Innehåll
Publiceringsdatum: 2005-03-22
Version: 1.0
Mannosidos är en ärftlig sjukdom som ingår i gruppen lysosomala sjukdomar. Lysosomer är en form av avgränsade strukturer i cellerna. De har till uppgift att med hjälp av olika specialiserade äggviteämnen (enzymer) ta hand om och bryta ned olika ämnen. Personer med mannosidos saknar helt eller delvis ett viktigt enzym, alfa-mannosidas. Bristen på eller avsaknaden av alfa-mannosidas gör att ämnen som är av kolhydratnatur och innehåller mannos upplagras i cellerna i stället för att brytas ned och användas på normalt sätt. Detta leder till att många olika organ, som till exempel hjärna, ögon och skelett, kan påverkas och skadas. Sjukdomen beskrevs första gången 1967 av den svenske läkaren P A Öckerman. Svårighetsgraden vid mannosidos varierar mycket mellan olika personer med sjukdomen, även inom samma familj.
Det finns en annan närbesläktad grupp av sällsynta ämnesomsättningssjukdomar, mukopolysackaridoser (MPS-sjukdomar), som också orsakas av brist på olika lysosomala enzymer. Symtomen och sjukdomsutvecklingen ser dock annorlunda ut än vid mannosidos. Separat informationsmaterial om MPS-sjukdomarna Hunters sjukdom, Hurlers sjukdom, Scheies sjukdom, Maroteaux-Lamys sjukdom, Sanfilippos sjukdom och Slys sjukdom finns i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser.
Hur många personer det finns med mannosidos i Sverige är inte känt, men sjukdomen är mycket ovanlig. Den finns troligen över hela världen och bedöms inte vara vanligare i någon speciell etnisk grupp. I Norge, som har en befolkning på 4 miljoner, känner man till färre än ett tiotal personer med sjukdomen. Från Australien finns uppgifter om cirka två personer med sjukdomen per miljon invånare.
Sjukdomen orsakas av en skada (mutation) av ett arvsanlag (gen). Genen, som benämns MAN2B1, finns på den långa armen av kromosom 19. Ett stort antal mutationer som orsakar sjukdomen är idag kända. Genen kodar för det lysosomala enzymet alfa-mannosidas (Laman). Förändringen medför att Laman helt eller delvis saknas. Enzymet ingår i den normala nedbrytningen av sammansatta (komplexa) kolhydrater som innehåller mannos. I cellerna är dessa kolhydrater bundna till äggviteämnen, s k glykoproteiner, vilka har en mycket varierande biologisk funktion.
Bristen på eller avsaknaden av Laman gör att sammansatta kolhydrater inte bryts ned och utnyttjas på normalt sätt. I stället upplagras de och anhopas i cellerna. Det leder till skador på olika organ, vilket i sin tur ger olika symtom.
Sjukdomen ärvs autosomalt recessivt. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en skadad (muterad) gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får sjukdomen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den skadade genen. I 50 procent av fallen får barnet den skadade genen i enkel uppsättning och blir liksom föräldrarna friskt men är bärare av den skadade genen.
Om en person med en autosomalt recessiv sjukdom, som alltså har två skadade gener, får barn med en person som inte är bärare av den skadade genen ärver samtliga barn den skadade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessiv sjukdom får barn med en bärare av den skadade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den skadade genen.
Sjukdomen kan ge symtom från många olika organ och varierar dessutom mycket i svårighetsgrad mellan olika personer. Även inom samma familj kan variationerna vara stora. Mannosidos finns i många olika former, alltifrån en mycket svår form där barnen dör tidigt, till former med ett betydligt långsammare förlopp.
Det är vanligt med ett speciellt utseende, som ofta blir mer påtagligt med åren. Ansiktsdragen blir ofta förgrovade med framträdande panna, liten och platt näsa, bred mun och förstorad tunga. Ibland kan underkäken vara anmärkningsvärt kraftig, vilket leder till underbett.
Symtom som orsakas av skador på centrala nervsystemet är vanliga. Eftersom särskilt lillhjärnan kan vara påverkad medför det svårigheter att samordna muskelrörelser (ataxi). Det visar sig i ett ostadigt rörelsemönster liknande det som finns vid undergruppen ataxier inom cerebral pares (CP). Barn med mannosidos lär sig oftast gå senare än sina jämnåriga. De kan också ha slapp muskulatur (hypotonus). Utvecklingsstörning, som kan vara allt från lindrig till svår, är vanlig.
Nästan alla med sjukdomen har nedsatt hörsel redan i tidig ålder. Orsaken är dels upprepade infektioner i mellanörat, dels skador i centrala nervsystemet. Förändringar i ögonen är också vanliga och kan leda till närsynthet, skelning och grumling av hornhinnan.
Hos de flesta barnen är språkförståelsen och talutvecklingen försenad. Det kan vara en följd av utvecklingsstörning eller av nedsatt hörsel, eller en kombination av båda.
Det är vanligt att barn med sjukdomen har upprepade infektioner i luftvägarna, i mellanörat och i mag-tarmkanalen. Orsaken till detta anses vara brister i immunförsvaret.
På grund av att skelettet inte förbenas på normalt sätt (osteopeni), eller att det förstörs (osteonekros), kan personer med sjukdomen få avvikelser i skelettet. Det kan i sin tur leda till smärta och rörelsehinder.
Den onormala upplagringen av kolhydrater som innehåller mannos i musklerna kan hos en del ge besvärande smärta och ökande svaghet i musklerna. Även detta kan med åren bidra till ett tilltagande rörelsehinder.
Vid sjukdomen är det också vanligt att lever och mjälte är mer eller mindre förstorade. Det ger vanligtvis inte några allvarliga symtom, har inte någon stor betydelse för att ställa diagnosen och behöver som regel inte behandlas. Som en komplikation till sjukdomen kan hydrocefalus (vattenskalle) ibland uppstå.
Ännu (2005) finns inte tillräcklig kunskap om sjukdomens långtidsförlopp. Den är i sig långsamt fortskridande, men akuta komplikationer är också vanliga. Det finns rapporter om en viss stabilisering med åren, bland annat en tendens till att de ständiga infektionerna avtar. Hittills känner man bara till enstaka personer med sjukdomen som uppnått medelåldern.
Kombinationen av grova ansiktsdrag, nedsatt hörsel, stor infektionskänslighet, oklara muskelsmärtor och symtom från leder, viss kraftlöshet samt ett ostadigt rörelsemönster bör ge en första misstanke om mannosidos. Om barnet avviker i utvecklingen och undersökning av urin för mukopolysackaridoser (MPS-sjukdomar) dessutom utfallit negativt bör fortsatt utredning med misstanke om mannosidos göras.
Hos personer med mannosidos bildas i urinen ett karaktäristiskt mönster av utsöndrade oligosackarider. Analys av oligosackarider ingår i undersökning av glykokonjungat i urin och görs vid speciallaboratorium. Diagnosen kan sedan fastställas biokemiskt genom analys av alfa-mannosidas i vita blodkroppar.
DNA-baserad diagnostik och fosterdiagnostik är möjlig. När diagnosen ställs bör familjen erbjudas genetisk information.
Nyligen (2004) har forskare i USA kunnat visa att tidig transplantation (helst före 10 års ålder) med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation, vardagligt oftast kallad benmärgstransplantation) haft positiva effekter på sjukdomsutvecklingen. Själva ingreppet är ganska enkelt, men förberedelser, eftervård och stora risker med behandlingen gör det till en mycket krävande procedur.
Eftersom annan medicinsk behandling för att stoppa skadorna av enzymdefekten saknas, inriktas behandlingen på att lindra symtomen, förebygga komplikationer och kompensera för funktionsnedsättningar. Det är viktigt med tidiga och aktiva insatser.
Hörselnedsättning är vanlig och hör till sjukdomsbilden. Hörseln behöver därför kontrolleras regelbundet och plaströr kan behöva sättas in i örat för att avleda vätska. Hörselhjälpmedel bör provas ut i ett tidigt skede för att underlätta tal-, språk- och begåvningsutvecklingen samt förmågan att kommunicera med omgivningen.
Barnen bör också undersökas av ögonläkare. Skelning kan ”lappbehandlas”, vilket innebär att det öga som inte skelar täcks med en lapp för att det skelande ögat ska tränas. Närsynthet kan korrigeras med glasögon.
Värk från muskler, leder och skelett bör utredas av ortoped eller reumatolog och behandlas förebyggande med effektiv smärtlindring. Regelbundna fysiska aktiviteter, gärna i vatten för att minska belastningen av lederna, är bra för att bevara muskelstyrkan och motverka rörelseinskränkningar. Med en bra grundkondition orkar man bättre möta infektioner och andra påfrestningar som kroppen utsätts för. En sjukgymnast kan ge råd om lämpliga aktiviteter och ge ett individuellt utformat träningsprogram. Vid pågående infektion ska man dock alltid undvika kraftig ansträngning, eftersom det kan försämra läkningen.
Personer med ofta återkommande infektioner behöver behandling med antibiotika som ges tidigt i förloppet. I förebyggande syfte är det också viktigt att så långt möjligt undvika umgänge med personer som har en infektion. Hos en del kan en utredning av immunfunktionen behöva göras. På grund av upprepade infektioner kan det uppstå vävnadsskador i luftvägarna. Andningsgymnastik tillsammans med inhalation av luftrörsvidgande och slemlösande mediciner hjälper till att avlägsna slem och förebygger djupa och långvariga infektioner. Fysisk aktivitet av olika slag stimulerar till djupandning och spontan hosta. Bra alternativ för mindre barn är till exempel att gunga på en stor boll eller att använda en hoppgunga.
Hydrocefalus, som kan vara en komplikation till mannosidos, behandlas genom att en shunt opereras in. Överskottsvätska avleds då från hjärnan till buken med hjälp av en slang.
Barnet och föräldrarna behöver tidigt stöd från barn- och ungdomshabiliteringen, där olika yrkesgrupper arbetar i team. Sjukgymnasten ansvarar för bedömning, behandling och program för rörelseträning i syfte att uppehålla rörligheten i lederna så mycket som möjligt. Arbetsterapeuten bedömer åtgärder som underlättar de vardagliga aktiviteterna, såväl i förskola och skola som i hemmet och på fritiden, och har ansvaret för att barnet och familjen får de hjälpmedel som behövs. En del barn kan till exempel behöva rullstol för förflyttningar. Tal- och språkstörningen bör utredas och bedömas av logopeden, som tillsammans med arbetsterapeuten hjälper till med träning av kommunikation och provar ut lämpliga kommunikationssätt och hjälpmedel. Teamets kurator kan bland annat informera om samhällets stödresurser. Psykologen utreder och stödjer barnets utveckling och ger föräldrarna och eventuella syskon psykologiskt stöd.
Barn som har en utvecklingsstörning bör redan tidigt få insatser av specialpedagog. Under förskoleåren kan föräldrarna genom specialpedagog och lekotek få råd om lämpliga aktiviteter och även tillgång till pedagogiskt lekmaterial som är anpassat till barnets utvecklingsnivå och stimulerar dess utveckling.
Det finns ännu inte mycket kunskap om hur mannosidos ter sig hos vuxna eller om sjukdomens långtidsförlopp. Eftersom sjukdomen är långsamt fortskridande med risk för akuta försämringar behövs fortsatt behandling som syftar till att lindra symtom, förebygga komplikationer och kompensera för funktionsnedsättningar. Det kan också finnas behov av stöd i det dagliga livet.
--
Klinisk kemisk diagnostik görs vid två speciallaboratorier med inriktning på ovanliga metabola sjukdomar:
Avdelningen för klinisk kemi och neurokemi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal, 431 80 Mölndal, tel 031-343 40 00. Kontaktperson är docent Jan-Eric Månsson.
Centrum för Medfödda Metabola Sjukdomar, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00.
Kontaktperson är docent Ulrika von Döbeln.
DNA-baserad diagnostik utförs vid Medicinsk-Genetisk avdelning, Universitetssykehuset Nord-Norge, N-9038 Tromsö, Norge. Kontaktperson är bitr professor Dag Malm (adress se under rubriken Resurspersoner).
Professor emeritus Bengt Hagberg, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00.
Docent Jan-Eric Månsson, avdelningen för klinisk kemi och neurokemi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal, 431 80 Mölndal, tel 031-343 10 00.
Bitr professor Dag Malm, Gastroenterologlaboratoriet, Medicinkliniken, Universitetssykehuset Nord-Norge, N 9038 Tromsö, Norge, tel 0047 77 62 60 00, e-post dag.malm@unn.no
--
FUB, Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna, besöksadress Gävlegatan 18C, postadress Box 6436, 113 82 Stockholm, tel 08-508 866 00, fax 08-508 866 66, e-post fub@fub.se, internetadress www.fub.se
NHR, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, besöksadress S:t Eriksgatan 44, postadress Box 49084, 100 28 Stockholm, tel 08-677 70 10, fax 08-24 13 15, e-post nhr@nhr.se, internetadress www.nhr.se
RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, besöksadress Hälsingegatan 47, postadress Box 21064, 100 31 Stockholm, tel 08-555 931 00, fax 08-30 14 10, e-post info@riks.rbu.se, internetadress www.rbu.se
HRF, Hörselskadades Riksförbund, besöksadress Gävlegatan 18A, postadress Box 6605, 113 84 Stockholm, tel 08-457 55 00, texttel 08-457 55 01, fax 08-457 55 03, e-post hrf@hrf.se, internetadress www.hrf.se
The International Society for Mannosidosis and Related Diseases, Inc (ISMRD). Postadress 1030 Saxon Hill Drive, Cockeysville, MD 21214, USA, e-post info@mannosidosis.org
ISMRD har en hemsida på internet med bl a information om sjukdomen. Internetadress www.mannosidosis.org
--
Sedan 1991 finns en forskargrupp i Norge, The Tromsö Mannosidosis Group, som aktivt bedriver avancerad klinisk, genetisk och biokemisk forskning kring mannosidos. Gruppen ingår i ett EU-samarbete och har också ett omfattande internationellt kontaktnät.
Informationsfoldern Mannosidos (artikelnr 2005-12-187), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens beställningsservice, 120 88 Stockholm, fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se eller tel 08-779 96 66. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.
Ahmmed AU, O´Halloran SM, Roland NJ, Starkey M, Wraith JE. Hearing loss due to mannosidosis and otitis media with effusion. A case report and review of audiological assessments in children with otitis media with effusion. J Laryngol Otol 2003; 117: 307-309.
Albert MH, Schuster F, Peters C, Schulze S, Pontz BF, Muntau AC, Roschinger W, Stachel DK, Enders A, Haas RJ, Schmid I. T-cell-depleted peripheral blood stem cell transplantation for alpha-mannosidosis. Bone Marrow Transplant 2003; 32: 443-446.
Beccari T, Bibi L, Ricci R, Antuzzi D, Burgalossi A, Costanzi E, Orlacchio A. Two novel mutations in the gene for human alpha-mannosidase that causes alpha-mannosidosis. J Inherit Metab Dis 2003; 26: 819-820.
Berg T, Riise HM, Hansen GM, Malm D, Tranebjaerg L, Tollersrud OK, Nilssen O. Spectrum of mutations in alpha-mannosidosis. Am J Hum Genet 1999; 64: 77-88.
DeFriend DE, Brown AE, Hutton CW, Hughes PM. Mannosidosis: an unusual cause of deforming arthopathy. Skeletal Radiol 2000; 29: 358-361.
Gerards AH, Winia WP, Westerga J, Dijkmans BA, van Soesbergen RM. Destructive joint disease in alpha-mannosidosis. A case report and review of the literature. Clin Rheumatol 2004; 23: 40-42.
Grewal SS, Shapiro EG, Krivit W, Charnas L, Lockman LA, Delaney KA, Davies SM, Wenger DA, Rimell FL, Abel S, Grovas AC, Orchard PJ, Wagner JE, Peters C. Effective treatment of alpha-mannosidosis by allogeneic hematopoetic stem cell transplantation. J Pediatr 2004; 144: 569-573.
Hansen GM, Berg T, Riise Stensland HM, Heikinheimo P, Klenow H, Nilssen O, Tollersrud OK. Intracellular transport of human lysosomal alpha-mannosidase and alpha-mannosidosis-related mutants. Biochem J 2004; 381: 537-546.
Malm D, Halvordsen DS, Tranebjaerg L, Sjursen H. Immunodeficiency in alpha-mannosidosis: a matched case-control study of immunoglobins, complement factors, receptor density, phagocytosis and intracellular killing in leucocytes. Eur J Pediatr 2000; 159: 699-703.
Patlas M, Shapira MY, Nagler A, Sheffer R, Gomori JM. MRI of mannosidosis. Neuroradiology 2001; 43: 941-943.
Öckerman PA. A generalized storage disorder resembling Hurler’s syndrome. Lancet 1967; 2: 239-241.
OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man), internetadress
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
sökord: mannosidosis, alpha B, lysosomal
GeneReviews, internetadress www.genetests.org (klicka på GeneReviews)
sökord: Alpha-Mannosidosis
Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.
Den medicinska expert som skrivit underlaget är Bengt Hagberg, professor emeritus, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.
Vid framtagningen av materialet har även Jan-Eric Månsson, docent, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg, och Dag Malm, bitr professor, Universitetssykehuset Nord-Norge i Tromsö medverkat.
Berörda handikapporganisationer/patientföreningar har givits tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.
En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.
Publiceringsdatum: 2005-03-22
Version: 1.0
För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg tel 031-786 55 90, fax 031-786 55 91,
e-post ovanligadiagnoser@gu.se.
