/
/

Myotonia congenita

  • Diagnos: Myotonia congenita
  • Synonymer: Thomsens sjukdom, Beckers myotoni

Innehåll


Publiceringsdatum: 2014-03-25
Version: 4.0

ICD10

G71.1

Sjukdom/skada/diagnos

Myotonia congenita betyder medfödd (congenital) muskelstelhet (myotoni). Sjukdomen yttrar sig som attacker av muskelstelhet vid muskelansträngning efter vila. Ibland förekommer en övergående svaghet i samband med stelheten. Det finns två former av myotonia congenita, Thomsens sjukdom och Beckers myotoni.

Sjukdomen beskrevs första gången 1876 av den danske läkaren Julius Thomsen, som själv hade sjukdomen, liksom ett tjugotal av hans släktingar i flera generationer. Den tyske läkaren Peter Emil Becker beskrev 1971 en variant med annan ärftlighet och ofta något svårare symtom.

Förekomst

I internationell medicinsk litteratur anges att myotonia congenita förekommer hos cirka 6 personer per 100 000 invånare. Det innebär att det finns 500 - 600 personer med sjukdomen i Sverige. Många av dem har ännu inte fått rätt diagnos. Beckers myotoni är ungefär dubbelt så vanlig som Thomsens sjukdom.

Orsak till sjukdomen/skadan

Båda varianterna av myotonia congenita orsakas av en förändring (mutation) i arvsanlaget (genen) CLCN1 som styr bildningen av (kodar för) ett av de proteiner som ingår i muskelns kloridkanal (ClC-1). Genen är lokaliserad till kromosom 7 (7q35). Kloridkanalen kan beskrivas som en por bestående av två lika subenheter i muskelfiberns membran, vilka normalt öppnas och släpper in kloridjoner efter en muskelsammandragning. Att det snabbt strömmar in kloridjoner genom denna por är nödvändigt för att återställa och upprätthålla den elektriska spänningsskillnaden mellan cellens ut- och insida. Är kloridkanalens funktion nedsatt förhindras muskeln att slappna av, vilket leder till muskelstelhet. Fler än 100 mutationer är beskrivna i CLCN1-genen, och olika mutationer leder till myotonia congenita med olika nedärvning och med olika svårighetsgrad.

Ärftlighet

Thomsens sjukdom ärvs genom autosomal dominant nedärvning och Beckers myotoni genom autosomal recessiv nedärvning.

Autosomal dominant nedärvning innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en muterad gen, blir risken för såväl söner som döttrar att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Figur: Autosomal dominant nedärvning

Vid autosomal recessiv nedärvning är båda föräldrarna friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte är bärare av den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen, och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den muterade genen.

Symtom

Symtomen visar sig vanligen vid båda formerna före 15 års ålder och vid Thomsens sjukdom som regel tidigt i barndomen. Det förekommer även att symtomen inte visar sig förrän i 30-årsåldern. Det mest framträdande symtomet är muskelstelhet som utlöses av muskelarbete direkt efter vila. All viljemässigt styrd muskulatur kan bli stel, även de muskler som styr ögonens rörelser, ansiktsmusklerna och tungan. Stelheten minskar om man fortsätter muskelarbetet. Detta fenomen brukar kallas ”warming up”. Hos många kan muskelstelheten vara förenad med en svaghet i musklerna som efter en kort tid försvinner. Plötsliga höga ljud och andra överraskningsmoment kan utlösa en utbredd muskelstelhet och svaghet, ibland så uttalad att man faller ihop. Kyla, stress, fasta och trötthet kan också utlösa eller förvärra stelheten. Muskelstyrkan är vanligtvis normal mellan attackerna, även om det hos några kan förekomma en lindrig bestående svaghet i nacken, underarmarna och händerna. Stelheten gör att musklerna tränas också i vila och därmed blir större, speciellt tydligt på skinkorna, låren och vaderna. Muskelsmärtor är vanligt. Thomsens sjukdom och Beckers myotoni skiljer sig åt något.

Thomsens sjukdom visar sig tidigt (1-2-årsåldern) och förvärras inte med åren. Stelheten omfattar alla muskler, också dem i ansiktet, tungan och svalget. Graden av muskelstelhet varierar, även inom samma familj, och en del som har mutationen kan förbli symtomfria hela livet.

Beckers myotoni debuterar senare (5-15-årsåldern) men medför svårare muskelstelhet, som förvärras något upp till cirka 30 års ålder för att sedan förbli oförändrad eller minska. Stelheten är mest uttalad i benen och kan med åren spridas till armarna och ansiktet. Till skillnad från Thomsens sjukdom finns det ofta en lätt muskelförtvining i armarna.

Muskelstelheten kan öka vid behandling med vissa läkemedel, till exempel vissa astmamediciner (betaagonister), vissa hjärt- och blodtrycksmediciner (betablockerare), vätskedrivande mediciner och muskelavslappande läkemedel som ibland används i samband med operationer.

Av okänd anledning får män med sjukdomen oftast svårare symtom än kvinnor. Stora variationer i sjukdomens svårighetsgrad är vanligt inom samma familj. Kvinnor med sjukdomen får vanligtvis en tillfällig försämring av muskelstelheten i samband med graviditet. Också vid nedsatt ämnesomsättning (hypotyreos) förvärras muskelstelheten.

Diagnostik

Diagnosen ställs utifrån de typiska symtomen och genom att påvisa muskelstelhet vid arbete efter vila. Den muskelstelhet som följer en muskelsammandragning (myoton muskelsammandragning) kan ofta påvisas genom att lätt slå på en muskel med en reflexhammare.

Elektrisk undersökning av muskulaturen (EMG, elektromyografi) visar en typisk bild med muskelstelhet utan tecken på annan muskelsjukdom. Med speciella tester där man elektriskt stimulerar en nerv och mäter muskelsvaret (dekrementtest eller exercise-test) kan typiska förändringar ofta påvisas.

Ofta tas ett prov på muskelvävnaden för mikroskopisk analys (muskelbiopsi). Muskelbiopsin brukar vara normal eller visar mindre avvikelser.

Analys av muskelenzymet kreatinkinas (CK) kan ibland påvisa något höga nivåer (2-4 ggr normalvärdet).

DNA-analys kan bekräfta diagnosen hos mer än 95 procent. I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, är möjlig om mutationen i familjen är känd

Behandling/åtgärder

Ännu finns ingen botande behandling för sjukdomen. Det är viktigt att lära sig hur stelheten utlöses. Att eftersträva en jämn lunk utan långa vilopauser underlättar vid fysiskt arbete, liksom att undvika långvarig fasta. Eftersom stelheten minskar vid upprepad ansträngning kan man förbereda sig för kraftfullt arbete genom försiktig uppvärmning. De flesta lär sig med tiden hur man ska minska effekterna av muskelstelheten, till exempel genom att undvika nedkylning. Eftersom stress kan framkalla symtomen är det viktigt att försöka undvika stressrelaterade situationer. Kontakt med en sjukgymnast behövs för råd om och förhållningssätt till fysisk aktivitet.

Vissa läkemedel kan minska muskelstelheten och används därför av många med sjukdomen, antingen kontinuerligt eller under perioder. Bäst effekt har mexilitene, som dock endast kan fås efter licensansökan hos Läkemedelsverket.

Vid narkos kan vissa läkemedel som används för muskelavslappning (depolariserande muskelrelaxantia, till exempel suxametonium) utlösa kraftig muskelstelhet och försvåra andningen. Därför är det viktigt att informera narkosläkaren om sjukdomen i god tid före ett kirurgiskt ingrepp.

Andra läkemedel som om möjligt ska undvikas är adrenalin, betaadrenerga agonister, propanolol och kolchicin eftersom dessa kan förvärra muskelstelheten.

Under uppväxtåren behöver barn med sjukdomen kontakt med en barnneurolog. Habiliteringsinsatser finns också att få för de barn som behöver och planeras då utifrån de behov som finns och i samverkan med personer i barnets närhet. I ett habiliteringsteam ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Insatserna sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. Information om samhällets stöd samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i ges också.

Det är viktigt att tillgodose behovet av psykologiskt stöd till personer med sjukdomen och deras anhöriga. Barnen och ungdomarna bör erbjudas återkommande stöd utifrån ålder och mognad samt fortlöpande i vuxen ålder.

Kunskap om sjukdomen underlättar när man ska ta ställning till olika utbildningar och vilka idrottsaktiviteter som är lämpliga. Inför yrkesval bör man tänka på att undvika arbeten som medför stor fysisk ansträngning, framför allt utomhus vid kall väderlek. Vid funktionsnedsättning som medför begränsad arbetsförmåga kan man vända sig till arbetsförmedlingen för vägledning.

I vuxen ålder bör man ha kontakt med en neurolog.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Barn- och vuxenneurologer vid läns- och regionsjukhus kan fastställa diagnosen. Speciella enheter för neuromuskulär diagnostik finns vid universitetssjukhusen i Göteborg, Linköping, Örebro och Stockholm.

Resurspersoner

Docent Christopher Lindberg, Neuromuskulärt Centrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska, 413 45 Göteborg, tel 031-342 10 00, e-post christopher.lindberg@vgregion.se.

Överläkare Björn Lindvall, Muskelcentrum, Universitetssjukhuset, 701 85 Örebro, tel 019-602 10 00, e-post bjorn.lindvall@orebroll.se.

Docent Göran Solders, neurologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00, e-post goran.solders@karolinska.se.

Professor Mar Tulinius, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

--

Intresseorganisationer

Neuroförbundet, S:t Eriksgatan 44 (besöksadress), Box 49084, 100 28 Stockholm, tel 08-677 70 10, fax 08-24 13 15, e-post info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

--

Forskning och utveckling (FoU)

--

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan beställas eller skrivas ut (se under ”Mer hos oss” i högerspalten).

Litteratur

Becker PE. Genetic approaches to the nosology of muscle disease. Myotonias and similar disorders. Birth defects, original article series 1971; 7: 52-62.

Colding-Jorgensen E. Phenotypic variability in myotonia congenita. Muscle Nerve 2005; 32: 19-34.

Colding-Jorgensen E, Duno M, Schwartz M, Vissing J. Decrement of compound muscle action potential is related to mutation type in myotonia congenita. Muscle Nerve 2003; 27: 449–455.

Conravey A, Santana-Gould L. Myotonia congenita and myotonic dystrophy: surveillance and management. Curr Treat Options Neurol 2010; 12: 16–28.

Duno M, Coling-Jorgensen E, Grunnet M, Jespesen T, Vissing J, Schwartz M. Difference in allelic expression of the CLCN1 gene and the possible influenze on the myotonia congenita phenotype. Eur J Hum Genet 2004; 12: 738-743.

Farbu E, Softeland E, Bindoff LA. Anaesthetic complications associated with myotonia congenita: case study and comparison with other myotonic disorders. Acta Anaesthesiol Scand 2003; 47: 630-634.

Hakulinen E. Led själv av en form av myotoni (Mannen bakom syndromet: Julius Thomsen). Läkartidningen 1994; 91: 3178-3180.

Horga A, Raja Rayan DL, Matthews E, Sud R, Fialho D, Durran SC et al. Prevalence study of genetically defined skeletal muscle channelopathies in England. Neurology 2013; 80:1472-1475.

Jurkat-Rott K, Lerche H, Weber Y, Lehmann-Horn F. Hereditary channelopathies in neurology. Adv Exp Med Biol 2010; 686: 305-334.

Koty PP, Pegoraro E, Hobson G, Marks HG, Turel A, Flagler D et al. Myotonia and the muscle chloride channel: Dominant mutations show variable penetrance and founder effect. Neurology 1996; 47: 963-968.

Lacomis D, Gonzales JT, Giuliani MJ. Fluctuating clinical myotonia and weakness from Thomsen’s disease occurring only during pregnancies. Clin Neurol Neurosurg 1999; 101: 133-136.

Lehmann-Horn F, Jurkat-Rott K, Rüdel R; Ulm Muscle Centre.
Diagnostics and therapy of muscle channelopathies—Guidelines of the Ulm Muscle Centre. Acta Myol 2008; 27: 98-113.

Lossin C, George AL Jr. Myotonia congenita. Adv Genet 2008; 63: 25-55.

Modoni A, D’Amico A, Dallapiccola B, Mereu ML, Merlini L, Pagliarani S et al. Low-Rate Repetitive Nerve Stimulation Protocol in an Italian Cohort of Patients Affected by Recessive Myotonia Congenita. J Clin Neurophysiol 2011; 28: 39–44.

Sun C, Tranebjaerg L, Torbergsen T, Holmgren G, Van Ghelue M. Spectrum of CLCN1 mutations in patients with myotonia congenita in Northern Scandinavia. Eur J Hum Genet 2001; 12: 903-909.

Tan SV, Matthews E, Barber M, Burge JA, Rajakulendran S, Fialho D et al. Refined exercise testing can aid DNA-based diagnosis in muscle channelopathies. Ann Neurol 2011; 69: 328–340.

Tang CY, Chen TY. Physiology and pathophysiology of CLC-1: mechanisms of a chloride channel disease, myotonia. J Biomed Biotechnol. 2011; 2011:685328. doi: 10.1155/2011/685328.

Thomsen J. Tonische Krämpfe in willkürlich beweglichen Muskeln in Folge von ererbter psychischer Disposition. (Ataxia muscularis?). Archiv für Psychiatrie und Nervenkrankenheiten 1876; 6: 702-718.

Trip J, Drost G, van Engelen BG, Faber CG. Drug treatment for myotonia. Cochrane Database Syst Rev 2006; (1): CD004762.

Varkey B, Varkey L. Muscle hypertrophy in myotonia congenita. J Neurol Neurosurg Psychiatry 2003; 74: 338.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man).
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: myotonia congenita, thomsen disease, becker myotonia

GeneReviews (University of Washington)
www.genetests.org (klicka på GeneReviews)
Sökord: myotonia congenita

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit och reviderat underlaget är docent Göran Solders, Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2014-03-25
Version: 4.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.