/
/

Osteogenesis imperfecta

  • Diagnos: Osteogenesis imperfecta
  • Synonymer: OI, Medfödd benskörhet

Innehåll


Publiceringsdatum: 2014-10-15
Version: 3.1

ICD-10

Q78.0

Sjukdom/skada/diagnos

Osteogenesis imperfecta, ofta förkortat till OI (osteogenesis = benbildning, imperfecta = ofullständig), är en ärftlig bindvävssjukdom. Ett annat namn är medfödd benskörhet, eftersom det dominerande symtomet är benskörhet. Sjukdomen förekommer i flera olika svårighetsgrader.

Förutom symtom från skelettet i form av benbrott (frakturer), felställningar (kontrakturer) och kortväxthet kan osteogenesis imperfecta också påverka bland annat ledband, ögonvitor och tänder. Även allvarlig hörselnedsättning eller dövhet kan förekomma, liksom benägenhet att få blåmärken samt hjärtsvikt på grund av läckage från hjärtklaffarna.

De svårare formerna av sjukdomen ger upphov till upprepade frakturer med skelettfelställningar, smärta och varierande grad av kortväxthet.

Svårare former är kända sedan många hundra år. Den lindrigaste formen beskrevs första gången av den svenske läkaren Olof Jakob Ekman i Uppsala 1788. De med lindrig form kan ha minimala symtom och inga funktionsnedsättningar.

Förekomst

Osteogenesis imperfecta är lika vanligt över hela världen. Sjukdomen finns hos mellan 6 och 20 personer per 100 000 invånare. De former som är möjliga att diagnostisera redan vid födseln finns hos 5 av 100 000 nyfödda, vilket betyder att det i Sverige varje år föds cirka 5 barn med en förhållandevis svår form av sjukdomen.

Orsak till sjukdomen/skadan

Sjukdomen orsakas (hos 90 procent) av en förändring (mutation) i någon av de gener som är mallar för tillverkningen av (kodar för) kollagen 1: COLA1 på kromosom 17 (17q21.31-q22) eller COLA2 på kromosom 7 (7q22.1). Vissa mutationer (hypomorfa mutationer) leder till att kollagenet får en onormal struktur och sämre funktion, vilket oftast ger en svårare form av sjukdomen. Förlust av en av generna i dess helhet (nollmutation eller amorf mutation) kan leda till att mindre mängd av kollagen med normal struktur bildas. Detta ger ofta en lindrigare form av sjukdomen.

Under senare år har det påvisats mutationer i en av flera andra gener (bland annat CRTAP, LEPRE1, PPIB , FKBP10, SERPINF1, SERPINH1 och SP7) vid svår autosomal recessiv form (se under rubriken ärftlighet) av sjukdomen.

Kollagen typ 1 består av trådlika bildningar, vilka i skelettet fungerar som armeringen i betong. För liten mängd eller onormal struktur gör att armeringen blir sämre, vilket leder till varierande grad av benskörhet. Kollagendefekten medför också att kalk binds sämre. Skelettet blir då kalkfattigare och därmed mjukare. Förutom i skelettet finns kollagen 1 också i bland annat ledband, ögonvitor och tänder.

Det finns personer med tydliga tecken på sjukdomen, både synliga vid röntgenundersökning och klinisk undersökning, där det ännu inte gått att påvisa någon mutation.

Ärftlighet

De flesta former av osteogenesis imperfecta nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en muterad gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Figur. Autosomal dominant nedärvning

Det är dock vanligt att sjukdomen uppkommer som en nymutation. Det innebär att en förändring av arvsanlagen uppträder för första gången hos personen själv och inte är nedärvd från någon av föräldrarna. Föräldrar till ett barn med en nymutation har därför låg risk att på nytt få ett barn med sjukdomen. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftlig, och som vuxen riskerar hon/han att föra den muterade genen vidare till sina barn.

Osteogenesis imperfecta kan också finnas i mosaikform. Mutationen finns då bara i en del av cellerna, och andelen muterade celler kan variera mellan olika vävnader. Förekomst av könscellsmosaicism (då en av föräldrarna har mutationen i en del av sina könsceller) gör att upprepningsrisken för två friska föräldrar blir mellan 2 och 4 procent.

Även autosomal recessiv ärftlighet kan förekomma, oftast vid svårare former av sjukdomen. Orsaken är då mutationer i andra gener än COLA1 och COLA2. Autosomal recessiv ärftlighet innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Symtom

Redan vid födseln kan barnen ha flera frakturer som resulterar i felställningar i armar och ben. Vid den allra svåraste formen överlever de inte spädbarnstiden. Vid mycket lindriga former av sjukdomen får barnen däremot få eller inga frakturer alls, och sjukdomen visar sig bara genom att ögonvitorna (sclerae) är blå. Dock kan helt friska barn ha blå ögonvitor till ca 2 års ålder. Utan behandling medför svår form av sjukdomen svåra felställningar av armar och ben samt sned rygg (kyfoskolios). Den leder också till en mycket uttalad kortväxthet (slutlängden är cirka en meter) och stora motoriska funktionsnedsättningar.

Sjukdomen delades 1979 in i fyra olika typer, beroende på symtomens svårighetsgrad och resultatet av olika röntgenundersökningar:

  • Typ I är den lindrigaste och vanligaste formen, med blå ögonvitor. Vid typ I a är tänderna inte påverkade (se nedan), medan påverkan på tänderna finns vid typ I b.
  • Typ II är den allra svåraste formen där barnen inte överlever spädbarnstiden.
  • Typ III är den näst svåraste formen. Trots att typ III förekommer både med och utan tandpåverkan har ingen ytterligare indelning i a respektive b gjorts (som vid typ I).
  • Typ IV är en mellangrupp med varierande grad av benskörhet och vita ögonvitor. Vid typ IV a är tänderna inte påverkade (se under rubriken Symtom), medan påverkan på tänderna finns vid typ IV b.

Vidareutveckling av typindelningen med typer V-VIII har föreslagits. Vid typ V bildas extra mycket benläkevävnad (hyperplastisk kallusbildning) och membranet mellan underarmens ben förkalkas.

Det är viktigt att komma ihåg att alla med osteogenesis imperfecta har sin egen variant av sjukdomen. Även om en av föräldrarna har sjukdomen finns det många andra gener som påverkar skelettet. I familjer där flera personer har sjukdomen är symtomen oftast likartade, men livsstilen och sjukdomens svårighetsgrad påverkar sjukdomsförloppet. Om föräldern är den första i släkten med sjukdomen och dessutom har den i mosaikform kan barnet få en svårare form, men inte en annan typ av osteogenesis imperfecta.

Skelett

Skelettskörhet, som medför risk för benbrott, finns i olika grad. Det är vanligt att benskörheten varierar hos en och samma individ under olika faser av livet. Vid puberteten brukar skelettstyrkan förbättras för att sedan försämras med ökande ålder.

Vid osteogenesis imperfecta typ I är benskörheten lindrig till måttlig. Den vuxna slutlängden är oftast 5-10 cm kortare än ärftlig förväntad slutlängd.

Osteogenesis imperfecta typ II leder till mycket svår benskörhet med flera frakturer och felställningar redan under fosterlivet. Fler än hälften dör före födseln, och barn med denna sjukdomsform överlever inte spädbarnstiden.

Vid osteogenesis imperfecta typ III överlever barnen men har en svår form av sjukdomen. Nyfödda barn med denna typ av sjukdomen har många frakturer som uppstått i fosterlivet och under förlossningen. Skelettet är så mjukt att musklerna är starkare än skelettet, vilket gör att rörbenen i armar och ben blir böjda. Utan behandling leder det mjuka skelettet till ständiga frakturer med smärtor och svåra skelettfelställningar, som även innefattar skolios. Det är inte ovanligt med hundratals frakturer, och bara en nysning eller hostning kan framkalla sprickor i revbenen. När barnen slutat växa är slutlängden cirka 100 centimeter.

Osteogenesis imperfecta typ IV är en mellanform med stor variation i svårighetsgrad.

Hos personer med osteogenesis imperfecta är bentätheten ofta låg i ryggen. Det finns därför risk för att kotorna pressas samman (kompressioner). Eftersom många barn med osteogenesis imperfecta lever med mycket smärta kan det vara svårt att diagnostisera nya skelettskador. Det är därför inte ovanligt att det vid röntgenundersökning av ryggen går att se nya kotkompressioner utan att barnen klagat över ryggsmärtor.

Smärta

Smärta är vanligt vid osteogenesis imperfecta. Den akuta smärtan är ofta intensiv och härrör sig vanligtvis från skelettet och mjukdelarna i samband med benbrott/sprickor (frakturer/fissurer). Kronisk, ofta mer låggradig, smärta, och oro för att få frakturer kan göra att man undviker aktiviteter och träning, vilket i sin tur kan leda till stramhet i musklerna och mer smärta. Inaktivitet försämrar dessutom bentätheten och ökar risken för nya frakturer.

Tänder

Det organiska materialet i dentin (”tandben”, som ligger innanför emaljen) består till största delen av kollagen typ 1. Eftersom kollagen typ 1 är defekt påverkas också dentinet, som blir dåligt mineraliserat och mjukare än normalt (dentinogenesis imperfecta, DI). Hur detta påverkar tänderna hos olika personer med sjukdomen varierar. Vanligtvis är mjölktänderna mer drabbade än de permanenta tänderna.

Dentinogenesis imperfecta finns hos ungefär hälften av alla med osteogenesis imperfecta och är vanligast vid typ III. Skadan på dentinet gör att tänderna ofta har en annorlunda färg än normalt. Färgen, som kan skifta från ljust blå till mörkt brunt, har genomskinlig lyster och varierar från individ till individ. Den kan också variera mellan olika tänder hos samma person. Vid typ I och IV kan mjölktänderna vara missfärgade, medan de permanenta tänderna får en närmast normal färg. Emaljen har normal struktur och är oftast normalt mineraliserad, men kan lossna (”gungas” loss) till följd av det mjuka dentinet. Utan behandling kan det blottlagda dentinet snabbt slitas ned.

Dentinogenesis imperfecta leder också till förkalkning av det utrymme inne i tanden som består av nerver och blodkärl (pulparummet), vilket går att upptäcka vid röntgenunderökning. Till en början kan pulparummen vara onormalt stora för att sedan förkalkas mycket snabbt. Det kan också finnas insnörningar vid tandhalsområdet, som ger tandkronorna ett bulligt utseende. I samband med tandväxlingen från mjölktänder till permanenta tänder kan detta orsaka problem, eftersom den första permanenta tanden hindrar de tänder som kommer efter.

Diagnosen dentinogenesis imperfecta kan oftast ställas utifrån tändernas utseende och med hjälp av röntgen, men vid osäkerhet kan en vävnadsundersökning (histologisk undersökning) av en snittad tand, helst med rot, ge en säker diagnos. Dentinogenesis imperfecta finns i flera olika former. Den form som förekommer vid osteogenesis imperfecta har beteckningen typ 1.

Personer med osteogenesis imperfecta kan sakna ett eller flera tandanlag för permanenta tänder, och drygt 20 procent saknar en eller flera permanenta tänder. Permanenta tänder som inte kommer fram är också vanligare hos personer med osteogenesis imperfecta än hos andra. Långt utsträckta pulparum är en sällsynt tandavvikelse, som är vanligare hos personer med osteogenesis imperfecta typ I. Vid lindrig form av sjukdomen, när diagnosen kan vara svår att ställa, kan en röntgenundersökning av tänderna vara avgörande.

Det är vanligt att överkäken är liten, vilket kan leda till att tänderna sitter trångt. Eftersom överkäken är mindre i förhållande till underkäken får man ofta underbett, vilket finns hos i stort sett alla med typ III. Det förekommer också ofta vid de andra typerna.

Hörsel

Drygt hälften av alla med sjukdomen får hörselnedsättning, som vanligen visar sig i tonåren eller i tidig vuxenålder men ibland kan komma tidigare. Till att börja med beror den nedsatta hörseln oftast på ledningshinder i mellanörat (konduktiv), för att med stigande ålder också orsakas av att nervsystemet inte kan fortleda ljudimpulser (sensorineural). Svårighetsgraden av hörselnedsättningen kan variera mellan olika familjemedlemmar med sjukdomen. Även tinnitus (öronsus) är vanligt.

Yrsel och balanssvårigheter, särskilt i samband med huvudrörelser, är vanligt hos vuxna.

Ögon

Blå ögonvitor, där färgen varierar på en blågrå skala, finns vid typ I och ibland vid typ III. Det beror på att den mindre mängden kollagen gör ögonvitorna tunnare och mer genomskinliga. Även barn som inte har osteogenesis imperfecta kan ha mycket blå ögonvitor upp till cirka 2 års ålder.

Brytningsfel (astigmatism) förekommer ibland. Det kan bero på att hornhinnan blir onormalt toppig (keratokonus).

Ledband/överrörliga leder

De flesta har överrörliga leder. Vid lindrig form av sjukdomen kan detta ge mer bekymmer än skelettskörheten. Många har problem med överrörliga fot- och fingerleder.

Hjärta och blodkärl

Kollagen typ 1 finns också i blodkärlsväggar och hjärtklaffar, vilket medför en viss ökad risk för hjärtklaffsinsufficiens och lokala vidgningar av blodkärl, främst artärer (aneurysm). Detta bör utredas vidare om det ger symtom eller när det hörs blåsljud från hjärtat.

Koagulation

Ungefär hälften får blåmärken lättare än normalt. Det är därför viktigt att med hjälp av blodprov ta reda på om det finns blödnings- och koagulationsstörningar. Cirka en fjärdedel har störningar, som oftast är lindriga. Även om en sådan utredning gjorts utan att visa något avvikande kan personer med osteogenesis imperfecta blöda mer än normalt vid operation. En förklaring kan vara att blodplättarna (trombocyterna) inte fungerar som de ska tillsammans med det onormala kollagenet i blodkärlsväggarna.

Basilär impression/invagination

På grund av att skelettet är mjukt kan en inbuktning av skallbasen uppstå så att övre halsryggraden förskjuts uppåt. Detta kallas basilär invagination, men hur vanligt det är vid osteogenesis imperfecta och hur snabbt det utvecklas är oklart. De tidigaste symtomen är huvudvärk vid hostning och uppåtslående ögondarrning (vertikal nystagmus). Andra symtom kan vara yrsel när man rör huvudet, nervsmärtor i ansiktet samt livliga reflexer i armar och ben. Symtomen beror på direkt inklämning av nerver, hinder för ryggvätskans avflöde och/eller försämrad blodförsörjning och har att göra med hur uttalad den basilära impressionen är. Symtomen kan vara övergående, fortskridande eller akuta och mycket allvarliga.

Tillväxt

Många av spädbarnen och småbarnen har eller får ett huvudomfång som är större än normalt, eftersom det mjuka skelettet inte klarar att hålla emot hjärnans normala tryck. Hos barn med typ III och svårare form av typ IV planar både längdtillväxten och viktökningen av, och utan behandling slutar de ofta att växa ungefär i 8-årsåldern. Även barn med lindrig sjukdom brukar bli något kortare än övriga familjemedlemmar.

Övrigt

Många barn med osteogenesis imperfecta svettas lätt trots att de har normal kroppstemperatur. Orsaken till detta är okänd. Oftast blir detta mindre uttalat med åren.

En viss ökad risk finns för malign hypertermireaktion (svårbehandlad hög feber i samband med narkos), men orsaken till detta är också okänd. I Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns information om den ärftliga formen av malign hypertermiöverkänslighet.

Personer med lindrig form av osteogenesis imperfecta behöver inte ha några betydande symtom. Ibland ställs diagnosen hos en förälder i samband med ett benbrott hos barnet, då läkaren noterar att även föräldern har blå ögonvitor.

Diagnostik

Lindrig osteogenesis imperfecta

Om en av föräldrarna har sjukdomen bör barnet bedömas av en barnläkare. Har en av föräldrarna typ I och barnets ögonvitor är vita har barnet inte sjukdomen. Om ögonvitorna är blå bör barnet kontrolleras regelbundet tills sjukdomen kan fastställas eller avskrivas. Kontrollernas utformning och intervall beror på sjukdomens svårighetsgrad hos föräldern. Onödiga röntgenundersökningar kan undvikas om barnet får träffa en specialist. Ibland kan en specialisttandläkare fastställa diagnosen genom att påvisa dentinogenesis imperfecta. Om en förälder har sjukdomen med en känd mutation är det möjligt att med DNA-baserad diagnostik undersöka om också barnet har mutationen.

När ett barn fått flera frakturer efter en förhållandevis lindrig skada uppstår oftast misstanke om sjukdomen. Om inte någon av föräldrarna har osteogenesis imperfecta kan sjukdomen misstas för barnmisshandel, vilket riskerar att fördröja korrekt diagnos. Blå ögonvitor hos barn som är äldre än 2 år bör väcka misstanke om sjukdomen, men det är viktigt att känna till att vita ögonvitor inte utesluter diagnosen. Vid typ IV är ögonvitorna vita efter 2-årsåldern.

Svår osteogenesis imperfecta

Om en förälder har sjukdomen i svår form bör fostret kontrolleras på specialistmödravården under graviditeten. Sjukdomen kan ofta upptäckas vid ultraljudsundersökning.

Vid helkroppsröntgen av ett nyfött barn med någon av de svårare formerna syns böjda lår- och underben samt frakturer, både färska och sådana som uppstått under fostertiden. Oftast är det möjligt att särskilja de olika typerna, åtminstone typ II och III. Suturben i skallen, så kallade wormian bones, är vanligt. Det är viktigt att undersöka om barnet har kotkompressioner.

Vid svårare form av osteogenesis imperfecta är det ofta möjligt att ställa diagnosen efter röntgenundersökning i kombination med de yttre symtomen. Vid lindrig sjukdom kan röntgenbilden däremot vara helt normal.

Barnets längd, vikt och huvudomfång mäts. Färgen på ögonvitorna kontrolleras, liksom om det finns blåmärken och om lederna är överrörliga. Skelettet undersöks för att se om långa rörben är böjda. Även ryggen kontrolleras, liksom tändernas utseende.

Bentätheten (kalkhalten i skelettet) kan mätas med DEXA (dual energy x-ray absorptiometry). Det bör bara göras om diagnosen är tveksam eller om behandling planeras.

En liten hudbit (hudbiopsi) kan skickas till laboratorium för fibroblastodling och kollagenanalys. Undersökningen kan då visa kollagen med onormal struktur eller minskad mängd kollagen med normal struktur, men ett prov som inte visar på några avvikelser i kollagenet utesluter inte sjukdomen.

DNA-baserad diagnostik är möjlig i de flesta fall. Vid svår form av sjukdomen går det att påvisa en mutation hos 96 procent, men vid misstanke om lindrig form bara hos 60 procent.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning. Genetisk vägledning omfattar information om sjukdomen och dess ärftlighetsgång, bedömning utifrån släktträdsanalys av sannolikheten för andra i familjen att insjukna samt information om diagnostik och behandling. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, är möjlig om mutationen i familjen är känd.

Behandling/åtgärder

När diagnosen osteogenesis imperfecta ställts eller misstänks redan innan barnet fötts ska mamman förlösas med kejsarsnitt.

Nyfödda barn med svårare form av osteogenesis imperfecta måste tas om hand med stor försiktighet. Frakturer fixeras med lätta material förslagsvis polstringsvadd (lindor med vadd). Man ska understödja det ben som ska lindas och lindar så många varv så att det blir stabilt (inte så löst att lindan glider av). Barnet kan ligga på en madrass av trögskum, skumgummi eller på en kudde, som i sin tur ligger på ett fastare underlag, (som till exempel en bricka). Fårskinn gör att det blir luftigare. Det är bra att boa in barnet så att det får stöd runtom, vilket minimerar riskerna för att spädbarnsreflexerna ger rörelser som utlöser smärta där det finns frakturer. Det gör också att barnet kan lyftas utan att få smärta eller ytterligare frakturer. När man lyfter gör man sina händer breda så att så stor del av barnets kropp som möjligt får stöd. Smärtlindring är viktigt och kan tidsinpassas inför det att barnet ska skötas och ammas.

För att kartlägga frakturer och kunna ställa diagnos bör hela kroppen röntgas redan under de första levnadsdygnen. Om det inte finns specifik kunskap om sjukdomen på hemorten kan OI-teamet vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus (se under rubriken Resurser) kopplas in redan i det här skedet. Blodprover för analys av kalkomsättningen bör tas under de första dagarna för att utesluta andra diagnoser som kan kräva behandling.

Så snart frakturerna börjat läka (oftast efter en till två veckor) kan en fysioterapeut (sjukgymnast) tillsammans med föräldrarna påbörja rörelseträning med barnet i lagom varmt vatten i ett handfat eller badbalja. Under hela barnets uppväxt behövs, framför allt vid svårare form av sjukdomen, ett nära samarbete mellan olika specialister, som barnläkare, ortoped, habiliteringsteam och tandläkare. Det är viktigt att föräldrarna och andra i barnets närhet så snart som möjligt får utförlig information om sjukdomen, möjligheter till behandling och det stöd som finns att få. Redan i tidigt skede bör de också få praktisk undervisning i hur de kan lyfta, sköta och hantera sitt barn.

Vid den allra svåraste formen av sjukdomen överlever barnen inte spädbarnstiden. Det är då speciellt viktigt att föräldrarnas behov av psykologiskt stöd tillgodoses.

Om det nyfödda barnet har D-vitaminbrist, ska det behandlas, och också modern måste undersökas. D-vitaminbrist kan förvärra benskörheten.

Medicinsk behandling

Det finns ännu inte någon behandling som botar sjukdomen, men mycket forskning pågår. Behandling för att lindra symtomen syftar till att minska antalet frakturer, lindra skelettsmärtor och förbättra den dagliga livssituationen. Nyare behandlingsmetoder har förbättrat prognosen för förmågan att röra och förflytta sig, samt har gjort att risken för benbrott och skelettfelställningar har minskat.

Det pågår studier av behandling med tillskott av tillväxthormon, men resultaten är tveksamma. Preliminära resultat tyder på att barnen med typ I kan få ökad tillväxt, men att risken för frakturer ökar vid typ IV.

Behandling med läkemedel som innehåller bisfosfonater

Redan när barnet är nyfött kan barnläkare på hemorten skicka remiss till OI-teamet, som tar ställning till behandling med bisfosfonat från två till tre månaders ålder.

Genom att tillföra bisfosfonater hämmas osteoklasterna, de celler som vid den normala skelettomsättningen bryter ner skelettet. I ett friskt skelett har alla celler bytts ut under en 10-årsperiod. Bisfosfonat minskar bennedbrytningen, som ofta är hög vid osteogenesis imperfecta, och gör att skelettet blir mer kalkrikt och mindre mjukt.

Studier av bisfosfonatbehandling av barn visar mycket goda resultat i form av minskade skelettsmärtor, förbättrat allmäntillstånd och minskning av antalet frakturer samt förbättrad bentäthet och minskad benomsättning.

Behandling med bisfosfonat bör övervägas vid typ III och svår form av typ IV, men det finns en internationell samstämmighet om att typ II inte ska behandlas med bisfosfonat.

När behandlingen inleds före ett års ålder får barnen gångförmåga och risken att utveckla skolios minskar. Behandling redan under spädbarnstiden leder till att barnen kan belasta sitt skelett mer och att förmågan att förflytta sig blir bättre. Därigenom får även den fysioterapeutiska behandlingen bättre effekt. Vid lindrig sjukdom kan behandlingen, om den påbörjas senast i förpuberteten, göra att komprimerade kotor växer till. Nuvarande internationella erfarenheter tyder på att behandlingen bör fortsätta tills kotornas höjd har normaliserats eller barnet har slutat växa. Behandling av barn med bisfosfonat i tablettform har inte visat lika stora förbättringar av till exempel förmågan att förflytta sig som vid intravenös behandling.

Hos vuxna ökar bentätheten vid behandling med bisfosfonattabletter. Andra mediciner som stärker skelettet finns också, som kalcitonin som nässpray och andra nyare läkemedel, vilka bara ska förskrivas av läkare med särskild kunskap om benskörhet.

Mycket forskning pågår, och nya mediciner och andra behandlingsmetoder tillkommer successivt och nästan alltid först på vuxensidan. En del av dessa är inte lämpliga att använda på personer som fortfarande växer. För att få tillgång till dem bör även vuxna med osteogenesis imperfecta ha kontakt med läkare som har kunskap om benskörhet (regionala osteoporosenheter).

Habilitering

Habiliterande insatser behövs tidigt vid svår eller medelsvår form av sjukdomen, för att på bästa sätt stimulera barnets utveckling och kompensera för funktionsnedsättningarna. I ett habiliteringsteam ingår olika yrkeskategorier med särskild kunskap om olika aspekter av funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Stöd och behandling sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Habiliteringsinsatserna planeras utifrån de behov som barnet och familjen har och förändras i takt med att barnet växer. Insatserna, som alltid sker i nära samverkan med personer i barnets nätverk, består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd.

Det är viktigt att skydda barnets rygg genom att undvika sittande innan motoriken och muskulaturen har utvecklats tillräckligt. Det innebär att barnet istället för att sitta i babysitter ska ligga plant så mycket som möjligt. Den spontana motoriska utvecklingen ska dock stimuleras. Många barn med sjukdomen behöver hjälpmedel för bland annat förflyttning och för att kunna nå saker (få större räckvidd). Anpassningar av bostaden, skolan och så småningom arbetsplatsen behövs.

Barn med osteogenesis imperfecta bör röra på sig, eftersom det är bättre att vara aktiv och riskera att få frakturer än att vara inaktiv, vilket leder till att skelettet blir mer urkalkat. Rörelseträning i varmvattenbassäng rekommenderas under hela uppväxten. Träning med sikte på att kunna gå görs i samråd med fysioterapeut med stor kunskap om sjukdomen. Ett nära samarbete med ortopeder och ortopedingenjör behövs för att få en bra sittställning och underlätta gåendet.

Majoriteten av barn med osteogenesis imperfecta typ III och IV kan lära sig gå. Till skillnad mot vissa andra diagnoser så bör man inte introducera rullstol alltför tidigt, då detta kan leda till försenad eller utebliven gång. Stående och gående är extremt viktigt, då belastning av skelettet både leder till bättre skelettstyrka och tillväxt. När barnen har slutat växa kan det för en del bli aktuellt med elrullstol, framför allt utomhus och vid längre sträckor.

Även barn med svår form av sjukdomen kan vistas i förskola men behöver omfattande stöd. Vid mellansvåra former av sjukdomen behövs extra tillsyn av exempelvis en resursperson som bland annat kan se till att barnet inte riskerar att få nya frakturer. Vad som är lämpliga fysiska aktiviteter är individuellt, men barnen bör undvika att hoppa ner från höjder. Många barn har fått kotkompressioner när de åkt pulka i puckliga backar eller landat på rumpan nedanför en rutschkana. Skumpande aktiviteter (framför allt i sittande, som att åka motorcross eller rida på travande häst) bör undvikas.

Psykologiskt och socialt stöd är viktigt redan för det lilla barnet i förskoleåldern och sedan fortlöpande under hela livet.

Genom habiliteringsteamet får föräldrarna information om det samhällsstöd som finns att få. Även föräldrar och syskon får stöd. Familjen kan ibland ha behov av hjälp med samordningen av olika insatser.

Även för den vuxne med osteogenesis imperfecta är det viktigt med fysisk aktivitet och regelbunden träning. Det är viktigt att undvika sådant som har negativ effekt på skelettet, som rökning, ensidig kost och stillasittande. En fysioterapeut kan ge råd om lämpliga aktiviteter och utforma ett individuellt anpassat program för rörelseträning. Rörelseträning i varmvattenbassäng är bra även för vuxna, liksom bubbelbad med många svagare vattenstrålar (till skillnad från få starka vattenstrålar). Det varma vattnet kan ha positiv effekt på muskelvärk som kan uppstå hos tonåringar och vuxna. Symtom som hör ihop med åldrandet leder till nya behov som behöver tillgodoses. Manuell eller elektrisk rullstol vid längre sträckor kan leda till bättre ork för prioriterade aktiviteter och minskad fysisk och psykisk trötthet. Rullstolen bör ha bra fjädring och stötdämpande sittdyna.

Yrkesvägledning kan ges av arbetsförmedlingen, som också kan erbjuda möjligheter till arbetsprövning och hjälp till anpassade arbetsplatser.

Det är viktigt att komma ihåg att även personer med svår form av sjukdomen, som ger omfattande funktionsnedsättningar, lever ett aktivt liv med kamrater, utbildning, arbete och familjebildning.

Ortopedkirurgisk behandling

Frakturerna vid osteogenesis imperfecta medför ofta mindre omfattande mjukdelsskador och felställningar än andra frakturer. Det beror på att skadan som krävs för att ett benbrott ska uppkomma är avsevärt mindre. Frakturer ska behandlas med lätt gips eller gipsskenor. Tiden med gips och den orörlighet som då uppstår ska alltid vara så kort som möjligt. Speciellt gäller detta barn, eftersom de annars riskerar att bli ännu mer bensköra till följd av att skelettet urkalkas. I sin tur kan det leda till fler frakturer, ytterligare tid av orörlighet och risk för kotkompressioner, även hos barn med förhållandevis lindrig sjukdom.

Vid lårbensfraktur är märgspikning den rekommenderade behandlingen, medan sträckbehandling ska undvikas, förutom kortvarigt i väntan på operation. När det gäller spädbarn är det oftast tillräckligt att stabilisera frakturen med en linda i 1-2 veckor.

Många barn med svårare form av sjukdomen behöver upprätande operationer (osteotomier), i lårbenen och ibland också i underbenen. Det innebär att benet tillfogas en eller flera brottställen för att sedan få stöd av en märgspik som håller benet rakt under hopläkningen. För att minska antalet operationstillfällen är det lämpligt att osteotomin görs i samband med en fraktur. Om benen är så krokiga att gången påverkas negativt bör upprätande operationer övervägas redan i samband med att barnet börjar stå- och gåträna. Det är viktigt med regelbundna kontroller, så att ortopediska operationer görs vid bästa möjliga tidpunkt med hänsyn både till barnets tillväxt och till självständighetsutvecklingen. Numera används alltmer teleskoperande spikar på barn med osteogenesis imperfecta. Dessa spikar teleskoperar, det vill säga att de förlängs när benet växer. De kan inte användas ifall benet är för litet och tunt.

De barn som fått behandling med bisfosfonater har ofta god nytta av korrigerande korsett och vid behov skoliosoperation.

Barn och tonåringar med osteogenesis imperfecta som har behandlats med bisfosfonater mer än sex till tolv månader kan ofta tolerera korrigerande korsett då sådan behövs. Hur lång tids behandling som krävs beror på svårighetsgraden av osteogenesis imperfecta.

Narkos

Osteogenesis imperfecta ger en viss ökad risk för överrörlighet i nacken. Vid eventuell narkos och operation ska därför personer med sjukdomen alltid behandlas som om de vore överrörliga. Detta kan även utredas före operationen genom röntgenundersökning av halsryggen.

Det finns också risk för basilär impression (se särskild rubrik nedan).

Blödnings- och koagulationsprover bör kontrolleras noga, eftersom det finns risk för blödning. Förebyggande behandling kan ibland vara nödvändig. Malign hypertermireaktion (svårbehandlad hög feber) kan förekomma i samband med narkos.

Ortopedtekniska hjälpmedel

De flesta barn, även de med lindrig sjukdom, behöver hålfotsinlägg (valgusinlägg) både när de står och går för att förbättra och fördela belastningen på foten. Inläggen ska vara av ett mjukare material och lätta. Skorna bör ha en stadig bakkappa och framför allt vara lätta. Stötupptagande sulor rekommenderas. En del barn översträcker knäna, vilket till viss del kan motverkas med kilsula. De som har uttalad plattfothet kan behöva inlägg eller skenor (ortoser), vilka bör ordineras av läkare som är väl förtrogen med diagnosen. En del ortoser som är bra vid andra diagnoser är alldeles för tunga och hårda för barn med osteogenesis imperfecta. Vid svårare sjukdom kan ytterligare individuellt anpassade hjälpmedel, som formgjutna sitsar och stödkorsett, vara till stor nytta.

Basilär impression/invagination

Många med basilär impression får aldrig några symtom och behöver då inte heller någon behandling. Vid basilär impression som ger symtom bör undersökning med magnetkamera (MR) göras. Det kan bli nödvändigt med en neurokirurgisk operation. Symtom kan också tillstöta senare och det bör då finnas en plan för eventuell operation. Behandlingsförsök med halskrage har inte visat sig påverka förloppet, men vid uttalad basilär impression kan halskrage övervägas vid till exempel bilåkning på grund av risken för plötsliga huvudrörelser vid inbromsningar.

Hörsel

Hörseltest rekommenderas från sju års ålder, och därefter vart tredje år. En del behöver hörapparat, och vid uttalad hörselnedsättning eller dövhet kan operation av mellanörat behöva göras. Det kan också bli aktuellt med kokleaimplantat, en hörapparat som är inlagd i hörselsnäckan i innerörat, och består av mikrofon, dator och elektrod. I förebyggande syfte bör hörselskydd användas i miljöer med höga ljudnivåer eller buller. Nytillkomna symtom på hörselnedsättning, tinnitus eller yrsel bör utredas av en öronläkare.

Tänder

Det är viktigt att barnen tidigt får kontakt med en tandläkare med kunskap om sjukdomen. Vid nedslitning av mjölktänderna bör tillfälliga kronor sättas in. I de övre tonåren kan skalfasader och keramiska kronor göras för att dölja missfärgade tänder. Den ökade risken för avsaknad av en eller flera tandanlag bör beaktas och röntgenverifieras. Det är viktigt att bettets utveckling kontrolleras regelbundet. Det trånga utrymmet i överkäken gör att tänder ibland behöver tas bort. Behandlingsförsök med tandställning har oftast inte lyckats motverka underbett, men vid uttalade besvär kan det opereras i vuxen ålder.

Graviditet och amning

Gravida kvinnor med osteogenesis imperfecta bör ha kontakt med specialistmödravården. Näringsupptaget under graviditeten bör kontrolleras och extra tillskott av kalk övervägas. D-vitaminnivån (25-OH vitamin D) bör mätas för ställningstagande till behandling. Speciellt viktigt är det hos kvinnor med mörk hy, som har svårare att ta upp D-vitamin via huden. Förlossning med kejsarsnitt rekommenderas. Vid mycket lindrig form av sjukdomen är vaginal förlossning möjlig, men tång får inte användas och sugklocka ska användas med försiktighet, eftersom man inte kan veta om också barnet har lindrig form av sjukdomen. Amning bör inte ske mer än under högst 4-6 veckor, eftersom amning under längre tid ger stor risk för att moderns skelett urkalkas med kotkompressioner som följd. Restriktionerna gäller inte för kvinnor som har en mycket lindrig form av sjukdomen, det vill säga inga kotkompressioner och bra bentäthet. Dock rekommenderas att man följer bentätheten (med DEXA) hos dem som fortsätter att amma längre än ovanstående rekommendation.

Smärta

Akut smärta i samband med frakturer är oftast möjlig att behandla med läkemedel. Det är viktigt att undvika preparat som påverkar blödningsbenägenheten.

Kronisk smärta är ofta mer svårbehandlad. Det är viktigt att hitta en bra balans mellan rörelseträning (till exempel i varmvattenbassäng efter instruktioner från en sjukgymnast) och vila (som att använda rullstol vid behov).

Vissa smärtstillande läkemedel som påverkar blödnings- och koagulationstiden bör undvikas.

Övrigt

Enstaka fall av mesenkymal stamcellstransplantation under tidiga barnaåren finns rapporterade. Det innebär transplantation av stamceller som kan utvecklas till kroppens olika stöjdevävnader, som bindväv, brosk och ben. Det är barn med de mest svåra formerna av sjukdomen som genomgått sådan transplantation med viss rapporterad förbättring. Bäst effekt rapporteras vid intrauterin behandling (det vill säga behandling av barnet i mammans livmoder före födseln). Behandlingen är fortfarande under utprövning men bör övervägas vid ultraljudsdiagnos av svår form av osteogenesis imperfecta (typ III).

Praktiska tips

Praktiska tips och råd kan fås från OI-teamet (se under rubriken Resurser) och föräldrarepresentanter inom RBU (se under rubriken Intresseorganisationer).

Resurser på riks-/regionnivå

På Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm finns ett specialistteam för barn och ungdomar med osteogenesis imperfecta (OI-teamet). I teamet ingår arbetsterapeut, barnläkare (neurologi och habilitering), barnortoped, barnradiolog, barnsjuksköterska/koordinator, barnsköterska, ortopedingenjör, sjukgymnast och specialisttandläkare. Vid behov konsulteras barnendokrinolog, barnnarkosläkare, dietist, genetiker, kurator, psykolog, ögonläkare och öronläkare. Det finns ett nära samarbete med osteoporosteamet vid endokrinologkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset/Solna och Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Efter varje bedömning av ett barn hos teamet sker en återkoppling till habiliteringspersonal och andra inblandade i hemlandstinget, som därefter kan kontakta teamet vid behov.

Resurspersoner

Kontaktpersoner i OI-teamet för barn

Överläkare Eva Åström och sjuksköterska Annelie Gustafsson, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00; Dagvård Q82/Barnneurologen, tel 08-517 774 78.

Överläkare Henrik Wehtje och sjuksköterska Marie Askenberger, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, 171 76 Stockholm, avdelning Q62/barnortopeden, tel 08-517 780 62.

Övertandläkare Barbro Malmgren och och Margaret Grindefjord. Avdelningen för pedodonti, Eastmaninstitutet, tel 08-123 165 38.

Tandläkare Kristofer Andersson, Avdelningen för barn- och ungdomstandvård, Institutionen för odontologi, Karolinska institutet/Huddinge, tel 08-524 88 039.

Överläkare Jahan Taslimi, Ortopeden, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 0000.

För vuxna i Stockholm

Dr Maria Sääf och Ylva Pernow, sjuksköterska Agneta Eriksson, endokrinologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset/Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00.

För vuxna i övriga landet

Osteoporosteam vid universitetssjukhusen i Göteborg, Linköping, Malmö-Lund, Umeå och Uppsala.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

Inom Ågrenskas familjeverksamhet arrangeras vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. Verksamheten vänder sig till familjer i hela landet och uppmärksammar särskilt de behov som barn och ungdomar med sällsynta diagnoser har. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.

RBU (se under rubriken Intresseorganisationer) brukar varje år anordna ett sommarläger för hela familjen.

Intresseorganisationer

RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, besöksadress S:t Eriksgatan 44, postadress Box 8026, 104 20 Stockholm, tel 08-677 73 00, fax 08-677 73 09, e-post info@riks.rbu.se, www.rbu.se.

OI-teamet (se under rubriken Resurser) kan förmedla kontakt med andra föräldrar till barn med osteogenesis imperfecta. Även uppgifter om kontaktpersoner i en förening för vuxna finns att få via OI-teamet.

De olika skandinaviska patientföreningarna för osteogenesis imperfecta har en samarbetsorganisation, OI-Norden.

På internationell nivå finns OIFE (Osteogenesis Imperfecta Federation Europe) som organiserar patientorganisationer från Europa och övriga världen för kunskapsutbyten och stödprojekt.

Riksföreningen Osteoporotiker (ROP), Jaegerdorffsplatsen 1 A, 414 51 Göteborg, tel 031-12 35 98, e-post osteo@telia.com, www.osteoporos.org.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

OI-teamet vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus (se under rubriken Resurser) har ordnat föreläsningsdagar för personal som arbetar med barn med sjukdomen. Barnets sjukgymnast eller arbetsterapeut från hemorten erbjuds att vara med på barnets teamrond och OI-teamets sjukgymnasts respektive arbetsterapeuts bedömning på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Kopia av teambedömningarna skickas i överenskommelse med föräldrarna till inremitterande och lokalt behandlingsteam. Röntgenbilder tagna på hemorten kan efter överenskommelse länkas till Barnröntgen på Astrid Lindgrens barnsjukhus för konsultation av OI-specialiserad barnortoped eller för demonstration för hela teamet på så kallad OI-röntgenrond.

I samband med Ågrenskas familjevistelser erbjuds utbildningsdagar för personal som arbetar med de barn och ungdomar som deltar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.

Forskning och utveckling (FoU)

Mycket forskning pågår internationellt, och internationella konferenser om OI hålls vart tredje år. Varje år kommer många nya rapporter av resultat från behandlingsstudier.

Trots att bisfosfonatbehandling blivit alltmer vanlig anser Cochrane (den stora databasen för systematiska sammanställningar av forskningsstudier med obehandlad kontrollgrupp) att fortsatta studier behövs avseende den kliniska effekten och den optimala behandlingsmetoden, behandlingstiden och säkerhetsaspekterna. Nya preparat utvecklas och utprovas och jämförs med de som redan används kliniskt till både vuxna och barn.

OI-teamet i Stockholm (se under rubriken Resurser) har bland annat en omfattande klinisk studie av intravenös bisfosfonatbehandling till barn och ungdomar. Hittills har över 100 patienter med OI behandlats i upp till 14 års tid.

Teamet samarbetar bland annat med endokrinologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna och Akademiska Sjukhuset Uppsala (fortsatt uppföljning vid överföringen till vuxenvården) och med kvinnokliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge (uppföljning av barn som behandlats med intrauterin stamcellstransplantation).

Det finns också ett nationellt samarbete angående benskörhet hos både barn och vuxna.

Uppföljning av bisfosfonatbehandling (tabletter eller infusioner) till vuxna görs regionalt i Sverige. Flera internationella studier har visat att bentätheten ökar under behandlingen.

Även odontologiska studier pågår (tandläkare Barbro Malmgren och Sofie Hübel, OI-teamet/Eastmaninstitutet/Karolinska Institutet).

Mycket forskning pågår om mutationer och samband mellan mutation och symtom/svårighetsgrad, men ännu finns ingen behandling med genterapi vid OI. Det pågår även forskning kring stamcellsbehandling.

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan beställas eller skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Nedanstående dokumentationer (Nyhetsbrev) från Ågrenska är bearbetade sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelserna på Ågrenska. De går att läsa och ladda ner på www.agrenska.se eller beställa via tel 031-750 91 00, e-post agrenska@agrenska.se.
OI Familjevistelse nr 374 (2010)
OI Vuxenperspektivet nr 331 (2008)

OI-teamet (se under rubriken Resurser) har utarbetat ett antal informationsblad, bland annat om tidigt omhändertagande av spädbarn med OI och vad man ska tänka på vid val av kläder och barnvagn.

RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar har information om diagnosen på sin hemsida, www.rbu.se, samt en diagnosfolder om OI som tillhandahålls gratis eller skrivs ut från hemsidan på http://www.rbu.se/sites/rbu.se/files/_rbu_benskorh_oi_dec09.pdf.

Artikeln ”Tvärfackligt omhändertagande ger bättre vård” ur tidskriften Ortopediskt magasin (nr 3, 1999) finns på http://old.ortopedisktmagasin.se/tvarfack.html

Litteratur

Castillo H, Samson-Fang L. Effects of bisphosphonates in children with osteogenesis imperfecta: an AACPDM systematic review. Dev Med Child Neurol 2009; 51: 17-29.

Hall CM. International nosology and classification of constitutional disorders of bone (2001). Am J Med Genet 2002; 113: 65-77.

Kuurila K, Grénman R, Johansson R, Kaitila I. Hearing loss in children with osteogenesis imperfecta. Eur J Pediatr 2000; 159: 515-519.

Kuurila K, Kaitila I, Grénman R, Johansson R. Hearing loss in Finnish adults with osteogenesis imperfecta. A nationwide survey. Ann Otol Rhinol Laryngeal 2002; 111: 939-946.

Malmgren B, Norgren S. Dental aberrations in children and adolescents with osteogenesis imperfecta. Acta Odontol Scand 2002; 60: 65-71.

Malmgren, B, Lindskog, S. Assessment of dysplastic dentin in osteogenesis imperfecta and dentinogenesis imperfecta. Acta Odontol Scand 2003; 61: 72-80.

Malmgren B, Åström E, Söderhäll S. No osteonecrosis in jaws of young patients with osteogenesis imperfecta treated with bisphosphonates. J Oral Pathol Med 2008; 37: 196-200.

Phillipi CA, Remmington T, Steiner RD. Bisphosphonate therapy for osteogenesis imperfecta. Cochrane Database Syst Rev 2008 oct 8; (4): CD005088.

Shapiro JR, Sponsellor PD. Osteogenesis imperfecta: questions and answers. Curr Opin Pediatr 2009; 21: 709-716.

Shapiro JR, Thompson CB, Wu Y, Nunes M, Gillen C. Bone mineral density and fracture rate in response to intravenous and oral bisphosphonates in adult osteogenesis imperfecta. Calcified Tissue Int 2010; 87: 120-129.

Sillence DO, Rimoin DL, Danks DM. Clinical variability in osteogenesis imperfecta. Variable expressivity or genetic heterogeneity. Birth Defects 1979; 15: 113-129.

Undale AH, Westendorf JJ, Yaszemski MJ, Khosla S. Mesenchymal stem cells for bone repair and metabilic bone diseases. Mayo Clin Proc 2009; 84: 893-902.

Van Dijk FS, Cobben JM, Kariminejad A, Maugeri A, Nikkels PG, Van Rijn RR, Pals G. Osteogenesis Imperfecta: A review with clinical examples. Mol Syndromol 2011; 2: 1-20.

Van Dijk FS, Pals G, Van Rijn RR, Nikkels PG, Cobben JM. Classification of osteogenesis imperfecta revisited. Eur J Med Genet 2009; 53: 1-5.

Van Dijk FS, Byers PH, Dalgleish R, Malfait F, Maugeri A, Rohrbach M, et al: EMQN best practice guidelines for the laboratory diagnosis of osteogenesis imperfecta. Eur J Hum Genet 2012; 20: 11-19.

Von Bahr L, Batsis I, Moll G, Hagg M, Szakos A, Sundberg B, et al. "Analysis of tissues following mesenchymal stromal cell therapy in humans indicates limited long-term engraftment and no ectopic tissue formation." Stem Cells 2012; 30: 1575-1578.

Zhang ZY, Teoh SH, Chong MS, Schantz J T, Fisk NM, Choolani MA, et al. "Superior osteogenic capacity for bone tissue engineering of fetal compared with perinatal and adult mesenchymal stem cells." Stem Cells 2009; 27: 126-137.

Åström E, Söderhäll S. Beneficial effect of long term intravenous bisphosphonate treatment of osteogenesis imperfecta. Arch Dis Child 2002; 86: 356-364.

Åstrom E, Jorulf H, Söderhall S. Intravenous pamidronate treatment to infants with severe osteogenesis imperfecta. Arch Dis Child; 2007; 92: 332-338.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: osteogenesis imperfecta

GeneReviews, (University of Washington)
www.genetests.org (klicka på GeneReviews, sedan Titles)
Sökord: osteogenesis imperfecta

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är överläkare Eva Åström, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset/Solna i Stockholm.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2014-10-15
Version: 3.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.