/
/

Mowat-Wilsons syndrom

  • Diagnos: Mowat-Wilsons syndrom
  • Synonymer: --

Innehåll


Publiceringsdatum: 2013-01-22
Version: 1.1

ICD-10

Q43.1

Sjukdom/skada/diagnos

Mowat-Wilsons syndrom påverkar många av kroppens organ, och de främsta kännetecknen är medelsvår till svår utvecklingsstörning, speciella ansiktsdrag, litet huvud (mikrocefali), svår förstoppning och epilepsi.

Syndromet beskrevs i detalj första gången 1998 av de australiska genetikerna David Mowat och Meredith Wilson, men kombinationen av de typiska symtomen var då känd sedan ett par decennier. Den genetiska orsaken till sjukdomen upptäcktes år 2001.

Förekomst

Det är inte känt hur många i Sverige som har Mowat-Wilsons syndrom. Internationellt uppskattas att syndromet finns hos högst 2 personer per 100 000 invånare. Sjukdomen är troligen underdiagnostiserad, särskilt bland personer med syndromet som inte har svår förstoppning.

Orsak till sjukdomen/skadan

Syndromet orsakas av en förändring (mutation) i ett arvsanlag på långa armen av kromosom 2 (2q22). Genen betecknas ZEB2 och styr bildningen av (kodar för) ett zinkfingerprotein (zinc finger E-box-binding homeobox 2-protein eller ZEB2-protein). Zinkfingerproteiner fungerar som transkriptionsfaktorer, vilket betyder att de är nödvändiga för att informationen i en gens DNA ska överföras (transkriberas) till RNA. ZEB2 är inblandat i utvecklingen av de vävnader som bildar nervsystemet, matsmältningskanalen, ansiktsdragen och flera andra organ. När proteinet saknas eller finns i mindre mängd uppstår de olika symtomen vid Mowat-Wilsons syndrom.

ZEB2 är den hittills enda kända sjukdomsorsakande genen vid Mowat-Wilsons syndrom.

Ärftlighet

Mowat-Wilsons syndrom nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen (arvsanlag) och en muterad gen (förändrat arvsanlag), blir risken för såväl söner som döttrar att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Figure: Autosomal dominant nedärvning

Vanligtvis uppstår syndromet sporadiskt som en nymutation (en förändring av arvsanlagen uppträder för första gången hos personen själv och är inte nedärvd från någon av föräldrarna). Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir ärftlig, och som vuxen riskerar hon/han att föra den muterade genen vidare till hälften av sina barn. Det är dock inte känt om någon med Mowat-Wilsons syndrom har fått barn.

Föräldrar till ett barn med en nymutation har en mycket liten ökad risk att på nytt få ett barn med sjukdomen. Det går ändå inte att helt utesluta förekomst av germinal mosaicism, det vill säga att en andel av könscellerna hos någon av föräldrarna har mutationen. Upprepningsrisken är då förhöjd.

Symtom

Varje person med Mowat-Wilsons syndrom har en unik symtombild. Vid syndromet kan det förekomma utvecklingsstörning, låg muskelspänning (muskeltonus), speciella ansiktsdrag, förstoppning, tarmsjukdomen Hirschsprungs sjukdom, epilepsi, kortväxthet, litet huvudomfång (mikrocefali) samt missbildningar av hjärta, hjärna, genitalier, urinvägar och ögon.

Barn med syndromet har ofta normal födelsevikt och längd. Muskelslapphet är vanligt.

Mikrocefali förekommer hos mer än 80 procent och kan vara medfödd eller uppträda senare. Ansiktet kan vara fyrkantigt med triangulär haka, bred näsrygg, rund nästipp och ett framträdande område mellan näsborrarna (columella). Ögonen är stora, djupt liggande och sitter brett isär (hypertelorism). Munnen hålls ofta öppen. Ett specifikt kännetecken utgörs av örsnibbarna som är lite upplyfta med en central inbuktning. Öronen kan vara stora och bakåtroterade.

De för syndromet typiska ansiktsdragen är till en början inte så tydliga, men med stigande ålder blir ansiktet längre, pannan högre och bredare, hakan mer spetsig, underkäken mer utskjutande (prognati) och ögonbrynen bredare och sammanvuxna över näsryggen. Nästippen och området mellan näsborrarna blir längre och sträcker sig nedanför näsborrarna. Cirka hälften blir kortväxta.

Alla med syndromet har en utvecklingsstörning, som hos de flesta är medelsvår till svår. Personer med utvecklingsstörning behöver längre tid på sig för att förstå och lära sig nya saker. De har svårare att lära in och sortera information, att orientera sig i nya situationer, att se en helhet och inte bara detaljer, liksom att förstå och tolka samband. Det kan därför ta längre tid att uttrycka vilja, tankar och känslor. Språkutvecklingen blir försenad, och vid medelsvår och svår utvecklingsstörning innebär det begränsade möjligheter att använda språket. En del utvecklar aldrig något språk. Språkförståelsen är i regel bättre än förmågan att tala.

Den motoriska utvecklingen är också försenad, och barn med syndromet lär sig att sitta, stå och gå senare än andra barn. Ett fåtal lär sig aldrig gå utan stöd. Gången är ofta bredspårig, med upplyfta armar som hålls böjda vid armbågen.

Orala beteendestörningar förekommer ofta, som att tugga på saker och stoppa händer och föremål i munnen, liksom tandgnissling. Repetitiva handlingar är också vanligt, till exempel att tända och släcka lampor och att vända och vrida på föremål.

Till syndromet hör också att reagera mindre än normalt på smärta.

Förbindelsen mellan de båda storhjärnhalvorna (hjärnbalken; corpus callosum) saknas hos knappt hälften. Även andra strukturella hjärnmissbildningar och minskad hjärnvolym (hjärnatrofi) finns beskrivna. Epilepsi är vanligt och förekommer hos tre fjärdedelar med syndromet. Den börjar vanligen under barndomen, framför allt under andra levnadsåret, och blir ibland lättare att kontrollera när barnen blir äldre.

Avvikelser i magtarmkanalen är mycket vanligt, och de flesta med syndromet har problem med kronisk förstoppning. Lite fler än hälften har Hirschsprungs sjukdom. De saknar då nerver i ett avsnitt av tjocktarmen, vilket gör att tarmväggarna ovanför detta icke innerverade (som saknar nervförsörjning) tarmavsnitt blir förslappade och utspända (megakolon), med svår förstoppning som följd. I svåra fall kan det medföra undernäring och risk för inflammation i den sjuka tarmen. Ibland kan även större delen av tunn- och tjocktarmen drabbas, och det förekommer att det saknas nerver i hela mag-tarmkanalen.

Hos ungefär hälften förekommer olika typer av hjärtmissbildningar. Hjärtfel som beskrivits är hål mellan hjärtats kamrar (VSD), hål mellan de båda förmaken (ASD), förträngning av stora kroppspulsådern (coarctatio aortae) samt öppen förbindelse mellan vänstra lungartären och stora kroppspulsådern (ductus arteriosus persistens). En kombination av dessa fyra olika hjärtmissbildningar kallas Fallots tetrad. Andra missbildningar är totalt blockerad lungpulsåder (pulmonalisatresi) eller en annan missbildning av lungpulsådern, så kallad pulmonary artery sling (PAS). Hjärtfelen kan påverka livslängden.

Det är vanligt med missbildningar i urinvägarna, bland annat njurmissbildningar. Hos en del av pojkarna mynnar urinröret på undersidan av penis (hypospadi). Det är också vanligt att testiklarna inte har vandrat ned i pungen (kryptorkism) hos pojkarna. Även missbildningar i kvinnliga könsorgan finns beskrivna i form av en medfödd skiljevägg i slidan (vaginal septum).

Skelning, hängande ögonlock (ptos) och grå starr (katarakt) kan förekomma. Andra mer ovanliga ögonsymtom som finns beskrivna vid syndromet är ögondarr (nystagmus), förtvining (atrofi) av näthinna och synnerv, för små ögon (mikroftalmi), slutningsdefekter (kolobom) i regnbågshinnan och näthinnan och en komplicerad avvikelse i uppbyggnaden av ögats främre del kallad Axenfeldanomali. Ett separat informationsmaterial om Axenfeld-Riegers syndrom finns i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

Upprepade öroninflammationer kan förekomma. Hörselskada kopplad till nedsatt funktion av hörselnerven (sensorineural) har däremot inte beskrivits vid syndromet.

Tänderna kan komma senare än normalt. Bettavvikelser förekommer, framför allt glest mellan tänderna och onormalt placerade tänder.

Andra symtom som finns beskrivna är förträngning av nedre magmunnen (pylorusstenos), kluven gom samt varierande skelettavvikelser, till exempel skolios, bröstkorgsavvikelser, tumavvikelser samt krokiga och långa avsmalnande fingrar, som kan bli breddökade över knogarna hos äldre barn och vuxna.

Diagnostik

Diagnosen ställs med hjälp av yttre tecken och symtom. DNA-baserad diagnostik är möjlig. Hos en liten andel är orsaken en ärftlig kromosomavvikelse som involverar ZEB2. Det är då viktigt att föräldrarna undersöks med kromosomanalys för att bedöma upprepningsrisken.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk information. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, är möjlig om mutationen i familjen är känd.

Behandling/åtgärder

De barn med syndromet som har Hirschsprungs sjukdom behandlas kirurgiskt, genom att den sjuka delen av tjocktarmen opereras bort. Detta kan göras vid ett operationstillfälle, men ibland är det nödvändigt att utföra ingreppet i flera steg och först göra en avlastande stomi (”påse på magen”).

Epilepsin utreds och behandlas av en barnneurolog. Oftast kan den behandlas med mediciner.

Eftersom medfött hjärtfel förekommer hos hälften är det viktigt att en barnhjärtläkare undersöker barn med syndromet. Medfödda hjärtfel diagnostiseras med hjälp av bland annat ultraljudsundersökning. De barn som har ett hjärtfel kontrolleras sedan regelbundet av en hjärtläkare eller av den läkare som fortlöpande följer dem. Typen av hjärtfel och svårighetsgraden avgör vilken behandling som är nödvändig. Vissa typer av hjärtfel kan behöva opereras, medan andra kan behandlas med medicinering.

Eftersom barn med syndromet även kan ha missbildningar i könsorgan och urinvägar bör de undersökas och om det finns avvikelser bedömas av en barnurolog. Testiklar som inte vandrat ned i pungen hos pojkar opereras, liksom hypospadi.

Tillväxten bör följas regelbundet och ryggen undersökas för att upptäcka skolios.

En ögonläkare behöver undersöka barnet i spädbarnsåldern. Därefter ska regelbundna kontroller av ögonen och synfunktionen göras för att kartlägga ögonförändringar och hur de påverkar synförmågan. Vid skelning kan lappbehandling behövas, vilket innebär att det öga som inte skelar täcks med en lapp för att synen på det skelande ögat ska övas upp.

Det är viktigt att barnen har kontakt med en barntandvårdsspecialist (pedodontist). De bör också få förstärkt förebyggande tandvård.

Barnet och familjen behöver tidiga habiliteringsinsatser. Omfattningen av funktionsnedsättningarna avgör vilka insatser som kan behövas. I ett habiliteringsteam ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Insatserna sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. Information om samhällets stöd samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i ges också. Föräldrar, syskon och andra anhöriga kan också få stöd.

Tal- och språkstörningar utreds av en logoped, och individuellt utformade insatser ges tidigt för att stimulera språk- och kommunikationsförmågan. Det kan bli aktuellt med alternativa och kompletterande kommunikationsvägar (AKK, ett samlingsnamn för kommunikation som inte bygger på tal).

Vid beteendestörningar är kunskap om vad som utlöser beteendet viktigt för att så långt som möjligt undvika det. Medicinering behövs ofta.

Det är viktigt att se till barnets individuella behov och utveckling vid val av förskola, fritidshem och skola. Barn som har en utvecklingsstörning behöver specialpedagogiskt stöd.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Kliniskt genetiska avdelningar på universitetssjukhusen.

Regionalt kompetenscentrum för sällsynta diagnoser, Klinisk genetik, L4:03, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, koordinator Eva Ekblom, tel 08-517 756 26, e-post sallsyntadiagnoser@karolinska.se

Resurspersoner

Docent, överläkare Ann Nordgren, kliniskt genetiska avdelningen, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 67 18, fax 08-32 77 34.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

--

Handikapporganisation/patientförening/motsvarande

FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, Gävlegatan 18 (besöksadress), Box 6436, 113 82 Stockholm, tel 08-508 866 00, fax 08-508 866 66, e-post fub@fub.se, www.fub.se

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

--

Forskning och utveckling (FoU)

--

Informationsmaterial

Informationsfoldern Mowat-Wilsons syndrom (artikelnr 2012-11-14), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens publikationsservice, 106 30 Stockholm, fax 035-19 75 29, e-post publikationsservice@socialstyrelsen.se eller tel 075-247 38 80. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.

Litteratur

Adam MP, Schelley S, Gallagher R, Brady AN, Barr K, Blumberg et al. Clinical features and management issues in Mowat-Wilson syndrome. Am J Med Genet A 2006; 140: 2730-2741.

Ariss M, Natan K, Friedman N, Traboulsi EI. Ophthalmologic Abnormalities in Mowat-Wilson syndrome and a mutation in ZEB2. Ophthalmic Genet 2012; 33: 159-160.

Bonnard A, Zeidan S, Degas V, Viala J, Baumann C, Berrebi D et al. Outcomes of Hirschsprung’s disease associated with Mowat-Wilson syndrome. J Pediatr Surg 2009; 44: 587-591.

Cecconi M, Forzano F, Garavelli L, Pantaleoni C, Grasso M, Dagna Bricarelli F et al. Recurrence of Mowat-Wilson syndrome in siblings with a novel mutation in the ZEB2 gene. Am J Med Genet A 2008; 146A: 3095-3099.

Dastot-Le Moal F, Wilson M, Mowat D, Collot N, Niel F, Goossens M. ZFHX1B mutations in patients with Mowat-Wilson syndrome. Hum Mutat 2007; 28: 313-321.

Evans E, Einfeld S, Mowat D, Taffe J, Tonge B, Wilson M. The behavioral phenotype of Mowat-Wilson syndrome. Am J Med Genet A 2012; 158A: 358-366.

Garavelli L, Cerruti-Mainardi P, Virdis R, Pedori S, Pastore G, Godi M et al Genitourinary anomalies in Mowat-Wilson syndrome with deletion/mutation in the zinc finger homeo box 1B gene (ZFHX1B). Report of three Italian cases with hypospadias and review. Horm Res 2005; 63: 187-192.

Garavelli L, Mainardi PC. Mowat-Wilson syndrome. Orphanet J Rare Dis 2007; 2: 42.

Garavelli L, Zollino M, Mainardi PC, Gurrieri F, Rivieri F, Soli F et al. Mowat-Wilson syndrome: facial phenotype changing with age: study of 19 Italian patients and review of the literature. Am J Med Genet A 2009; 149A: 417-426.

Ishihara N, Shimada A, Kato J, Niimi N, Tanaka S, Miura K et al. Variations in aganglionic segment length of the enteric neural plexus in Mowat-Wilson syndrome. J Pediatr Surg 2005; 40: 1411-1419.

McGaughran J, Sinnott S, Dastot-Le Moal F, Wilson M, Mowat D, Sutton B et al. Recurrence of Mowat-Wilson syndrome in siblings with the same proven mutation. Am J Med Genet A 2005; 137A: 302-304.

Mowat DR, Croaker GD, Cass DT, Kerr BA, Chaitow J, Adès LC et al. Hirschsprung disease, microcephaly, mental retardation, and characteristic facial features: delineation of a new syndrome and identification of a locus at chromosome 2q22-q23. J Med Genet 1998; 35: 617-623.

Mowat DR, Wilson MJ, Goossens M.Mowat-Wilson syndrome. J Med Genet 2003; 40: 305-310.

Ohtsuka M, Oguni H, Ito Y, Nakayama T, Matsuo M, Osawa M et al. Mowat-Wilson syndrome affecting 3 siblings. J Child Neurol 2008; 23: 274-278.

Saunders CJ, Zhao W, Ardinger HH. Comprehensive ZEB2 gene analysis for Mowat-Wilson syndrome in a North American cohort: a suggested approach to molecular diagnostics. Am J Med Genet A 2009; 149A: 2527-2531.

Yamada K, Yamada Y, Nomura N, Miura K, Wakako R, Hayakawa C et al. Nonsense and frameshift mutations in ZFHX1B, encoding Smad-interacting protein 1, cause a complex developmental disorder with a great variety of clinical features. Am J Hum Genet 2001; 69: 1178-1185.

Zollino M, Garavelli L, Rauch A. Clinical utility gene card for: Mowat-Wilson syndrome. Eur J Hum Genet 2011; 19, doi: 10.1038/ejhg.2011.12.

Zweier C, Thiel CT, Dufke A, Crow YJ, Meinecke P, Suri M et al. Clinical and mutational spectrum of Mowat-Wilson syndrome. Eur J Med Genet 2005; 48: 97-111.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: mowat-wilson syndrome

GeneReviews (University of Washington)
www.genetests.org (klicka på GeneReviews, sedan Titles)
Sökord: mowat-wilson syndrome

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net
Sökord: mowat-wilson syndrome

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är docent, överläkare Ann Nordgren, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm.

Berörda handikapporganisationer/patientföreningar har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2013-01-22
Version: 1.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.