/
/

Limb-girdle muskeldystrofi

  • Diagnos: Limb-girdle muskeldystrofi
  • Synonymer: LGMD, Skulder-bäcken-muskeldystrofi

Innehåll


Publiceringsdatum: 2014-12-29
Version: 2.1

ICD-10

G71.0W

Sjukdom/skada/diagnos

Limb-girdle muskeldystrofier (LGMD), på svenska skulder-bäcken-muskeldystrofier, är en grupp ärftliga muskelsjukdomar där muskelfibrerna långsamt bryts ned och ersätts av bindväv och fett. Nedbrytningen leder till muskelsvaghet och muskelförtvining (atrofi). Namnet beskriver muskelsvaghetens utbredning.

Personer som sannolikt har haft sjukdomen finns beskrivna från antiken. I den medicinska litteraturen beskrevs personer med LGMD första gången av den engelske läkaren Edward Meryon 1852, men först 1995 inledde den engelska neurologen Kate Bushby arbetet med att dela in de olika typerna efter orsak. För närvarande (2014) känner man till minst 27 olika typer av LGMD.

Andra exempel på muskeldystrofier är Duchennes muskeldystrofi, Beckers muskeldystrofi, Emery-Dreifuss muskeldystrofi, facioskapulohumeral muskeldystrofi (FSHD), Welanders distala myopati och kongenital muskeldystrofi. I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser finns separata informationsmaterial om dessa sjukdomar.

Förekomst

Alla de olika formerna av limb-girdle muskeldystrofi är ovanliga, och förekomsten för alla sjukdomarna sammantaget anges i internationell litteratur till cirka 4 - 6 per 100 000 invånare. Detta motsvarar totalt cirka 500 personer i Sverige. De recessivt nedärvda varianterna (se under rubriken Ärftlighet) kallas typ 2 och finns hos mer än 90 procent av alla med sjukdomen.

I Sverige är typerna LGMD 1B, 1C, 2A, 2B, 2D, 2I och 2L vanligast. Endast dessa kommer att beskrivas mer utförligt i texten.

Vissa typer av LGMD förekommer bara i geografiskt avgränsade regioner i världen.

Orsak till sjukdomen/skadan

Orsaken till de olika formerna av limb-girdle muskeldystrofi är en förändring (mutation) i en av flera gener. Generna är en mall för tillverkningen av (kodar för) proteiner som ingår i muskelfiberns cellmembran eller som medverkar i förankringen av de aktivt sammandragande (kontraktila) proteinerna till cellmembranet. Dessa förankrande proteiner kallas med ett gemensamt namn dystrofinassocierade glykoproteinkomplex (se figur). Brist på eller felaktigt sammansatta proteiner i dessa komplex leder med tiden till muskelcellskada och till att muskelvävnaden gradvis ersätts med bindväv och fett. I några fall är proteinet i stället ett enzym som har betydelse för de dystrofinassocierade glykoproteinkomplexens funktion.

Med tiden kommer det sannolikt att kartläggas ytterligare ett antal mutationer i andra gener som orsak till typer av LGMD som ännu inte har klassificerats.

Figur. <i>Lokalisation i muskelcellen av de proteiner i de dystrofinassocierade glykoproteinkomplexen som har betydelse för de olika typerna av LGMD och Duchennes/Beckers muskeldystrofi.

Figur. Lokalisation i muskelcellen av de proteiner i de dystrofinassocierade glykoproteinkomplexen som har betydelse för de olika typerna av LGMD och Duchennes/Beckers muskeldystrofi.

Recessivt nedärvda former (mer än 90 procent)

Mutationen som orsakar LGMD 2A (10-30 procent av alla former) finns i genen CAPN3 på kromosom 15 (15q15.1). CAPN3 kodar för proteinet calpain-3, som är ett kalciumaktiverat enzym (ett proteas) med stor, men ännu oklar, betydelse för funktionen av olika muskelproteiner. Ett enzym är ett protein som utan att själv förändras medverkar i kemiska reaktioner.

Vid LGMD 2B (18 procent av alla former), finns mutationen i genen DYSF på kromosom 2 (2p13.3-p13.1). DYSF kodar för dysferlin, ett protein i muskelmembranet av betydelse för reparation av membranskador. En annan mutation i samma gen ger upphov till en ovanlig sjukdom kallad Miyoshis distala myopati.

Mutationer som förändrar tillverkningen av ett av de proteiner som kallas sarkoglykaner (alfa-, beta-, gamma- och deltasarkoglykan) orsakar de fyra formerna LGMD 2C-F (cirka 10-15 procent av alla former). Mutationerna finns i gener på kromosom 13, 17, 4 och 5 (se tabell 1). Sarkoglykaner ingår i komplex av betydelse för membranstabilitet och för signalering över muskelmembranet. LGMD 2D är vanligast av sarkoglykansjukdomarna och utgör cirka hälften av dem.

Mutationen som orsakar LGMD 2I (cirka 10 procent av alla former men troligen den vanligaste i Sverige) finns i genen FKRP på kromosom 19 (19q13.3). FKRP kodar för proteinet fukutinrelaterat protein (FKRP). Det är ett av fem proteiner som påverkar en omvandling (glykosylering) av alfa-dystroglykan, som i sin tur har betydelse för stabilisering av muskelfiberns cellmembran. De övriga fyra proteinerna kan vara förändrade vid LGMD 2K (POMT1), LGMD 2M (FKTN), LGMD 2O (POMGNT1) eller LGMD 2N (POMT2).

Andra mutationer i FKRP kan ge upphov till svår medfödd (kongenital) myopati, se separat material i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

LGMD 2L är sannolikt en av de vanligaste formerna och har beräknats förekomma hos 2 av 100 000 personer i Finland. Förekomsten i Sverige är ännu okänd. Mutationen finns i genen ANO5 som kodar för proteinet anoctamin. Den exakta betydelsen av detta protein är inte känd, men det ingår i en kloridjonkanal av betydelse för reparation av muskelfibrernas membran.

LGMD 2 Kromosom Gen Protein
A 15q15.1 CAPN3 calpain-3
B 2p13.2 DYSF dysferlin
C 13q12.12 SGCG gamma-sarkoglykan
D 17q12-q21.33 SGCA alfa-sarkoglykan (adhalin)
E 4q12 SGCB beta-sarkoglykan
F 5q33.3 SGCD delta-sarkoglykan
G 17q12 TCAP teletonin
H 9q33.1-q34.1 TRIM32 tripartite motif protein 32 (TMP-32)
I 19q13.32 FKRP fukutinrelaterat protein (FKRP)
J 2q31.2 TTN titin
K 9q34.13 POMT1 protein O-mannosyl-transferase 1
L 11p14.3 ANO5 anoctamin 5
M 9q31.2 FKTN fukutin
N 14q24.3 POMT2 protein O-mannosyl-transferase
O 1p34.1 POMGNT1 protein O-mannose-beta 1,2-N-acetylglucosaminyl
P 3p21 DAG1 dystroglykan
Q 8q24.3 PLEC plectin 1
R 2q35 DES desmin
S 4q35 TRAPP11 transportprotein particle complex 11

Tabell 1. Recessivt nedärvda former

 

Dominant nedärvda former (mindre än 10 procent)

LGMD 1B beror på en mutation i genen LMNA som kodar för lamin, ett protein som ingår i cellkärnan. Olika mutationer medför olika sjukdomar med vitt skilda symtom, som gemensamt benämns laminopatier. Exempel på dessa är, förutom LGMD1B, varianter av Charcot-Marie-Tooths sjukdom, progeria, lipodystrofi och Emery-Dreifuss sjukdom. Se separat material om Emery-Dreifuss sjukdom i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

LGMD 1C orsakas av en mutation i CAV3 som kodar för caveolin-3, ett protein som ingår i muskelfiberns membran.

LGMD 1 Kromosom Gen Protein
A 5q31.2 MYOT myotilin
B 1q22 LMNA lamin A/C
C 3p25.3 CAV3 caveolin-3
D 2q35 DES desmin
F 7q32.1-q32.2 TNPO3 transportin 3
G 4q21 HNRPDL heterogeneous nuclear ribonucleoprotein D-like protein
H 3p25.1-p23 ej känd ej känt

Tabell 2. Dominant nedärvda former

Ärftlighet

Hos mer än 90 procent av dem som har någon form av sjukdomen är den autosomalt recessivt nedärvd. Det innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en förändrad (muterad) gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Figur. Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

Hos mindre än 10 procent är sjukdomen autosomalt dominant nedärvd. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en förändrad (muterad) gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Figur. Autosomal dominant nedärvning

Symtom

Limb-girdle muskeldystrofi förekommer i mycket varierande svårighetsgrad, även inom de olika formerna av sjukdomen. Inom samma familj är symtomen dock oftast likartade. Sjukdomen börjar vanligen i 10 – 30-årsåldern, men muskelsvagheten kommer smygande och kan visa sig när som helst mellan 10 och 50 års ålder. Ungefär lika många män som kvinnor insjuknar.

Svagheten märks först i bäckenmuskler och är långsamt fortskridande. Med tiden tillkommer svaghet i lårmuskler, skuldror och överarmar. Den försvagade skuldermuskulaturen förmår inte stabilisera skulderbladen, som buktar ut som vingar (vingskapula) och gör det svårt att lyfta armarna över horisontalplanet. Svagheten i bäcken- och lårmuskler medför att man så småningom behöver gånghjälpmedel och ibland också rullstol. Genom att muskelvävnad omvandlas till bindväv kan vadmuskulaturen ibland se normal eller till och med förstorad ut (pseudohypertrofiska vader).

Hjärtats funktion påverkas endast vid några få former av sjukdomen. Ansiktets och svalgets muskler påverkas inte och oftast inte heller andningsmusklerna.

LGMD 1B

Första symtomen är vanligen en fortskridande förtvining som börjar i tonåren, svaghet i benens muskler och nedsatt rörlighet i leder (kontrakturer). Även rörligheten i nacken och ryggen minskar (rigid spine). Hjärtat påverkas tidigt, med livshotande rytmrubbningar och fortskridande hjärtsvikt.

LGMD 1C

Symtomen börjar ofta i barndomen med en långsamt fortskridande muskelsvaghet samt muskelkramper och muskelsmärta vid ansträngning. En del med LGMD 1C har ofrivilliga muskelsammandragningar (”rippling”) under huden.

LGMD 2A

Variationen i svårighetsgrad är mycket stor, liksom när symtomen först visar sig, vilket kan vara alltifrån 2 till 40 års ålder. Svagheten märks först i bäcken- och lårmusklerna, skuldrans muskler samt bukmusklerna. Med tiden utvecklas ofta felställda leder (kontrakturer) samt stel och sned rygg (skolios). Ingen påverkan ses på hjärtat eller på andningsmusklerna. Personer med LGMD 2A använder ofta rullstol cirka 20 år efter att symtomen börjat.

LGMD 2B

Symtomen börjar vanligen mellan 15 och 25 års ålder, först som svaghet i underben och fötter samt som svårigheter att springa, sedan som en långsamt fortskridande svaghet med utbredning i skulder-bäckenområdet. Vanligt är till synes kraftig men ändå svag vad- och skuldermuskulatur (pseudohypertrofi). Ingen påverkan ses på hjärta eller andningsmuskler.

Vid den variant av LGMD 2B som kallas Miyoshi myopati och är ovanlig i vårt land ses svagheten i stället i underarmar/händer och underben/fötter (distala muskler).

LGMD 2C-F

Vanlig insjuknandeålder är från förskoleåldern till mitten av tonåren, och symtomen är sedan långsamt fortskridande. Vanligast i Europa är LGMD 2D, som sällan påverkar hjärtfunktionen. Vid övriga former förekommer hjärtpåverkan hos cirka 30 procent.

LGMD 2I

LGMD 2I är den vanligaste formen i Sverige. Sjukdomen visar sig oftast i tonåren (5-25 års ålder) med svaghet som är mer uttalad i armarna än i benen och medför alltid pseudohypertrofi av vadmusklerna. Med tiden får ungefär hälften hjärtpåverkan och påverkan på andningsmusklerna.

LGMD 2L

LGMD2L kallas också ANO5-relaterad muskelsjukdom och varierar mycket i svårighetsgrad. Några med denna form är helt symtomfria eller får bara lättare än normalt träningsvärk, medan andra får en muskelsvaghet som börjar sent i livet. Vanligast är att symtomen börjar i 35-årsåldern med svaghet och smärtor i lår- och vadmuskler, ofta med asymmetrisk utbredning. Män får mer uttalade symtom än kvinnor. Sjukdomen fortskrider långsamt och leder sällan till svåra funktionsnedsättningar.

En ovanlig form av ANO5-relaterad muskelsjukdom börjar i 20 – 25-årsåldern och medför svaghet i framför allt vadmusklerna (Miyoshi muskeldystrofi typ 3).

Diagnostik

Diagnosen baseras på sjukdomshistoria, läkarundersökning, neurofysiologiska undersökningar, muskelbiopsi (mikroskopisk undersökning av muskelvävnad) och DNA-analys. Muskelenzymet CK (kreatinkinas) är vanligen förhöjt, framför allt vid de recessivt nedärvda typerna av LGMD (typ 2).

De neurofysiologiska undersökningar som görs är elektromyografi (EMG) och elektroneurografi (ENeG). Elektromyografin visar tecken som tyder på muskelsjukdom och kartlägger sjukdomens utbredning, medan elektroneurografin visar normal ledningsförmåga i perifera nerver.

Muskelbiopsi visar tecken till muskelskada med ökad inlagring av fett och bindväv. En analys kallad Western blot kan ibland, vid LGMD 2A, B och C-F, påvisa brist på eller förändring av ett muskelprotein och ge värdefull information för riktad DNA-analys.

Diagnosen kan oftast bekräftas med DNA-analys. I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning. Genetisk vägledning omfattar information om sjukdomen och dess ärftlighetsgång, bedömning utifrån släktträdsanalys av sannolikheten för andra i familjen att insjukna samt information om diagnostik och behandling. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, är möjlig om mutationen i familjen är känd.

Behandling/åtgärder

Det finns ingen botande behandling för limb-girdle muskeldystrofi. Insatserna inriktas därför på att lindra symtomen och kompensera för funktionsnedsättningarna.

Regelbundna hjärtkontroller är nödvändigt vid vissa typer av LGMD (1B och 2I). Vid behov utreder hjärtläkare hjärtfunktionen och sätter in läkemedel, vanligen ACE-hämmare och betablockerare, för att stärka hjärtats pumpförmåga. Framför allt vid LGMD 1B kan det ibland bli nödvändigt med pacemaker eller hjärttransplantation.

Om andningsmusklerna påverkas provas en nattventilator ut, vanligen med öppen andningsmask.

Personer med LGMD löper en ökad risk för komplikationer i samband med narkos. Det är därför viktigt att informera narkosläkaren om sjukdomen så att det finns beredskap för förlängd övervakning efter narkosen.

Många behöver habiliterings-/rehabiliteringssinsatser av ett team i vilket det ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras påverkan på vardagsliv, hälsa och utveckling.

Teamet ger stöd och behandling inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området, i nära samarbete med övriga specialister. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. De omfattar också information om det samhällsstöd som finns att få samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer, exempelvis skola och arbetsplats. Föräldrar och syskon och andra anhöriga kan också få stöd. Samordning av olika insatser är av stor betydelse.

En viktig del av behandlingen är att förebygga felställningar i lederna (kontrakturer). Genom regelbunden stretchning och aktiva muskelövningar samt behandling med skenor (ortoser) fördröjs men förhindras inte felställningar. Muskelförkortningar går endast att påverka marginellt genom träning. För att behålla så mycket som möjligt av muskelstyrka och kondition utformas lämpliga träningsprogram. Hänsyn måste då tas till eventuella problem med hjärtat. Det är också viktigt att förhindra övervikt.

Nedsatt kraft, muskelförkortningar och snabb uttröttning i de svaga musklerna gör det svårare att röra sig, vilket medför att man kan tappa ytterligare kraft. Det är ofta lämpligt med träning i vatten, eftersom det är en träningsform som är skonsam för lederna. För barn med sjukdomen behövs information till förskola, skola och fritidshem om till exempel lämpliga fysiska aktiviteter, som anpassas efter barnets förutsättningar.

Behovet av praktisk hjälp i vardagslivet varierar mellan olika personer med sjukdomen. Beroende på hur stora funktionsnedsättningar man har kan förändrade arbetssätt, anpassningar av bostad, skola, arbetsplats och bil göras samt hjälpmedel provas ut för att underlätta vardagen. När muskelsvagheten blir uttalad kan det för många underlätta att använda manuell rullstol och ibland elrullstol.

Personer med limb-girdle muskeldystrofi behöver inför yrkesval tänka på att undvika arbeten som medför stor fysisk ansträngning, som tunga lyft och påfrestande förflyttningar. Vid funktionsnedsättning som begränsar arbetsförmågan kan man vända sig till Arbetsförmedlingen för vägledning. Behov av rehabilitering utreds av Försäkringskassan, som också samordnar de insatser som behövs för att man ska kunna söka eller återgå i arbete när en funktionsnedsättning påverkar arbetsförmågan.

Det är viktigt att erbjuda psykologiskt och socialt stöd under alla perioder i livet. Barn behöver psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad, vilket ges fortlöpande under uppväxten. Även ett litet barn har rätt att få svar på sina frågor och funderingar.

För att underlätta vardagslivet kan kommunen erbjuda stöd i olika former. Personlig assistans kan öka möjligheterna för ett aktivt liv trots ibland omfattande funktionsnedsättningar. Eftersom behovet av praktisk hjälp i vardagslivet är stort kan boende i specialanpassad lägenhet med personliga assistenter vara en av flera olika lösningar.

Varningskort

För att förhindra missbedömning och felbehandling kan alla med fastställd diagnos genom Neuroförbundet, (se under rubriken Intresseorganisation) få ett kort att visa upp vid kontakt med sjukvården. Kortet bekräftar diagnosen och påminner om att särskild försiktighet måste iakttas vid till exempel narkos.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Region- och länssjukhusens barn- och vuxenneurologer har tillgång till de nödvändiga resurserna för säker diagnostik av LGMD.

Resurspersoner

Docent Christopher Lindberg, Neuromuskulärt Centrum, neurologen, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal, Göteborg, tel 031-343 10 00.

Överläkare Björn Lindvall, Muskelcentrum, Universitetssjukhuset, 701 85 Örebro, tel 019-602 10 00, e-post bjorn.lindvall@orebroll.se.

Docent Göran Solders, neurologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00, e-post goran.solders@karolinska.se.

Professor Thomas Sejersen, neuropediatriken, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

--

Intresseorganisationer

RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, S:t Eriksgatan 44, 3 tr (besöksadress), Box 8026, 104 20 Stockholm, tel 08-677 73 00, fax 08-677 73 09, e-post info@rbu.se, www.rbu.se. Inom RBU finns en arbetsgrupp för muskelsjukdomar.

Neuroförbundet, S:t Eriksgatan 44 (besöksadress), Box 49084, 100 28 Stockholm, tel 08-677 70 10, e-post info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se. Inom Neuroförbundet finns en referensgrupp för muskelsjukdomar.

Muscular Dystrophy Association - USA (MDA), 3300 East Sunrise Drive, Tucson AZ 85718, e-post mda@mdausa.org, www.mda.org.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

--

Forskning och utveckling (FoU)

Aktuell forskning om behandling vid LGMD sker inom områdena kortisonbehandling (2F och I) och inom genterapi (exon skipping).

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan beställas eller skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Barn & ungdomar med muskelsjukdom. Informationsbroschyr samt en folder. Beställes från RBU (se under rubriken Intresseorganisationer).

Litteratur

Angelini C, Fanin M, Freda P, Duggan DJ, Siciliano G, Hoffman EP. The clinical spectrum of sarcoglycanopathies. Neurology 1999; 52: 176-179.

Angelini C, Nardetto L, Borsato C, Padoan R, Fanin M, Nascimbeni AC et al. The clinical course of calpainopathy (LGMD2A) and dysferlinopathy (LGMD2B). Neurol Res 2010; 32: 41-46.

Boito CA, Melacini P, Vianello A, Prandini P, Gavassini BF, Bagattin A et al. Clinical and molecular characterization of patients with limb-girdle muscular dystrophy type 2I. Arch Neurol 2005; 62: 1894-1899.

Bolduc V, Marlow G, Boycott KM, Saleki K, Inoue H, Kroon J et al. Recessive mutations in the putative calcium-activated chloride channel anoctamin 5 cause proximal LGMD2L and distal MMD3 muscular dystrophies. Am J Hum Genet 2010; 86: 213-221.

Bushby KM. The limb-girdle muscular dystrophies-multiple genes, multiple mechanisms. Hum Mol Genet 1999; 8: 1875-1882.

Duggan DJ, Gorospe JR, Fanin M, Hoffman EP, Angelini C. Mutations in the sarcoglycan genes in myopathy patients. N Engl J Med 1997; 336: 618-624.

Fanin M, Nascimbeni AC, Tasca E, Angelini C. How to tackle the diagnosis of limb-girdle muscular dystrophy 2A. Eur J Hum Genet 2009; 17: 598-603.

Hackman P, Juvonen V, Sarparanta J, Penttinen A, Aärimaa T, Uusitalo M et al. Enrichment of the R77C-sarcoglycan gene mutation in Finnish LGMD2D Patients. Muscle Nerve 2005; 31: 199-204.

Hicks D, Sarkozy A, Muelas N, Koehler K, Huebner A, Hudson G et al. A founder mutation in Anoctamin 5 is a major cause of limb-girdle muscular dystrophy. Brain 2011; 134: 171-182.

Mahjneh I, Jaiswal J, Lamminen A, Somer M, Marlow G, Kiuru-Enari S et al. A new distal myopathy with mutation in anoctamin 5. Neuromuscul Disord 2010; 20: 791-795.

Meryon E. On granular and fatty degeneration of the voluntary muscle. Med Chir Trans 1852; 73-85.

Moore SA, Shilling CJ, Westra S, Wall C, Wicklund MP, Stolle C et al. Limb-girdle muscular dystrophy in the United States. J Neuropathol Exp Neurol 2006; 65: 995-1003.

Narayanaswami P, Weiss M, Selcen D, David W, Raynor E, Carter G et al. Evidence-based guideline summary: Diagnosis and treatment of limb-girdle and distal dystrophies. Report of the Guideline Development Subcommittee of the American Academy of Neurology and the Practice Issues Review Panel of the American Association of Neuromuscular & Electrodiagnostic Medicine. Neurology 2014; 83: 1453-1463.

Nigro V, Aurino S, Piluso G. Limb girdle muscular dystrophies: update on genetic diagnosis and therapeutic approaches. Curr Opin Neurol 2011; 24: 429-436.

Nigro V, Savarese M. Genetic basis of limb-girdle muscular dystrophies: the 2014 update. Acta Myologica 2014; 23: 1-12.

Nguyen K, Bassez G, Krahn M, Bernard R, Laforêt P, Labelle V et al. Phenotypic study in 40 patients with dysferlin gene mutations: high frequency of atypical phenotypes. Arch Neurol 2007; 64: 1176-1182.

Paradas C, Llauger J, Diaz-Manera J, Rojas-García R, De Luna N, Iturriaga C et al. Redefining dysferlinopathy phenotypes based on clinical findings and muscle imaging studies. Neurology 2010; 75: 316-323.

Penisson-Besnier I, Hackman P, Suominen T, Sarparanta J, Huovinen S, Richard-Crémieux I et al. Myopathies caused by homozygous titin mutations: limb-girdle muscular dystrophy 2J and variations of phenotype. J Neurol Neurosurg Psychiatry 2010; 81: 1200-1202.

Penttilä S, Palmio J, Suominen T, Raheem O, Evilä A, Muelas Gomez N et al, Tasca G, Waddell LB, Clarke NF, Barboi A, Hackman P, Udd B. Eight new mutations and the expanding phenotype variability in muscular dystrophy caused by ANO5. Neurology 2012; 78: 897-903.

Politano L, Nigro V, Passamano L, Petretta V, Comi LI, Papparetta S et al. Evaluation of cardiac and respiratory involvement in sarcoglycanopathies. Neuromuscul Disord 2001; 11: 178-185.

Poppe M, Cree L, Bourke J, Eagle M, Anderson LV, Birchall D et al. The phenotype of limb-girdle muscular dystrophy type 2I. Neurology 2003; 60: 1246-1251.

Poppe M, Bourke J, Eagle M, Frosk P, Wrogemann K, Greenberg C et al. Cardiac and respiratory failure in limb-girdle muscular dystrophy 2I. Ann Neurol 2004; 56: 738-741.

Rocha CT, Hoffman EP. Limb-Girdle and Congenital Muscular Dystrophies: Current Diagnostics, Management, and Emerging Technologies. Curr Neurol Neurosci Rep 2010; 10: 267-276.

Rosales XQ, Gastier-Foster JM, Lewis S, Vinod M, Thrush DL, Astbury C et al. Novel diagnostic features of dysferlinopathies. Muscle Nerve 2010; 42: 14-21.

Saenz A, Leturcq F, Cobo AM, Poza JJ, Ferrer X, Otaegui D et al. LGMD2A: genotype-phenotype correlations based on a large mutational survey on the calpain 3 gene. Brain 2005; 128: 732-742.

Stensland A, Lindal S, Jonsrud C, Torbergsen T, Bindoff LA, Rasmussen M et al. Prevalence, mutation spectrum and phenotypic variability in Norwegian patients with Limb Girdle Muscular Dystrophy 2I. Neuromuscul Disord 2011; 21: 41-46.

Sveen ML, Jeppesen TD, Hauerslev S, Krag TO, Vissing J. Endurance training: an effective and safe treatment for patients with LGMD2I. Neurology 2007; 68: 59-61.

Udd B, Vihola A, Sarparanta J, Richard I, Hackman P. Titinopathies and extension of the M-line mutation phenotype beyond distal myopathy and LGMD2J. Neurology 2005; 64: 596-597.

Wattjes MP, Kley RA, Fischer D. Neuromuscular imaging in inherited muscle diseases. Eur Radiol 2010; 20: 2447-2460.

Wein N, Avril A, Bartoli M, Beley C, Chaouch S, Laforêt P et al. Efficient bypass of mutations in dysferlin deficient patient cells by antisense-induced exon skipping. Hum Mutat 2010; 31: 136-142.

Böcker

Medicinsk omvårdnad vid svåra flerfunktionshinder. Ann-Kristin Ölund. Gothia Fortbildning, Stockholm 2011, www.gothiafortbildning.se. ISBN 978-91-7205-778-4.

Det är nu som räknas. Handbok i medicinsk omvårdnad av barn och ungdomar med svåra flerfunktionshinder. Red Ölund AK, Westerberg B, Larsson C. Gothia Fortbildning, Stockholm 2003, www.gothiafortbildning.se. Finns som pdf på http://www.lul.se/Global/HOH/Bov/Dokument/Det_ar_nu.pdf.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: LGMD

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116
Sökord: LGMD

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är docent Göran Solders, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2014-12-29
Version: 2.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.