/
/

Multipel epifyseal dysplasi

  • Diagnos: Multipel epifyseal dysplasi
  • Synonymer: MED

Innehåll


Publiceringsdatum: 2010-11-23
Version: 3.1

ICD-10

Q78.8

Sjukdom/skada/diagnos

Multipel epifyseal dysplasi (MED) är en ärftlig, medfödd skelettsjukdom som kännetecknas av tillväxtstörning i rörbenens tillväxtzoner (epifyser), kortväxthet och fortskridande (progressiv) nedbrytning av leder och tillhörande skelettdelar (osteoartros). Den ingår i sjukdomsgruppen osteokondrodysplasier (osteo = skelettben, kondro = brosk, dysplasi = störning av utvecklingen). En relativt lindrig form av sjukdomen beskrevs första gången 1937 av den svenske röntgenläkaren Seved Ribbing, medan en svårare form beskrevs 1959 av en annan svensk röntgenläkare, Per Ödman.

Vid skelettdysplasier utvecklas felställningar i skelettet som ökar när man växer och blir tyngre. En del påverkar hela skelettet, medan andra huvudsakligen omfattar vissa delar, som ändarna av rörbenen eller tillväxtzonerna (metafyserna). Den sjukliga förändringen kan omfatta ben, brosk eller stödjevävnad. Det är vanligt att personer med skelettdysplasier är kortväxta.

Fler än 200 olika ärftligt betingade skelettdysplasier är kända. I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser finns även informationsmaterial om andra skelettdysplasier, som akondroplasi, diastrofisk dysplasi, medfödd spondyloepifyseal dysplasi, multipel epifyseal dysplasi, pseudoakondroplasi samt spondyloepifyseal dysplasi med sen debut. Skelettdysplasier utgör en komplicerad grupp av tillstånd både diagnostiskt och behandlingsmässigt. För personer med skelettdysplasi är det viktigt att få korrekt diagnos med tanke på prognos, behandling och ärftlighetsinformation.

Förekomst

Multipel epifyseal dysplasi förekommer hos cirka 5 på 100 000. I Sverige känner man till ungefär 150 personer med sjukdomen, men det finns sannolikt fler som inte diagnostiserats.

Orsak till sjukdomen/skadan

Sjukdomen beror på en förändring (mutation) i något av de arvsanlag (gener) som är viktiga för att den substans som finns mellan broskcellerna (broskvävnadens intercellularsubstans) ska bildas och fungera normalt. Mutationen gör att utvecklingen av ledbrosk och underliggande ben blir bristfällig, vilket i sin tur leder till att ledbrosket bryts ned och intilliggande ben förtjockas (artros).

De dominant nedärvda formerna (se under rubriken Ärftlighet) orsakas av mutationer i fem olika gener. Den vanligaste (cirka 80 procent) är COMP, som styr bildningen av (kodar för) proteinet cartilage oligomeric matrix och är belägen på kromosom 19 (19p13.1). De övriga är COL9A1, COL9A2, COL9A3 som styr bildningen av proteinet kollagen 9, belägna på kromosom 6 (6q13), 1 (1p32.2-33) och 20 (20q13.3), samt MATN3 som kodar för proteinet matrilin-3 och är belägen på kromosom 2 (2p23-24). Den mer sällsynta recessiva formen av sjukdomen orsakas av mutationer i genen SLC26A2 (DTDST), belägen på kromosom 5 (5q32-33.1).

Ärftlighet

Multipel epifyseal dysplasi ärvs vanligtvis autosomalt dominant. Detta innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen (arvsanlag) och en muterad gen (förändrat arvsanlag), blir risken för såväl söner som döttrar att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Figur: Autosomal dominant nedärvning

Det finns också en mer sällsynt form av sjukdomen där ärftlighetsgången är autosomal recessiv. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen (förändrat arvsanlag). Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte är bärare av den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen, och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den muterade genen.

Symtom

Det är vanligt att personer med sjukdomen får ledbesvär redan under småbarnsåren, vilket kan visa sig i form av smärta i höfter och knän, speciellt efter fysiska aktiviteter. Det kan också vara svårt att resa sig från sittande, böja i knälederna samt att gå längre sträckor. Besvären brukar förvärras med åren. Det är också vanligt att personer med sjukdomen är något kortväxta och har små händer och fötter.

Vid den recessiva formen av sjukdomen kan barnen, förutom ledsmärtor, ha felställningar av fötterna (klumpfot) och av händerna.

Sjukdomens förlopp och svårighetsgrad varierar mycket mellan olika familjer men även mellan personer inom samma familj. I 30-årsåldern kan det finnas tydliga artrosförändringar i lederna som ger stelhet, smärta och minskad ledrörlighet. Framför allt drabbas knälederna, som kan låsa sig och ge smärta. Med åren påverkas allt fler leder, framför allt höftlederna, fotlederna, axlarna samt hand- och fingerlederna. Ofta ger förslitningarna i sin tur nedsatt muskelfunktion, muskelförtvining (atrofi), benskörhet (osteoporos) och muskeltrötthet. Ryggraden påverkas oftast inte förrän i medelåldern, då den ofta blir sned (skolios).

I familjer med sjukdomen är det vanligt att kvinnorna har en svårare form än männen. De flesta kvinnor med sjukdomen som är 35 år eller äldre har haft symtom som föranlett artroskopi eller ledoperationer (artroplastik). Artroskopi är en ortopedisk titthålskirurgi som används för att se in i och undersöka leder eller för att kirurgiskt behandla skador i leden.

Diagnostik

Diagnosen ställs genom sjukdoms- och familjehistora samt röntgenundersökning av skelettet. Hos drygt hälften av barnen med den recessiva formen av sjukdomen visar röntgenundersökningen dubbla knäskålar, vilket är karaktäristiskt för denna sjukdomsform.

Med magnetkameraundersökning (MR) är det möjligt att hitta och mäta ledskadan vid artros innan den syns med vanlig röntgenundersökning. DNA-baserad diagnostik kan bekräfta diagnosen i över 80 procent av familjerna. Om mutationen är känd blir fosterdiagnostik och oftast även embryodiagnostik möjlig.

När diagnosen ställts bör familjen erbjudas genetisk information.

Behandling/åtgärder

Det finns ännu ingen behandling som botar sjukdomen, men mycket kan göras för att lindra symtom, motverka felställningar och andra komplikationer samt kompensera för funktionsnedsättningar. Värken kan dämpas med smärtlindrande läkemedel.

Familjer som har barn med multipel epifyseal dysplasi behöver tidigt få kontakt med en barnortoped samt med ett habiliteringsteam. I teamet ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Insatserna sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. Information om samhällets stöd samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i ges också.

Det är viktigt att undvika övervikt, eftersom den leder till skadlig belastning av lederna. Simning och vattengymnastik är bra och skonsamma sätt att motionera.

De olika behandlingsinsatserna behöver samordnas för att bästa möjliga resultat ska kunna uppnås. Olika ortopediska operationer kan behöva göras för att begränsa nedbrytningen av lederna och bevara rörligheten. Ibland är det nödvändigt att ersätta en skadad led, som höftleden, med en protes.

Vuxna med sjukdomen behöver fortsatt kontakt med ortoped, arbetsterapeut och sjukgymnast samt ibland också med vuxenhabiliteringen. Det kan vara svårt att förflytta sig, och en del kan behöva rullstol. För att skona händerna, som annars utsätts för överansträngning och förslitning, kan man till exempel behöva en elektrisk rullstol. Ortopediska specialskor kan också vara till god hjälp.

Undervisning om hur man gör för att avlasta sina leder och förebygga förslitningar (ledskyddsundervisning) kan fås av arbetsterapeut och sjukgymnast. Vid graviditet kan kvinnor med sjukdomen behöva kontakt med specialistmödravården.

Yrkesvägledning kan ibland behövas, liksom anpassningar av arbetsmiljön. Information och stöd kan fås från arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Diagnostik sker vid regionsjukhusens barn- och ungdomskliniker.

Centrum för sällsynta diagnoser, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 11 34, e-post sallsyntadiagnoser@akademiska.se, www.akademiska.se/sallsynta.

Skelettdysplasiteamet vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus har stor erfarenhet av den medicinska uppföljningen av barn och unga vuxna med skelettdysplasier. Teamet består av representanter från specialiteterna andningsfysiologi, neurokirurgi, neuroradiologi, skelettradiologi, barnortopedi, neuropediatrik, barnendokrinologi, sjukgymnastik, uroterapi och klinisk genetik. Kontaktpersoner är forskningssköterska Lo Neumeyer, tel 08-517 775 81 och överläkare Lars Hagenäs, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00.

Resurspersoner

Professor emeritus Karl-Henrik Gustavson, Rudbecklaboratoriet, Akademiska sjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-471 48 51.

Professor Nils Dalén, ortopediska kliniken, Danderyds sjukhus AB, 182 88 Stockholm, tel 08-655 50 00.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

--

Intresseorganisationer

RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, besöksadress S:t Eriksgatan 44, postadress Box 8026, 104 20 Stockholm, tel 08-677 73 00, fax 08-677 73 09, e-post info@riks.rbu.se, www.rbu.se

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

--

Forskning och utveckling (FoU)

Vid avdelningen för klinisk genetik, Akademiska barnsjukhuset i Uppsala, bedrivs DNA-baserad forskning om multipel epifyseal dysplasi.

Informationsmaterial

Informationsfoldern Multipel epifyseal dysplasi (artikelnr 2010-5-36), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens publikationsservice, 106 30 Stockholm, fax 035-19 75 29, e-post publikationsservice@socialstyrelsen.se eller tel 075-247 38 80. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.

Litteratur

Ballhausen D, Bonafe L, Terhal P, Unger SL, Bellus G, Classen M et al. Recessive multiple epiphyseal dysplasia (rMED): phenotype delineation in eighteen homozygotes for DTDST mutation R279W. J Med Genet 2003; 40: 65-71.

Briggs MD, Chapman KL. Pseudoachondroplasia and multiple epiphyseal dysplasia. Mutation review, molecular interactions and genotype to phenotype correlations. Hum Mutat 2002; 19: 465-478.

Dahlqvist J, Örlén H, Matsson H, Dahl N, Lönnerholm T, Gustavson K-H. Multiple epiphyseal dysplasia. Acta Orthop 2009; 80: 711-715.

Fairbank T. Dysplasia epiphysialis multiplex. Br J of Surg 1947; 34: 225-232.

Itoh T, Shirahama S, Nakashima E, Maeda K, Haga N, Kitoh H et al. Comprehensive screening of multiple epiphyseal dysplasia mutations in Japanese population. Am J Med Genet A 2006; 140: 1280-1284.

Jakkula E, Makitie O, Czarny-Ratacjzak M, Jackson GC, Damignani R, Susic M et al. Mutations in the known genes are not the major cause of MED. J Med Genet 2003; 40: 65-71.

Jakkula E, Makitie O, Czarny-Ratacjak M, Jackson GC, Damignani R, Susic M et al. Mutations in the known genes are not the major cause of MED; distinctive phenotypic entities among patients with no identified mutations. Europ J Hum Genet 2005; 13: 292-301.

Lachman RS, Krakow D, Cohn D, Rimoin DL. MED, COMP, multilayered and NEIN: an overview of multiple epiphyseal dysplasia. Pediatr Radiol 2005; 35:116-123.

Lohmander S. Många vägar leder till artros. Kunskapen om riskfaktorer och sjukdomsmekanismer ökar snabbt. Läkartidningen 2002; 99: 4480-4483.

Lohmander S. Forskning, framsteg och kontroverser kring artros. Läkartidningen 2002; 99: 4720-4722.

Loughlin J. Genetic epidemiology of primary osteoarthritis. Curr Opin Rheumatol 2001; 13: 111-116.

Petersson I. Läkemedel komplement till annan smärtlindring vid artros. Läkartidningen 2002; 99: 4647-4650.

Ribbing S. Stüdien über hereditäre, multiple Epiphysenstörungen. Acta Radiol 1937; Suppl. 34: 7-107.

Ryd L. Utmärkta resultat efter artroskirurgi. Artroplastik och osteotomi ger både smärtfrihet och god ledfunktion. Läkartidningen 2002; 99: 4651-4653.

Unger S, Hecht JT. Pseudoachondroplasia and multiple epiphyseal dysplasia: new etiologic development. Am J Med Genet 2001; 106: 244-250.

Zankl A, Jackson GC, Crettol LM, Taylor J, Elles R, Mortier GR et al. Preselection of cases through expert clinical and radiological review significantly increases mutation detection rate in multiple epiphyseal dysplasia. Eur J Hum Genet 2007; 15: 150-154.

Ödman P. Hereditary enchondral dysostosis: twelve cases in three generations mainly with peripheral location. Acta Radiol 1959; 52: 97-113.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance inMan)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: epiphyseal dysplasia

GeneReviews (University of Washington)
www.genetests.org (klicka på GeneReviews, sedan Titles)
Sökord: multiple epiphyseal dysplasia, dominant och multiple epiphyseal dysplasia, recessive

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är professor emeritus Karl-Henrik Gustavson, Rudbecklaboratoriet, Akademiska sjukhuset, Uppsala.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2010-11-23
Version: 3.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.