/
/

Monosomi 9p-syndromet

  • Diagnos: Monosomi 9p-syndromet
  • Synonymer: 9p-deletionssyndromet

Innehåll


Publiceringsdatum: 2008-02-11
Version: 3.1

ICD-10

Q93.5

Sjukdom/skada/diagnos

Monosomi 9p-syndromet är en medfödd kromosomavvikelse som medför missbildningar och utvecklingsstörning. Flera olika typer av missbildningar kan förekomma. Vanligast är missbildningar av hjärtat, diafragma-, buk- och ljumskbråck samt tilltagande ryggradskrökning (skolios). Syndromet beskrevs första gången 1973 av den amerikanske genetikern Omar Alfi.

Förekomst

Endast ett fåtal personer med monosomi 9p-syndromet är kända i Sverige.

Orsak till sjukdomen/skadan

Monosomi 9p-syndromet orsakas av att en bit (segment) av den ena kromosomen i kromosompar 9 saknas (deletion). Hos de flesta har kromosomavvikelsen inträffat i könscellen i samband med könscellsbildningen, medan den hos cirka 10 procent har uppkommit genom att en av föräldrarna har en så kallad balanserad strukturell kromosomförändring.

Vanligtvis handlar det om en translokation, vilket innebär att ett kromosomsegment flyttats från en kromosom till en annan, eller att det har skett ett utbyte av kromosomsegment mellan två kromosomer. När den totala mängden kromosommaterial är normal talar man om en balanserad translokation. Om någon av föräldrarna har en balanserad translokation mellan ena kromosom 9 och en annan kromosom kommer barnet också att ha trisomi, det vill säga ett extra kromosomsegment från en annan kromosom.

Ärftlighet

När kromosomavvikelsen har inträffat i samband med könscellsbildningen har föräldrarna normala kromosomer, och risken för att de ska få ytterligare barn med syndromet är mycket liten. Beror kromosomavvikelsen hos barnet däremot på en balanserad translokation hos någon av föräldrarna finns det en risk för upprepning vid en ny graviditet.

En balanserad translokation ger inte upphov till några symtom eller avvikelser hos de personer som själva bär på den, men den leder ofta till nedsatt fertilitet och utgör en risk i samband med könscellsbildningen. Då kan en obalanserad kromosomuppsättning uppstå hos fostret, som får svåra missbildningar. Detta leder till missfall eller till att barnet föds med skador och störningar av utvecklingen.

Vid en normal könscellsbildning halveras antalet kromosomer från 46 till 23, och en spermie eller ett ägg med en kromosom från varje kromosompar bildas. Om någon av föräldrarna har en balanserad translokation måste båda kromosomerna som bytt kromosomdelar med varandra hamna i samma könscell, annars uppstår en så kallad obalanserad translokation hos den befruktade äggcellen. Detta innebär att ett kromosomsegment finns i bara en uppsättning (monosomi) och ett annat i tre uppsättningar i stället för två (trisomi). Hos ungefär 10 procent av dem som har monosomi 9p-syndromet finns en sådan obalanserad translokation.

Symtom

Monosomi 9p-syndromet medför förutom utvecklingsstörning vanligen flera olika missbildningar, men alla barn med syndromet har inte alla de avvikelser som beskrivs i den här texten. Beskrivningen är till för att göra föräldrar och vårdpersonal uppmärksamma på de missbildningar och avvikelser som kan förekomma.

Vid födseln har barnen vanligtvis normal vikt och längd, men de är slappa (hypotona) och svaga i muskulaturen och har svårt att suga.

Ungefär en fjärdedel har en medfödd missbildning av hjärtat, som oftast är lindrig. De hjärtmissbildningar som är vanligast vid syndromet är hål i skiljeväggen mellan hjärtats förmak (ASD) eller mellan hjärtats kamrar (VSD).

Även andra missbildningar är vanliga, som till exempel diafragma-, buk- och ljumskbråck. Det är också vanligt att pannsömmen (metopiska suturen) sluts för tidigt, vilket kan medföra att huvudet får en lätt trekantig form. Detta påverkar inte hjärnans utveckling och behöver inte opereras.

Hos en del pojkar med monosomi 9p-syndromet har testiklarna inte vandrat ned i pungen. Missbildning av urinröret (hypospadi) förekommer och medför att det ibland kan vara oklart vilket kön barnet har. Det förekommer att barn med syndromet har utvecklats till flickor trots att de har normal manlig kromosomuppsättning. Det beror på att ett arvsanlag (gen) på kromosom 9p, som styr bildningen av (kodar för) proteiner som är nödvändiga för manlig könsutveckling, har förlorats (deleterats).

Det är vanligt med epilepsi. Ibland kan muskelslappheten från nyföddhetsperioden bli bestående. Skelning förekommer hos en del personer med syndromet.

De flesta barn med monosomi 9p-syndromet har vissa gemensamma utseendemässiga drag, vilket är vanligt vid kromosomala avvikelser. Vid monosomi 9p-syndromet är huvudets form ofta trekantig och ögonbrynen kraftiga och sammanväxta. Ögonen är ofta utstående med ögonspringor som är snedställda uppåt. Det är också vanligt med liten mun och haka. Gommen är hög och smal, vilket gör att tänderna sitter trångt och oregelbundet. Öronen är ofta små och vridna bakåt. Det är också vanligt att nacken är platt och halsen kort och bred. En annan, mindre avvikelse som är kännetecknande för syndromet är långa fingrar.

Alla med syndromet har en utvecklingsstörning, som oftast är svår. Personer med utvecklingsstörning behöver längre tid på sig för att förstå och lära sig nya saker. De har svårare att lära in och sortera information, att orientera sig i nya situationer, att se en helhet och inte bara detaljer, liksom att förstå och tolka samband. Det kan därför ta längre tid att uttrycka vilja, tankar och känslor. Personer med en måttlig eller svår utvecklingsstörning har också begränsade möjligheter att använda språket. De är därmed beroende av att omgivningen är väl förtrogen med till exempel gester och mimik.

De flesta med syndromet lever långt upp i vuxen ålder. Av dem som avlidit före vuxen ålder har de flesta haft ett hjärtfel.

Diagnostik

Diagnosen ställs med kromosomanalys av odlade blodceller.

Eftersom en translokation kan vara svår att upptäcka vid vanlig analys av barnets kromosomer bör det alltid göras en undersökning med känslig genetisk teknik. För att upptäcka en balanserad translokation hos någon av föräldrarna kan de erbjudas kromosomundersökning. Om det finns en sådan strukturell kromosomavvikelse hos någon av föräldrarna bör även nära släktingar erbjudas undersökning, eftersom också de löper en ökad risk att vara bärare av translokationen.

I samband med att diagnosen ställs bör familjen erbjudas genetisk information. Fosterdiagnostik är möjlig.

Behandling/åtgärder

Det finns ingen botande behandling för monosomi 9p-syndromet, men symtomen kan behandlas på olika sätt. Åtskilligt kan också göras för att stödja och så mycket som möjligt kompensera för funktionsnedsättningarna.

Barn med syndromet behöver oftast sjukhusvård under nyföddhetsperioden. De kan behöva andningshjälp och det är också vanligt att de behöver sondmatas under den första levnadsmånaden, eftersom de har svårt att suga. För att få igång matningsrutiner kan föräldrarna behöva hjälp och stöd av en dietist och en logoped.

Om det råder tveksamhet kring barnets kön bör detta utredas och bedömas under nyföddhetsperioden. Det görs av ett team bestående av barnendokrinolog, barnkirurg, barnpsykiater, gynekolog och genetiker i nära samarbete med barnets föräldrar. Föräldrarna bör sedan få information och stöd inför det beslut som måste tas om könstillhörigheten. Mer information om oklar könstillhörighet finns i informationsmaterialet om androgenokänslighetssyndromet i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser.

Under spädbarnsperioden bör hjärtat undersökas av en barnhjärtläkare (barnkardiolog), som sedan avgör den fortsatta behandlingen. De flesta hjärtfel behöver opereras, och alla barn med hjärtfel behöver följas upp fortlöpande.

Testiklar som inte vandrat ned i pungen behöver opereras.

Diafragmabråck bör opereras under de första levnadsdygnen. Operationen kan vara besvärlig, eftersom barnets lungor kan vara underutvecklade. I regel måste barnet behandlas i respirator efter operationen. Ljumskbråck behöver ibland också opereras.

Eftersom det är vanligt med skolios är det viktigt med regelbundna kontroller av ryggraden. Skoliosen är ofta tilltagande och kan behöva opereras.

De barn som får epilepsi behöver utredas, följas upp och behandlas med antiepileptisk medicin.

Eftersom det är vanligt med skelning bör undersökning av ögonen göras tidigt. Skelning kan lappbehandlas, vilket innebär att det öga som inte skelar täcks med en lapp för att det skelande ögat ska tränas.

Det är viktigt att tänderna tidigt undersöks av en barntandläkare som kontrollerar tandutvecklingen och tar ställning till om tandreglering är nödvändig.

Utöver tidig kontakt med olika specialister behöver barnet och familjen hjälp av barn- och ungdomshabiliteringen. Omfattningen av funktionsnedsättningarna avgör vilka insatser som kan behövas. I habiliteringsteamen ingår olika yrkeskategorier med kunskap om funktionshinder. Habiliteringsläkaren har det medicinska ansvaret. Arbetsterapeuten bedömer åtgärder för att barnet ska klara vardagliga aktiviteter i såväl förskola och skola som i hemmet och på fritiden. Sjukgymnasten ansvarar för bedömning, behandling och program för rörelseträning. Kuratorn kan bland annat informera om samhällets resurser. Logopeden utreder och tränar tal-, språk- och kommunikationsförmågan samt ger råd om barnet har svårt att svälja. Psykologen utreder och stödjer barnets utveckling.

Barn med en utvecklingsstörning är tidigt i behov av specialpedagogiska insatser. Vid val av förskola, skola och fritidshem är det viktigt att se till barnets individuella behov och utveckling. Under förskoleperioden kan föräldrar genom en specialpedagog få information om lämpliga aktiviteter och tillgång till pedagogiskt lekmaterial som är anpassat till barnets utvecklingsnivå och som stimulerar dess utveckling.

Tal-, språk- och kommunikationsträning är viktig för barnets utveckling. En del av barnen lär sig tala, andra kan lära sig att kommunicera med tecken som stöd eller använda sig av annan alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Vid kommunikationssvårigheter kan en arbetsterapeut, en logoped och en specialpedagog komplettera varandra i bedömningen och utprovningen av lämpliga kommunikationssätt och hjälpmedel.

Hela familjens behov av psykologiskt och socialt stöd behöver tillgodoses. Efter att ha fått besked om att barnet har en kromosomavvikelse befinner sig många föräldrar i en känslomässig kris, som gör det svårt att ta till sig ytterligare information om syndromet och det stöd som finns att få. Det är därför viktigt att informationen upprepas och att det vid senare tillfällen ägnas tid åt föräldrarnas frågor och funderingar. Alla föräldrar som befinner sig i denna situation bör erbjudas samtalsstöd av en kurator eller psykolog inom barn- och ungdomshabiliteringen. Om och när föräldrarna så önskar bör de också erbjudas hjälp att komma i kontakt med andra föräldrar i liknande situation, som kan dela med sig av sina erfarenheter.

En fungerande avlösning i form av till exempel en personlig assistent, en kontaktfamilj eller ett korttidsboende, för att ge föräldrar och syskon tillfälle till vila och avkoppling, är ofta värdefullt. Familjen kan också ha behov av hjälp med samordningen av olika insatser.

Personer i vuxen ålder med monosomi 9p-syndromet behöver fortsatt individuellt utformat stöd från vuxenhabiliteringen och i det dagliga livet, till exempel stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Centrum för sällsynta diagnoser, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 11 34, e-post sallsyntadiagnoser@akademiska.se, www.akademiska.se/sallsynta.

Kliniskt genetiska avdelningar vid universitetssjukhusen.

Resurspersoner

Professor Göran Annéren, Klinisk genetik, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 59 42 eller 018-611 59 40, fax 018-55 40 25, e-post goran.anneren@akademiska.se

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

--

Intresseorganisationer

FUB, Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna, besöksadress Gävlegatan 18C, postadress Box 6436, 113 82 Stockholm, tel 08-508 866 00, fax 08-508 866 66, e-post fub@fub.se, internetadress www.fub.se

Inom FUB finns NOC, Nätverket för ovanliga kromosomavvikelser, e-post info@noc.to, internetadress www.noc.to

NOC anordnar bland annat familjeträffar för kunskapsförmedling och erfarenhetsutbyte.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

--

Forskning och utveckling (FoU)

--

Informationsmaterial

Informationsfoldern Monosomi 9p-syndromet (artikelnr 1997-126-1040), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens publikationsservice, 106 30 Stockholm, fax 035-19 75 29, e-post publikationsservice@socialstyrelsen.se eller tel 075-247 38 80. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.

Litteratur

Christ LA, Crowe CA, Micale MA, Conroy JM, Schwartz S. Chromosome breakage hot spots and delineation of the critical region för the 9p-syndrome. Am J Hum Genet 1999; 65: 1387-1395.

Faas BH, de Leeuw N, Mieloo H, Bruinenberg J, de Vries BB. Further refinement of the candidate region for monosomy 9p syndrome. Am J Med Genet 2007; 1: 2353-2356.

Funderburk SJ, Sparkes RS, Klisak I. The 9p-syndrome. J Med Genet 1979; 16: 75-79.

Kawara H, Yamamoto T, Harada N, Yoshiura K, Niikawa N, Nishimura A et al. Narrowing candidate region for monosomy 9p syndrome to a 4.7-Mb segment at 9p22.2-p23. Am J Med Genet 2006; 140: 363-377.

Lu X, Shaw CA, Patel A, Li J, Cooper ML, Wells WR et al. Clinical implementation of chromosomal microarray analysis: summary of 2513 postnatal cases. PLoS ONE 2007; 2: e327.

McClure RJ. A mild phenotype associated with der(9)t(3;9) (p25;p23). J Med Genet 1996; 33: 625-627.

McDonald MT, Flejter W, Sheldon S, Putzi MJ, Gorski JL. XY sex reversal and gonadal dysgenesis due to 9p24 monosomy. Am J Med Genet 1997; 73: 321-326.

Schinzel A. Catalogue of unbalanced chromosome aberrations in man. 2nd edition. Walter de Greyter, Berlin, New York 2004.

Teebi AS, Gibson L, McGrath J, Meyn MS, Breg WR, Yang-Feng TL. Molecular and cytogenetic characterization of 9p abnormalities: report of 2 patients. Am J Hum Genet 1992; 51 (suppl): 342.

Databasreferenser

--

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Den medicinska expert som skrivit underlaget är Karl-Henrik Gustavson, professor emeritus, Akademiska barnsjukhuset i Uppsala.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2008-02-11
Version: 3.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg tel 031-786 55 90, fax 031-786 55 91,
e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.