/
/

Osteogenesis imperfecta

  • Diagnos: Osteogenesis imperfecta
  • Synonymer: OI, Medfödd benskörhet

Innehåll


Publiceringsdatum: 2017-12-12
Version: 4.0

ICD-10

Q78.0

Sjukdom/tillstånd

Osteogenesis imperfecta (OI) kallas också medfödd benskörhet och orsakas av bristande eller avvikande kollagen typ 1, vilket framför allt påverkar skelettet. Kollagen typ 1 består av trådlika proteiner vars funktion i skelettet kan jämföras med armeringen i betong. För liten mängd eller onormal struktur gör att armeringen blir svagare, vilket leder till varierande grad av benskörhet. Det avvikande kollagenet gör även att kalk binds sämre. Ett kalkfattigt skelett blir mjukare och böjligare, vilket påtagligt ökar risken för benbrott (frakturer) och felställningar (kontrakturer). Osteogenesis är latin för benbildning och imperfecta betyder ofullständig.

Förutom benskörhet kan bristen på normalt kollagen typ 1 orsaka symtom från ledband, ögonvitor och tänder. Osteogenesis imperfecta kan också ge hörselnedsättning eller dövhet. Det förekommer stor variation i sjukdomens svårighetsgrad. Svårare former leder till upprepade frakturer, felställningar i skelettet, smärta och kortväxthet. Vid den svåraste formen av sjukdomen överlever barnen inte spädbarnstiden. Vid lindriga fall kan symtomen vara minimala.

Behandlingen anpassas till symtomen och deras svårighetsgrad. Insatserna syftar till att minska antalet frakturer, lindra smärta samt förbättra den dagliga livssituationen. Läkemedelsbehandling med bisfosfonater gör att skelettet blir mer kalkrikt och hårdare. Fysisk aktivitet är också en viktig del av behandlingen.

Svårare former är kända sedan många hundra år. Den lindrigaste formen beskrevs för första gången år 1788 av den svenske läkaren Olof Jakob Ekman i Uppsala.

Förekomst

Osteogenesis imperfecta är lika vanlig i hela världen och förekommer hos mellan 6-20 per 100 000 personer. De svåra och medelsvåra formerna av sjukdomen kan diagnostiseras redan vid födseln, eller till och med innan födseln, och finns hos cirka 5 per 100 000 nyfödda. I Sverige innebär det att det varje år föds ungefär 5 barn med en svår form av sjukdomen.

Orsak

Över 90 procent av alla fall av osteogenesis imperfecta orsakas av en förändring (mutation) i någon av de gener som är mallar för (kodar för) tillverkningen av kollagen typ 1, COL1A1 på kromosom 17 (17q21.31-q22) och COL1A2 på kromosom 7 (7q22.1). Vissa mutationer leder till att kollagenet får onormal struktur och sämre funktion, vilket oftast ger en svårare form av sjukdomen. En mutation (nollmutation eller amorf mutation) som leder till att inget kollagen 1 bildas från den ena COL1A1-genen eller COL1A2-genen kan leda till att det bildas en mindre mängd kollagen med normal struktur (från den icke-muterade genen). Detta ger ofta en lindrigare form av sjukdomen.

Hos färre än fem procent av personer med osteogenesis imperfecta orsakas sjukdomen av en mutation i en annan gen, till exempel i WNT1, CRTAP, PPIB, SP7, PLS3, IFITM5, BMP1, FKBP10, LEPRE1, PLOD2, SERPINF1, SERPINH1, TMEM38B eller CREB3L1.

Hos cirka fem procent av alla med osteogenesis imperfecta går det ännu inte att påvisa någon mutation.

Ärftlighet

De flesta fall av osteogenesis imperfecta orsakas av mutationer i COL1A1 eller COL1A2 och nedärvs autosomalt dominant. Det innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en muterad gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.


Det är vanligt att sjukdomen uppkommer som en nymutation. Mutationen har då oftast skett i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermier). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna mutationen hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

Osteogenesis imperfecta kan förekomma i mosaikform. Mutationen finns då bara i en del av cellerna, och andelen muterade celler kan variera mellan olika vävnader. Om föräldern har sjukdomen i mosaikform kan barnet få svårare symtom.

Ibland har en av två friska föräldrar mutationen i en del av sina könsceller (könscellsmosaicism). Sannolikheten att två friska föräldrar ska få fler barn med ostegenesis imperfecta uppskattas därför till mellan 2 och 4 procent.

Autosomal recessiv ärftlighet förekommer när osteogenesis imperfecta orsakas av mutationer i WNT1, CRTAP, PPIB, SP7, PLS3, IFITM5, BMP1, FKBP10, LEPRE1, PLOD2, SERPINF1, SERPINH1, TMEM38B eller CREB3L1. De recessivt nedärvda formerna ger oftast svårare former av sjukdomen.

Autosomalt recessiv nedärvning innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Det finns ovanliga former av osteogenesis imperfecta med könsbunden nedärvning.

Symtom

Osteogenesis imperfecta påverkar skelettet så att det blir skört och mjukt, vilket leder till sprickor och frakturer samt påverkar tillväxten. Det är mycket stor variation i symtomen och deras svårighetsgrad. Barn med osteogenesis imperfecta kan ibland ha flera frakturer redan vid födseln, vilket resulterar i felställningar i armar och ben. Vid den allra svåraste formen överlever barnen inte spädbarnstiden. Vid mycket lindriga former av sjukdomen finns däremot få eller inga frakturer alls.

Alla med osteogenesis imperfecta har sin egen variant av sjukdomen, bland annat på grund av att skelettet påverkas av många olika gener. I familjer där flera personer har sjukdomen är symtomen oftast likartade, men svårighetsgraden varierar och förloppet påverkas även av livsstil.

Osteogenesis imperfecta indelas för närvarande kliniskt oftast i fem typer, I-V. Klassificeringen baseras på symtomens svårighetsgrad och röntgenundersökningar. Dock utförs genetisk testning allt oftare, och det finns förslag att utöka mängden subgrupperingar av osteogenesis imperfecta (för närvarande över 20 typer).

  • Typ I är den lindrigaste och vanligaste formen (cirka 70 procent av alla med sjukdomen har typ I). Vid osteogenesis imperfecta typ I är benskörheten lindrig till måttlig. Den vuxna slutlängden är oftast 5-10 cm kortare än ärftlig förväntad slutlängd. Personer med typ I har blå ögonvitor. Vid typ I a påverkas inte tänderna, medan påverkan på tänderna finns vid typ I b.
  • Typ II leder till svår benskörhet med flera frakturer och felställningar redan under fosterlivet. Fler än hälften dör före födseln, och barn med denna sjukdomsform överlever inte spädbarnstiden på grund av lungkomplikationer.
  • Typ III är den näst svåraste formen. Barnen överlever men har många frakturer som uppstått i fosterlivet och under förlossningen. Skelettet är så mjukt att musklerna är starkare än skelettet, vilket gör att rörbenen i armar och ben blir böjda. Utan behandling leder det mjuka skelettet till ständiga frakturer med smärtor och svåra skelettfelställningar, som även innefattar sned rygg (skolios). Det är inte ovanligt med hundratals frakturer, och bara en nysning eller hostning kan framkalla sprickor i revbenen. Barnen slutar då att växa när de är cirka 1 meter. Typ III förekommer både med och utan tandpåverkan.
  • Typ IV är en mellangrupp med varierande grad av benskörhet. Ögonvitorna är inte blåfärgade efter två-årsåldern. Vid typ IV a är tänderna inte påverkade, medan påverkan på tänderna finns vid typ IV b.
  • Typ V är ovanlig och ofta lindrig till måttlig, men svårare former förekommer. Vid benbrott bildas extra mycket benläkevävnad (hyperplastisk kallusbildning) och membranet mellan underarmens ben förkalkas successivt. Ögonvitorna är inte blå efter två-årsåldern.

Skelett

Olika grad av skörhet i skelettet innebär risk för benbrott. Det är vanligt att benskörheten varierar hos en och samma person under olika faser av livet. Vid puberteten brukar skelettstyrkan förbättras för att sedan försämras med ökande ålder. Bentätheten i ryggen är ofta låg och det finns risk att kotorna pressas samman (kompressioner).

Det är vanligt med smärta vid osteogenesis imperfecta. Den akuta smärtan är ofta intensiv och härrör för det mesta från skelettet och mjukdelarna i samband med benbrott eller sprickor.

Kronisk smärta är oftast mindre intensiv. Det finns risk att den kroniska smärtan maskerar smärtan från nya frakturer som då inte uppmärksammas. Det är till exempel inte ovanligt att det vid röntgenundersökning av ryggen går att se nya kotkompressioner utan att barnen klagat specifikt över ryggsmärtor.

Smärtan i kombination med oro för att få frakturer kan göra att personer med osteogenesis imperfecta undviker aktiviteter och träning, vilket i sin tur kan leda till stramhet i musklerna och mer smärta. Inaktivitet försämrar dessutom bentätheten och ökar risken för nya frakturer.

Ledband/överrörliga leder

De flesta med osteogenesis imperfecta har överrörliga leder och vid lindrig form av sjukdomen kan detta ge mer problem än benskörheten. Många har besvär av överrörliga fot- och fingerleder men även överrörlighet i höfter, knän och armbågar förekommer.

Hörsel

Drygt hälften av alla med sjukdomen får hörselnedsättning, som vanligen visar sig i tonåren eller hos unga vuxna men ibland kan komma tidigare. Till att börja med beror den nedsatta hörseln oftast på ledningshinder i mellanörat (konduktiv hörselnedsättning), för att med stigande ålder också orsakas av att nervsystemet inte kan fortleda ljudimpulser (sensorineural hörselnedsättning). Svårighetsgraden av hörselnedsättningen kan variera mellan olika familjemedlemmar med sjukdomen. Det är vanligt med tinnitus (öronsus), ofta i samband med hörselnedsättningen.

Ögon

Barnen kan ha blå ögonvitor (sclerae) upp till cirka två års ålder. Vid OI typ I och ibland vid typ III förblir ögonvitorna blå, där färgen varierar på en blågrå skala. Hos nyfödda med typ I kan de blå ögonvitorna vara enda tecknet på sjukdomen. Dock kan helt friska barn ha blå ögonvitor upp till cirka 2 års ålder.

Den blå färgen beror på att den mindre mängden kollagen gör ögonvitorna tunnare och mer genomskinliga. Ökad ljuskänslighet är vanligt.

Brytningsfel (astigmatism) finns ibland och kan bero på att hornhinnan blir toppig (keratokonus).

Hjärta och blodkärl

Kollagen typ 1 finns också i blodkärlsväggar och hjärtklaffar, vilket medför en viss ökad risk för hjärtklaffsinsufficiens. Det innebär att klaffarna inte sluter tätt, och att blodkärlen, främst artärerna, vidgas (aneurysm). Utredning görs vid symtom eller när det hörs blåsljud från hjärtat. Det kan vara svårt att ta blodprov eftersom blodkärlen lättare går sönder.

Koagulation

Ungefär hälften har lätt att få blåmärken och cirka en fjärdedel har blödnings- eller koagulationsstörningar, som oftast är lindriga. Även om en utredning gjorts utan att visa något avvikande kan personer med osteogenesis imperfecta blöda mer än normalt vid operation på grund av att blodplättarnas funktion påverkas av det onormala kollagenet i blodkärlsväggarna.

Basilär impression

På grund av att skelettet är mjukt kan en inbuktning av skallbasen uppstå så att övre halsryggraden förskjuts uppåt. Detta kallas basilär impression. De tidigaste symtomen är huvudvärk vid hostning och uppåt-och-nedåtriktad ögondarrning (vertikal nystagmus). Andra symtom kan vara yrsel när man rör huvudet, nervsmärtor i ansiktet och livliga reflexer i armar och ben. Symtomen beror på inklämning av nerver, hinder för ryggvätskans avflöde och/eller försämrad blodförsörjning. Symtomen kan vara fortskridande eller akuta och mycket allvarliga, men kan också vara övergående. Vid neurologiska symtom och om man utifrån röntgen misstänker basilär impression bör man utreda vidare med magnetkameraundersökning (MR). Man vet ännu inte hur vanligt det är med basilär impression vid osteogenesis imperfecta och hur snabbt tillståndet kan utvecklas.

Tillväxt

Många av spädbarnen och småbarnen har eller får ett huvudomfång som är större än förväntat i förhållande till kroppslängden. Hos barn med typ III och svårare form av typ IV planar både längdtillväxten och viktökningen av, och utan behandling slutar de ofta att växa ungefär i 8-årsåldern. Även barn med lindrig sjukdom brukar bli något kortare än förväntat.

Tänder

Det organiska materialet i dentinet,”tandbenet” innanför emaljen, består till största delen av kollagen typ 1 och vid osteogenesis imperfecta blir det dåligt mineraliserat och mjukare än normalt (dentinogenesis imperfecta, DI typ I). Dentinogenesis imperfecta kan också förekomma hos personer som inte har OI och betecknas då som DI typ II.

Dentinogenesis imperfecta finns hos ungefär hälften av alla med osteogenesis imperfecta och är vanligast vid typ III. Oftast är mjölktänderna mer drabbade än de permanenta tänderna.

Skadan på dentinet gör att tänderna ofta har en annan färg än normalt. Färgen, som kan skifta från ljust blå till mörkbrun, har genomskinlig lyster och varierar från individ till individ. Vid OI typ I och IV kan mjölktänderna vara missfärgade, medan de permanenta tänderna får en nästan normal färg. Emaljen har normal struktur och är oftast normalt mineraliserad, men kan lossna till följd av det mjuka dentinet. Utan behandling kan det blottlagda dentinet snabbt slitas ned.

Dentinogenesis imperfecta leder också till förkalkning av det utrymme inne i tanden som består av nerver och blodkärl (pulparummet). Insnörningar vid tandhalsområdet ger tandkronorna, de delar av tanden som syns i munnen, ett bulligt utseende. I samband med tandväxlingen kan denna bullighet göra att de nya tänderna hakar upp sig vid frambrottet.

Hos ungefär en femtedel av alla med osteogenesis imperfecta saknas anlag till permanenta tänder. Personer med typ I och IV kan även ha långt utsträckta pulparum.

Det är vanligt att överkäken är liten, vilket kan leda till att tänderna sitter trångt. Om överkäken är mindre i förhållande till underkäken kan det leda till underbett, framför allt vid typ III men även vid de andra typerna.

Övrigt

Många barn med osteogenesis imperfecta svettas lätt. Oftast minskar svettningarna med åren.

En viss ökad risk finns för malign hypertermireaktion (svårbehandlad hög feber i samband med narkos). Orsaken till detta är okänd. I Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns information om den ärftliga formen av malign hypertermikänslighet.

Diagnostik

Prenatal diagnostik

Ofta kan osteogenesis imperfecta typ II, III och svårare form av typ IV upptäckas vid ultraljudsundersökning under graviditeten (böjda lårben, frakturer). Mutationsanalys kan bekräfta diagnosen hos fostret. Om en förälder har sjukdomen i svår form bör fostret kontrolleras på specialistmödravården under graviditeten. När diagnosen osteogenesis imperfecta ställts eller misstänks redan innan barnet fötts förlöses mamman med kejsarsnitt.

Vid alla former av osteogenesis imperfecta

Barnets längd, vikt och huvudomfång mäts. Färgen på ögonvitorna kontrolleras, liksom om det finns blåmärken och om lederna är överrörliga. Skelettet undersöks för att se om långa rörben är böjda. Även ryggen kontrolleras i första hand kliniskt, liksom tändernas utseende. I vissa fall kan tandläkare ställa diagnosen. För att säkerställa diagnos om den är oklar och kartlägga frakturer bör hela kroppen röntgas redan under de första levnadsdygnen.

Vid svårare form av osteogenesis imperfecta är det ofta möjligt att ställa diagnosen med röntgenundersökning av skelettet i kombination med yttre tecken. En helkroppsröntgen av det nyfödda barnet framifrån (babygram), röntgen av ryggen från sidan, samt av skallen framifrån och från sidan räcker oftast för att bekräfta typ II, III eller svår form av typ IV. På röntgen syns böjda lår- och underben och det går att se var det finns frakturer, både nytillkomna och sådana som uppstått under fostertiden. Det är viktigt att veta var frakturerna finns för att kunna immobilisera och stabilisera dem, och för att kunna ta hand om barnet så skonsamt som möjligt. Röntgen visar även eventuella kotkompressioner och om barnet har basilär impression. Oftast går det att särskilja de olika typerna, åtminstone typ II och III. Vid typ II finns lunghypoplasi (underutvecklade lungor).

Vid lindrig sjukdom kan skelettröntgen vara helt normal. Blodprover för analys av kalkomsättningen bör tas i nyföddhetsperioden för att utesluta andra diagnoser som kan kräva behandling. Eftersom personer med lindrig osteogenesis imperfecta inte behöver ha några påtagliga symtom får de ofta ingen diagnos förrän senare i barndomen eller i vuxen ålder, till exempel i samband med fraktur efter lindrigt trauma.

Bentätheten (kalkhalten i skelettet) kan mätas med DEXA (dual energy x-ray absorptiometry). Mätningen bör göras om diagnosen är tveksam eller om behandling planeras eller pågår. De flesta DEXA-apparater lämnar inte åldersjämförande normalvärden före 3 års ålder.

DNA-baserad diagnostik är möjlig i de flesta fall. Vid svår form av sjukdomen går det att påvisa en mutation hos över 95 procent. Vid klinisk misstanke om OI är det allt vanligare att man utreder med mutationsanalys och massiv parallell sekvensering har öppnat möjligheterna att snabbt identifiera mutationerna vid både svåra och lindriga former. Nya mutationer som ger osteoporos och osteogenesis imperfecta tillkommer kontinuerligt.

Om inte någon av föräldrarna har osteogenesis imperfecta kan sjukdomen misstas för barnmisshandel, vilket riskerar att fördröja korrekt diagnos.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma sjukdom ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning. För närvarande finns i Sverige möjlighet till PGD vid medelsvår och svår form av OI.

Om en av föräldrarna har osteogenesis imperfecta

Om en av föräldrarna har sjukdomen bör barnet bedömas av en barnläkare. Har en av föräldrarna typ I och barnets ögonvitor är vita har barnet inte sjukdomen. Om ögonvitorna är blå bör barnet följas regelbundet tills sjukdomen kan fastställas eller avskrivas. Kontrollernas utformning och intervall beror på sjukdomens svårighetsgrad hos föräldern. Ibland kan en specialisttandläkare fastställa diagnosen genom att påvisa dentinogenesis imperfecta. Om en förälder har sjukdomen med en känd mutation kan man med DNA-analys undersöka om barnet också har mutationen.

När ett barn fått flera frakturer efter en förhållandevis lindrig skada uppstår oftast misstanke om sjukdomen. Blå ögonvitor hos barn som är äldre än 2 år bör väcka misstanke om sjukdomen, men vita ögonvitor utesluter inte diagnosen.

Ibland ställs diagnosen hos en förälder i samband med ett benbrott hos barnet, då läkaren noterar att även föräldern har blå ögonvitor.

Behandling/stöd

Det finns ännu inte någon behandling som botar sjukdomen utan insatserna syftar till att minska antalet frakturer, ge smärtlindring och förbättra den dagliga livssituationen. Nyare behandlingsmetoder har förbättrat möjligheterna att behålla förmågan att röra och förflytta sig, samt har minskat risken för benbrott och skelettfelställningar.

Under hela barnets uppväxt behövs, framför allt vid svårare form av sjukdomen, ett nära samarbete mellan olika specialister, som barnläkare, ortoped, ortopedtekniker/ingenjör, habiliteringsteam och tandläkare.

Nyfödda barn med svårare form av osteogenesis imperfecta måste tas om hand med stor försiktighet för att undvika frakturer. Frakturer fixeras med lätta material, förslagsvis polstringsvadd (lindor med vadd). Man ska understödja det ben som ska lindas och lindar så många varv att det blir stabilt. Barnet kan ligga på en madrass av trögskum, skumgummi eller på en kudde. Fårskinn gör att det blir luftigare. Det är bra att boa in barnet så att det får stöd runtom, vilket minimerar riskerna för att spädbarnsreflexerna ska utlösa smärta där det finns frakturer. Det gör också att barnet kan lyftas utan att få smärta eller ytterligare frakturer. När man lyfter barnet gör man sina händer breda så att så stor del av barnets kropp som möjligt får stöd. Smärtlindring kan anpassas till tider då barnet ska skötas och ammas.

Så snart frakturerna börjat läka (oftast efter en till två veckor) kan en fysioterapeut tillsammans med föräldrarna påbörja rörelseträning med barnet i lagom varmt vatten i ett handfat eller badbalja. Redan i tidigt skede bör föräldrarna också få praktisk undervisning i hur de kan lyfta, sköta och ta hand om sitt barn.

Om det nyfödda barnet har D-vitaminbrist ska detta behandlas eftersom benskörheten annars kan förvärras. Också modern måste undersökas eftersom det finns stor risk att hon också har D-vitaminbrist.

Vid den allra svåraste formen av sjukdomen överlever barnen inte spädbarnstiden och det kan bli aktuellt med palliativ vård i livets slutskede. Palliativ betyder lindrande, och målet med den palliativa vården är att se till att barnets sista tid blir så trygg och smärtfri som möjligt. Det innebär ett nära och intensivt samarbete mellan föräldrar, andra närstående och personal med olika kompetens.

Det är viktigt att familjens behov av fortlöpande psykologiskt stöd tillgodoses och vid behov fortsätter även efter att barnet avlidit.

Läkemedelsbehandling

Skelettet omsätts i kroppen genom nedbrytning och återbildning av cellerna. Vid osteogenesis imperfecta finns en obalans så att bennedbrytningen är högre än benbildningen. Bisfosfonater hämmar osteoklasterna, de celler som bryter ner skelettet, vilket gör att skelettet blir mer kalkrikt och mindre mjukt. Barn med flera frakturer, kotkompressioner, skelettsmärtor och låg bentäthet har fått mycket goda resultat i form av minskade skelettsmärtor, förbättrat allmäntillstånd och färre frakturer. Benomsättningen minskar och bentätheten ökar.

Bisfosfonater kan ges som tabletter eller intravenös infusion/injektion. Studier av behandling av barn med bisfosfonat i tablettform har dock inte visat lika stora förbättringar av till exempel förmågan att förflytta sig som vid intravenös behandling.

Redan när barnet är nyfött kan barnläkare på hemorten skicka remiss till OI-teamet, som tar ställning till behandling med bisfosfonat från cirka två till tre månaders ålder. För barn övervägs behandling med bisfosfonat vid svårare form (typ III och svår form av typ IV), men det finns en internationell samstämmighet om att typ II inte ska behandlas med bisfosfonat. Även barn med lindrigare osteogenesis imperfecta med flera och fortskridande kotkompressioner kan ha nytta av bisfosfonatbehandling.

Om behandling påbörjas redan under spädbarnstiden kan barnen belasta sitt skelett mer vilket ökar förmågan att förflytta sig. Vid lindrig sjukdom kan bisfosfonatbehandlingen, om den påbörjas senast i förpuberteten, göra att komprimerade kotor växer till. Sannolikt bör behandlingen fortsätta tills kotornas höjd har normaliserats och oftast till dess att barnet har slutat växa.

Studier har gjorts av behandling med tillskott av tillväxthormon, men resultaten är tveksamma. Preliminära resultat tyder på att barnen med typ I kan få ökad tillväxt, men att risken för frakturer ökar vid typ IV.

Hos vuxna ökar bentätheten vid behandling med bisfosfonat. Innan behandling sätts in är det viktigt med tandläkarbedömning.

Det finns också andra läkemedel som stärker skelettet, som kalcitonin och nyare läkemedel som denosumab, samt de mer sällan använda parathyroideahormon, raloxifen och strontiumranelat, vilka bara ska förskrivas av läkare med särskild kunskap om benskörhet.

Uppföljning av barn med osteogenesis imperfecta

Redan under nyföddhetsperioden bedöms barn med svår osteogenesis imperfecta av OI-specialist (team) för att bedöma när läkemedelsbehandling ska startas. Barnen följs sedan av teamet med intervaller som avgörs av sjukdomens svårighetsgrad och behandling. Behovet kan växla under uppväxten. Barnets uppföljning sker i tätt samarbete med lokala specialister (regionala och på hemorten), inklusive habiliteringen. Individuell planering bör ske utifrån det enskilda barnets behov.

Uppföljning av vuxna med osteogenesis imperfecta

Vuxna bör följas av osteoporosspecialist. Intervallerna avgörs av sjukdomens svårighetsgrad och behandling.

FRAX är ett verktyg för riskbedömning för frakturer som ofta används av osteoporosspecialister och på vårdcentraler. Den som medicineras brukar följas enligt separata behandlingsprotokoll. Faktorer som leder till ökad risk för osteoporos gäller i högsta grad även för personer med osteogenesis imperfecta. Sådana faktorer är till exempel låg fysisk aktivitet, rökning, vissa mediciner, diet med lågt intag av kalk och D-vitamin samt tillstånd som ökar fallrisken. Hos kvinnor ökar risken efter klimakteriet. Förebyggande insatser är viktiga, som regelbunden fysisk aktivitet och åtgärder för att minska risken för fall.

Smärta

Akut smärta i samband med frakturer är oftast möjlig att behandla med läkemedel. Vissa smärtstillande läkemedel som påverkar blödnings- och koagulationstiden bör undvikas. Kronisk smärta är ofta mer svårbehandlad. Det är viktigt att hitta en bra balans mellan rörelseträning (till exempel i varmvattenbassäng efter instruktioner från en fysioterapeut) och vila (som att använda rullstol vid behov).

Ortopedkirurgisk behandling

Behandlingen bör alltid ske i samråd med regionspecialist. Frakturerna vid osteogenesis imperfecta medför ofta mindre omfattande mjukdelsskador och felställningar än andra frakturer. Det beror på att skadan som krävs för att ett benbrott ska uppkomma är avsevärt mindre. Frakturer behandlas, förutom i nyföddhetsperioden, med lätt gips eller gipsskenor och tiden med gips och orörlighet ska alltid vara så kort som möjligt. Speciellt gäller detta barn, eftersom de annars riskerar att bli ännu mer bensköra till följd av att skelettet urkalkas. Det kan i sin tur leda till fler frakturer, förlängd orörlighet och risk för kotkompressioner, även hos barn med förhållandevis lindrig sjukdom.

Vid lårbensfraktur är märgspikning den rekommenderade behandlingen, medan sträckbehandling bör undvikas. När det gäller spädbarn är det oftast tillräckligt att stabilisera frakturen genom att linda med polstringsvadd och linda i 1-2 veckor.

Många barn med svårare form av sjukdomen behöver upprätande operationer (osteotomier), i lårbenen och ibland också i underbenen och så småningom även i överarmarna och underarmarna. Vid osteogenesis imperfecta får märgspiken sitta kvar för att stabilisera benet. Hos barn används oftast teleskoperande spikar som förlänger sig i takt med att barnet växer.

Det är viktigt med regelbundna kontroller, så att ortopediska operationer görs vid bästa möjliga tidpunkt med hänsyn både till barnets tillväxt och till självständighetsutvecklingen. Alla operationer bör göras av barnortoped med kunskap och erfarenhet av märgspikning och diagnosen osteogenesis imperfecta.

Skolios behandlas med korrigerande korsett eller vid behov med operation.

Ortopedtekniska hjälpmedel

De flesta barn, även de med lindrig sjukdom, behöver hålfotsinlägg (valgusinlägg) både när de står och går för att förbättra och fördela belastningen på foten. En del barn översträcker knäna, vilket till viss del kan motverkas med kilsula/inlägg. Den som har uttalad plattfothet kan behöva inlägg eller skenor (ortoser), vilka ordineras av läkare som är väl förtrogen med diagnosen. Det är viktigt att både inlägg och skor är lätta. Vid svårare sjukdom kan det vara till nytta med andra individuellt anpassade hjälpmedel, som formgjutna sitsar och stödkorsett. Även många vuxna med sjukdomen behöver ortoser, skenor, ortopediska skor, samt olika anpassningar och hjälpmedel.

Basilär impression

Många med basilär impression får aldrig några symtom och behöver då inte behandling. Vid basilär impression som ger symtom görs en undersökning med magnetkamera (MR). Ibland krävs operation. Symtom kan också tillstöta senare och det bör då finnas en plan för eventuell operation av neurokirurg som har erfarenhet av ingreppet, som kräver både bakre och främre stabilisering (fusion). Behandlingsförsök med halskrage har inte visat sig påverka förloppet, men vid påtaglig basilär impression kan halskrage övervägas vid till exempel bilåkning på grund av risken för plötsliga huvudrörelser vid inbromsningar.

Hörsel

Hörselnedsättning, tinnitus eller yrsel utreds av en öronläkare. Hörseltest rekommenderas vart tredje år från sju års ålder. I förebyggande syfte bör hörselskydd användas i miljöer med höga ljudnivåer eller buller. En del behöver hörselhjälpmedel som förstärker ljud, och vid svårare hörselnedsättning eller dövhet kan operation av mellanörat behöva göras. Vid omfattande hörselnedsättning används ibland kokleaimplantat som stimulerar hörselnerven med hjälp av elektriska impulser.

Tänder

Det är viktigt att barn med osteogenesis imperfecta tidigt får kontakt med en specialisttandläkare med kunskap om sjukdomen. Vid nedslitning av mjölktänderna sätts tillfälliga kronor in. I de övre tonåren kan skalfasader och keramiska kronor göras för att dölja missfärgade tänder. Det är viktigt att bettets utveckling kontrolleras regelbundet. Det trånga utrymmet i överkäken gör att tänder ibland behöver tas bort. Den ökade risken för att ett eller flera tandanlag saknas beaktas och röntgenundersökning (OPG) görs vid cirka 7 års ålder eller inför planerade behandlingar. Behandlingsförsök med tandställning har oftast inte lyckats motverka underbett, men vid stora besvär kan man göra en operation i vuxen ålder.

Graviditet och amning

Gravida kvinnor med osteogenesis imperfecta bör ha kontakt med specialistmödravården. Näringsupptaget under graviditeten kontrolleras och ibland ges extra tillskott av kalk. D-vitaminnivån (25-OH vitamin D) bör mätas för ställningstagande till behandling. Speciellt viktigt är det hos kvinnor med mörk hy, som har svårare att ta upp D-vitamin via huden.

Förlossning med kejsarsnitt rekommenderas. Vid mycket lindrig form av sjukdomen är vaginal förlossning möjlig, men till exempel sugklocka ska användas med försiktighet, eftersom man inte kan veta om också barnet har lindrig form av sjukdomen.

Amning bör inte ske mer än under högst 4-6 veckor, eftersom amning under längre tid ger stor risk för att moderns skelett urkalkas med kotkompressioner som följd. Restriktionerna gäller inte för kvinnor som har en mycket lindrig form av sjukdomen och med bra D-vitaminnivå. Rekommendationerna är att man följer bentätheten (med DEXA) hos dem som fortsätter att amma längre än 4-6 veckor.

Narkos

Osteogenesis imperfecta ger en viss ökad risk för överrörlighet i nacken. Vid eventuell narkos och operation ska därför personer med sjukdomen alltid behandlas som om de vore överrörliga. Detta kan även utredas före operationen genom röntgenundersökning av halsryggen.

Vid narkos är det också viktigt att beakta risken för basilär impression.

Blödnings- och koagulationsprover bör kontrolleras noga, eftersom det finns risk för blödning. Förebyggande behandling kan ibland vara nödvändig.

Malign hypertermireaktion (svårbehandlad hög feber) kan förekomma i samband med narkos.

Mesenkymal stamcellstransplantation

Enstaka fall där man utfört mesenkymal stamcellstransplantation under tidiga barnaåren finns rapporterade. Det innebär transplantation av stamceller som kan utvecklas till kroppens olika stöjdevävnader, som bindväv, brosk och ben. Det är barn med de mest svåra formerna av sjukdomen som genomgått sådan transplantation med viss rapporterad förbättring. Bäst effekt rapporteras vid intrauterin behandling (det vill säga behandling av barnet i mammans livmoder före födseln). Behandlingen är fortfarande under utprövning men bör övervägas om fostret har svår form av osteogenesis imperfecta (typ III och svår form av typ IV).

Habilitering

Habilitering innebär stöd och behandling till personer med en medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning för bästa utveckling utifrån individuella förutsättningar. Habiliteringsteamet har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och hur svårigheterna de medför i det dagliga livet kan förebyggas och minskas.

Insatserna består bland annat av utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrarna får information och råd om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i, liksom information om det samhällsstöd som finns att få. Olika former av stöd till föräldrar och syskon ingår också. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan ha stor betydelse. Psykologiskt och socialt stöd är viktigt redan för barn i förskoleåldern och sedan fortlöpande under hela livet.

De habiliterande insatserna planeras utifrån barnets behov och förutsättningar, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. I insatserna ingår också att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga.

För barn med osteogenesis imperfecta är det bättre att vara aktiv och riskera att få frakturer än att vara inaktiv, vilket leder till att skelettet blir mer urkalkat. Rörelseträning i varmvattenbassäng rekommenderas under hela uppväxten. Träning med sikte på att kunna gå planeras och utförs i samråd med fysioterapeut med stor kunskap om sjukdomen. Ett nära samarbete med arbetsterapeut, ortoped och ortopedingenjör behövs för att få en bra sittställning och underlätta gåendet. Anpassningar av vardagsmiljön och hjälpmedel behövs ofta.

Det är viktigt att skydda barnets rygg genom att undvika sittande innan motoriken och muskulaturen har utvecklats tillräckligt. Det innebär att barnet i stället för att sitta i babysitter behöver ligga plant så mycket som möjligt. Att aktivera och stärka musklerna via lek är viktigt för att kompensera för att barnet inte kan röra sig som andra barn.

Majoriteten av barn med osteogenesis imperfecta, även de med typ III och IV, kan lära sig gå. Till skillnad från vid vissa andra sjukdomar så bör man inte introducera rullstol alltför tidigt, eftersom det kan leda till försenad eller utebliven gång. Stående och gående är extremt viktigt, då belastning av skelettet både leder till bättre skelettstyrka och tillväxt. Möjligheten att förflytta sig självständigt måste dock beaktas och för barn med svårare form av sjukdomen kan det bli aktuellt med manuell rullstol eller elrullstol, framför allt utomhus och vid längre sträckor. Övervikt har negativ inverkan på gångförmågan.

Även barn med svår form av sjukdomen kan vistas i förskola men behöver omfattande stöd. Vid mellansvåra former av sjukdomen behövs extra tillsyn av exempelvis en resursperson som bland annat kan se till att barnet inte riskerar att få nya frakturer. Vad som är lämpliga fysiska aktiviteter är individuellt, men barnen bör undvika att hoppa ner från höjder. Många barn har fått kotkompressioner när de åkt pulka i puckliga backar eller landat på rumpan nedanför en rutschkana. Skumpande aktiviteter (framför allt i sittande, som att rida på travande häst) bör undvikas.

För dem som har möjlighet, både barn och vuxna, så är skelettbelastande träning som att stå, gå och springa viktig i kombination med muskelstärkande träning, till exempel i bassäng, simning, cykling eller gym-träning.

Även för den vuxne med osteogenesis imperfecta är det viktigt med fysisk aktivitet och regelbunden träning. Det är viktigt att undvika sådant som har negativ inverkan på skelettet, som rökning, ensidig kost och stillasittande. En fysioterapeut kan ge råd om lämpliga aktiviteter och utforma ett individuellt anpassat program för rörelseträning. Rörelseträning i varmvattenbassäng är bra även för vuxna, liksom bubbelbad med många svagare vattenstrålar (till skillnad från få starka vattenstrålar). Det varma vattnet kan ha positiv effekt på muskelvärk som kan uppstå hos tonåringar och vuxna. Symtom som hör ihop med åldrandet leder till nya behov som behöver tillgodoses. Manuell eller elektrisk rullstol vid längre sträckor kan leda till bättre ork och minskad fysisk och psykisk trötthet. Rullstolen bör ha bra fjädring och stötdämpande sittdyna.

Vid funktionsnedsättning som medför begränsad arbetsförmåga kan man vända sig till Arbetsförmedlingen för vägledning. Behov av rehabilitering utreds av Försäkringskassan, som också samordnar de insatser som behövs för att man ska kunna söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Det är viktigt att komma ihåg att även personer med svår form av sjukdomen, som ger omfattande funktionsnedsättningar, lever ett aktivt liv med kamrater, utbildning, arbete och familjebildning.

Övrigt

Sedan många decennier har alla nyfödda barn med svårare form av osteogenesis imperfecta bedömts hos ett OI-team inom de första levnadsmånaderna (se under Resurser). Vid lindrig form görs bedömningen senare utifrån behov och ålder vid diagnos. Oftast har då en förälder lindrig sjukdom, och familjen har kunskap om diagnosen. Bisfosfonatbehandling påbörjas utifrån symtom och behov och följs upp av teamet (oftast årligen) medan fortlöpande behandling och uppföljningar under mellantiden görs på hemorten. Detta har lett till rikstäckande jämlik vård för barn med osteogenesis imperfecta. Efter varje bedömning av ett barn hos teamet sker en återkoppling till habiliteringspersonal och andra inblandade i hemlandstinget, som därefter kan kontakta teamet vid behov.

Forskning

Mycket forskning pågår internationellt, och internationella konferenser om OI hålls vart tredje år. Varje år kommer många nya rapporter av resultat från behandlingsstudier.

Trots att bisfosfonatbehandling blivit alltmer vanlig anser Cochrane (den stora databasen för systematiska sammanställningar av forskningsstudier med obehandlad kontrollgrupp) att fortsatta studier behövs avseende den kliniska effekten och den optimala behandlingsmetoden, behandlingstiden och säkerhetsaspekterna. Nya preparat utvecklas och utprovas och jämförs med de som redan används kliniskt till både vuxna och barn.

OI-teamet för barn och ungdomar i Stockholm (se under rubriken Resurser) har bland annat en omfattande klinisk studie av intravenös bisfosfonatbehandling till barn och ungdomar. Hittills har över 100 patienter med OI behandlats i upp till 18 års tid. Teamet bedömer även barn med OI/misstänkt OI som remitteras från alla landsting i Sverige och då sker bedömning och uppföljning i samarbete med lokala/regionala vårdgivare.

Teamet samarbetar bland annat med vuxenendokrinologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna och Akademiska Sjukhuset, Uppsala (om fortsatt uppföljning vid överföringen till vuxenvården).

En europeisk multicenterstudie planeras av intrauterin stamcellsbehandling (MSC) av foster med OI typ III eller svår form av typ IV med känd kollagenmutation, samt av tidig postnatal behandling (BOOSTB4). Koordinatorer är Cecilia Götherström och Magnus Westgren vid Fostermedicin på Karolinska Universitetssjukhuset och Karolinska Institutet/Flemingsberg (se under Resurspersoner). OI-teamet planeras hålla i den kliniska uppföljningen av de svenska barnen.

Uppföljning av bisfosfonatbehandling (tabletter eller infusioner) till vuxna görs regionalt i Sverige. Flera internationella studier har visat att bentätheten ökar under behandlingen.

Även odontologiska studier pågår (tandläkare Barbro Malmgren och Kristofer Andersson, OI-teamet/Karolinska Institutet, se under Resurspersoner).

Mycket forskning pågår om mutationer och samband mellan mutation och symtom/svårighetsgrad. Det finns ännu ingen behandling med genterapi vid OI.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net, sökord osteogenesis imperfecta.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, https://clinicaltrials.gov, sökord osteogenesis imperfecta.

Resurser på riks- och regionnivå

OI/benskörhetsteamet för barn är ett multiprofessionellt pediatriskt team för konsultation, utredning och behandling av barn och ungdomar med osteogenesis imperfecta från alla landsting i Sverige finns vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna. Kontaktperson är koordinator/sjuksköterska Ylva Beckman, tel 08-517 774 78, 08-517 774 79, oiteamsolna@sll.se.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. Vid centrumen finns expertteam för olika diagnoser och diagnosgrupper. Kontakta i första hand CSD i din region för att få vägledning, hänvisning och information. Länkar till respektive CSD finns under Kompetenscentrum ovanliga diagnoser.

Resurspersoner

Resurspersonerna kan svara på frågor om osteogenesis imperfecta.

Kontaktpersoner i OI-teamet för barn
Överläkare Eva Åström och sjuksköterska/koordinator Ylva Beckman, Dagvård Q82/Neuropediatriken, Patientområdet Barn med sjukdomar i nervsystem, rörelseorgan och hemsjukvård, Astrid Lindgrens Barnsjukhus Q6:02, Stockholm, tel växel 08-517 700 00, tel dagvård 08-517 774 79, oiteamsolna.karolinska@sll.se.

Biträdande överläkare Henrik Wehtje och Marie Askenberger, Barnortopeden, Patientområdet Barn med sjukdomar i nervsystem, rörelseorgan samt hemsjukvård, Astrid Lindgrens Barnsjukhus Q1:02, Stockholm, tel 08-517 780 62 (via barnortopedisk slutenvård) eller 08-517 770 00.

Fysioterapeut, specialist i pediatrik, Kristina Löwing Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Q2:07, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, tel 08-517 700 00.

Arbetsterapeut Maude Hagberg och Eva Jönsson, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Q2:01, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, tel 08-517 700 00.

Dr Giedre Grigelioniene, Klinisk Genetik, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, Stockholm, tel 08-517 700 00.

Tandläkare Kristofer Andersson och övertandläkare Barbro Malmgren, Avdelningen för barn- och ungdomstandvård, Institutionen för odontologi, Karolinska institutet/Huddinge, tel 08-524 880 39.

Ortopedingenjör Emelie Johansson, Team Ol med Barn & Ungdom, Jungfrudansen 21-23, Solna, tel 08-619 28 00.

Stamcellskoordinator Cecilia Götherström och Professor Magnus Westgren, Karolinska Institutet/Flemingsberg, Stockholm, tel 070-471 23 00.

För vuxna i Stockholm
Dr Sigridur Björnsdottir, Endokrinologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, tel 08-517 700 00.

För vuxna i övriga landet
Osteoporosteam finns vid universitetssjukhusen i Göteborg, Linköping, Malmö-Lund, Umeå och Uppsala.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med en ovanlig sjukdom. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för sina medlemmar, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

OI-teamet för barn och ungdomar, Karolinska universitetssjukhuset (se under Resurser), kan förmedla kontakt med andra föräldrar till barn med osteogenesis imperfecta. Även uppgifter om kontaktpersoner i en förening för vuxna finns att få via OI-teamet.

En svensk OI-förening är under bildande, interimsstyrelse i blivande svensk OI-förening, kontaktperson Lars-Göran Wadén, tel 0707-66 24 09, lars-goran.waden@comhem.

De olika skandinaviska patientföreningarna för osteogenesis imperfecta har en samarbetsorganisation, OI-Norden.

OIFE, Osteogenesis Imperfecta Federation Europé, organiserar patientorganisationer från Europa och övriga världen för kunskapsutbyten och stödprojekt, https://oife.org/en/.

Osteoporosförbundet, tel 08-121 463 93, osteo@telia.com, www.osteoporos.org.

Föreningen för kortvuxna - DHR, e-post info@fkv.se, www.fkv.se.

RBU, Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, tel 08-677 73 00, e-post info@rbu.se, www.rbu.se.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser, tel 08-764 49 99, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se, verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar.

För många ovanliga diagnoser finns det grupper i sociala medier där man kan få information och kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar/närstående.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net, sökord osteogenesis imperfecta.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Ågrenska arrangerar vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. I samband med dessa anordnas även utbildningsdagar för personer som i sitt arbete möter barn och ungdomar med den aktuella diagnosen. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar. För information se www.agrenska.se eller kontakta Ågrenska på tel 031-750 91 00 eller e-post agrenska@agrenska.se.

OI-teamet på Astrid Lindgrens barnsjukhus och Centrum för sällsynta diagnoser, Karolinska universitetssjukhuset (se under rubriken Resurser) har ordnat föreläsningsdagar för personal som arbetar med barn med sjukdomen. Barnets fysioterapeut eller arbetsterapeut från hemorten erbjuds att vara med på barnets teamrond och OI-teamets fysioterapeuts respektive arbetsterapeuts bedömning på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Kopia av teambedömningarna skickas i överenskommelse med föräldrarna till inremitterande och lokalt behandlingsteam. Röntgenbilder tagna på hemorten kan efter överenskommelse länkas till Barnröntgen på Astrid Lindgrens barnsjukhus för konsultation av OI-specialiserad barnortoped eller för demonstration för hela teamet på så kallad OI-röntgenrond.

Nationella funktionen sällsynta diagnoser (NFSD) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området ovanliga/sällsynta diagnoser, www.nfsd.se.

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Dokumentationer från Ågrenska är bearbetade sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelser på Ågrenska. De går att ladda ner på www.agrenska.se samt beställa på tel 031-750 91 00 eller e-post agrenska@agrenska.se.

OI, familjevistelse (2010), dokumentation nr 374.
OI, vuxenvistelse (2008), dokumentation nr 331.
OI vuxenvistelse (2017), dokumentation kommande.

OI-teamet (se under rubriken Resurser) har utarbetat ett antal informationsblad, bland annat om tidigt omhändertagande av spädbarn med OI och vad man ska tänka på vid val av kläder och barnvagn.

Artikeln ”Tvärfackligt omhändertagande ger bättre vård” ur tidskriften Ortopediskt magasin (nr 3, 1999), http://old.ortopedisktmagasin.se/tvarfack.html.

Personliga berättelser om hur det är att leva med en ovanlig sjukdom och mycket annan information finns ofta på intresseorganisationernas webbsidor (se under rubriken Intresseorganisationer). Även Nationella funktionen sällsynta diagnoser (www.nfsd.se) och Ågrenska (www.agrenska.se) har personliga berättelser och filmer på sina webbplatser, tillsammans med annan värdefull information.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.omim.org 
Sökord: osteogenesis imperfecta

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116 
Sökord: osteogenesis imperfecta

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net 
Sökord: osteogenesis imperfecta

Litteratur

Andersson K, Dahllöf G, Lindahl K. Kindmark A, Grigelioniene G, Åström E et al. Mutations in COL1A1 and COL1A2 and dental aberrations in children and adolescents with osteogenesis imperfecta – A retrospective cohort study. PLoS One 2017; 12: 5.

Castillo H, Samson-Fang L. Effects of bisphosphonates in children with osteogenesis imperfecta: an AACPDM systematic review. Dev Med Child Neurol 2009; 51: 17-29.

Forlino A, Marini JC. Osteogenesis imperfecta: prospects for molecular therapeutics. Mol Genet Metab 2000; 71: 225-232.

Forlino A, Marini JC. Osteogenesis imperfecta. 2016 Lancet; 387: 1657-1671.

Hall CM. International nosology and classification of constitutional disorders of bone (2001). Am J Med Genet 2002; 113: 65-77.

Kuurila K, Grénman R, Johansson R, Kaitila I. Hearing loss in children with osteogenesis imperfecta. Eur J Pediatr 2000; 159: 515-519.

Kuurila K, Kaitila I, Grénman R, Johansson R. Hearing loss in Finnish adults with osteogenesis imperfecta. A nationwide survey. Ann Otol Rhinol Laryngeal 2002; 111: 939-946.

Lindahl K, Astrom E, Rubin CJ, Grigelioniene G, Malmgren B, Ljunggren O et al. Genetic epidemiology, prevalence, and genotype-phenotype correlations in the Swedish population with osteogenesis imperfecta. Eur J Hum Genet 2015; 23: 1042-1050.

Lindahl K, Kindmark A, Rubin CJ, Malmgren B, Grigelioniene G, Söderhäll S et al. Decreased fracture rate, pharmacogenetics and BMD response in 79 Swedish children with osteogenesis imperfecta types I, III and IV treated with Pamidronate. Bone 2016; 87: 11-18.

Malmgren B, Norgren S. Dental aberrations in children and adolescents with osteogenesis imperfecta. Acta Odontol Scand 2002; 60: 65-71.

Malmgren, B, Lindskog S. Assessment of dysplastic dentin in osteogenesis imperfecta and dentinogenesis imperfecta. Acta Odontol Scand 2003; 61: 72-80.

Malmgren B, Åström E, Söderhäll S. No osteonecrosis in jaws of young patients with osteogenesis imperfecta treated with bisphosphonates. J Oral Pathol Med 2008; 37: 196-200.

Malmgren B, Andersson K, Lindahl K, Kindmar A, Grigelionene G, Zachariadis V et al. Tooth agenesis in osteogenesis imperfecta related to mutations in the collagen type I genes. Oral Dis 2017; 1: 42-49.

Phillipi CA, Remmington T, Steiner RD. Bisphosphonate therapy for osteogenesis imperfecta. Cochrane Database Syst Rev 2008; 4: CD005088.

Shapiro JR, Sponsellor PD. Osteogenesis imperfecta: questions and answers. Curr Opin Pediatr 2009; 21: 709-716.

Shapiro JR, Thompson CB, Wu Y, Nunes M, Gillen C. Bone mineral density and fracture rate in response to intravenous and oral bisphosphonates in adult osteogenesis imperfecta. Calcified Tissue Int 2010; 87: 120-129.

Sillence DO, Rimoin DL, Danks DM. Clinical variability in osteogenesis imperfecta. Variable expressivity or genetic heterogeneity. Birth Defects 1979; 15: 113-129.

Undale AH, Westendorf JJ, Yaszemski MJ, Khosla S. Mesenchymal stem cells for bone repair and metabilic bone diseases. Mayo Clin Proc 2009; 84: 893-902.

Van Dijk FS, Cobben JM, Kariminejad A, Maugeri A, Nikkels PG, Van Rijn RR, Pals G. Osteogenesis Imperfecta: A review with clinical examples. Mol Syndromol 2011; 2: 1-20.

Van Dijk FS, Pals G, Van Rijn RR, Nikkels PG, Cobben JM. Classification of osteogenesis imperfecta revisited. Eur J Med Genet 2009; 53: 1-5.

Van Dijk FS, Byers PH, Dalgleish R, Malfait F, Maugeri A, Rohrbach M et al. EMQN best practice guidelines for the laboratory diagnosis of osteogenesis imperfecta. Eur J Hum Genet 2012; 20: 11-19.

Wekre LL, Froslie KF, Haugen L, Falch JA. A population-based study of demographical variables and ability to perform activities of daily living in adults with osteogenesis imperfecta. Disabil Rehabil 2010; 7: 579-587.

Von Bahr L, Batsis I, Moll G, Hagg M, Szakos A, Sundberg B et al. Analysis of tissues following mesenchymal stromal cell therapy in humans indicates limited long-term engraftment and no ectopic tissue formation. Stem Cells 2012; 30: 1575-1578.

Zhang ZY, Teoh SH, Chong MS, Schantz J T, Fisk NM, Choolani MA et al. Superior osteogenic capacity for bone tissue engineering of fetal compared with perinatal and adult mesenchymal stem cells. Stem Cells 2009; 27: 126-137.

Åström E, Söderhäll S. Beneficial effect of long term intravenous bisphosphonate treatment of osteogenesis imperfecta. Arch Dis Child 2002; 86: 356-364.

Åstrom E, Jorulf H, Söderhall S. Intravenous pamidronate treatment to infants with severe osteogenesis imperfecta. Arch Dis Child 2007; 92: 332-338.

Författare/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit och reviderat textunderlaget är överläkare Eva Åström, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Stockholm.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Informationscentrum för ovanliga diagnoser vid Göteborgs universitet har ansvarat för redigering, produktion och publicering av materialet.

Publiceringsdatum: 2017-12-12
Version: 4.0

För frågor om texterna i databasen kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se, www.ovanligadiagnoser.gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.