Narkolepsi

  • Diagnos: Narkolepsi
  • Synonymer: --

Innehåll


Publiceringsdatum: 2014-12-09
Version: 2.0

ICD-10

G47.4

Sjukdom/skada/diagnos

Narkolepsi är en neurologisk sjukdom som orsakas av störningar i regleringen av vakenhet och sömn. Det främsta symtomet är en uttalad sömnighet dagtid och sömnattacker som inte går att förhindra. Även attacker med plötslig kraftlöshet i musklerna och känsla av förlamning (kataplexi) samt hallucinationer och förlamning (sömnparalys) i samband med insomning och uppvaknande förekommer.

Den första beskrivningen av narkolepsi gjordes av den tyske neurologen Carl Friedrich Otto Westphal 1877. Den franske neurologen Jean Baptiste Edouard Gélineau gav några år senare sjukdomen dess namn.

Förekomst

Den exakta förekomsten är inte känd, men i internationell litteratur anges att 27-50 personer per 100 000 invånare har narkolepsi i någon form. Detta skulle motsvara högst 4 500 personer i Sverige. Sjukdomen är lika vanlig hos män som hos kvinnor.

I samband med vaccinationen vid influensapandemin 2009/2010 uppskattades preliminärt att fyra gånger fler personer än förväntat insjuknade i narkolepsi. Senare har det visat sig att det var betydligt fler som insjuknade. Efter Pandemrixvaccinationen har mer än 200 barn och flera unga vuxna insjuknat i narkolepsi

Orsak till sjukdomen/skadan

Narkolepsi är en sjukdom som vanligen uppstår utan någon känd utlösande faktor och kallas då primär narkolepsi. Även sekundär narkolepsi förekommer och är då en följd av något annat sjukdomstillstånd. Det finns också en sällsynt, direkt ärftlig, variant av sjukdomen som benämns familjär narkolepsi.

Personer med primär narkolepsi anses ha en genetiskt betingad risk att utveckla sjukdomen, eftersom mer än 90 procent av dem har en speciell HLA-kombination (DRB1*15:01; DQB1*06:02). HLA, human leucocyte antigen (vävnadstyp), är proteiner på cellernas yta, med viktiga funktioner i immunsystemet. HLA presenterar främmande och kroppsegna ämnen för T-cellerna (en sorts vita blodkroppar), vilket gör det möjligt att starta en försvarsreaktion. Kroppsegna ämnen ska normalt inte utlösa en försvarsreaktion, men den speciella HLA-varianten DRB1*15:01; DQB1*06:02 antas medföra en ökad risk för en autoimmun reaktion, vilket betyder att kroppens immunförsvar riktas mot kroppens egna vävnader. Eftersom mer än 20 procent av befolkningen har denna HLA-variant utan att ha narkolepsi, så behövs ytterligare någon faktor för att utlösa sjukdomen. En sådan faktor kan vara en infektion eller något annat i vår omgivning.

Vid primär narkolepsi finns en brist på hormonet orexin (även kallat hypokretin I) i den del av hjärnan som kallas hypotalamus. Orexin är en signalsubstans som bland annat är viktig för reglering av vakenhet och sömn. Vid primär narkolepsi anser man att orexin eller de orexinproducerande cellerna förstörs på grund av en autoimmun reaktion. Undersökning av hypotalamus från avlidna personer med narkolepsi visar ett starkt minskat antal orexinproducerande celler. Man har också funnit höga halter av autoantikroppar mot orexin i blodet hos personer med narkolepsi.

Efter Pandemrixvaccineringen under säsongen 2009/2010 mot influensa A (H1N1), även kallad svininfluensa eller den nya influensan, konstaterades i bland annat Norden och Frankrike en betydande ökning av antalet barn, tonåringar och vuxna som insjuknat i narkolepsi. Samtliga som insjuknade då hade den speciella HLA-varianten. Denna typ av influensavaccin används inte längre.

Sekundär narkolepsi kan bero på direkt påverkan på hypotalamus, orsakad av en tumör, en skada eller kärlpåverkan med åtföljande syrebrist. Dessutom finns ett antal ärftliga sjukdomar med narkolepsiliknande symtom, till exempel Niemann-Picks sjukdom typ C, Prader-Willis syndrom, dystrofia myotonika, Norries sjukdom, Coffin-Lowrys syndrom samt Möbius syndrom. Särskilda informationsmaterial om Prader-Willis syndrom, dystrofia myotonika, Coffin-Lowrys syndrom och Möbius syndrom finns i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

Ärftlighet

Den speciella HLA-varianten DRB1*15:01; DQB1*06:02 är ärftlig och medför en viss ökad sannolikhet att få narkolepsi. Om en av föräldrarna har denna HLA-variant blir sannolikheten för såväl söner som döttrar att ärva den 50 procent. De flesta med denna HLA-variant är dock friska, och sannolikheten att insjukna i narkolepsi är högst 0,25 procent (1/400).

Symtom

Symtomen på narkolepsi visar sig ofta i tonåren och för det mesta före 30 års ålder. Hos tio procent börjar sjukdomen före tio års ålder. Det främsta symtomet är dagsömnighet och sömnattacker som inte går att förhindra. Plötsliga attacker av muskelsvaghet (kataplexi), hallucinationer, automatiskt beteende och en känsla av förlamning innan man somnar eller vaknar (sömnparalys), liksom uppsplittrad och dålig nattsömn, hör också till sjukdomen. De flesta med sjukdomen har inte alla dessa symtom.

Vid narkolepsi är REM-sömnen påverkad. REM står för ”rapid eye movement” och är den sömnfas som också kallas drömsömn. Normalt är hjärnan aktiv under REM-sömnen, men alla muskler utom de som styr andning och ögonrörelser är förlamade. REM-sömnen föregås av andra sömnstadier som varar en timma eller två, varvid hjärnans aktivitet går ner. Narkolepsi gör att REM-sömnen kan uppträda snabbt, ibland även i vaket tillstånd, i form av plötsliga sömnattacker, förlust av muskelkontroll och hallucinationer.

Personer med narkolepsi upplever en kraftig sömnighet dagtid, med svårkontrollerade sömnattacker, som kan vara mycket besvärande och ibland direkt farliga. Denna överväldigande sömnighet är ofta det första tecknet på sjukdomen. Sömnattackerna inträffar ofta i monotona situationer. Karaktäristiskt för sjukdomen är också att man känner sig utvilad efter mycket kort sömn, bara 10-15 minuter.

Nattsömnen blir försämrad, med minskad djupsömn och många uppvaknanden. Detta kan leda till ytterligare förvärrad dagsömnighet, koncentrationssvårigheter, försämrad inlärningsförmåga, nedstämdhet och beteendeproblem, framför allt hos barn och ungdomar. Viktuppgång, förändrad ämnesomsättning och för tidig pubertet hos barn är andra vanliga symtom. Hos små barn kan narkolepsisymtom visa sig som uttalat lång nattsömn eller att de börjar sova på dagen igen.

Kataplexi finns hos cirka 75 procent och visar sig genom att man plötsligt förlorar kontrollen av en eller flera muskler. Det kan innebära allt från att hakan faller ned och talet blir sluddrigt till att knäna viker sig eller att hela kroppen förlamas. Ofta utlöses kataplexin av starka känslor, vanligen av glädje men också av ilska, rädsla, överraskning eller stress. Kataplexiattackerna är inte alltid affektutlösta, och kan vara långdragna. De visar sig då ofta i ansiktet, genom att munnen hålls öppen och det blir svårt att hålla kvar tungan i munnen.

Automatiskt beteende är relativt vanligt och innebär att man fortsätter att fungera normalt utåt under en sömnattack men själv inte har några minnesupplevelser av vad som har hänt under attacken.

Sömnparalys förekommer hos cirka 25 procent och är en tillfällig oförmåga att prata eller röra sig under några sekunder eller minuter i samband med uppvaknandet och ibland också vid insomningen.

Även hörsel-, syn- och/eller känselhallucinationer kan inträffa i samband med att man somnar eller just har vaknat. Detta kallas hypnagoga respektive hypnopompa hallucinationer och är ett tillstånd mellan vakenhet och sömn som finns hos omkring en tredjedel och kan upplevas som mardrömmar i vakenhet.

Kataplexi finns oftast bara hos personer med narkolepsi, medan sömnparalys och hypnagoga hallucinationer kan förekomma även hos friska personer vid extrem sömnbrist. Dagsömnigheten och kataplexin vid narkolepsi kvarstår hela livet, medan sömnparalysen och hallucinationerna kan försvinna med tiden.

Sjukdomen medför stora sociala problem och begränsningar i det dagliga livet, i skolan och i arbetslivet. Dagsömnigheten gör att man riskerar att somna även i vardagliga situationer, som vid bilkörning, när man är på väg att gå över en gata eller håller på att laga mat. Kataplexiattackerna innebär en risk att falla ihop vid sinnesrörelse, framför allt när man skrattar, men också när man blir överraskad, ledsen eller sexuellt stimulerad. Av de olika delsymtomen vid narkolepsi upplevs kataplexi som mest funktionshindrande. Det är också kataplexin som är mest svårbehandlad.

Diagnostik

Diagnosen ställs utifrån de typiska symtomen med uttalad sömnighet dagtid och attacker av plötslig muskelsvaghet. Det tar ofta lång tid att fastställa diagnosen, eftersom liknande sjukdomstecken kan finnas vid andra, vanligare, tillstånd. Kombinationen av uttalad dagsömnighet och kataplexi anses specifikt för narkolepsi.

Det finns internationella klassifikationskriterier, där minimikriterier är besvärande dagsömnighet och plötslig muskelsvaghet. Oftast, och alltid när kataplexi saknas, görs kompletterande sömnundersökningar med multipel sömnlatenstest (MSLT). Då mäts sömnlatensen, vilket är den tid det tar innan man somnar och dessutom mäts hur länge det dröjer innan man går in i REM-sömn.

För korrekt sömnlatenstest krävs att man sovit minst sex timmar natten före, vilket mäts med hjälp av actigrafi eller polysomnografi (PSG). Vid actigrafi mäts sömn-/vakenhetsgraden under en vecka med hjälp av en sensor på armen, medan polysomnografi registrerar sömnmönster och sömnkvalitet under en hel natts sömn.

Det går att mäta halten av orexin i ryggvätskan (cerebrospinalvätskan). Dessa prover används när diagnosen är svår att ställa med andra metoder.

Den typiska HLA-typen stöder diagnosen men ingår inte i diagnoskriterierna.

För att utesluta sekundär narkolepsi och andra orsaker till symtomen kan undersökningar med datortomografi (CT) och magnetkamera (MR) samt mätning av hjärnans elektriska aktivitet (EEG) och av hjärtats elektriska aktivitet (EKG) samt kompletterande blodprov och analyser av ryggvätskan göras.

Behandling/åtgärder

Det finns ingen botande behandling mot narkolepsi, men symtomen går att lindra med läkemedel. Behandlingen måste alltid anpassas individuellt beroende på symtomen. Man kan också försöka hitta fungerande strategier för att minska besvären med dagtrötthet. Det är viktigt att ha regelbundna sömnvanor och att försöka sova sju-åtta timmar varje natt. För att orka med dagen behövs två-tre korta vilopauser eller tupplurar. Tunga måltider bör undvikas, liksom alkohol. Det är bra att träna regelbundet, men träning på kvällstid bör undvikas.

För att minska symtomen på dagsömnighet används centralstimulerande läkemedel såsom metylfenidat eller modafinil. Klomipramin och serotoninförstärkande läkemedel (SSRI-preparat) används för att förhindra kataplexiattacker.

Natriumoxybat är ett CNS-dämpande medel som minskar dagsömnighet och kataplexier samt förbättrar nattsömnen. Läkemedlet antas bland annat verka genom att förbättra djupsömnen, men den exakta mekanismen är okänd.

Behovet av socialt och psykologiskt stöd är stort och bör tillgodoses. I vissa ovanliga fall kan besvären vara så svåra att det behövs ständigt stöd för att klara vardagen.

För barn med narkolepsi är det viktigt med korrekt information till skolan. Det krävs förståelse från lärare, rektor och klasskamrater för de problem som sjukdomen medför för att det ska fungera bra i klassrummet och med kamraterna. Möjlighet att vid behov och ibland också fortlöpande få prata med en kurator eller psykolog om sina tankar och funderingar är en viktig del av behandlingen. Även syskonen i en familj kan behöva denna samtalskontakt. Den fysiska miljön behöver ibland anpassas, med till exempel god belysning och lämpliga utrymmen för schemalagda vilopauser. Både dietist, fysioterapeut (sjukgymnast) och arbetsterapeut kan vara viktiga resurspersoner.

Inför ett yrkesval kan det vara nödvändigt att tänka på att undvika alltför stillasittande och enformiga arbeten, liksom yrken som är förenade med stora risker. Yrkesvägledning kan bland annat ges av arbetsförmedlingen, som också kan erbjuda möjligheter till arbetsprövning. Det är viktigt med information till arbetsgivare och arbetskamrater om sjukdomen för att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett bra arbetsliv.

Hela familjens behov av psykologiskt och praktiskt stöd bör tillgodoses.

Praktiska tips

Det finns numera appar till mobiltelefonen som kan vara till god hjälp. Kontakt med en arbetsterapeut kan behövas för att få information om vilka som är lämpliga.

Resurser på riks-/regionnivå

Neurologiska barn- och vuxenkliniker på regionsjukhusen.

Resurspersoner

Överläkare Tove Hallböök, verksamhetsområdet för neurologi, neuropsykiatri, barnpsykiatri och habilitering, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00.

Professor Kristina Malmgren, Neuroområdet, Sahlgrenska universitetssjukhuset/Sahlgrenska, 413 45 Göteborg, tel 031-342 10 00.

Överläkare Lars Palm, Sektionen för neuropediatrik, barnmedicinska kliniken, Skånes universitetssjukhus, Malmö, 205 02 Malmö, tel 040-33 10 00.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

Inom Ågrenskas familjeverksamhet arrangeras vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. Verksamheten vänder sig till familjer i hela landet och uppmärksammar särskilt de behov som barn och ungdomar med sällsynta diagnoser har. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.

Intresseorganisationer

Narkolepsiföreningen Sverige, ordförande Margareta Eriksson, tel 072-542 05 50, e-post margareta@narkolepsiforeningen.se, www.narkolepsiforeningen.se.
Föreningen omfattar familjer där barnet fått narkolepsi efter Pandemrixvaccinationen.

Neuroförbundet, S:t Eriksgatan 44 (besöksadress), Box 49084, 100 28 Stockholm, tel 08-677 70 10, fax 08-24 13 15, e-post: info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

Ågrenskas familjevistelser erbjuder utbildningsdagar för personal som arbetar med de barn och ungdomar som deltar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.

Forskning och utveckling (FoU)

Forskning, främst inom det molekylärgenetiska området, sker vid flera olika internationella centrum.

I Sverige pågår Läkemedelsverkets kartläggning av sambandet mellan narkolepsi och vaccinationen mot H1N1-influensan, liksom en populationsbaserad studie från Västra Götaland och Halland med syfte att kartlägga förekomst och samsjuklighet vid narkolepsi hos barn och ungdomar. Det finns också ett nationellt kvalitetsregister för narkolepsi initierat av Läkemedelsverket. Syftet är att över tid kunna följa såväl sjukdomsutveckling som olika behandlingar hos personer med narkolepsi.

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan beställas eller skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Bakgrundsdokumentation till läkemedelsbehandling vid narkolepsi, publicerad på Läkemedelsverkets webbplats 2013.

 Att leva med narkolepsi. Informationsbroschyr utgiven av Neuroförbundet, www.neuroforbundet.se. På samma webbplats finns ytterligare informationsmaterial.

Nedanstående dokumentationer (Nyhetsbrev) från Ågrenska är bearbetade sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelserna på Ågrenska. De går att läsa och ladda ner på www.agrenska.se eller beställa på tel 031-750 91 00 eller e-post agrenska@agrenska.se.

Narkolepsi, familjevistelse (2014), dokumentation nr 461.

Narkolepsi i samband med Pandemrixvaccinationen, vuxenvistelse (2013), dokumentation nr 430.

Litteratur

Alshaikh MK, Gacuan D, George S, Sharif M, Bahammam AS. Long-term follow-up of patients with narcolepsy-cataplexy treated with sodium oxybate (Xyrem). Clin Neuropharmacol 2011; 34: 1-4.

Aran A, Lin L, Nevsimalova S, Plazzi G, Hong SC, Weiner K et al. Elevated anti-streptotococcal antibodies in patients with recent narcolepsy onset. Sleep 2009; 32: 979-983.

Aran A, Einen M, Lin L, Plazzi G, Nishino S, Mignot E. Clinical and therapeutic aspects of childhood narcolepsy-cataplexy: a retrospective study of 51 children. Sleep 2010 1; 33: 1457-1464.

Coelho FM, Pradella-Hallinan M, Predazzoli Neto M, Bittencourt LR, Tufik S. Prevalence of the HLA-DQB1*062 allele in narcolepsy and idiopathic hypersomnia patients seen at a sleep disorder outpatient unit in São Paulo. Rev Bras Psiquiatr 2009; 31:10-14.

Dauvilliers Y, Montplaisir J, Cochen V, Desautels A, Einen M, Lin L et al. Post-H1N1 narcolepsy-cataplexy. Sleep 2010; 33: 1428-1430.

Deloumeau A, Bayard S, Coquerel Q, Déchelotte P, Bole-Feysot C, Carlander B et al. Increased immune complexes of hypocretin autoantibodies in narcolepsy. PLoS One 2010; 5: e13320.

Hallböök T, Szakacs A , Bialek F, Feltelius N, Landtblom A-M, Malmgren K. Narkolepsi i Sverige – Var står vi idag? Läkartidningen 2014; 41: 1770-1773.

Hor H, Kutalik Z, Dauvilliers Y, Valsesia A, Lammers GJ, Donjacour CE et al. Genome-wide association study identifies new HLA class II haplotypes strongly protective against narcolepsy. Nat Genet 2010; 42: 786-789.

Gélineau J. De la narcolepsie. Gaz des Hop (Paris) 1880; 53: 535-637.

Littner MR, Kushida C, Wise M, Davila DG, Morgenthaler T, Lee-Chiong T et al. Practice parameters for clinical use of the multiple sleep latency test and the maintenance of wakefulness test. Sleep 2005; 28: 113-121.

Merino-Andréu M, Martinez-Bermejo A. Narcolepsy with and without cataplexy: an uncommon disabling and unrecognized disease. An Pediatr (Barc) 2009; 71: 524-534.

Morgenthaler TI, Kapur VK, Brown T, Swick TJ, Alessi C, Aurora RN et al. Standards of Practice Committee of the American Academy of Sleep Medicine. Practice parameters for the treatment of narcolepsy and other hypersomnias of central origin. Sleep 2007; 30: 1705-1711.

Nevsimalova S. Narcolepsy in childhood. Sleep Med Rev 2009; 13: 169-180.

Nevsimalova S, Jara C, Prihodova I, Kemlink D, Sonka K, Skibova J. Clinical features of childhood narcolepsy. Can cataplexy be foretold? Eur J Paediatr Neurol 2011; 15: 320-325.

Nishino S, Okuro M. Emerging treatments for narcolepsy and its related disorders. Expert Opin Emerg Drugs 2010; 15: 139-158.

Partinen M, Kornum BR, Plazzi G, Jennum P, Julkunen I, Vaarala O. Narcolepsy as an autoimmune disease: the role of H1N1 infection and vaccination. Lancet neurology 2014;13: 600-613.

Peraita-Adrados R, García-Peñas JJ, Ruiz-Falcó L, Gutiérrez-Solana L, López-Esteban P, Vicario JL et al. Clinical, polysomnographic and laboratory characteristics of narcolepsy-cataplexy in a sample of children and adolescents. Sleep Med 2011; 12: 24-27.

Persson I, Granath F, Askling J, Ludvigsson JF, Olsson T, Feltelius N. Risks of neurological and immune-related diseases, including narcolepsy, after vaccination with Pandemrix: a population- and registry-based cohort study with over 2 years of follow-up. J Intern Med 2014; 275: 172-190.

Stores G, Montgomery P, Wiggs L. The psychosocial problems of children with narcolepsy and those with excessive daytime sleepiness of uncertain origin. Pediatrics 2006; 118: e1116-1123.

Sullivan SS. Narcolepsy in adolescents. Adolesc Med State Art Rev 2010; 21: 542-555.

Szakacs A, Darin N, Hallbook T. Increased childhood incidence of narcolepsy in western Sweden after H1N1 influenza vaccination. Neurology 2013; 80: 1315-1321.

Szakacs A, Hallbook T, Darin N, Wents E. A cross-sectional population-based study of psychiatric comorbidity and cognitive profile in children and adolescents with narcolepsy in western Sweden. Sleep 2014. In Press.

Westphal C. Eigenthumlich mit einschlafen verbundene Anfalle. Arch Psychiatr Nervenkr 1877; 7: 631-635.

Wise MS, Arand DL, Auger RR, Brooks SN, Watson NF; American Academy of Sleep Medicine. Treatment of narcolepsy and other hypersomnias of central origin. Sleep 2007; 30: 1712-1727.

Zarocostas J. WHO backs further probes into possible link between H1N1 vaccine and narcolepsy in children. BMJ 2011; 342: d909. doi: 10.1136/bmj.d909.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: narcolepsy 1, NRCLP1, cataplexy, included

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net 
Sökord: narcolepsy-cataplexy

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinska experter som skrivit det ursprungliga underlaget är överläkare Tove Hallböök, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg, och överläkare Lars Palm, Skånes universitetssjukhus i Malmö.

Revideringen har gjorts av överläkare Tove Hallböök, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg. Även professor Kristina Malmgren, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, har medverkat.

Berörd intresseförening har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2014-12-09
Version: 2.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, telefon: 031-786 55 90, fax: 031-786 55 91, e-post: ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.