagerör leds från sidoventrikeln i hjärnan ner till buken. Detta är oftast det första ingrepp som görs. För att förebygga för högt tryck i hjärnan görs sedan den första operationen av skallens ben tidigt. Skalloperationen kan i dag på ett mycket skonsamt sätt underlättas av att fjädrar opereras in under huden mellan skallbenen. Hjärnan får då plats att växa och huvudet får en bättre form. Operation av mellanansiktets skelett sker senare, kanske först när de permanenta tänderna kommit fram.
Eventuella hjärt- eller urinvägsmissbildningar bör undersökas tidigt. I vissa fall behövs en tidig magnetkameraundersökning (MR) av hjärnan för att upptäcka missbildningar i centrala nervsystemet. Vid symtom från de nedre luftvägarna bör det också göras en magnetkameraundersökning av luftstrupen (trakea) för att upptäcka eventuella broskbildningar.
De barn som har andningssvårigheter på grund av det trånga utrymmet i övre luftvägarna kan behöva andningshjälpmedel, till exempel en CPAP-utrustning (continuous positive airway pressure). Det är en andningsmask som pressar in luft genom näsan och håller luftvägarna öppna under sömnen. För de flesta minskar problemen med andningen i takt med att ansiktet växer eller efter operation av mellanansiktet. Barn som har stora andningssvårigheter kan ibland behöva en öppning på halsen till luftstrupen (trakeostomi), genom vilken andningen sker via en kanyl.
Under spädbarns- och småbarnstiden kan en del barn ha svårt att suga på grund av missbildningar och andningssvårigheter. Det är värdefullt att få kontakt med en dietist för hjälp med frågor kring kosten samt med en logoped för information om hjälpmedel och matningsråd. Kontakt med logoped och talpedagog kan behövas för att få hjälp med uttalssvårigheter. Så småningom blir det nödvändigt med käkkirurgi och tandreglering. Eftersom tänderna sitter tätt är det viktigt med förebyggande tandvård och täta kontroller hos tandläkare.
Brytningsfelen i ögonen korrigeras med glasögon.
Risken för hörselnedsättning orsakad av öroninflammationer kan vid behov minskas genom att ett litet plaströr sätts in i trumhinnan för att leda bort vätska. Hörselhjälpmedel är ibland nödvändigt.
Hand- och fotmissbildningar kan behöva opereras av en handkirurg respektive barnortoped.
De barn som har en utvecklingsstörning behöver tidiga habiliteringsinsatser för att stimulera utvecklingen och kompensera för funktionsnedsättningar. I ett habiliteringsteam ingår yrkeskategorier som har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Stöd och behandling sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. De omfattar också information om det samhällsstöd som finns att få samt råd inför anpassningar som kan behövas i den miljö som barnet vistas. Förutom barnet/den unge får även föräldrar och syskon stöd. Familjen kan också ha behov av hjälp med samordningen av olika insatser.
Föräldrarna bör få psykologiskt stöd redan i samband med barnets födelse, och därefter fortlöpande. Eftersom barn med Pfeiffers syndrom vid skolstarten fortfarande har ett annorlunda utseende är det nödvändigt med information till förskola och skola i god tid för att förebygga mobbning. Informationen till skolan är också viktig för planering av extra stöd och specialpedagogiska insatser för de barn som behöver det.
Det är viktigt att barnets individuella behov och utveckling tillgodoses vid val av förskola, fritidshem och skola. Inför val av skolform och för planering av specialpedagogiska insatser bör barnen utredas av psykolog som bedömer utvecklingsnivån samt behovet av särskola och andra specialpedagogiska insatser.
Med dagens kraniofaciala kirurgi får man räkna med att operationer görs i så liten utsträckning som möjligt under de första skolåren, då ansiktet fortfarande växer. Först i tonåren utförs större ansiktsingrepp. Personer med Pfeiffers syndrom behöver förutom stöd av familj och andra närstående ett professionellt psykologiskt och socialt stöd, med fokus på hur det är att leva med ett annorlunda utseende. Detta upplevs mycket olika och påverkar ibland relationerna till jämnåriga. Särskilt tonåren kan vara en svår period. När de flesta operationerna är avklarade i början på vuxenlivet känns det ofta lättare.
Inför förestående ansiktsoperationer kan en ung person behöva klargörande samtal med en psykolog för att få realistiska förväntningar. Kirurgi i ansiktet ger ofta goda resultat men sker i de flesta fall i små steg under en längre period. Psykologiskt stöd är även viktigt i övre tonåren, särskilt vid den känsliga tidpunkt då den aktiva operations- och behandlingsperioden närmar sig sitt slut och man ska börja leva sitt vuxna liv.
För både barn och föräldrar kan det också vara bra att möta andra med liknande erfarenheter.
--
Bedömning och operationer av kranium och ansiktsskelett görs av specialistteamet vid Kraniofaciala enheten, plastikkirurgiska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska, Göteborg. Specialister inom käkkirurgi och käkortopedi deltar för att planera och utföra behandlingar i käkskelett och bett.
Speciellt kunnande då det gäller orofaciala problem (i mun- och ansiktsregionen) finns vid Mun-H-Center, Odontologen Göteborg, Medicinaregatan 12A, 413 90 Göteborg, tel 031-750 92 00, fax 031-750 92 01, e-post mun-h-center@vgregion.se, internetadress www.mun-h-center.se
Professor Göran Annerén, Klinisk genetik, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 59 42, fax 018-55 40 25, e-post goran.anneren@igp.uu.se
Överläkare Eva Holmberg, Klinisk genetik, laboratoriemedicin, Norrlands Universitetssjukhus, 901 85 Umeå, tel 090-785 28 19 (sekr), e-post eva.holmberg@vll.se
Överläkare Robert Olsson, neurokirurgiska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska, 413 45 Göteborg, tel 031-342 10 00, e-post robert.olsson@vgregion.se
Professor, övertandläkare Lars Rasmusson, specialistkliniken för käkkirurgi, odontologiska institutionen, Medicinaregatan 12 C, 413 90 Göteborg, tel 031-741 36 50, e-post lars.rasmusson@gu.se
Övertandläkare Sara Rizell, specialistkliniken för ortodonti, odontologiska institutionen, Medicinaregatan 12 A, 413 90 Göteborg, tel 031-741 22 00, e-post sara.rizell@vgregion.se
Överläkare Peter Tarnow, Kraniofaciala enheten, plastikkirurgiska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska, 413 45 Göteborg, tel 031-342 10 00, e-post peter.tarnow@vgregion.se
--
Kraniofaciala föreningen i Sverige, info@kraniofaciala.se, www.kraniofaciala.se
Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Box 1386, 172 27 Sundbyberg, tel 08-764 49 99, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se
Sällsynta diagnoser är ett riksförbund som verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar.
--
Nya, skonsamma operationsmetoder med fjäderteknik utvecklas vid Kraniofaciala enheten, plastikkirurgiska kliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska, Göteborg.
Informationsfoldern Pfeiffers syndrom (artikelnr 2011-8-23), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm, fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se eller tel 08-779 96 66. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.
Nyhetsbrev från Ågrenska, nr 296 (2007). Nyhetsbreven är bearbetade sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelserna på Ågrenska. Kan beställas från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se
De finns också tillgängliga på www.agrenska.se
Ett annat ansikte - av journalisten Anna Lytsy, med fem berättelser om hur det är att växa upp med ett annorlunda utseende (2006). Boken kan beställas från Mun-H-Center (MHC förlag), www.mun-h-center.se.
Kraniofaciala missbildningar (2003). Broschyr som kan laddas ner, http://sahlgrenska.se/upload/SU/omrade_oss/plastik/kraniobroschyren.pdf.
Bannink N, Joosten KF, van Veelen ML, Bartels MC, Tasker RC, van Adrichem LN et al. Papilledema inpatients with Apert, Crouzon, and Pfeiffer syndrome: prevalence, efficacy of treatment, and risk factors. J Craniofac Surg 2008; 19: 121-127.
Baraitser M, Bowen-Bravery M, Saldaña-Garcia P. Pitfalls of genetic counselling in Pfeiffer’s syndrome. J Med Genet 1980; 17: 250-256.
Bellus GA, Gaudenz K, Zackai EH, Clarke LA, Szabo J, Francomano CA et al. Identical mutations in three different fibroblast growth receptor genes in autosomal dominant craniosynostosis syndromes. Nat Genet 1996; 14: 174-176.
Cohen MM Jr. Pfeiffer syndrome update, clinical subtypes, and guidelines for differential diagnosis. Am J Med Genet 1993; 45: 300-307.
Cunningham ML, Seto ML, Ratisoontorn C, Heike CL, Hing AV. Syndromic craniosynostosis: from history to hydrogen bonds. Orthod Craniofac Res 2007; 10: 67-81.
Desai U, Rosen H, Mulliken JB, Gopen Q, Meara JG, Rogers GF. Audiologic findings in Pfeiffer syndrome. J Craniofac Surg 2010; 21: 1411-1418.
Fearon JA, Rhodes J. Pfeiffer syndrome: a treatment evaluation. Plast Reconstr Surg 2009; 123: 1560-1569.
Hockstein NG, McDonald-McGinn D, Zackai E, Bartlett S, Huff DS, Jacobs IN. Tracheal anomalies in Pfeiffer syndrome. Arch Otolaryngol Head Neck Surg 2004; 130: 1298-1302.
Plomp AS, Hamel BC, Cobben JM, Verloes A, Offermans JP, Lajeunie E et al. Pfeiffer syndrome type 2: further delineation and review of the literature. Am J Med Genet 1998; 75: 245-251.
Ranger A, Al-Hayek A, Matic D. Chiari type 1 malformation in an infant with type 2 Pfeiffer syndrome: further evidence of acquired pathogenesis. J Craniofac Surg 2010; 21: 427-431.
Robin NH, Scott JA, Arnold JE, Goldstein JA, Shilling BB, Marion RW et al. Favorable prognosis for children with Pfeiffer syndrome types 2 and 3: implication for classification. Am J Med Genet 1998; 75: 240-244.
Stoler JM, Rosen H, Desai U, Mulliken JB, Meara JG, Rogers GF. Cleft palate in Pfeiffer syndrome. J Craniofac Surg 2009; 20: 1375-1377.
Vogels A, Fryns JP. Pfeiffer syndrome. Orphanet J Rare Dis 2006; 1: 19.
OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: pfeiffer syndrome
GeneReviews (University of Washington)
www.genetests.org (klicka på GeneReviews, sedan Titles)
Sökord: FGFR-related craniosynostosis syndromes
Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.
Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är professor Claes Lauritzen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska i Göteborg.
Revideringen av materialet har gjorts av överläkare Peter Tarnow, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska i Göteborg.
Berörda handikapporganisationer/patientföreningar har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.
En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.
Publiceringsdatum: 2011-10-25
Version: 3.0
För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.