OTC-brist

  • Diagnos: OTC-brist
  • Synonymer: Ornithine transcarbamylase deficiency, Ornitintranskarbamylasbrist

Innehåll


Publiceringsdatum: 2013-02-06
Version: 2.2

ICD-10

E72.2

Sjukdom/skada/diagnos

Ornitintranskarbamylasbrist (OTC-brist; från engelskans ornithine transcarbamylase) är en medfödd, ärftlig ämnesomsättningssjukdom som orsakas av att ett enzym (ett protein som reglerar hastigheten av olika kemiska reaktioner) i den så kallade ureacykeln inte fungerar tillräckligt väl. Sjukdomen förekommer i olika svårighetsgrader och kan visa sig när som helst mellan nyföddhetsperioden och hög ålder. Symtomen kan variera från person till person, från lindriga mentala symtom, till ett snabbt och dramatiskt förlopp med kramper, medvetslöshet och död.

Även andra genetiska brister kan påverka ureacykeln. Symtomen kan skilja sig åt vid de olika sjukdomar som uppstår, men gemensamt är att ammoniumjoner ansamlas i kroppen och kan skada nervsystemet. Bland dessa sjukdomar finns argininosuccinatlyasbrist och lysinurisk proteinintolerans, som beskrivs i särskilda informationsmaterial i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

OTC-brist beskrevs första gången 1962 av den engelske barnläkaren Alexander Russell.

Förekomst

OTC-brist beräknas finnas hos ett barn per 40 000-100 000 nyfödda. Det skulle i så fall innebära att 1-3 barn varje år föds med sjukdomen i Sverige, men OTC-brist är antagligen vanligare än så. Troligen finns det personer med sjukdomen som aldrig får diagnosen, eftersom den kan vara svår att ställa hos dem som har lindriga symtom.

Orsak till sjukdomen/skadan

Sjukdomen orsakas antingen av en brist på eller en nedsatt funktion av enzymet ornitintranskarbamylas, som är en del av ureacykeln (se figur 1) i levern. Enzymet förenar två molekyler, karbamylfosfat, som bildas bland annat från ammoniumjoner, och ornitin, för att bilda citrullin. Ureacykelns viktigaste funktioner är att omvandla den ammoniak som bildas när kroppen bryter ned protein till urea, vilken sedan utsöndras med urinen, och att bilda aminosyran arginin. Ammoniak (NH3) förekommer nästan helt i form av ammoniumjoner (NH4+) i kroppen. Nedsatt kapacitet i ureacykeln kan leda till att ammoniumjoner ansamlas i blodet.

Ammoniumjoner är i hög koncentration en mycket giftig substans, som påverkar hjärnans funktion. Vid en snabb stegring i blodet tränger ammoniumjonerna in i hjärnan och omvandlas omedelbart till glutamin i hjärnans stödjevävnad (gliaceller). Vatten sugs då in i gliacellerna, varvid hjärnan svullnar (hjärnödem) och trycket inne i hjärnan ökar, med akuta effekter på dess blodcirkulation och funktion.

Hög halt av ammoniumjoner påverkar också hjärnans funktion på andra sätt. Energiförsörjningen drabbas, viktiga receptorer (mottagare) på nervcellernas yta och bildningen av signalsubstanser påverkas. Hjärnan kan minska i storlek och få en ändrad struktur. En kort period med onormalt hög ammoniumjonhalt i blodet (hyperammonemi) behöver dock inte ge bestående hjärnskador.

Figur. Ureacykeln med de kemiska reaktioner och enzymer som ingår. OTC verkar i mitokondrierna (”cellernas kraftverk”), medan de övriga enzymerna finns i cellernas cytoplasma.

Figur. Ureacykeln med de kemiska reaktioner och enzymer som ingår. OTC verkar i mitokondrierna (”cellernas kraftverk”), medan de övriga enzymerna finns i cellernas cytoplasma.

OTC-brist orsakas vanligen av en förändring (mutation) i den gen som styr bildningen av (kodar för) enzymet OTC. OTC-genen sitter på den korta armen på X-kromosomen (Xp21.1) och kan vara förändrad på olika sätt. Vissa mutationer får till följd att enzymet inte bildas alls, medan andra ger upphov till ett enzym med mer eller mindre nedsatt funktion. Det kallas då partiell OTC-brist. Ibland kan förändringen vara mer omfattande och påverka flera gener.

Alla pojkar som bär på en mutation i OTC-genen som påverkar dess funktion tillräckligt mycket får total eller partiell OTC-brist, eftersom pojkar bara har en X-kromosom. Flickor har två X-kromosomer, varav den ena blir aktiv i vävnaderna. Genförändringen drabbar den ena X-kromosomen, och det som avgör om en flicka ska få sjukdomen eller inte är om det är den förändrade eller normalt fungerande genen som dominerar i levercellerna. Eftersom flickor med OTC-brist har två X-kromosomer får de inte de allra svåraste symtomen, men man har visat att 15 procent av de kvinnor som är bärare av en muterad gen får symtom.

Ärftlighet

OTC-brist orsakas av en muterad gen (förändrat arvsanlag) belägen på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X-kromosom och en Y-kromosom, medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundet recessivt ärftliga sjukdomar förekommer som regel endast hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal och en muterad gen, men vid OTC-brist kan kvinnliga bärare ha symtom av varierande grad. Söner till kvinnliga bärare av en muterad gen löper 50 procents risk att ärva sjukdomen, och döttrar löper samma risk att bli bärare av en muterad gen. En man med en X-kromosombundet recessivt ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den muterade genen.

Figur: X-kromosombunden recessiv nedärvning från anlagsbärande kvinna

Sjukdomen kan också uppkomma som en nymutation (en förändring av arvsanlagen uppträder för första gången hos personen själv och är inte nedärvd från någon av föräldrarna). Föräldrar till ett barn med en nymutation har därför i princip ingen ökad risk att på nytt få ett barn med sjukdomen. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftlig, och som vuxen riskerar hon/han att föra den muterade genen vidare till sina barn.

Symtom

Symtomen vid OTC-brist varierar mellan olika personer, beroende på om det finns någon enzymaktivitet och hur stor den i så fall är. Den allvarligaste formen, med fullständig enzymbrist, visar sig hos nyfödda pojkar inom ett eller ett par dygn efter födseln. De blir slöa, slappa i kroppen och andas ofta snabbare än normalt på grund av påverkan på andningscentrum. Utan behandling blir de snabbt sämre. De kan få kramper, andningen blir oregelbunden och de faller i koma och dör, ofta inom den första levnadsveckan, på grund av att hjärnan svullnar (hjärnödem).

Om det finns tillräcklig kvarstående aktivitet hos OTC-enzymet blir sjukdomsbilden oftast mindre dramatisk. Partiell OTC-brist kan också förekomma hos flickor som är anlagsbärare. Symtomen kan visa sig i nyföddhetsperioden och vara av samma typ som vid total enzymbrist, men sjukdomen kan också ge sig till känna när som helst under livet, även i vuxen ålder. Variationen i sjukdomsuttryck och svårighetsgrad är stor, från smygande, kroniska symtom som drabbar nervsystemet till snabbt uppflammande, livshotande tillstånd. Undersökningar har också visat att det finns vuxna män som bär på en förändrad gen utan att få symtom.

Vid den partiella formen kan levern klara att upprätthålla ureacykelns aktivitet utan att ammoniumjoner anhopas i kroppen så länge den inte utsätts för särskilda påfrestningar. Exempel på detta kan vara en plötslig ökning av proteintillförseln, orsakad av en proteinrik måltid. Den vanligaste påfrestningen är dock en akut infektionssjukdom. Attacker kan också orsakas av olycksfall med kroppsskada, kirurgiska ingrepp, förlossning, bantning, svår stress eller behandling med epilepsimedicinen valproat. Kroppen bryter då ned sitt eget protein, varvid det sker en snabb ökning av ammoniumjonnivån i blodet (inkompensationsattack).

OTC-brist är ett mycket allvarligt tillstånd. När symtomen visar sig redan i nyföddhetsperioden är risken för dödlig utgång stor, även om riskerna minskat sedan sjukdomen blivit mer känd och behandlingsmetoderna effektivare. Risken för bestående skador är trots det betydande, i synnerhet om nivåerna av ammoniumjoner är höga och behandling inte har kunnat sättas in snabbt.

Akuta inkompensationsattacker kan uppstå i alla åldrar, också hos personer som fram till dess haft lindriga symtom. Utan snabb behandling kan de bli livshotande. Det är särskilt viktigt att tänka på det i samband med förlossning hos kvinnor som bär på anlaget. Symtomen är oftast illamående, återkommande kräkningar och slöhet som kan övergå i medvetslöshet. Även kramper förekommer. Andra tecken på hög ammoniumjonnivå är att levern är förstorad och att blodprover visar att levern är påverkad.

Vid partiell OTC-brist kan man ha symtom utan att det för den skull uppstår akuta inkompensationsattacker. I barnaåren kan de första tecknen på för höga ammoniumjonvärden vara att barnen inte ökar i längd och vikt som de ska, att de sackar efter det normala utvecklingsmönstret eller har perioder av ostadig gång, slöhet, illamående och återkommande kräkningar. Det är vanligt att de aktivt undviker proteinrik föda och att det därför uppstår problem med matningen när de inte längre ammas. Den relativt proteinfattiga bröstmjölken byts då mot välling och puréer, som innehåller betydligt mer protein. Äldre barn och vuxna kan få migränliknande huvudvärk, illamående, koncentrations- och talsvårigheter, förvirring, hallucinationer och suddigt seende när de äter mat med högt proteininnehåll, och vuxna med partiell OTC-brist föredrar ofta vegetarisk kost. Upprepade akuta attacker av inflammation i bukspottkörteln (pankreatit) kan också förekomma.

Kroniskt förhöjd ammoniumjonnivå i blodet leder till bestående skador av hjärnans funktion. Om den förhöjda nivån inte behandlas effektivt leder det därför till intellektuella funktionsnedsättningar av varierande grad. Funktioner som har med uttrycksförmåga och läsning (verbala funktioner) brukar vara bättre bevarade än matematisk och motorisk förmåga. Även beteendestörningar och hyperaktivitet förekommer, liksom autismliknande beteende och psykiska symtom med depression eller bipolär sjukdom.

Graviditet och förlossning

Om en gravid kvinna är anlagsbärare för OTC-brist och bär på ett foster som inte har ärvt mutationen finns det inget som talar för att det finns risk för fosterskador, även om modern behandlats med fenylbutyrat eller bensoat under graviditeten. Har barnet däremot ärvt den förändrade genen är situationen mer komplicerad. Det finns misstankar om att det då i vissa fall skulle kunna uppstå skador på nervsystemet redan hos fostret. Är barnet en pojke är risken för svåra symtom i nyföddhetsperioden större än om det är en flicka. Tidigare obehandlade och symtomfria mödrar har behandlats framgångsrikt med bensoat timmarna före förlossningen, med syfte att förebygga en stegring av koncentrationen av ammoniumjoner hos barnet efter födseln. Erfarenheterna är dock så begränsade att det inte går att avgöra betydelsen av den behandlingen. När modern är anlagsbärare är det viktigt att ha särskild beredskap för om det skulle uppstå en akut ammoniumjonstegring hos henne i samband med förlossningen.

Diagnostik

För att ställa diagnosen analyseras halten av ammoniumjoner i blodet, orotsyra i urinen samt aminosyror i plasma. Eftersom ammoniumjonanalyser inte utförs vid alla svenska sjukhus kan diagnosen försenas. Det kan då vara svårt att hinna ge effektiv behandling i de mest akuta fallen.

OTC-brist är svår att diagnostisera, eftersom sjukdomen är så ovanlig och har ospecifika symtom som kan finnas vid många andra, vanligare tillstånd. Diagnosen misstänks vid de olika symtomen i kombination med hög ammoniumjonhalt i blodet, hög halt orotsyra (som bildas från karbamylfosfat) i urinen och förhöjning av halten ornitin i blodet, samtidigt som halten citrullin är minskad. För att fastställa diagnosen kan OTC-aktiviteten mätas i levervävnad från ett vävnadsprov (biopsi). Numera ställs diagnosen vanligen genom DNA-analys av blodprov.

I samband med att diagnosen ställs ska familjen erbjudas genetisk information. Även syskon bör undersökas för att ta reda på om de har mutationen, oavsett om de har symtom eller inte. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, är möjlig om mutationen i familjen är känd.

En enklare, men något mindre tillförlitlig, metod att ta reda på om en kvinna är anlagsbärare är att göra ett så kallat allopurinoltest. Efter att ha tagit läkemedlet allopurinol lämnar kvinnan ett urinprov, som sedan analyseras. Om hon är bärare av en muterad gen innehåller provet förhöjda halter av orotsyra och orotidin.

Det går inte att ställa diagnosen OTC-brist vid den allmänna screeningen av nyfödda för medfödda ämnesomsättningssjukdomar (PKU-provet).

Behandling/åtgärder

Målet med behandlingen är att reducera ammoniumjonhalten i blodet till en ofarlig nivå och ersätta den brist på arginin som kan uppstå, för att på så sätt minska symtomen och skadorna. Det kan göras genom att mängden protein i maten minskas samt med läkemedel eller dialys. OTC-bristen som sådan kan bara behandlas med levertransplantation.

Dietbehandlingen syftar till att minska proteinmängden i maten till den nivå som täcker kroppens behov för tillväxt och proteinomsättning. Dieten måste innehålla tillräckliga mängder essentiella aminosyror, vitaminer, essentiella fettsyror och spårämnen. Kaloriinnehållet ska vara tillräckligt för att undvika energibrist utan att ge fetma. Det finns ett utbud av lågproteinprodukter på marknaden som underlättar dieten, men den är ändå så krävande att det behövs stöd av en dietist med särskild kunskap om dietbehandling vid ämnesomsättningssjukdomar (metabola sjukdomar).

De läkemedel som används för att sänka nivån av ammoniumjoner (fenylacetat och bensoat) binder sig till de kvävehaltiga ämnena glutamin respektive glycin i kroppen så att de kan utsöndras med urinen. Kroppen nybildar då glycin och glutamin, varvid ammoniumjonerna förbrukas och ammoniakhalten i blodet sänks. Både fenylacetat och bensoat kan ges såväl direkt i blodet (intravenöst) som genom munnen (peroralt), men fenylacetat har en genomträngande och obehaglig lukt och smak. Därför används i stället fenylbutyrat, som ges via munnen, har mindre obehaglig smak och lukt och omvandlas till det aktiva ämnet fenylacetat i tarmen.

Ammoniumjonnivån sänks också genom att citrullin tillförs. Vid OTC-brist förhindras den normala bildningen av citrullin i ureacykeln. Genom att tillföra citrullin kan ureabildningen ske från aspartat, som innehåller kväve och som återbildas och därmed binder kväve, så att ammoniumjonhalten kan sänkas (se figur 1). Samtidigt produceras aminosyran arginin.

Akut, kraftig stegring av ammoniumjonnivån är livshotande och kräver omedelbar behandling på en intensivvårdsavdelning. Vid akuta tillstånd ges fenylacetat och bensoat intravenöst, och i stället för citrullin ges då arginin, även det intravenöst. Mycket höga nivåer av ammoniumjoner bör utan dröjsmål behandlas med dialys. Veno-venös hemofiltration (bloddialys; där blodet passerar en maskin för att renas) är mer effektiv än peritonealdialys (där blodet renas via den egna bukhinnan), men den dialysform som kan startas snabbast bör användas. Det är mycket viktigt att uppmärksamma tecken på begynnande hjärnödem och starta en intensiv behandling vid första misstanke. Under attacker med höga ammoniumjonnivåer utesluts allt protein i maten och eventuell intravenös tillförsel av aminosyralösningar (utom arginin) avbryts, som längst under något dygn. För att kroppens protein inte ska brytas ned ökas under den tiden andelen fett och kolhydrater i kosten.

Som underhållsbehandling ges läkemedlen som tabletter, kapslar, pulver eller som lösning 3-4 gånger dagligen i samband med måltid. Dosen anpassas efter hur mycket protein måltiden innehåller. En del barn har så svårt med aptiten att de måste få sin föda med hjälp av en så kallad PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi eller ”knapp”, som är en förbindelse som skapas mellan bukvägg och magsäck). En PEG underlättar ofta för både barn och föräldrar och gör behandlingen för att förebygga attacker säkrare.

Det är viktigt att personer med OTC-brist inte använder epilepsimedicinen valproat, eftersom den kan utlösa akuta inkompensationsattacker.

En levertransplantation botar OTC-bristen, och transplantationer har utförts med mycket goda resultat, men det är en behandling som innebär risker och kräver livslång behandling med immunhämmande medel. En levertransplantation kan heller inte reparera skador på hjärnan som redan har skett. Levertransplantation görs vid svår OTC-brist med upprepade inkompensationsattacker för att undgå framtida skador och höja livskvaliteten.

Alla med OTC-brist bör följas upp noggrant för att behandlingen ska fungera på bästa sätt och för att komplikationer i möjligaste mån ska förebyggas, upptäckas och behandlas. Det görs genom kontroller av ammoniumjonnivån i blodet samt utsöndringen av orotsyra i urinen. Nivåerna ökar ofta vid infektioner, varvid dieten och läkemedelsbehandlingen måste justeras. Blir stegringen mer uttalad är sjukhusvård nödvändig. Därför är det viktigt med en nära kontakt med specialistläkare och dietist med särskild kunskap om sjukdomen.

Utredning, behandling och uppföljning av misstänkt OTC-brist bör ske vid ett centrum med inriktning på medfödda ämnesomsättningsrubbningar (metabolt centrum), där specialiserade läkare och dietister samverkar med genetiker, kemister, psykologer och kuratorer och där en fortlöpande kontakt med forskning och utveckling som rör sjukdomen upprätthålls. Centrumet bör ansvara för att det görs en behandlings- och uppföljningsplan, som sedan uppdateras och följs.

De löpande kontrollerna kan ofta göras på hemorten men kräver noggrannhet. Antalet besök anpassas efter ålder och symtom. Regelbundna kontroller bör även göras på ett metabolt centrum, där läkare och dietister kan värdera resultaten, informera om nya rön kring diet och annan behandling samt i samråd med den som är sjuk och de anhöriga planera den fortsatta behandlingen. Kontrollerna är också viktiga för att avvikelser i motorisk och intellektuell utveckling ska upptäckas tidigt så att stöd och behandling kan sättas in.

Barn och ungdomar som utvecklar komplikationer från nervsystemet behöver tidigt habiliteringsinsatser. I ett habiliteringsteam ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Stöd och behandling sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. De omfattar också information om det samhällsstöd som finns att få samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. Föräldrar, syskon och andra anhöriga kan också få stöd. Insatserna planeras utifrån de behov som finns, varierar över tid och sker i nära samverkan med personer i barnets nätverk.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. En fungerande avlösning i form av till exempel en kontaktfamilj eller ett korttidsboende är exempel på en sådan insats. Personlig assistans kan innebära att familjen kan leva ett aktivt liv trots ibland omfattande funktionsnedsättningar hos barnet.

Omgivningen behöver ofta anpassas för att kompensera för funktionsnedsättningarna. Det gäller den fysiska miljön, men lika viktig är den sociala miljön, det vill säga hur barnet blir bemött.

Som vuxen kan man behöva fortsatt individuellt utformat stöd från vuxenhabiliteringen och i det dagliga livet, till exempel stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Särskilda team för medfödda metabola sjukdomar, med tillgång till specialutbildad läkare, dietist, sjuksköterska, psykolog och kurator, finns på de stora universitetssjukhusen. Behandlingen sker i nära samarbete med hemortssjukhuset. Övriga kliniker som berörs är i första hand universitetssjukhusens medicin-, neurolog- och transplantationskliniker.

Resurspersoner

Docent Jan Alm, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00, e-post jan.alm@karolinska.se

Docent Ulrika von Döbeln, Centrum för Medfödda Metabola Sjukdomar (CMMS), Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00, e-post ulrika.vondobeln@karolinska.se

Docent Olov Ekwall, Centrum för medfödda ämnesomsättningssjukdomar, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, e-post olov.ekwall@vgregion.se

Överläkare Maria Halldin Stenlid, Enheten för Medfödda Metabola Sjukdomar, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 00 00, e-post maria.halldin@kbh.uu.se

Professor Ola Hjalmarson, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, e-post ola.hjalmarson@gu.se

Specialistläkare Anna Nordenström, Barnens Sjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00, e-post anna.nordenstrom@karolinska.se

Specialistläkare Annika Reims, Centrum för medfödda ämnesomsättningssjukdomar, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, e-post annika.reims@vgregion.se

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

--

Intresseorganisationer

RFL, RiksFörbundet för Leversjuka, Box 2918, 187 29 Täby, e-post kansli@rfl-lever.se, http://rfl-lever.blogspot.se.

FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, Gävlegatan 18 (besöksadress), Box 6436, 113 82 Stockholm, tel 08-508 866 00, fax 08-508 866 66, e-post fub@fub.se, www.fub.se

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

--

Forskning och utveckling (FoU)

Det pågår en intensiv forskning på många ställen i världen om så kallad genterapi, det vill säga att ersätta en skadad gen med en som fungerar. OTC-brist har i två decennier varit en av de sjukdomar som varit i fokus för sådana behandlingsförsök. Lyckade försök har gjorts att återskapa en permanent OTC-funktion hos djur med OTC-brist genom att föra in genmaterial med hjälp av virus. Tidigare har biverkningar stoppat försök på människor, men kunskapsläget har nu förts fram så långt att kliniska försök med väl utprövad metodik kan förväntas påbörjas relativt snart. Försök görs också med att transplantera leverceller med fungerande enzym i stället för hela eller en del av levern men någon fungerande sådan behandling för människor har ännu inte presenterats.

Informationsmaterial

Informationsfoldern OTC-brist (artikelnr 2012-11-19), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens publikationsservice, 106 30 Stockholm, fax 035-19 75 29, e-post publikationsservice@socialstyrelsen.se eller tel 075-247 38 80. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.

Litteratur

Alexander IE, Kok C, Dane AP, Cunningham SC. Gene therapy for metabolic disorders: an overview with a focus on urea cycle disorders.
J Inherit Metab Dis 2012; 35: 641-645.

Bachmann C. Outcome and survival of 88 patients with urea cycle disorders: a retrospective evaluation. Eur J Pediatr 2003; 162: 410-416.

Enns GM, Berry SA, Berry GT, Rhead WJ, Brusilow SW, Hamosh A. Survival after treatment with phenylacetate and benzoate for urea-cycle disorders. N Engl J Med 2007; 356: 2282-2292.

Gropman AL, Batshaw ML. Cognitive outcome in urea cycle disorders. Mol Genet Metab 2004; 81: 58-62.

Gropman AL, Summar M, Leonard JV. Neurological implications of urea cycle disorders. J Inherit Metab Dis 2007; 30: 865-869.

Keskinen P, Siitonen A, Salo M. Hereditary urea cycle diseases in Finland. Acta Paediatr 2008; 97: 1412-1419.

Kido J, Nakamura K, Mitsubuchi H, Ohura T, Takayanagi M, Matsuo M et al. Long-term outcome and intervention of urea cycle disorders in Japan. J Inherit Metab Dis 2012; 35: 777-785.

Nassogne MC, Héron B, Toutati G, Rabier D, Saudubray JM. Urea cycle defects: management and outcome. J Inherit Metab Dis 2005; 28: 407-414.

Singh RH. Nutritional management of patients with urea cycle disorders. J Inherit Metab Dis 2007; 30: 880-887.

Summar M, Tuchman M. Proceedings of a consensus conference for the management of patients with urea cycle disorders. Washington, DC, April 27-29, 2000. Published as Supplement 1, J Pediatr 2001; 138 Suppl 1: 1-80.

Summar ML, Dobbelaere D, Brusilow S, Lee B. Diagnosis, symptoms, frequency and mortality of 260 patients with urea cycle disorders from a 21-year, multicentre study of acute hyperammonaemic episodes. Acta Paediatr 2008; 97: 1420-1425.

Walker V. Ammonia toxicity and its prevention in inherited defects of the urea cycle. Diabetes Obes Metab 2009; 11: 823-835.

Wilcken B. Problems in the management of urea cycle disorders. Mol Genet Metab 2004; 81: 86-91.

Wraith JE. Ornitine carbamoyltransferase deficiency. Arch Dis Child 2001; 84: 84-88.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: OTC-deficiency

GeneReviews (University of Washington)
www.genetests.org (klicka på GeneReviews, sedan Titles)
Sökord: urea cycle disorders

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är professor Ola Hjalmarson, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2013-02-06
Version: 2.2

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.