Osteopetros

  • Diagnos: Osteopetros
  • Synonymer: Albers-Schönbergs sjukdom, Marmorbensjuka

Innehåll


Publiceringsdatum: 2016-02-25
Version: 5.0

ICD-10

Q78.2

Sjukdom/tillstånd

Osteopetros är en ärftlig sjukdom som kännetecknas av att skelettet är tyngre, tätare och skörare än normalt. Ben är en vävnad som under hela livet omformas. Vid osteopetros är balansen mellan nybildning av ben och nedbrytning av det växande benet störd. Ben bildas men bryts inte ned som det ska. Osteopetros förekommer i flera former: godartad (benign), elakartad (malign) och medelsvår (intermediär). De olika formerna finns i flera varianter beroende på att den genetiska bakgrunden skiljer sig åt. Alla varianterna innebär att skelettet blir till varierande grad hårt och sprött och att risken för benbrott (frakturer) ökar.

I denna text beskrivs i första hand de svårare formerna, som vanligen visar sig hos nyfödda och som obehandlade leder till svår funktionsnedsättning och tidig död. Tryckskador på syn-, hörsel- och balansnerverna uppkommer tidigt, vilket leder till blindhet, dövhet och balansrubbningar om sjukdomen inte behandlas. Vid den svåraste formen, malign osteopetros, där skelettet är påverkat vid födseln, upphör benmärgen så småningom att fungera. Den enda behandling som botar de svårare formerna är hematopoetisk stamcellstransplantation. Transplantationen måste då ske tidigt.

Ordet osteopetros kommer från grekiskans osteon, som betyder ben, och petra, som betyder klippa. En annan benämning på sjukdomen är Albers-Schönbergs sjukdom, efter den tyske röntgenläkaren Heinrich Albers-Schönberg, som 1904 beskrev den lindriga vuxenformen.

Ibland förekommer hos nyfödda en övergående kraftigt ökad bentäthet. Detta tillstånd kallas övergående infantil (spädbarns-) osteopetros eller osteoskleros och normaliseras spontant under de första levnadsmånaderna. Tillståndet kräver inte behandling.

Osteopetros med tubulär acidos är en mycket ovanlig form av sjukdomen, som ännu inte diagnostiserats i Sverige. Den beror på en enzymdefekt och är inte lika svår som den maligna formen.

Förekomst

Osteopetros förekommer överallt, men en del former är vanligare i vissa delar av världen. I Västerbotten finns en intermediär form som har många likheter med den maligna formen.

I Sverige uppskattas att det föds cirka tre barn med malign osteopetros per miljon nyfödda, vilket innebär cirka ett barn vart tredje år. Västerbottenformen är ungefär lika vanlig.

För benign osteopetros är förekomsten oklar, eftersom många med sjukdomen lever ett helt normalt liv. Sjukdomen upptäcks vanligtvis av en tillfällighet vid röntgenundersökning av skelettet, till exempel vid ett benbrott. I Danmark uppskattas att det finns cirka 50 personer per miljon invånare med benign osteopetros. Detta skulle för Sveriges del betyda att det finns sammanlagt cirka 500 personer med benign osteopetros.

Orsak

Orsaken till sjukdomen är känd för drygt tre fjärdedelar av dem som har den maligna formen av osteopetros. Alla former kännetecknas av att de celler som bryter ner och omformar ben (osteoklasterna) inte fungerar eller saknas. Osteopetros finns också hos många djurarter. I de flesta fall har man kartlagt den bakomliggande förändringen hos dem.

Gen Protein Kromosom Andra symtom förutom osteopetros
TCIRG1 TCIRG1 11q13.2 En del barn har hypogammaglobulinemi
CLICN7 CLICN7 16p13 Skada i centrala nervsystemet med utvecklingsstörning
OSTM1 OSTM1 6q21 Skada i centrala nervsystemet med utvecklingsstörning
TNFSF11 RANKL 13q14 Saknar eller har få osteoklaster
TNFRSF11A RANK 18q21.33 Saknar eller har få osteoklaster
SNX10 SNX10 7p15.2 --
PLEKHM1 PLEKHM1 17q21.31 --
NEMO IKKa Xq28 Ektodermal dysplasi
CAII CAII 8q21.2 Njurskada med tubulär acidos

Tabell. De tre sista formerna som är beskrivna ger en lindrigare form av osteopetros.

Osteoklasterna är en av många olika sorters vita blodkroppar. De har sitt ursprung i makrofagerna, som är en typ av vita blodkroppar med förmågan att äta (fagocytera) olika strukturer som bakterier och andra skadade celler. I benvävnad har de utvecklat specialfunktionen att bryta ner ben. Osteoklasterna bildas, liksom övriga blodceller, i benmärgen. Detta är bakgrunden till att osteopetros kan botas med hematopoetisk stamcellstransplantation, se under rubriken Behandling/stöd.

Osteoklasterna bryter ned ben genom att fästa sig vid det som en sugkopp, se figur nedan. I det rum som bildas mellan osteoklasten och benet pumpar osteoklasten ut vätejoner (via en protonpump) och kloridjoner (via en kloridjonkanal). Vätejoner och kloridjoner bildar tillsammans saltsyra som löser ut kalk ur benet. Samtidigt producerar osteoklasterna olika enzymer och väteperoxid som bryter ner benvävnaden. Vid den vanligaste formen av malign osteopetros fungerar protonpumpen inte normalt. Pumpen är uppbyggd av flera olika proteiner. Ett av dessa är TCIRG1, som saknas hos cirka hälften av barnen med malign osteopetros, på grund av en förändring (mutation) i genen som är en mall för tillverkningen av (kodar för) det saknade proteinet.

Ungefär 15 procent av dem med den maligna formen av osteopetros saknar proteinet kloridkanal 7-protein (CLCN7) i kloridjonkanalen, på grund av en mutation i CLCN7. Hos några procent av dem med malign osteopetros är orsaken en mutation i OSTM1, som kodar för proteinet OSTM1 (osteopetrosassocierat transmembranprotein 1). Proteinet har betydelse för att få CLCN7 på rätt plats i cellmembranen. Två andra proteiner som kan orsaka osteopetros om de saknas eller har nedsatt funktion är PLEKHM1 och SNX10. Generna benämns PLEKHM1 och SNX10. Båda dessa proteiners funktion är att flytta andra proteiner till rätt plats i cellen.

Mutationer i SNX10 orsakar Västerbottenformen av osteopetros. Bland dem som har denna form finner man samma mutation i bägge SNX10-generna (c.212+1G>T).

Proteinet karbanhydras II producerar vätejoner att levereras till protonpumpen. Mutationer i genen CAII, som kodar för karbanhydras II gör att protonpumpen inte fungerar och osteopetros uppkommer.

Några få barn har beskrivits ha en mutation i TNFSF11, som kodar för proteinet RANKL. RANKL är en tillväxtfaktor för osteoklasterna och produceras bland annat av benbildande celler. Dessa barn har för få fungerande osteoklaster (osteoblaster). Eftersom en viktig tillväxtfaktor saknas bildas inga eller mycket få osteoklaster. En stamcellstransplantation kan inte bota barnen, eftersom även de transplanterade blivande osteoklasterna är beroende av tillväxtfaktorn. I framtiden skulle en tänkbar behandling i stället kunna vara tillförsel av RANKL.

För övriga barn med den maligna formen känner man inte till orsaken till varför osteoklasterna inte fungerar. Den benigna formen orsakas också av en mutation i CLICN7, men endast 75 procent får symtom.

Bortfall av funktionen hos något av proteinerna bakom osteopetros ger ofta även andra symtom, till exempel utvecklingsstörning med skada i centrala nervsystemet vid mutationer i CLCN7 och OSTM1. Orsaken är okänd. Vid vissa mutationer i TCIRG1 har barnen också låga halter av immunglobuliner (hypogammaglobulinemi). Detta antas bero på att genen styr utvecklingen av två olika proteiner, varav det ena är viktigt för osteoklasternas funktion, medan det andra har betydelse för immunsystemets produktion av immunglobuliner. Vid mutation i CAII påverkas njurarnas förmåga att surgöra urinen, med njurskada som följd.

Figur. Osteoklasternas protonpump och kloridjonkanal. Bilden visar en osteoklast som har fäst till en benyta. I den infällda bilden visas en förstoring av osteoklastens cellmembran med en förenklad bild av en protonpump och en kloridkanal.

Figur. Osteoklasternas protonpump och kloridjonkanal. Bilden visar en osteoklast som har fäst till en benyta. I den infällda bilden visas en förstoring av osteoklastens cellmembran med en förenklad bild av en protonpump och en kloridkanal.

Ärftlighet

Malign osteopetros och Västerbottenformen ärvs som regel autosomalt recessivt. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Figur. Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

Benign osteopetros nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en muterad gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Figur. Autosomal dominant nedärvning

Symtom

Gemensamt för alla former av osteopetros är att skelettet är tyngre, hårdare och skörare än normalt. Benbrott är vanligare. Vid de svårare formerna, när benen växer till mer ohämmat, tillkommer symtom som beror på att nerver och blodkärl som passerar genom ett ben påverkas. Symtomen beror också på att benmärgsutrymmet förträngs.

Vid malign osteopetros är skelettet påverkat vid födseln, och en röntgenundersökning visar att det är tätare och innehåller mer kalk än normalt. Barnen har som nyfödda symtom från skelettet och får symtom från andra organ inom några veckor eller någon månad genom att de påverkas av förändringarna i skelettet. Även benmärgen påverkas, vilket försämrar blodbildningen. Syn- och hörselnerverna passerar i kanaler genom skelettet. Eftersom kanalerna förträngs vid osteopetros uppstår tryckskador på nerverna, vilket leder till blindhet och dövhet om sjukdomen lämnas obehandlad.

Symtom från skelettet

Det onormalt växande skelettet ger ett karaktäristiskt utseende, med en stor och välvd panna. Ögonhålorna blir grunda, vilket medför att ögonen blir utstående och avståndet mellan dem bredare. Näsan är ofta platt och näshålan liten. Nästäppa är vanligt. Ibland växer skallens ben ihop tidigare än normalt, vilket kan ge en speciell huvudform och i sällsynta fall hindra hjärnans tillväxt. Operation kan då bli nödvändig.

Huvudet och kroppen blir tunga och barnen orkar dåligt balansera sin kropp. De har också svårt att sitta och lär sig sent eller aldrig att gå. Även om skelettet är skört är benbrott ovanligt, eftersom barn med osteopetros inte orkar röra sig som andra. Vid de svåraste formerna kan det hända att barnet får benbrott i samband med förlossningen.

Eftersom tänderna utvecklas från benvävnad påverkas också tandutvecklingen. Både anlagen för mjölktänderna och de permanenta tänderna kan vara skadade, vilket leder till att många tänder inte alls utvecklas eller lätt angrips av karies.

Ibland kan kalkhalten i blodet vara låg till följd av all kalk som inlagras i skelettet. Den är dock sällan så låg att den ger symtom i form av kramper.

Symtom från nervsystemet

Alla barn med malign osteopetros får nedsatt syn på grund av att synnerven kläms vid sin passage genom skallbenet. En del av barnen blir snabbt blinda, många gånger före tre-fyra månaders ålder. På liknande sätt kläms hörsel- och balansnerven, med nedsatt hörsel och balansrubbningar som följd. Även andra nerver som passerar genom skallens ben kan påverkas, till exempel de som styr ansiktsmusklerna och svalgets funktion. Detta kan göra att mimiken blir försvagad och att barnet får svårt att svälja.

Utvecklingsstörning

Några former ger förutom osteopetros också en hjärnskada med utvecklingsstörning, som oftast är svår. Detta gäller alltid osteopetros orsakad av mutationer i CLICN7 och OSTM1. Någon gång förekommer lindrig till medelsvår utvecklingsstörning även vid mutationer i TCIRG1.

Symtom från blodet

Blodets celler bildas i benmärgen (hålrummet inuti benen). Benmärgsrummet minskar successivt, vilket försämrar blodbildningen. Blodvärdet sjunker då. Trombocyterna (blodplättarna) kan nå så låga värden att blödningar uppstår både spontant och efter obetydliga skador. Om även de vita blodkropparna minskar får barnen upprepade infektioner, framför allt sådana som orsakas av bakterier. Det är stor risk för allvarliga infektioner som blodförgiftning (sepsis) och infektion i benvävnaden (osteomyelit). Typiskt är att osteomyelit uppstår i underkäksbenet, förmodligen orsakat av att de skadade tandanlagen är en inkörsport för bakterier.

Till en del kan kroppen kompensera att benmärgsrummet förträngs och förstörs. Blodbildning sker då i stället i mjälten och levern, som kan bli kraftigt förstorade, vilket märks genom att buken blir stor och utspänd.

Utan hematopoetisk stamcellstransplantation blir barnen sällan äldre än sex-åtta år. De barn som får en påverkan på syn och/eller benmärg före tre månaders ålder har en särskilt dålig prognos och dör före ett års ålder om en transplantation inte görs.

Vid den vanligaste formen av osteopetros orsakad av mutationer i TCIRG1 har en del av barnen låga nivåer av immunglobuliner (hypogammaglobulinemi). Det är ännu inte känt om detta är en förklaring till att barnen får svåra infektioner som osteomyelit.

Västerbottenformen

Symtomen vid denna form av osteopetros liknar dem vid den maligna formen men är inte lika uttalade, och utvecklingen av symtombilden är mer långsam. Detta har ibland inneburit att man inte uppmärksammat att barnets synnedsättning har sin förklaring i en osteopetros och att det därför har dröjt onödigt länge innan diagnosen ställts och behandling inletts.

Symtomens svårighetsgrad varierar. Vissa barn blir helt blinda eller får en svår synnedsättning redan under första levnadsåret, medan synnedsättningen hos andra är mer begränsad.

Skallformen avviker ofta som vid den maligna formen, men som regel inte lika markant. Nästäppa brukar inte uppstå vid denna form.

Hos de flesta barn påverkas så småningom blodbildningen på samma sätt som vid den maligna formen. Mjältförstoringen kan bli mycket uttalad och påtagligt påverka livskvaliteten för barnen, genom att buken kraftigt förstoras och mjälten tar så stor plats att den stör mag- och tarmfunktionen.

Även prognosen varierar vid Västerbottenformen, men flera med denna form når vuxen ålder.

Benign autosomalt dominant ärftlig osteopetros

Också vid denna form av osteopetros varierar svårighetsgraden. Vanligast är mycket lindriga symtom, som uppträder oftast i tonåren eller i tidig vuxen ålder. Smärta i benen och benbrott förekommer ibland, men vanligast är att sjukdomen upptäcks av en slump i samband med en röntgenundersökning av något annat skäl. På röntgen ses då det kalktäta skelettet. Särskilt röntgen av kotpelaren och skallens ben är till hjälp för att ställa diagnosen.

Prognosen vid benign osteopetros är god. Sjukdomen ger sällan symtom och påverkar sällan livslängd.

Diagnostik

En vanlig röntgenundersökning visar ett skelett som är karaktäristiskt tätare än normalt. Vid den maligna formen förekommer också många andra röntgenförändringar, som redan från nyföddhetsperioden ger hjälp att ställa diagnosen. Exempel är förändringar i de långa rörbenens tillväxtzoner och ansiktsskelettet. Ansiktsröntgen ger intryck av att barnet bär en teatermask framför ögonen, vilket brukar benämnas batman sign eller signe de masque.

En benmärgsundersökning ger vägledning genom att alla former av malign osteopetros, utom den som orsakas av mutation i TNFSF11, har normalt eller ökat antal osteoklaster. Vid mutation av TNFSF11 och avsaknad av RANKL så är antalet osteoklaster minskat eller kan inte alls påvisas.

DNA-baserad diagnostik är möjlig. Hos mer än tre fjärdedelar med den maligna formen fastställs diagnosen genom undersökning av någon av de i dag kända generna.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten för att fler barn med samma sjukdom föds i familjen ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Vid Västerbottenformen tar det ibland längre tid att fastställa diagnosen, på grund av att avvikelserna i barnets utseende inte är lika markanta vid födelsen och inte heller på sikt behöver bli lika uttalade som vid den maligna formen. Ofta har dock föräldrarna noterat vissa avvikelser, men utredningen har mer inriktats på en eventuell neurologisk förklaring, som ökat vätsketryck i hjärnan (hydrocefalus). Datortomografi (CT) eller magnetkameraundersökning (MR) bekräftar hydrocefalus men visar inte lika ofta det avvikande skelettet. Det händer också att synnedsättningen inte sätts i samband med den annorlunda skallformen, och därmed finns också en risk att diagnosen fördröjs. Vid Västerbottenformen ger DNA-baserad diagnostik alltid diagnos.

Behandling/stöd

Den enda behandling som botar malign osteopetros och Västerbottenformen av osteopetros är hematopoetisk stamcellstransplantation. Stamcellstransplantationen måste ske mycket tidigt, innan allvarliga skador på nervsystemet uppstår. Med en tidigt genomförd transplantation och en lämplig givare är resultaten mycket goda. Viktigt att observera är att den sällsynta formen av malign osteopetros som orsakas av en mutation i TNFSF11 inte kan botas med transplantation, och denna speciella form måste ha uteslutits innan beslut tas om en sådan insats. Transplantation brukar inte heller rekommenderas för barn med mycket svår utvecklingsstörning.

I väntan på en stamcellstransplantation, eller om en transplantation av något skäl inte går att genomföra, kan man pröva behandling med gammainterferon. Interferon är en kroppsegen substans som produceras av immunförsvarets celler (de vita blodkropparna). En av substansens egenskaper är att öka vissa vita blodkroppars, bland annat osteoklasternas, produktion av väteperoxid. Eftersom väteperoxid till viss del kan bryta ned ben kan gammainterferon eventuellt fördröja sjukdomens utveckling. Behandlingen är dock osäker och kontroversiell.

Det är viktigt att alla infektioner tas på allvar och behandlas tidigt. Antibiotika ska ges vid alla bakteriella infektioner. Risken för osteomyelit måste särskilt uppmärksammas.

Järn ges som behandling mot blodbrist. I mycket sällsynta fall vid svår trombocytopeni med blödningstendens ges trombocyter. Eftersom en transfusion med trombocyter har mycket kortvarig effekt görs detta endast vid svåra blödningar eller före kirurgiska ingrepp. Särskilt vid Västerbottenformen kan livskvaliteten förbättras väsentligt av att den förstorade mjälten tas bort. Risken finns dock att förbättringen är tillfällig, eftersom blodbildning i stället sker i levern, som då förstoras kraftigt. Om mjälten tas bort ökar också risken för bakteriella infektioner. Barn som får mjälten bortopererad behöver därför särskilda kontroller. Före operationen är det viktigt att undersöka att barnen fått alla vaccinationer som normalt ges på barnavårdscentralen, särskilt vaccination mot pneumokocker, eftersom de orsakar infektioner som kan vara livshotande för personer utan mjälte.

Fysioterapi (sjukgymnastik) är viktig för att stödja barnets motoriska utveckling. Det tunga skelettet och huvudet försenar eller hindrar barnet från att lära sig att balansera huvudet samt att sitta och stå.

Det är en stor påfrestning att få ett barn med malign osteopetros eller Västerbottenformen av osteopetros. Därför bör föräldrarna tidigt erbjudas psykologiskt och socialt stöd. Om och när föräldrarna önskar bör de få hjälp att komma i kontakt med andra föräldrar som kan dela med sig av sina erfarenheter.

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Den enda behandlingsmetod som kan bota ett barn med osteopetros är en hematopoetisk stamcellstransplantation. Hematopoetisk betyder att det har med blodbildningen att göra.

Benmärgen finns i hålrummen inuti kroppens ben. Alla blodkroppar bildas från blodstamceller i benmärgen. Stamcellerna utvecklas till olika specialiserade celler som röda blodkroppar (erytrocyter), trombocyter, och vita blodkroppar (leukocyter) inklusive osteoklaster (de celler som inte fungerar vid osteopetros). Med en stamcellstransplantation finns möjlighet att ersätta en sjuk persons blodstamceller med stamceller från en frisk person. Att transplantera stamceller från en annan person kallas för allogen transplantation. I vissa fall används stamceller från personen själv. Detta kallas autolog transplantation och används bland annat vid autoimmuna sjukdomar. Här beskrivs allogen blodstamstransplantation.

För att en transplantation ska kunna ge ett gott resultat måste den som tar emot blodstamceller vara så fri från infektioner och i så god kondition som möjligt. Ju svårare form av osteopetros desto tidigare måste transplantationen ske för att undvika bestående skador orsakade av sjukdomen. Vid den maligna formen bör transplantationen ske helst före ett halvt års ålder. Själva ingreppet är ganska okomplicerat, men förberedelser, eftervård och stora risker med behandlingen gör det till en mycket krävande procedur.

Hitta rätt givare
För att kunna utföra en stamcellstransplantation måste det finnas en givare vars vävnadstyp (HLA) passar väl ihop med mottagarens. Helst ska de vara helt identiska. Generna som styr tillverkningen av de proteiner som bildar vävnadstypen ärvs från föräldrarna, och varje syskon har 25 procents chans att ha samma vävnadstyp som sitt sjuka syskon. Bäst är att transplantera stamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp. Om denna möjlighet inte finns kan man genom nationella och internationella register över frivilliga stamcellsdonatorer och infrusna enheter med navelsträngsblod söka efter en passande donator. Tobiasregistret i Sverige har cirka 56 000 registrerade givare, och totalt i de olika registren i världen finns mer än 27 miljoner givare förtecknade.

Förberedelser
Inför stamcellstransplantationen måste patienten förbehandlas, dels för att de nya stamcellerna ska kunna få fäste och dels för att de inte ska starta en avstötningsreaktion riktad mot patienten. Förberedelserna innebär att den som ska ta emot de transplanterade cellerna behandlas med cytostatika för att de egna, sjuka cellerna inte ska stöta bort de nya stamcellerna. Detta kan vara mycket krävande, eftersom cytostatika även skadar slemhinnornas funktion som barriär mot omvärlden. Risken för allvarliga infektioner ökar, och den som ska genomgå en transplantation måste därför hållas isolerad under många veckor, upp till månader, både före och efter transplantationen.

Så går transplantationen till
Vid en blodstamcellstransplantation sugs benmärg upp från höftbenet på givaren (donatorn). Därefter görs kontroller på benmärgen som sedan ges till mottagaren som en intravenös infusion (dropp i ett blodkärl). Enstaka stamceller finns också i blodet, och antalet kan ökas genom att donatorn behandlas med en specifik tillväxtfaktor (G-CFS). Ett alternativ till att ta benmärg från höften är därför att låta en förbehandlad givares blod passera en särskild centrifug som vaskar ut stamcellerna, medan övriga delar av blodet går tillbaka till donatorn. De framvaskade stamcellerna genomgår liknande kontroll som benmärgen och ges på motsvarande sätt. Ytterligare ett alternativ är att utnyttja det blod som finns kvar i navelsträngen och i moderkakan hos nyfödda barn. Blodet hos nyfödda är ovanligt rikt på blodstamceller och den lilla rest av blod som finns i navelsträngen och i moderkakan efter att ett nyfött barn har avnavlats kan därför frysas in och sparas för att senare transplanteras.

Efter transplantationen
När blodstamceller har transplanterats letar de själva upp märgrummen hos mottagaren (i benen på olika ställen i kroppen), växer till och bildar successivt ett nytt immunförsvar. Inledningsvis är infektionsrisken stor för patienten. Den första tiden efter transplantationen innebär därför isolering på sjukhuset och senare i hemmet. Efter hand kan isoleringen minskas och efter cirka ett halvår kan äldre barn återgå till förskola och skola, och vuxna börja arbeta igen, om inga komplikationer tillstött. Först cirka två år efter transplantationen fungerar immunförsvaret normalt.

Komplikationer som kan inträffa efter en transplantation är framför allt infektioner och att de nya cellerna orsakar en avstötningsreaktion (kallad graft-versus-host eller förkortat GvH). Cellerna uppfattar sin nya omgivning som främmande och angriper den. För att förhindra komplikationer ges antibiotika och immunhämmande läkemedel under många månader efter transplantationen.

Benign osteopetros

Vid den vanligaste formen är förloppet godartat, och behandlingen inriktas på att undervisa personer med sjukdomen om risken för benbrott även vid enkla olyckor. Riskfyllda fritidssysselsättningar och arbeten bör undvikas, men i övrigt kan man leva ett helt vanligt liv. De eventuella benbrott som uppstår behandlas på vanligt kirurgiskt sätt.

Forskning

Professor Anna Villa, Palazzo LITA, Via Fratelli Cervi 93, 20090 Segrate, Milano, är ledare för den grupp som kartlagt olika arvsanlag för elakartad (malign) osteopetros. Gruppen fortsätter sin forskning kring ärftliga mekanismer bakom osteopetros samt utvecklar genterapi för malign osteopetros med mutation i TCIRG1.

Docent Johan Richter, Lunds universitet, leder en grupp som utvecklar genterapi för malign osteopetros med mutation i TCIRG1.

Docent Eva-Lena Stattin leder en grupp som forskar kring Västerbottenformen.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net, sökord osteopetrosis.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, https://clinicaltrials.gov, sökord osteopetrosis.

Resurser på riks- och regionnivå

Sektionen för pediatrisk immunologi, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

Centrum för sällsynta diagnoser är under uppbyggnad och utveckling vid universitetssjukhusen (2016). Syftet är att öka kunskapen inom området och förbättra omhändertagandet av personer med sällsynta diagnoser. Information om det fortlöpande arbetet finns på Nationella funktionen sällsynta diagnosers (NFSD) webbplats.

Resurspersoner

Professor Anders Fasth, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, e-post anders.fasth@.gu.se.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med en ovanlig sjukdom. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för sina medlemmar, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

SRF, Synskadades Riksförbund, Sandsborgsvägen 52, 122 88 Enskede, tel 08-39 90 00, fax 08-39 93 22, e-post info@srf.nu, www.srf.nu.

PIO, Primär immunbristorganisationen, Mellringevägen 120 B, 703 53 Örebro, tel 019-673 21 24, e-post info@pio.nu, www.pio.nu.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net, sökord osteopetrosis.

Kurser, erfarenhetsutbyte

För läkare och forskare som är intresserade av osteopetros finns en europeisk förening, European Society for Immunodeficiency (ESID), som intresserar sig för osteopetros, se www.esid.org. ESID ger ut nyhetsblad och anordnar konferenser vartannat år. Kontaktperson är professor Anders Fasth, se under rubriken Resurspersoner.

Nationella funktionen sällsynta diagnoser (NFSD) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området ovanliga/sällsynta diagnoser, www.nfsd.se.

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Personliga berättelser om hur det är att leva med en ovanlig sjukdom och mycket annan information finns ofta på intresseorganisationernas webbsidor (se under rubriken Intresseorganisationer). Även Nationella funktionen sällsynta diagnoser (www.nfsd.se) och Ågrenska (www.agrenska.se) har personliga berättelser och filmer på sina webbplatser, tillsammans med annan värdefull information.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: osteopetrosis

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116 
Sökord: CLCN7-related osteopetrosis

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net 
Sökord: Albers-Schönbergs osteopetrosis

Litteratur

Aguespack SGW, Koller DL, White KE, Fishburn T, Carn G, Buckwalter KA et al. Chloride channel 7 (CLCN7) gene mutations and autosomal dominant osteopetrosis, Type II. J Bone Min Res 2003; 18: 1513-1518.

Albers-Schönberg HE. Röntgenbilder einer seltenen Knochenerkrankung. Münchener medizinische Wochenschrift 1904; 51: 365.

Askmyr MK, Fasth A, Richter J. Towards a better understanding and new therapeutics of osteopetrosis. Br J Haematol 2008; 140: 597-609.

Bollerslev J, Andersen PE. Radiological, biochemical and hereditary evidence of two types of autosomal dominant osteopetrosis. Bone 1988; 9: 7-13.

Driessen GJA, Gerritsen EJA, Fischer A, Fasth A, Hop WJC, Veys P et al. Long-term outcome of haematopoietic stem cell transplantation in autosomal recessive osteopetrosis: an EBMT report. Bone Marrow Transplant 2003; 32: 657-663.

Enell H, Pehrson M. Studies on osteopetrosis. I. Clinical report of three cases with genetic considerations. Acta Paediatr Scand 1958; 47: 279-287.

Fasth A. Osteopetrosis - more than only a disease of the bone. Commentary. Am J Hematol 2009; 84: 469-470.

Frattini A, Orchard PJ, Sobacchi C, Giliani S, Abinun M, Mattson JP et al. Defects in TCIRG1 subunit of the vacuolar proton pump are responsible for a subset of human autosomal recessive osteopetrosis. Nat Genet 2000; 25: 343-346.

Frattini A, Pangrazio A, Susani L, Sobacchi C, Mirolo M, Abinun M et al. Chloride channel CLCN7 mutations are responsible for severe recessive, dominant, and intermediate osteopetrosis. J Bone Miner Res 2003; 18: 1740-1747.

Gerritsen EJA, Vossen JM, van Loo IHG, Hermans J, Hlefrich MH, Griscelli C et al. Autosomal recessive osteopetrosis: Variability of findings at diagnosis and during the natural course. Pediatrics 1994; 93: 247-253.

Johansson MK, de Vries TJ, Schoenmaker T, Ehinger M, Brun AC, Fasth A et al. Hematopoietic stem cell-targeted neonatal gene therapy reverses lethally progressive osteopetrosis in oc/oc mice. Blood 2007; 109: 5178-5185.

Kornak U, Schulz A, Friedrich W, Uhlhaas S, Kremens B, Voit T et al. Mutations in the a3 subunit of the vacuolar H(+)-ATPase cause infantile malignant osteopetrosis. Hum Mol Genet 2000; 9: 2059-2063.

Loría Cortés R, Quesada Calv E, Cordero Chaverri C. Osteopetrosis in children. A report of 26 cases. J Pediatr 1977; 91: 43-47.

Monaghan BA, Kaplan FS, August CS, Fallon MD, Fiannery DB. Transient infantile osteopetrosis. J Pediatr 1991; 118: 252-256.

Moscatelli I, Thudium CS, Flores C, Schulz A, Askmyr M, Gudmann NS et al. Lentiviral gene transfer of TCIRG1 into peripheral blood CD34 (+) cells restores osteoclast function in infantile malignant osteopetrosis. Bone 2013; 57: 1-9.

Natsheh J, Drozdinsky G, Simanovsky N, Lamdan R, Erlich O, Gorelik N et al. Improved outcomes of hematopoietic stem cell transplantation in patients with infantile malignant osteopetrosis using fludarabine-based conditioning. Pediatr Blood Cancer 2016; 63: 535-540.

Neri T, Muggeo S, Paulis M, Caldana ME, Crisafulli L, Strina D et al. Targeted gene correction in osteopetrotic-induced pluripotent stem cells for the generation of functional osteoclasts. Stem Cell Reports 2015; 5: 558-568.

Orchard PJ, Fasth AL, Le-Rademacher J, He W, Boelens JJ, Horwitz EM et al. Hematopoietic stem cell transplantation for infantile osteopetrosis. Blood 2015; 126: 270-276.

Pangrazio A, Fasth A, Sbardellati A, Orchard PJ, Kasow KA, Raza J et al. SNX10 mutations define a subgroup of human autosomal recessive osteopetrosis with variable clinical severity. J Bone Miner Res 2013; 28: 1041-1049.

Sobacchi C, Frattini A, Guerrini MM, Abinun M, Pangrazio A, Susani L et al. Osteoclast-poor human osteopetrosis due to mutations in the gene encoding RANKL. Nat Genet 2007; 39: 960-962.

Sobacchi C, Schulz A, Coxon FP, Villa A, Helfrich MH. Osteopetrosis: genetics, treatment and new insights into osteoclast function. Nat Rev Endocrinol 2013; 9: 522-536.

Steward CG, Pellier I, Mahajan A, Ashworth MT, Stuart AG, Fasth A. Severe pulmonary hypertension: a frequent complication of stem cell transplantation for malignant infantile osteopetrosis. Br J Haematol 2004; 124: 63-71.

Waguespack SG, Koller DL, White KE, Fishburn T, Carn G, Buckwalter KA et al. Chloride channel 7 (CLCN7) gene mutations and autosomal dominant osteopetrosis, type II. J Bone Miner Res 2003; 18, 1513-1518.

Författare/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat textunderlaget är professor Anders Fasth, Drottnings Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet.

Informationscentrum för ovanliga diagnoser vid Göteborgs universitet har ansvarat för redigering, produktion och publicering av materialet.

Publiceringsdatum: 2016-04-25
Version: 5.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.