-
Diagnos:
Langerhans cellhistiocytos
-
Synonymer:
LCH, Eosinofilt granulom, Hand-Schüller-Christians sjukdom, Histiocytosis X, Letterer-Siwes sjukdom
Innehåll
Publiceringsdatum: 2008-11-24
Version: 3.0
Langerhans cellhistiocytos (LCH), där histio betyder vävnad och cytos står för cell, omfattar de sjukdomstillstånd som tidigare inrymdes under beteckningen histiocytosis X. Histiocyter är en gammal beteckning för de vita blodkroppar som idag kallas makrofager och dendritiska celler. Langerhans cellhistiocytos omfattar tillstånden eosinofila granulom (ansamling av inflammatoriska celler) i skelettet, Hand-Schüller-Christians sjukdom samt Letterer-Siwes sjukdom. Dessa tillstånd anses nu vara olika yttringar av samma sjukdom.
Eosinofila granulom i skelettet är orsaken till de vanligaste symtomen vid sjukdomen. Redan 1865 beskrev den engelska läkaren Thomas Smith en pojke som hade flera eosinofila granulom i skallbenen. Beteckningen Hand-Schüller-Christians sjukdom innefattade dessutom tillstånd med granulom i hypofysen, vilket orsakar diabetes insipidus (oförmåga att koncentrera urinen), samt i ögonhålan (retroorbitala granulom), vilket gör att ögat trycks utåt (exoftalmus). Beteckningen Letterer-Siwes sjukdom användes för en sällsynt, ibland dödlig, sjukdom som oftast drabbar små barn.
Först 1953 kopplades dessa vitt skilda symtombilder samman till en och samma sjukdom, som fick beteckningen histiocytosis X, där X betecknar dess okända ursprung. Eftersom det nu är känt att det är samma celler, Langerhans celler, som är engagerade i de olika sjukdomstillstånden, har sjukdomen fått namnet Langerhans cellhistiocytos. Langerhans celler är antigenpresenterande dendritiska celler, vilket innebär att de är celler som normalt presenterar främmande ämnen (antigener) för vissa celler i immunsystemet.
Varje år insjuknar 10-15 barn i Langerhans cellhistiocytos i Sverige. Det årliga insjuknandet har uppskattats till 9 barn per miljon. Sjukdomen är något vanligare hos pojkar.
Hos vissa personer kan sjukdomen återkomma i skov med många års mellanrum. Andra har en mer eller mindre kontinuerligt aktiv sjukdom och en del tillfrisknar snabbt, vilket gör att det inte går att säkert beräkna sjukdomens förekomst i befolkningen (prevalensen). Det finns inte några säkra uppgifter om nyinsjuknandet (incidensen) och förekomsten hos vuxna.
Orsaken till sjukdomen är okänd. Vissa forskningsresultat stödjer att Langerhans cellhistiocytos är en cancersjukdom, medan andra resultat ger stöd för teorin att sjukdomen är en onormal reaktion av immunsystemet på en infektion eller annan sjukdom.
Langerhans cellhistiocytos är inte ärftlig, och det finns ingen ökad risk att familjemedlemmar eller släktingar till en person med sjukdomen också ska insjukna.
Langerhans cellhistiocytos kan ge mycket varierande symtom. Åldern vid insjuknandet varierar alltifrån nyföddhetsperioden till över 70 års ålder. Sjukdomen är vanligast hos barn i förskoleåldern, och hälften av barnen insjuknar före 3 års ålder.
Symtomen orsakas av ansamlingar av inflammatoriska celler i olika organ. Dessa celler bildar sjukdomshärdar (granulom). Granulom kan finnas i till exempel skelett, hud, hjärna, lungor, lever, mjälte, benmärg och lymfkörtlar.
Vanligast är att eosinofila granulom finns i skelettet. De syns vid röntgenundersökning och kan finnas på flera ställen. Ofta förekommer de i skalle, kotpelare, bäcken, armar och ben eller ansiktsskelett. De kan läka spontant men kan också orsaka till exempel benbrott (frakturer) och att kotor förstörs (kotdestruktioner). Granulom som uppstår i munhålan och käkarna kan leda till blödningar i tandköttet, tandlossning och till att barnen tappar sina mjölktänder för tidigt.
Vanliga symtom från huden är svårbehandlad skorv i hårbotten eller mer generella hudutslag. Svårbehandlade eksemliknande hudförändringar i hörselgångarna kan förekomma. Drygt en tredjedel av barnen får förändringar i inre organ, som benmärg, lever, mjälte och lungor. Lungförändringar är något vanligare hos vuxna. De kan likna en lunginflammation och kan senare omvandlas till ärr i lungan (fibrosutveckling), vilket kan leda till sviktande andningsförmåga, särskilt hos rökare.
En del får hormonella komplikationer i form av brist på hypofyshormon. Diabetes insipidus, som innebär en oförmåga att koncentrera urinen, förekommer och beror på sjukdomsförändringar i hypofysens baklob. Även hypofysens framlob kan påverkas med risk för könshormon- och sködkörtelhormonrubbningar och brist på till exempel tillväxthormon. Hos ett fåtal kan även andra delar av hjärnan påverkas, och sjukdomen kan då leda till omfattande neurologiska följdtillstånd.
Langerhans cellhistiocytos kan ge livslånga funktionsnedsättningar. En svensk långtidsuppföljning visar att drygt 10 procent hade skelettkomplikationer, som felställningar i ryggraden eller skillnader i benlängden. Drygt 15 procent hade diabetes insipidus. Hormonbrist som behandlats med tillväxthormon förekom hos knappt 10 procent.
Psykiska och motoriska funktionsnedsättningar förekommer också.
Eftersom sjukdomen kan påverka ett stort antal olika kroppsfunktioner kan även andra funktionsnedsättningar förekomma, som leversvikt eller störning i blodbildningen (benmärgshypoplasi).
Sjukdomsbilden hos vuxna är mindre väl beskriven. Det är dock känt att isolerad sjukdom i lungorna är särskilt vanlig hos vuxna. Det kan på sikt ge tilltagande andningsbesvär (lunginsufficiens). Denna allvarliga komplikation är särskilt vanlig hos rökare, och alla med Langerhans cellhistiocytos bör undvika rökning.
Prognosen varierar. De flesta har endast lindriga symtom som ibland kan försvinna spontant, medan andra får en mycket allvarlig och ibland livshotande sjukdom. Särskilt påverkan på mjälte, lever, lungor eller blodbildning förknippas med sämre prognos. Den svenska långtidsuppföljningen visade att risken för barn att dö av sjukdomen var cirka 10 procent och störst under de första åren efter insjuknandet.
Eftersom kunskapen om sjukdomen inte är så utbredd och symtomen varierar mycket kan det antas att en del inte fått rätt diagnos. När väl misstanken om sjukdomen väckts baseras diagnostiken på undersökning av vävnadsmaterial. Prov från vävnad kan tas med en nål (finnålspunktion) eller genom ett mindre kirurgiskt ingrepp (öppen biopsi). Om det finns Langerhans celler i en aktiv sjukdomshärd ger detta stöd för diagnosen. För att definitivt ställa diagnosen krävs att det finns särskilda markörer på ytan av härdcellerna (CD1a-positiva proteiner), att det går att påvisa proteinet langerin (CD207) i cellerna eller så kallade Birbeckska granulae (ser ut som små tennisracketar, typiska för Langerhanska celler) med elektronmikroskopi.
Den medicinska behandlingen inriktas på att försöka hejda sjukdomens aktivitet och förhindra återfall. Eftersom symtombilden varierar mycket måste behandlingen anpassas till den enskilda personens symtom.
Enstaka skelettgranulom kan behandlas med lokala injektioner av kortison i sjukdomshärden eller utskrapning av själva härden. Ibland kan man avvakta, eftersom sjukdomen kan gå över av sig själv.
Vid mer spridd sjukdom används behandling i form av kortison och/eller immunhämmande läkemedel. I vissa fall kan även långtidsbehandling med cellgifter övervägas, eller i enstaka fall, även transplantation med blodstamceller (benmärgstransplantation).
Personer med Langerhans cellhistiocytos kan behöva utökad förebyggande tandvård. Barn och ungdomar kan behöva kontakt med en barntandvårdsspecialist (pedodontist) för bedömning och behandlingsplanering.
Det är viktigt med noggrann information om sjukdomen och hur den yttrar sig, liksom med planerad uppföljning samt socialt och psykologiskt stöd. För personer med varaktiga funktionsnedsättningar behövs kontakt med ett habiliteringsteam, i vilket det ingår yrkeskategorier som har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Stödet och behandlingen sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska och sociala området. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. De omfattar också information om det samhällsstöd som finns att få samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i.
När det är ett barn som har sjukdomen är det viktigt att informera barnavårdscentral, förskola och skola. Det är en fördel om barnet kan fortsätta att vistas i sin vanliga miljö, trots eventuella avbrott i samband med intensiv immunhämmande medicinering.
--
Störst erfarenhet av sjukdomen hos barn vad gäller diagnostik, behandling och rehabilitering finns vid universitetssjukhusens barnavdelningar för blod- och cancersjukdomar.
För vuxna är resurserna mer kopplade till symtomen, så att till exempel lungproblem behandlas på lungkliniker, hudproblem på hudkliniker och hormonella problem på endokrinologiska enheter. Hematolog-, onkolog- och medicinkliniker är andra exempel på behandlande enheter. Den varierande symtombilden gör det angeläget med samarbete mellan flera olika specialister.
Vid Karolinska Universitetssjukhuset, Solna i Stockholm finns ett kunskapscentrum för histiocytos. Kontaktperson är professor Jan-Inge Henter, se under rubriken Resurspersoner.
Professor Jan-Inge Henter, Barncancerforskningsenheten Q6:05, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 728 70.
För barn finns en huvudansvarig läkare för histiocytos på universitetssjukhusens barnavdelningar för blod- och cancersjukdomar.
Föräldraföreningen och kunskapscentret för histiocytos har gemensamt arrangerat utbildningsdagar. Information kan lämnas direkt av föräldraföreningen, se under rubriken Handikapporganisation.
Föräldraföreningen för barn med histiocytos, c/o Eleonor Wessman, mobiltel 0733-50 75 72, e-post info@histiocytos.se, internetadress www.histiocytos.se
Det finns också en internationell förening med säte i USA (Histiocytosis Association of America), 332 North Broadway, Pitman, NJ 08071, USA, tel +1 856 589 6606, fax +1 856 589 6614, ordförande Jeffrey M Toughill,
e-post JMT4HISTIO@aol.com, internetadress www.histio.org
--
Forskning med målsättningen att bättre förstå sjukdomen och dess förlopp samt med det övergripande målet att förbättra behandlingen pågår bland annat vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna i Stockholm.
Informationsfoldern Langerhans cellhistiocytos (artikelnr 2002-126-1159), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm, fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se eller tel 08-779 96 66. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.
Langerhans cellhistiocytos (2003). Informationsbroschyr utgiven av Barncancerfonden i samarbete med professor Jan-Inge Henter, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna i Stockholm. Broschyren kan rekvireras genom Désirée Gavhed, Barnkliniken, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, tel 08-517 728 70. Broschyren finns också tillgänglig på internetadress www.histiocytos.se eller kan beställas via Barncancerfonden, www.barncancerfonden.se (under fliken Medicinsk information).
Arceci R J. The histiocytoses: the fall of the tower of Babel. Eur J Cancer 1999; 35: 747-767.
Bernstrand C, Sandstedt B, Åhström L, Henter J-I. Long-term follow-up of Langerhans cell histiocytosis: 39-year experience at a single center. Acta Paediatr 2005; 94: 1073-1084.
Coury F, Annels N, Rivollier A, Olsson S, Santoro A, Speziani C, et al. Langerhans cell histiocytosis reveals a novel IL-17A-dependent pathway of dendritic cell fusion. Nat Med 2008; 14: 81-87.
Egeler R M, D’Angio G J. Langerhans cell histiocytosis. J Pediatr 1995; 127: 1-11.
Gadner H, Grois G, Pötschger U, Minkov M, Aricò M, Braier J et al. Therapy intensification improves outcome in multisystem Langerhans cell histiocytosis: Results of the Histiocyte Society LCH-II trial. Blood 2008; 111: 2556-2562.
Henter J-I, Karlén J, Calming U, Bernstrand C, Andersson U, Fadeel B. Successful treatment of Langerhans’ cell histiocytosis with etanercept. N Engl J Med 2001; 345: 1577-1578.
Stålemark H, Laurencikas E, Karis J, Gavhed D, Fadeel B, Henter JI. Incidence of Langerhans cell histiocytosis in children: a population-based study. Pediatr Blood Cancer 2008; 51: 76-81.
Van’t Hooft I, Gavhed D, Laurencikas E, Henter JI. Neuropsychological sequelae in patients with neurodegenerative Langerhans cell histiocytosis. Pediatr Blood Cancer 2008 Jul 11. E-pub ahead of print.
Wnorowski M, Prosch H, Prayer D, Janssen G, Gadner H, Grois N. Pattern and course of neurodegeneration in Langerhans cell histiocytosis. J Pediatr 2008; 153: 127-132.
Vassallo R, Ruy JH. Pulmonary Langerhans’ cell histiocytosis. Clin Chest Med 2004; 25: 561-571.
Willis B, Ablin A, Weinberg V, Zoger S, Wara WM, Matthay KK. Disease course and late sequelae of Langerhans’ cell histiocytosis: 25-year experience at the University of California, San Francisco. J Clin Oncol 1996; 14: 2073-2082.
START - State of the art. Oncology in Europe
internetadress www.startoncology.net
Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.
Medicinsk expert som skrivit underlaget är
professor Jan-Inge Henter, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, Stockholm.
Berörda handikapporganisationer/patientföreningar har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.
En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.
Publiceringsdatum: 2008-11-24
Version: 3.0
För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg tel 031-786 55 90, fax 031-786 55 91,
e-post ovanligadiagnoser@gu.se.