Detta är en del av Ovanliga diagnoser.
Diagnos: Osteogenesis imperfecta
Synonymer: OI, Medfödd benskörhet
Innehåll
Publiceringsdatum: 2007-07-02
Version: 1.0
Osteogenesis imperfecta, oftast förkortat till OI (osteogenesis = benbildning, imperfecta = ofullständig), är en ärftlig bindvävssjukdom. Ett annat namn är medfödd benskörhet, eftersom det dominerande symtomet är benskörhet. Sjukdomen förekommer i flera olika svårighetsgrader (se nedan).
Svårare former är kända sedan förhistorisk tid, och den lindrigaste formen beskrevs första gången av den svenske läkaren Olof Jakob Ekman i Uppsala 1788.
Förutom symtom från skelettet i form av benbrott (frakturer), felställningar (kontrakturer) och kortväxthet kan osteogenesis imperfecta också ge symtom från bland annat ledband, ögonvitor och tänder. Även allvarlig hörselnedsättning eller dövhet kan förekomma, liksom benägenhet att få blåmärken samt besvär från hjärtklaffarna.
De svårare formerna av sjukdomen ger upphov till upprepade frakturer med skelettfelställningar, smärta och varierande grad av kortväxthet. Redan vid födseln kan barnen ha flera frakturer och böjda armar och ben. Vid den allra svåraste formen överlever de inte spädbarnstiden. Vid mycket lindriga former av sjukdomen får de däremot få eller inga frakturer alls, och sjukdomen visar sig bara genom att ögonvitorna (sclerae) är blå. Utan behandling ger svår form av sjukdomen svåra felställningar av armar och ben samt sned rygg (kyfoskolios). Den leder också till en mycket uttalad kortväxthet (vuxenlängden är cirka en meter) och stora motoriska funktionsnedsättningar.
Sedan 1979 delas sjukdomen in i fyra olika typer, beroende på symtomens svårighetsgrad och resultatet av olika röntgenundersökningar:
- Typ I är den lindrigaste och vanligaste formen, med blå ögonvitor. Vid typ I a är tänderna inte påverkade (se under rubriken Symtom), medan påverkan på tänderna finns vid typ I b.
- Typ II är den allra svåraste formen och är inte förenad med överlevnad efter spädbarnstiden.
- Typ III är den näst svåraste formen. Trots att typ III förekommer både med och utan tandpåverkan har ingen ytterligare indelning i a respektive b gjorts (som vid typ I).
- Typ IV är en mellangrupp med varierande grad av benskörhet och vita ögonvitor. Vid typ IV a är tänderna inte påverkade (se under rubriken Symtom), medan påverkan på tänderna finns vid typ IV b.
Vidareutveckling av typindelningen med en typ V har föreslagits. Dessutom finns förslag till underindelning av grupp IV, detta används dock sällan.
Osteogenesis imperfecta är lika vanligt över hela världen, med viss övervikt för länder med kusingifte. Sjukdomen finns hos mellan 6 och 20 personer per 100 000 invånare. De former som är möjliga att diagnostisera redan vid födseln finns hos 1 av 20 000 barn, vilket betyder att det i Sverige varje år föds cirka 5 barn med förhållandevis svår form av sjukdomen.
Sjukdomen orsakas av en skada (mutation) i något av de arvsanlag (gener) som styr bildningen av (kodar för) kollagen 1, COLA1 på kromosom 17 och COLA2 på kromosom 7. Mutationerna leder oftast till att kollagenet får en onormal struktur och sämre funktion, vilket oftast ger svårare form av sjukdomen. Förlust av en av generna i dess helhet (nollmutation) kan leda till att mindre mängd av kollagen med normal struktur bildas. Detta ger oftare en lindrigare form av sjukdomen.
Kollagen typ 1 är det vanligaste proteinet i benvävnad och består av trådlika bildningar, vilka i skelettet fungerar som armeringen i betong. För liten mängd eller onormal struktur gör att armeringen är sämre, vilket leder till varierande grad av benskörhet. Kollagendefekten medför också att kalk binds sämre. Skelettet blir då kalkfattigare och därmed mjukare. Förutom i skelettet finns kollagen 1 också i bland annat ledband, ögonvitor och tänder.
Varje individ/familj har sin egen unika mutation. Det finns också personer med tydliga tecken på sjukdomen, både synliga vid röntgenundersökning och klinisk undersökning, där det inte går att påvisa någon mutation.
Osteogenesis imperfecta ärvs oftast autosomalt dominant, vilket innebär att om den ena föräldern har sjukdomen blir risken för såväl söner som döttrar att ärva den 50 procent. De barn som inte fått den skadade genen som orsakar sjukdomen får inte sjukdomen och riskerar inte att föra den vidare.
Sjukdomen kan också uppkomma som en nymutation, vilket är vanligt. Felet i arvsmassan uppträder då för första gången hos personen själv och är inte nedärvt. Föräldrarna till ett barn med en nymutation har i princip ingen risk att på nytt få ett barn med syndromet. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftlig och personen riskerar att föra den skadade genen vidare till sina barn.
Osteogenesis imperfecta kan finnas som mosaicism. Mutationen finns då bara i en del av cellerna, och andelen muterade celler kan variera mellan olika vävnader. Vid könscellsmosaicism, då en av de friska föräldrarna har mutationen i vissa av sina könsceller, är risken för att föräldrarna ska få ytterligare barn med sjukdomen mellan 2 och 4 procent.
Även autosomal recessiv ärftlighet kan förekomma. Detta gäller oftare svårare former av sjukdomen, och troligen finns då den genetiska skadan i andra gener än COLA1 och COLA2.
Det är viktigt att komma ihåg att alla med osteogenesis imperfecta har sin egen variant av sjukdomen (varje person/familj har sin egen mutation). Även om en av föräldrarna har sjukdomen finns det många andra gener som påverkar skelettet. I familjer där flera personer har sjukdomen är symtomen oftast likartade, men livsstilen och graden av funktionsnedsättningar påverkar sjukdomsförloppet. Numera finns bisfosfonatbehandling (se under rubriken Behandling) som, framför allt om den påbörjas tidigt, minskar symtomen från skelettet hos barn med svår form av sjukdomen. Även för tonåringar och vuxna finns rapporter om positiva effekter av sådan behandling. Ytterligare studier pågår. Om föräldern är den första i släkten med sjukdomen och dessutom har den i mosaicism kan barnet få en svårare form.
Skelett
Skelettskörhet, som medför risk för benbrott, finns i olika grad. Det är vanligt att benskörheten varierar hos en och samma individ under olika faser av livet. Vid puberteten brukar skelettstyrkan förbättras för att sedan försämras med ökande ålder.
Vid osteogenesis imperfecta typ I är benskörheten lindrig till måttlig. Den vuxna slutlängden är oftast 5-10 cm kortare än den förväntade.
Osteogenesis imperfecta typ II leder till mycket svår benskörhet med flera frakturer och felställningar redan under fosterlivet. Fler än hälften dör före födseln, och barn med denna sjukdomsform överlever inte spädbarnstiden.
Vid osteogenesis imperfecta typ III överlever barnen men har en svår form av sjukdomen. Nyfödda barn med denna typ av sjukdomen har många frakturer som uppstått i fosterlivet och under förlossningen. Skelettet är så mjukt att musklerna är starkare än skelettet, vilket gör att rörbenen i armar och ben blir böjda. Utan behandling leder det mjuka skelettet till ständiga frakturer med smärtor och svåra skelettfelställningar, som även innefattar skolios. Det är inte ovanligt med hundratals frakturer, och bara en nysning eller hostning kan framkalla sprickor i revbenen. När barnen slutat växa är slutlängden cirka 100 centimeter. För att förflytta sig behöver de elektrisk rullstol och permobil.
Osteogenesis imperfecta typ IV är en mellanform med stor variation i svårighetsgrad.
För alla typerna gäller att bentätheten är lägst i ryggen. Det finns därför risk för att kotorna pressas samman (kompressioner). Eftersom barn med osteogenesis imperfecta lever med mycket smärta kan det vara svårt att diagnostisera nya skelettskador. Det är därför inte ovanligt att det vid röntgenundersökning av ryggen går att se kotkompressioner utan att barnen klagat över ryggsmärtor.
Tänder
Det organiska materialet i dentin ("tandben", som ligger innanför emaljen) består till största delen av kollagen typ 1. Eftersom kollagen typ 1 är defekt påverkas också dentinet, som blir dåligt mineraliserat och mjukare än normalt (dentinogenesis imperfecta, DI). Hur detta påverkar tänderna hos olika personer med sjukdomen varierar. Vanligtvis är mjölktänderna mer drabbade än de permanenta tänderna.
Dentinogenesis imperfecta finns hos ungefär hälften av alla med osteogenesis imperfecta och är vanligast vid typ III. Skadan på dentinet gör att tänderna ofta har annorlunda färg än normalt. Färgen, som kan skifta från ljust blå till mörkt brunt, har genomskinlig lyster och varierar från individ till individ. Den kan också variera mellan olika tänder hos samma person. Vid typ I och IV kan mjölktänderna vara missfärgade, medan de permanenta tänderna får en närmast normal färg. Emaljen har normal struktur och är oftast normalt mineraliserad, men kan lossna ("gungas" loss) till följd av det mjuka dentinet. Om det inte behandlas kan det blottlagda dentinet slitas ned snabbt.
Dentinogenesis imperfecta leder också till förkalkning av det utrymme inne i tanden som består av nerver och blodkärl (pulparummet), vilket går att upptäcka vid röntgenunderökning. Till en början kan pulparummen vara onormalt stora för att sedan förkalkas mycket snabbt. Det kan också finnas insnörningar vid tandhalsområdet, vilket ger tandkronorna ett bulligt utseende. I samband med tandväxlingen från mjölktänder till permanenta tänder kan detta orsaka problem, då den första permanenta tanden hindrar de tänder som kommer efter.
Diagnosen dentinogenesis imperfecta kan oftast ställas utifrån tändernas utseende och med hjälp av röntgen, men vid osäkerhet kan en vävnadsundersökning (histologisk undersökning) av en snittad tand, helst med rot, ge en säker diagnos.
Personer med osteogenesis imperfecta kan sakna ett eller flera tandanlag för permanenta tänder, och drygt 20 procent saknar en eller flera permanenta tänder. Permanenta tänder som inte kommer fram är också vanligare hos personer med osteogenesis imperfecta än hos andra. Långt utsträckta pulparum är normalt en sällsynt tandavvikelse, men finns oftare hos personer med osteogenesis imperfecta typ 1. Vid lindrig form av sjukdomen, då den medicinska diagnosen kan vara svår att ställa, kan röntgenundersökning av tänderna vara avgörande för rätt diagnos.
Det är vanligt att överkäken är liten, vilket kan leda till att tänderna sitter trångt. Eftersom överkäken är mindre i förhållande till underkäken får man ofta underbett, vilket finns hos i stort sett alla med typ III. Det förekommer också ofta vid typ I och typ IV.
Hörsel
Drygt hälften får hörselnedsättning, som oftast visar sig i tonåren men ibland kan komma tidigare. Till att börja med beror den nedsatta hörseln vanligen på ledningshinder i mellanörat (konduktiv), för att med stigande ålder också orsakas av att nervsystemet inte kan fortleda ljudimpulser (sensorineural). Svårighetsgraden kan variera mellan olika familjemedlemmar med sjukdomen.
Balanssvårigheter är vanliga hos vuxna.
Ögon
Blå ögonvitor, där färgen varierar på en blågrå skala, finns vid typ I och ibland vid typ III. Det beror på att den mindre mängden kollagen gör ögonvitorna tunnare och mer genomskinliga. Även barn som inte har osteogenesis imperfecta kan ha mycket blå ögonvitor upp till cirka 2 års ålder.
Brytningsfel (astigmatism) förekommer ibland. Det beror på att hornhinnan blir onormalt toppig (keratokonus).
Ledband/överböjliga leder
De flesta har överböjliga leder. Vid lindrig form av sjukdomen kan detta ge mer bekymmer än skelettskörheten. Många har också överböjliga fingerleder.
Hjärta och blodkärl
Kollagen typ 1 finns också i blodkärlsväggar och hjärtklaffar, vilket medför en viss ökad risk för hjärtklaffsinsufficiens och lokala vidgningar av blodkärl, främst artärer (aneurysm). Detta bör utredas vidare om det ger symtom (till exempel om det finns blåsljud när hjärtat undersöks med stetoskop). Ungefär hälften uppger att de får blåmärken lättare än normalt. Det är därför viktigt att med hjälp av blodprov ta reda på om det finns blödnings- och koagulationsstörningar. Det har visat sig att ungefär en fjärdedel har störningar, som oftast är lindriga. Även om en sådan utredning gjorts utan att visa något avvikande kan personer med osteogenesis imperfecta blöda mer än normalt vid operation. En förklaring kan vara att blodplättarna (trombocyterna) inte fungerar som de ska tillsammans med det onormala kollagenet i blodkärlsväggarna.
Basilär impression/invagination
På grund av att skelettet är mjukt kan en inbuktning av skallbasen uppstå så att övre halsryggraden förskjuts uppåt. Detta kallas basilär invagination, men hur vanligt det är vid osteogenesis imperfecta och hur snabbt det utvecklas är oklart. De tidigaste symtomen är huvudvärk vid hostning och uppåtslående ögondarr (vertikal nystagmus). Andra symtom kan vara yrsel när man rör huvudet, nervsmärtor i ansiktet samt livliga reflexer i armar och ben. Symtomen beror på direkt inklämning av nerver, hinder för ryggvätskans avflöde och/eller försämrad blodförsörjning och har att göra med hur uttalad den basilära impressionen är. Tidsförloppet är oklart, eftersom symtomen kan vara övergående, fortskridande (progressiva) eller akuta och mycket allvarliga (vid olycka).
Tillväxt
Många av spädbarnen och småbarnen har eller får ett huvudomfång som är större än normalt, eftersom det mjuka skelettet inte klarar att hålla emot hjärnans normala tryck. Hos barn med typ III och svårare form av typ IV planar både längdtillväxten och viktökningen av, och om de inte får behandling slutar de ofta att växa ungefär i 8-årsåldern. Även barn med lindrig sjukdom brukar bli något kortare än övriga familjemedlemmar.
Begåvning och funktion
Personer med osteogenesis imperfecta har normal begåvning och oftast en mycket god social förmåga. Även de med svår form och svåra skelettfelställningar som ger omfattande funktionsnedsättningar lever ett påfallande aktivt liv med kamrater, utbildning, arbete och familjebildning.
Övrigt
Många barn med osteogenesis imperfecta svettas lätt trots att de har normal kroppstemperatur. Orsaken till detta är okänd. Oftast blir detta mindre uttalat med åren.
En viss ökad risk finns för malign hypertermireaktion (svårbehandlad hög feber i samband med narkos), men orsaken till detta är okänd.
Lindrig osteogenesis imperfecta
Om en av föräldrarna har sjukdomen bör barnet bedömas av barnläkare. Har en av dem typ I och barnets ögonvitor är vita har barnet inte sjukdomen. Om ögonvitorna är blå bör barnet kontrolleras regelbundet tills sjukdomen kan fastställas eller avskrivas. Kontrollernas utformning och intervaller beror på sjukdomens svårighetsgrad hos föräldern. Onödiga röntgenundersökningar kan undvikas om barnet får träffa en specialist. Ibland kan en specialisttandläkare fastställa diagnosen genom att påvisa dentinogenesis imperfecta.
När ett barn fått flera frakturer efter en förhållandevis lindrig skada uppstår oftast misstanke om sjukdomen. Om inte någon av föräldrarna har osteogenesis imperfecta blir barnmisshandel då en viktig frågeställning, som riskerar att fördröja korrekt diagnos. Blå ögonvitor bör väcka misstanke om sjukdomen, men det är viktigt att känna till att vita ögonvitor inte utesluter diagnosen. Vid typ IV blir ögonvitorna vita efter 2 års ålder.
Svår osteogenesis imperfecta
Om en förälder har sjukdomen i svår form bör fostret under graviditeten kontrolleras på specialistmödravården. Ultraljudsbilden är ofta typisk.
Röntgen
Vid helkroppsröntgen av ett nyfött barn med någon av de svårare formerna syns böjda lår- och underben samt frakturer, både färska och sådana som uppstått under fostertiden. Oftast är det möjligt att särskilja de olika typerna, åtminstone typ II och III. Suturben i skallen, så kallade wormian bones, är vanligt. Det är viktigt att undersöka eventuella kotkompressioner.
Vid svårare form av osteogenesis imperfecta är det ofta möjligt att ställa diagnosen efter röntgenundersökning i kombination med de yttre symtomen. Vid lindrig sjukdom kan röntgenbilden däremot vara helt normal.
Klinisk undersökning
Barnets längd, vikt, huvudomfång och huvudform mäts. Färgen på ögonvitorna kontrolleras, liksom om det finns blåmärken och om lederna är överböjliga. Skelettet undersöks för att se om långa rörben är böjda. Även ryggen kontrolleras, liksom tändernas utseende. ´
Bentäthet
Bentätheten (kalkhalten i skelettet) kan mätas med DEXA (dual energy x-ray absorptiometry). Det bör bara göras om diagnosen är tveksam eller om behandling planeras.
Kollagenanalys
En liten hudbit (hudbiopsi) kan skickas till laboratorium för fibroblastodling och kollagenanalys. Undersökningen kan då visa kollagen med onormal struktur eller minskad mängd kollagen med normal struktur, men ett prov som inte visar på några avvikelser i kollagenet utesluter dock inte sjukdomen.
DNA-baserad diagnostik
DNA-baserad diagnostik är möjlig i de flesta fall. När diagnosen ställts bör familjen erbjudas genetisk information. Vid svår form av sjukdomen går det att påvisa en mutation hos 96 procent, men vid misstanke om lindrig form bara hos 60 procent. När diagnosen ställts bör familjen erbjudas genetisk information.
Om mutationen är känd är DNA-baserad fosterdiagnostik möjlig. Svårare former kan upptäckas vid ultraljudsundersökning av fostret.
När diagnosen osteogenesis imperfecta ställts eller misstänks redan innan barnet fötts rekommenderas förlossning med kejsarsnitt.
Nyfödda barn med svårare form av osteogenesis imperfecta
Det nyfödda barnet måste tas om hand med stor försiktighet. Frakturer fixeras med lätta material som gasbinda, polstringsvadd och polstrad spatel. Barnet kan ligga på en madrass av trögskum eller på en kudde, som i sin tur ligger på ett fastare underlag, som till exempel en bricka. Det gör att barnet kan lyftas utan att få smärta eller ytterligare frakturer. Smärtlindring, till exempel innan barnet ammas, är viktigt.
Redan under första dygnet bör hela kroppen röntgas för att få information om frakturer och kunna ställa diagnos. Om det inte finns specifik kunskap om sjukdomen på hemorten kan OI-teamet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus (se under rubriken Resurser) kopplas in redan i det här skedet.
För att utesluta andra diagnoser som kan kräva behandling bör blodprover för analys av kalkomsättningen tas under de första dagarna.
Familjen bör få kontakt med sjukgymnast som så snart frakturerna börjat läka (oftast efter en till två veckor) kan börja med rörelseträning i lagom varmt vatten i ett handfat eller badbalja. Föräldrarna bör också så snart som möjligt få kontakt med den lokala barn- och ungdomshabiliteringen. I habiliteringsteamen ingår olika yrkesgrupper med kunskap om funktionshinder.
Det är viktigt att föräldrarna och andra i barnets närhet så snart som möjligt får utförlig information om sjukdomen, möjligheter till behandling och det stöd som finns att få. Det kan behöva ske vid flera tillfällen, och tid bör också ägnas åt föräldrarnas frågor och funderingar. Redan i tidigt skede bör de också få praktisk undervisning i hur de kan lyfta, sköta och hantera sitt barn.
Redan när barnet är cirka 2 månader kan barnläkare på hemorten skicka remiss till OI-teamet som tar ställning till behandling med bisfosfonat från 3 månaders ålder (se längre ned under rubriken Behandling).
Det är viktigt att skydda barnens ryggar genom att inte låta dem sitta upp innan motoriken och muskulaturen utvecklats så att de klarar att sitta på egen hand. Det innebär att de inte ska sitta i babysitter utan ligga plant så mycket som möjligt. Däremot ska deras spontana motoriska utveckling inte hindras.
Medicinsk behandling
Det finns ännu inte någon behandling som botar sjukdomen, men mycket forskning pågår. Behandling för att lindra symtomen syftar till att minska antalet frakturer, lindra skelettsmärtor och förbättra den dagliga livssituationen. Nyare behandlingsmetoder har förbättrat prognosen för förmågan att röra och förflytta sig. Det har i sin tur gjort att risken för benbrott och skelettfelställningar har minskat.
Det pågår studier av behandling med tillskott av tillväxthormon, men resultaten är tveksamma. Preliminära resultat tyder på att barnen med typ I kan få ökad tillväxt, men att risken för frakturer ökar vid typ IV.
Behandling med läkemedel som innehåller bisfosfonat
Genom att tillföra bisfosfonater hämmas osteoklasterna, de celler som vid den normala skelettomsättningen bryter ner skelettet. I ett friskt skelett har alla celler bytts ut under en 10-årsperiod. Bisfosfonat minskar bennedbrytningen, som ofta är hög vid osteogenesis imperfecta, och gör att skelettet blir kalkrikare och mindre mjukt.
Barn:Studier av bisfosfonatbehandling visar mycket goda resultat i form av minskade skelettsmärtor, förbättrat allmäntillstånd och minskning av antalet frakturer samt förbättrad bentäthet och minskad benomsättning.
Alla som fått behandling före ett års ålder har fått gångförmåga och ingen har utvecklat skolios. Behandling redan under spädbarnstiden leder till att barnen kan belasta sitt skelett mer och att förmågan att förflytta sig blir bättre. Därigenom får även den sjukgymnastiska behandlingen bättre effekt. Vid lindrig sjukdom kan behandlingen, om den påbörjas senast i förpuberteten, göra att komprimerade kotor växer till. Det finns en internationell samstämmighet (konsensus) om att typ II inte ska behandlas med bisfosfonat.
Behandling av barn med bisfosfonat i tablettform har inte visat lika stora förbättringar i till exempel förflyttningsförmåga som vid intravenös behandling.
Vuxna: Bentätheten ökar vid behandling med bisfosfonattabletter. Flera olika bisfosfonater finns tillgängliga både i tablettform och som intravenöst dropp (kan ges på 15 minuter var tredje till sjätte månad). Andra mediciner som stärker skelettet finns också, som calcitonin nässpray.
Mycket forskning pågår och nya mediciner och andra behandlingsmetoder tillkommer successivt. För att få tillgång till dem bör även vuxna med osteogenesis imperfecta ha kontakt med läkare som har kunskap om benskörhet.
Ortopedi
Frakturerna vid osteogenesis imperfecta medför ofta mindre omfattande mjukdelsskador och felställningar än andra frakturer. Det beror på att skadan som krävs för att ett benbrott ska uppkomma är avsevärt mindre. Tungt gips ska undvikas till förmån för lätta och smidiga, eller gipsskenor. Tiden med gips och den orörlighet som då uppstår ska alltid vara så kort som möjligt. Speciellt gäller detta barn, eftersom de annars riskerar att bli ännu mer bensköra till följd av att skelettet urkalkas. I sin tur kan det leda till fler frakturer, ytterligare tid av orörlighet och risk för kotkompressioner, även hos barn med förhållandevis lindrig sjukdom.
Vid lårbensfraktur är märgspikning den rekommenderade behandlingen, medan sträckbehandling ska undvikas, förutom möjligen i spädbarnsåldern.
Många barn med svårare form av sjukdomen behöver upprätande osteotomier och märgspikning i lårbenen, ofta även i underbenen. För att minska antalet operationstillfällen är det lämpligt att de görs i samband med en fraktur. Om benen är så krokiga att gången påverkas negativt bör upprätande operationer övervägas redan i samband med att barnet börjar stå- och gåträna. Det är viktigt med regelbundna kontroller, så att ortopediska operationer görs vid bästa möjliga tidpunkt med hänsyn både till barnets tillväxt och till självständighetsutvecklingen.
Resultaten av skoliosoperationer vid osteogenesis imperfecta har tidigare varit tveksamma. Vid svårare form av sjukdomen har behandling med korrigerande korsett oftast inte fungerat. Däremot har de barn som fått behandling med bisfosfonater ofta god nytta av korrigerande korsett och skoliosoperation.
Narkos
Vid osteogenesis imperfecta finns en viss ökad risk för överrörlighet i nacken. Vid eventuell narkos och operation ska därför personer med sjukdomen alltid behandlas som om de vore överrörliga. Detta kan även utredas före operationen genom röntgenundersökning av halsryggen.
Det finns också risk för basilär impression (se längre ned under Behandling).
Blödnings- och koagulationsprover bör kontrolleras noga, eftersom det finns risk för blödning. Förebyggande behandling kan ibland vara nödvändig. Malign hypertermireaktion (svårbehandlad hög feber) kan förekomma i samband med narkos.
Eftersom risken för frakturer är stor vid svårare form av sjukdomen är det lämpligt att förälder/anhörig/assistent lyfter personen till operationsbordet.
Ortopedtekniska hjälpmedel
De flesta barn, även de med lindrig sjukdom, behöver hålfotsinlägg (valgusinlägg) både när de står och går för att förbättra och fördela belastningen på foten. Skorna bör vara stadiga och framför allt lätta. Stötupptagande sulor rekommenderas. En del barn översträcker knäna, vilket till viss del kan motverkas med kilsula. De som har uttalad plattfothet kan behöva skenor (ortoser), vilka bör ordineras av läkare som är väl förtrogen med diagnosen. En del ortoser som är bra vid andra diagnoser, är alldeles för tunga för barn med osteogenesis imperfecta. Vid svårare former kan ytterligare individuellt anpassade hjälpmedel, som formgjutna sitsar och stödkorsett, vara till stor nytta.
Basilär impression/invagination
Många med basilär impression får aldrig några symtom och behöver då inte heller någon behandling. Vid basilär impression som ger symtom bör undersökning med magnetkamera (MR) göras. Det kan bli nödvändigt med en neurokirurgisk operation. Symtom kan också tillstöta senare och det bör då finnas en plan för eventuell operation. Behandlingsförsök med halskrage har inte visat sig påverka fortskridandet, men vid uttalad basilär impression kan halskrage övervägas vid till exempel bilåkning på grund av risken för plötsliga huvudrörelser vid inbromsningar.
Hörsel
Hörseltest rekommenderas från 7 års ålder, och därefter vart tredje år. En del behöver hörapparat, och vid uttalad hörselnedsättning eller dövhet kan operation av mellanörat behöva göras. Det kan också bli aktuellt med cochleaimplantat, en hörapparat som är inlagd i hörselsnäckan i innerörat, och består av mikrofon, dator och elektrod.
Tänder
Det är viktigt att barnen tidigt får kontakt med en tandläkare med kunskap om sjukdomen. Vid tecken på att bettet är sänkt på grund av nedslitning av mjölktänderna bör tillfälliga kronor sättas in. I de övre tonåren kan skalfasader och keramiska kronor göras för att dölja missfärgade tänder. Det är viktigt att bettets utveckling kontrolleras regelbundet. Det trånga utrymmet i överkäken gör att tänder ibland behöver dras ut. Behandlingsförsök med tandställning har oftast inte lyckats motverka underbett, men vid uttalade besvär kan det opereras i vuxen ålder.
Graviditet och amning
Gravida kvinnor med osteogenesis imperfecta bör ha kontakt med specialistmödravården. Näringsupptaget under graviditeten bör kontrolleras och extra tillskott av kalk övervägas. Förlossning med kejsarsnitt rekommenderas. Vid mycket lindrig form av sjukdomen är vaginal förlossning möjlig, men tång får inte användas och sugklocka ska användas med försiktighet, eftersom man inte kan veta om också barnet har lindrig form av sjukdomen. Amning bör inte ske mer än under högst 4-6 veckor, eftersom amning under längre tid ger stor risk för att moderns skelett kalkas ur med kotkompressioner som följd. Restriktionerna gäller inte för kvinnor som har en mycket lindrig form av sjukdomen.
Habilitering/rehabilitering
Sjukgymnaster och arbetsterapeuter utreder och bedömer behovet av hjälpmedel för förflyttning, för att få större räckvidd samt i vissa fall som skydd mot frakturer. Behovet av hjälpmedel varierar mycket och har att göra med sjukdomens svårighetsgrad, benägenheten att få frakturer och faktorer i omgivningen. Arbetsterapeuten utreder även behovet av anpassningar i bostaden, skolan och på arbetsplatsen.
Rörelseträning i varm bassäng rekommenderas under hela uppväxten. Träning med sikte på att kunna gå görs i samråd med sjukgymnast med stor kunskap om sjukdomen.
Barn med osteogenesis imperfecta bör röra på sig, eftersom det är bättre att gå och riskera att bryta sig än att sitta stilla och bli mer urkalkad. Eftersom sjukdomens svårighetsgrad är mycket varierande måste stödet och resurserna kring barnet anpassas individuellt. Även barn med svår form av sjukdomen kan gå på dagis, men behöver då personlig assistent. För mellansvåra former rekommenderas resursperson, som till exempel kan hindra barnet från att klättra upp högt och riskera att ramla ner samt se till att det inte blir omkullsprunget av de andra barnen. Vad som är lämpliga fysiska aktiviteter är individuellt, men barnen bör undvika att hoppa ner från höjder. Många barn har fått kotkompressioner när de åkt pulka i puckliga backar eller landat på rumpan nedanför en rutschkana. Skumpande aktiviteter (framför allt i sittande, som att åka motorcross eller rida på travande häst) bör undvikas.
Även som vuxen är det viktigt att hålla sig fysiskt aktiv och träna regelbundet. Man kan behöva kontakt med sjukgymnast. Det är viktigt att undvika sådant som har negativ effekt på skelettet, som rökning, ensidig kost och stillasittande. En sjukgymnast kan ge råd om lämpliga aktiviteter och utforma ett individuellt anpassat program för rörelseträning. Många tonåringar och vuxna får värk i musklerna. Då kan varma bad i ett bubbelbadkar, rörelseträning i vatten och massage vara till nytta.
Yrkesvägledning kan ges av arbetsförmedlingen, som också kan erbjuda möjligheter till arbetsprövning och hjälp till anpassade arbetsplatser.
Övrigt
Enstaka fall av mesenkymal stamcellstransplantation under tidiga barnaåren finns rapporterade. Det innebär transplantation av stamceller som kan utvecklas till kroppens olika stöjdevävnader, som bindväv, brosk och ben. Det är barn med de mest svåra formerna av sjukdomen som genomgått sådan transplantation med viss rapporterad förbättring. Behandlingen är fortfarande under utprövning.
Praktiska tips och råd kan fås från OI-teamet (se under rubriken Resurser) och föräldrarepresentanter inom RBU (se under rubriken Handikapporganisation).
På Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm finns ett specialistteam för barn och ungdomar med osteogenesis imperfecta (OI-teamet). I teamet ingår arbetsterapeut, barnläkare (neurologi och habilitering), barnortoped, barnradiolog, barnsjuksköterska/koordinator, barnsköterska, ortopedingenjör, sjukgymnast och specialisttandläkare. Vid behov konsulteras barnendokrinolog, barnnarkosläkare, dietist, genetiker, kurator, psykolog, ögonläkare och öronläkare. Det finns ett nära samarbete med osteoporosteamet vid Endokrinologkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset/Solna.
Efter varje bedömning av ett barn hos teamet sker en återkoppling till habiliteringspersonal och andra inblandade i hemlandstinget, som därefter kan kontakta teamet vid behov.
Kontaktpersoner i OI-teamet för barn
Astrid Lindgrens Barnsjukhus, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00.
Dagvård Q82/Barnneurologen, tel 08-517 774 78: överläkare Eva Åström, sjuksköterska Annelie Gustafsson.
Dagvård Q62/Barnortopeden, tel 08-517 781 62: överläkare Henrik Wehtje, överläkare Lars Rehnberg.
Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 0000.
Ortopeden: överläkare Jahan Taslimi.
För vuxna i Stockholm
Dr Maria Sääf och Ylva Pernow, sjuksköterska Agneta Eriksson, Endokrinologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset/Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00.
För vuxna i övriga landet
Osteoporosteam vid universitetssjukhusen i Göteborg, Linköping, Malmö-Lund, Umeå och Uppsala.
Inom Ågrenskas familjeverksamhet arrangeras vistelser för barn och ungdomar med funktionshinder och deras familjer. Verksamheten, som är förlagd till Göteborg, vänder sig till familjer i hela landet och uppmärksammar särskilt de behov som barn och ungdomar med ovanliga diagnoser har. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, internetadress www.agrenska.se
RBU (se under rubriken Handikapporganisation) brukar varje år anordna ett sommarläger för hela familjen.
RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, besöksadress S:t Eriksgatan 44, postadress Box 8026, 104 20, Stockholm, tel 08-677 73 00, fax 08-677 73 09, e-post info@riks.rbu.se, internetadress www.rbu.se
Inom RBU finns en eller flera särskilt utsedda representanter för osteogenesis imperfecta. Kontakt förmedlas via RBU. Information om diagnosen finns på RBU:s hemsida www.rbu.se samt i en diagnosfolder om OI som RBU tillhandahåller gratis.
OI-teamet (se under rubriken Resurser) kan förmedla kontakt med andra föräldrar till barn med osteogenesis imperfecta. Även uppgifter om kontaktpersoner i förening för vuxna finns att få via OI-teamet.
De olika patientföreningarna för osteogenesis imperfecta har en samarbetsorganisation, OI-Norden, internetadress www.oi-norden.net
Riksföreningen Osteoporotiker, Karl Johansgatan 100, 414 55 Göteborg, tel 031-12 35 98, e-post osteo@telia.com, internetadress www.osteoporos.org
OI-teamet vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus (se under rubriken Resurser) ordnar föreläsningsdagar för personal som arbetar med barn med sjukdomen.
I samband med Ågrenskas familjeveckor (se under rubriken Kurser) för osteogenesis imperfecta kan även personal och assistenter delta under föreläsningsdagar.
Mycket forskning pågår internationellt och internationella konferenser om OI hålls vart tredje år.
OI-teamet i Stockholm (se under rubriken Resurser) har bland annat en omfattande klinisk studie av intravenös pamidronatbehandling till barn och ungdomar. Hittills har över 60 patienter behandlats i upp till 12,5 års tid.
Teamet samarbetar bland annat med endokrinologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna (fortsatt uppföljning vid överföringen till vuxenvården) och med kvinnokliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge (uppföljning av barn som behandlats med intrauterin stamcellstransplantation). Det finns också ett nationellt samarbete angående benskörhet hos både barn och vuxna.
Även odontologiska studier pågår (tandläkare Barbro Malmgren, OI-teamet/Eastmaninstitutet/Karolinska Institutet).
En rikstäckande studie av uppföljning och tablettbehandling med alendronat (Fosamax) till vuxna med lindrig form av sjukdomen planeras. Studien kommer att utgå från alla universitetssjukhusen i landet.
Informationsfoldern Osteogenesis imperfecta (artikelnr 2007-12-220), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens beställningsservice, 120 88 Stockholm, fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se eller tel 08-779 96 66. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.
OI-teamet (se under rubriken Resurser) har utarbetat ett antal informationsblad, bland annat om tidigt omhändertagande av spädbarn med OI och vad man ska tänka på vid val av kläder och barnvagn.
Artikeln "Tvärfackligt omhändertagande ger bättre vård" ur tidskriften Ortopediskt magasin (nr 3, 1999) finns på internetadress www.ortopedisktmagasin.se/tvarfack.html
Kuurila K, Grénman R, Johansson R, Kaitila I. Hearing loss in children with osteogenesis imperfecta. Eur J Pediatr 2000; 159: 515-519.
Kuurila K, Kaitila I, Grénman R, Johansson R. Hearing loss in Finnish adults with osteogenesis imperfecta. A nationwide survey. Ann Otol Rhinol Laryngeal 2002; 111: 939-946.
Landsmeer-Beker EA, Massa GG, Maaswinkel-Mooy PD, van de Kamp JJ, Papapoulos SE. Treatment of osteogenesis imperfecta with the bisphosphonate olpandronate (dimethylaminohydroxypropylidene bisphosphonate). Eur J Pediatr 1997; 156: 792-794.
Le Blanc K, Götherström C, Ringden O, Hassan M, McMahon R, Horowitz E et al. Fetal mesenchymal stem-cell engraftment in bone after in utero transplantation in a patient with severe osteogenesis imperfecta. Transplantation 2005; 79: 1607-1614.
Malmgren B, Norgren S. Dental aberrations in children and adolescents with osteogenesis imperfecta. Acta Odontol Scand 2002; 60: 65-71.
Malmgren, B., Lindskog, S. Assessment of dysplastic dentin in osteogenesis imperfecta and dentinogenesis imperfecta. Acta Odontol Scand 2003; 61: 72-80.
Sillence DO, Rimoin DL, Danks DM. Clinical variability in osteogenesis imperfecta. Variable expressivity or genetic heterogeneity. Birth Defects 1979; 15: 113-129.
Sillence DO, Senn A, Danks DM. Genetic heterogeneity in osteogenesis imperfecta. J Med Genet 1979; 16: 101-116.
Srivastava T, Alon US. Bisphosphonates: from grandparents to grandchildren. Clin Pediatr (Phila) 1999; 38: 687-702.
Åström E, Söderhäll S. Beneficial effect of long term intravenous bisphosphonate treatment of osteogenesis imperfecta. Arch Dis Child 2002; 86: 356-364.
Åstrom E, Jorulf H, Söderhall S. Intravenous pamidronate treatment to infants with severe osteogenesis imperfecta. Arch Dis Child; 2006 Nov 17 (Epub).
OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man), internetadress www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
sökord: osteogenesis imperfecta
GeneReviews, (University of Washington), www.genetests.org (klicka på GeneReviews, sedan Titles)
sökord: osteogenesis imperfecta
Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.
Den medicinska expert som skrivit underlaget är Eva Åström, överläkare, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Stockholm.
Berörda handikapporganisationer/patientföreningar har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.
En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.
Publiceringsdatum: 2007-07-02
Version: 1.0
För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg tel 031-786 55 90, fax 031-786 55 91,
e-post ovanligadiagnoser@gu.se.
