/
/

Kromosomavvikelser, en översikt

  • Diagnos: Kromosomavvikelser, en översikt
  • Synonymer: - -

Publiceringsdatum: 2016-11-14
Version: 1.1

Sjukdom/tillstånd

Kromosomavvikelser är förändringar i kromosomernas antal eller struktur. Ibland ger kromosomavvikelser upphov till olika missbildningar och symtom som till exempel intellektuell funktionsnedsättning (utvecklingsstörning) och/eller autism. Det är också vanligt att en kromosomavvikelse ger ett speciellt utseende. Det kan finnas stor variation i symtom och svårighetsgrad, även bland personer med samma kromosomavvikelse.

Kromosomavvikelser är oftast medfödda och finns redan i det befruktade ägget och därmed i kroppens alla celler. Ibland uppstår avvikelsen först efter att det befruktade ägget delat sig några gånger. Då finns förändringen bara i en del av kroppens celler, så kallad kromosomal mosaicism. Kromosomavvikelser kan också förvärvas senare i livet. De är då begränsade till den vävnad där förändringen uppstått och kan ibland påverka celldelning så att cancer uppstår.

Den schweiziske botanikern Carl Wilhelm von Nägeli var den förste som observerade kromosomer i mikroskop 1842, men det kom att dröja till 1882 innan den tyske biologen Walther Flemming beskrev dem detaljerat. Han fann trådlika strukturer inuti cellkärnan som var färgbara och därför benämndes kromosomer (chromos betyder färg; soma betyder kropp). Den amerikanske zoologen Theophilus Shickel Painter uppskattade 1921 antalet kromosomer hos människan till 48, och inte förrän 1956 kunde två genetiker i Lund, Joe Hin Tjio och Albert Levan, fastställa det korrekta antalet till 46. För sin upptäckt att gener finns i kromosomerna fick amerikanen Thomas H Morgan Nobelpriset i medicin 1933. Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet visades att flera tidigare beskrivna syndrom hade en kromosomavvikelse som orsak, till exempel Downs syndrom och Turners syndrom. Metoder att mer i detalj undersöka kromosomerna kom under 1970-talet då olika bandningstekniker utvecklades, vilket gjorde att även mindre avvikelser i kromosomernas struktur kunde upptäckas.

Den normala kromosomuppsättningen

Kroppen är uppbyggd av flera miljarder celler. Inuti varje cell finns en cellkärna där arvsmassan är lagrad i 46 kromosomer som tillsammans innehåller cirka 22 000 gener.

En kromosom består av deoxyribonukleinsyra (DNA). DNA-molekylen är en mycket lång och tunn trådliknande dubbelspiral. En cellkärna innehåller nästan två meter DNA och för att få plats är den packad med hjälp av stödproteiner (histoner).

Figur 1. Kromosomer, DNA och gener i cellkärnan.

Figur 1. Kromosomer, DNA och gener i cellkärnan.

Kromosomerna går inte att urskilja när cellen befinner sig i vila (interfas). När cellen delar sig (mitos) kopieras alla kromosomerna och de kontraheras (dras ihop), vilket medför att de kan analyseras i mikroskop i metafasstadiet (Figur 2). De två kopiorna (kromatiderna) hålls ihop i centromeren. Vid fortsatt celldelning dras kromatiderna isär så att varje cell får en likadan kopia av kromosomen.

Figur 2. Mitos - celldelning.

Figur 2. Mitos- celldelning.

Oftast görs kromosomanalys av vita blodceller som stimuleras till delning och analyseras i mikroskop. För prenatal (före födelsen) kromosomanalys kan man analysera kromosomer från celler i fostervatten eller celler från moderkakan.

När man analyserar kromosomerna sorteras de efter storlek, form och bandmönster, man gör en karyotyp. Viktig för kromosomens form är positionen av centromeren. Beroende på var den sitter får kromosomen en kort och en lång arm som brukar betecknas p respektive q. I svaret på en kromosomanalys beskrivs karyotypen alltid enligt en internationell standard, ISCN (An International System for Human Cytogenetic Nomenclature). Först anges antalet kromosomer, därefter könskromosomuppsättningen följt av ett kommatecken och till sist eventuella avvikelser som anges enligt en särskild terminologi. Varje kromosomarm är uppdelad i regioner, som numreras från centromeren ut mot telomeren, och varje region är sedan indelad i band.

De 46 kromosomerna indelas i 23 par. De 22 första kallas för autosomer och är identiska hos män och kvinnor. Det sista paret, könskromosomerna X och Y, bestämmer individens kön. Kvinnor har normalt två X-kromosomer, medan män har en X- och en Y-kromosom.

Eftersom hälften av de 46 kromosomerna kommer från mammans ägg och hälften från pappans spermie så finns det bara hälften så många kromosomer i könscellerna (gameterna) som i övriga celler i kroppen. Denna halvering av kromosomtalet sker genom att celler i äggstockarna och testiklarna genomgår så kallad reduktionsdelning (meios), vilket resulterar i att antalet kromosomer i könscellerna blir 23. Vid meiosen sker överkorsning (rekombination), vilket innebär att delar av en kromosom byter plats med samma delar på den andra kromosomen i ett kromosompar (homologa kromosomer). På så vis bildas nya kombinationer och genetisk variation uppstår.

Figur 3. Meios - reduktionsdelning.

Figur 3. Meios- reduktionsdelning.

Den befruktade äggcellen (zygoten) delar sig gång på gång. Vid varje celldelning bildas två nya celler med samma kromosomuppsättning som den ursprungliga cellen.

Förekomst

Studier av embryon eller foster efter tidiga missfall har visat att fler än 50 procent hade allvarliga kromosomfel. Även vid sena missfall och om barnet dör vid födseln är andelen kromosomavvikelser förhöjd (5-6 procent). Hos nyfödda barn förekommer kromosomavvikelser hos 600-900 per 100 000, vilket innebär att det föds mellan 600 och 900 barn om året i Sverige med någon form av kromosomavvikelse, men det är stor skillnad i förekomst mellan olika typer av förändringar.

Orsak

Kromosomavvikelser delas in i numeriska eller strukturella beroende på om avvikelsen involverar antalet kromosomer eller kromosomens uppbyggnad.

Numeriska kromosomavvikelser

Numeriska avvikelser innebär att antalet kromosomer avviker från det normala och att det finns en eller flera kromosomer för mycket eller för lite. Att det rör sig om hela kromosomer gör att ett mycket stort antal gener omfattas och konsekvenserna blir därför stora. Numeriska avvikelser uppstår vanligen genom slumpmässig felaktig fördelning av kromosomer till könscellerna, men kan också uppstå vid den första celldelningen efter befruktningen.

Ploidi betecknar hur många kromosomuppsättningar som finns i en cell. Människans celler är normalt diploida, vilket betyder att de har två kopior av varje kromosom, en från mamman och en från pappan. Vid polyploidi finns en eller flera extra kopior av samtliga kromosomer. Vid triploidi finns till exempel 69 kromosomer och vid tetraploidi finns 92 kromosomer.

Triploidi finns hos upp till 25 procent av tidiga missfall, men endast 2 barn per 100 000 föds med den här kromosomuppsättningen. Barnen har då oftast så svåra missbildningar att de dör vid tidig ålder. Orsaken till triploidi är en extra kromosomuppsättning som antingen kommer från mamman eller pappan. Det vanligaste är att ett ägg befruktats med två spermier, men det kan också hända att ägget inte delat sig vid meios.

Tetraploidi finns hos 2-3 procent av tidiga missfall, men aldrig hos levande nyfödda barn.

Aneuploidi innebär att enstaka kromosomer saknas (monosomi) eller finns i extra kopior (trisomi, tetrasomi). Att sakna kromosommaterial är oftast mer allvarligt än att ha en extra kromosomkopia och de flesta monosomier är inte förenliga med liv. Många numeriska avvikelser upptäcks därför vid kromosomanalys av tidiga missfall, men ses aldrig hos levande födda barn. Könskromosomerna utgör dock ett undantag, där både trisomi och monosomi ger förhållandevis lindriga symtom.

Trisomi 21 (Downs syndrom) är den vanligaste kromosomavvikelsen hos nyfödda, och innebär att barnet har en extra kopia av kromosom 21 i varje cell. Trisomi 21 förekommer hos 100-200 av 100 000 nyfödda barn och ger intellektuell funktionsnedsättning av varierande svårighetsgrad, ett för syndromet typiskt utseende och ibland missbildningar. Omkring hälften av barnen har medfödda hjärtfel (för mer information om Downs syndrom se under rubriken Intresseorganisationer). I Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns separat information om trisomi 13-syndromet och trisomi 18-syndromet.

Könskromosomavvikelser ger i allmänhet lindrigare och mer diffusa symtom än andra numeriska avvikelser, såsom kognitiva problem, inlärningssvårigheter och infertilitet. Med undantag av flickor med Turners syndrom förblir de flesta personer med könskromosomavvikelser odiagnostiserade.

Monosomi X (Turners syndrom) finns hos cirka 1 av 2 000 nyfödda flickor, vilket innebär att det föds ungefär 25 flickor om året med syndromet. Monosomi X beror på att flickan endast har en X-kromosom. Syndromet kan också orsakas av att en av X-kromosomerna är strukturellt förändrad, till exempel en isokromosom eller ringkromosom (se nedan under rubriken Strukturella avvikelser). En del kvinnor eller flickor med syndromet har mosaicism (se nedan). De mest framträdande symtomen är kortväxthet och infertilitet. Vid universitetssjukhusen finns särskilda Turnercentrum med specialistkunskap om syndromet. (För mer information om Turners syndrom se under rubriken Intresseorganisationer.)

Könskromosomuppsättning XXY (Klinefelters syndrom) förekommer hos cirka 1 av 700 män, vilket innebär att det föds ungefär 70 pojkar per år med syndromet. Det är den vanligaste könskromosomavvikelsen även om många inte får diagnos. Vuxna män med syndromet har små testiklar, ingen spermieproduktion och nedsatt testosteronproduktion. Slutlängden blir oftast längre än förväntat. Pojkar med XXY-syndromet har ibland nedsatt läs- och skrivförmåga och kognitiva svårigheter och kan därför behöva extra stöd i skolan. (För mer information om Klinefelters syndrom se under rubriken Intresseorganisationer.)

Könskromosomuppsättning XXX (trippel-X syndrom) förekommer hos cirka 1 av 1 000 kvinnor, vilket innebär att det föds ungefär 50 flickor om året med syndromet. De flesta är odiagnostiserade. Flickorna har en lägre födelsevikt är genomsnittet, men en ökad tillväxt före puberteten gör att de oftast blir längre än förväntat. Sen språkutveckling och kognitiva svårigheter är vanligt och flickor med trippel-X kan behöva extra stöd under skolåren. Fertiliteten påverkas i allmänhet inte.

Könskromosomuppsättning XYY (XYY-syndrom) förekommer hos cirka 1 av 1000 män, vilket innebär att det föds ungefär 50 pojkar om året med syndromet. De flesta är odiagnostiserade. Pojkarna får en längre slutlängd än förväntat och det är vanligt med kognitiva svårigheter. Kommunikativa och sociala förmågor kan vara nedsatta och många behöver extra stöd i skolan. Fertiliteten påverkas i allmänhet inte.

Mosaicism innebär att den avvikande kromosomuppsättningen bara finns i en del av kroppens celler. De andra cellerna är normala. De flesta numeriska kromosomavvikelser, men även strukturella avvikelser, kan förekomma i mosaikform. Den avvikande kromosomuppsättningen kan då ha uppkommit efter befruktningen vid någon av de tidiga celldelningarna, eller så kan den ha uppkommit i någon av föräldrarnas könsceller och fanns i alla celler tidigt efter befruktningen, men korrigerades vid någon av de tidiga celldelningarna. Det är ofta svårt att bedöma eller uppskatta hur mosaicism påverkar individen eftersom flera faktorer spelar in. Det gäller till exempel hur stor andel av cellerna som är avvikande samt i vilka organ i kroppen som avvikelsen finns. Generellt kan man dock förvänta sig lindrigare symtom än hos personer med avvikelsen i alla sina celler.

Strukturella kromosomavvikelser

Strukturella kromosomavvikelser innebär att en eller flera kromosomer har avvikande form och bandmönster och därmed ett annat utseende än det normala. Till exempel kan delar av kromosomer ha bytt plats (translokation), saknas (deletion) eller extra delar kan ha tillkommit (duplikation). Om den strukturella avvikelsen inte innebär en förlust eller tillkomst av kromosommaterial kallas den balanserad. Oftast har den då ingen påverkan på individens hälsa, men kan medföra en ökad risk att bilda könsceller (äggceller eller spermier) med en obalanserad kromosomuppsättning, vilket medför en ökad risk för missfall och infertilitet samt att få barn med intellektuell funktionsnedsättning och missbildningar.

Det finns ett antal olika strukturella kromosomförändringar. Nedan beskrivs de vanligaste.

Vid en reciprok translokation byter segment från två eller flera kromosomer plats med varandra. Risken för bärare av en reciprok translokation att få ett barn med obalanserad kromosomuppsättning varierar beroende på vilka kromosomer som är inblandade och hur translokationen ser ut, men är i genomsnitt 10-15 procent.

Figur 4. Balanserad reciprok translokation.

Figur 4. Balanserad reciprok translokation.

 

Vid en Robertsonsk translokation har två akrocentriska kromosomer (med centromeren i änden av kromosomen) fogats samman till en kromosom. De akrocentriska kromosomerna är kromosom 13, 14, 15, 21 och 22. Den vanligaste translokationen involverar kromosom 13 och 14, den näst vanligaste kromosom 14 och 21. Bärare av dessa translokationer har en ökad risk att få ett barn med tre kopior av kromosom 13 respektive 21, som då får samma symtom som barn med trisomi 13 respektive trisomi 21 (se ovan under numeriska avvikelser).

Figur 5. Balanserad Robertsonsk translokation.

Figur 5. Balanserad Robertsonsk translokation.

 

En deletion innebär förlust av kromosommaterial. Kromosombrott har skett på ett eller två ställen och den yttre eller mellanliggande delen av kromosomen har fallit bort. Deletioner kan vara stora och omfatta en hel kromosomarm, men är ibland så små att de inte kan uppfattas i ett mikroskop och kallas då för mikrodeletioner. Konsekvensen av deletionen beror på vilka gener som ingår i den kromosombit som förlorats.

Figur 6. Deletion

Figur 6. Deletion

 

Vid duplikationer förekommer ett visst kromosomsegment i dubbel upplaga. Liksom för deletioner avgörs konsekvensen av duplikationen av vilka gener som ingår i den kromosombit som är involverad och i detta fall finns i tre kopior istället för två som normalt.

Figur 7. Duplikation

Figur 7. Duplikation

 

En ringkromosom uppstår när en kromosom går av i båda ändarna och både en del av den korta och den långa armen har förlorats. De båda kvarvarande kromosomarmarna sluter sig sen till en ring. Konsekvensen av ringkromosomen avgörs av vilka bitar som deleterats och vilka gener de innehåller. Ringkromosomer förekommer också ofta i mosaikform, vilket kan påverka symtombilden. Ibland kan ringkromosomen förekomma som en extra kromosom tillsammans med 46 normala kromosomer. Konsekvensen blir i detta fall en extra kopia av det kromosommaterial som ingår i ringkromosomen, det vill säga tre kopior istället för två.

Figur 8. Ringkromosom

Figur 8. Ringkromosom

 

En inversion är en strukturell förändring inom en enskild kromosom som innebär att det uppkommer två kromosombrott och det mellanliggande segmentet roteras 180 grader. Om kromosombrotten sker på olika kromosomarmar kommer kromosomens centromer att omfattas i inversionen och den kallas då pericentrisk. Om kromosombrotten sker inom en kromosomarm kallas den paracentrisk.

Den som har en inversion har vanligen inga symtom men en ökad risk att bilda könsceller med obalanserad kromosomuppsättning. En pericentrisk inversion kan öka risken för missfall och infertilitet eller att få ett barn med symtom. Risken varierar beroende på var brottspunkterna på kromosomen är placerade samt vilken kromosom det gäller. Risken ökar ju större del av kromosomen som är inverterad. Det finns dock ett antal pericentriska inversioner som inte har några kända kliniska konsekvenser, utan betraktas som normalvarianter.

En paracentrisk inversion har i allmänhet inga kliniska konsekvenser, men varje inversion måste bedömas individuellt.

 

Figur 9. Pericentrisk inversion

Figur 9. Pericentrisk inversion

 

Figur 10. Paracentrisk inversion

Figur 10. Paracentrisk inversion

 

En isokromosom är en extra kromosom som avviker genom att antingen ha två identiska p-armar eller två identiska q-armar. Vid en normal celldelning dupliceras kromosomen så att det blir två kromatider som hålls ihop vid centromeren. De två kromatiderna delas i centromeren vid celldelning så att två nya identiska kromosomer uppkommer, en till vardera dottercellen. Om kromatiderna delar sig på fel sätt i centromeren uppstår två isokromosomer, en bestående av två p-armar och en med två q-armar. I de nya cellerna kommer det då att finnas för mycket av den ena armen och för lite av den andra.

Figur 11. Isokromosom

Figur 11. Isokromosom

 

En markörkromosom är en kromosom som avviker i sitt utseende och inte går att identifiera med vanlig kromosomanalys. Den består oftast av delar från en eller ibland flera kromosomer. En del markörkromosomer är nedärvda och ger inte upphov till symtom, medan andra kan leda till intellektuell funktionsnedsättning och missbildningar, beroende på markörkromosomens genetiska innehåll.

Ärftlighet

De flesta numeriska kromosomavvikelser har uppstått som en nymutation vid bildningen av en äggcell hos modern. Den generella sannolikheten att föda ett barn med en numerisk kromosomavvikelse ökar med stigande ålder hos kvinnan. Den som fått ett barn med en sådan kromosomavvikelse har en fördubblad sannolikhet att det ska hända igen, men eftersom sannolikheten vanligen är låg från början blir den fortfarande mindre än 1 procent i de flesta fall. Moderns ålder bör tas med i bedömningen när sannolikheten för upprepning beräknas. Den nyuppkomna kromosomavvikelsen hos barnet blir ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

Strukturella kromosomavvikelser kan vara ärftliga och sannolikheten att få ett barn med symtom beror då på vilken kromosomavvikelse det är och vilken eller vilka kromosomer som är inblandade (se under orsak och diagnostik).

Symtom

Kromosomavvikelser som omfattar en autosom (kromosom 1-22) ger i allmänhet fler och allvarligare symtom jämfört med avvikelser i könskromosomerna (X eller Y). Typiska kännetecken är intellektuell funktionsnedsättning, missbildningar, ett speciellt utseende och tillväxthämning. Samma kromosomavvikelse ger ofta liknande symtom, även om det kan vara stora skillnader mellan olika personer. Alla individer får inte alla symtom.

Intellektuell funktionsnedsättning förekommer hos 1-3 procent av befolkningen, och orsaken är ofta oklar. Med dagens diagnostiska metoder kan orsaken härledas till en kromosomavvikelse i mer än 20 procent av fallen. Den som har en intellektuell funktionsnedsättning har en generellt nedsatt kognitiv förmåga. Det innebär svårigheter med abstrakt och teoretiskt tänkande som är så omfattande att förmågan att lära sig, planera och utföra saker samt att lösa problem är nedsatt. I kombination med nedsatt förmåga att kommunicera innebär detta svårigheter att socialt och praktiskt klara av sin vardag. Svårigheterna varierar avsevärt både beroende på graden av intellektuell funktionsnedsättning (lindrig, måttlig eller svår) och grad av påverkan på till exempel språk och tal, motorik, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet, syn och hörsel samt förekomst av epilepsi.

Kromosomavvikelser kan ge autistiska drag, och en del barn får diagnosen autism. Autism innebär nedsatt förmåga att kommunicera och delta i socialt samspel samt begränsade, repetitiva mönster i beteende eller aktiviteter.

Exempel på missbildningar som kan finnas är avvikelser i hjärta, njurar, hjärnan, öron, urinvägar och genitalier. Det kan också finnas avvikelser i tänder och käkar samt läpp- eller gomspalt.

Vanligast bland hjärtmissbildningarna är en öppning i skiljeväggen mellan hjärtats kamrar (ventrikelseptumdefekt) eller en öppen förbindelse mellan vänstra lungartären och stora kroppspulsådern (ductus arteriosus persistens). Ibland förekommer en öppning i skiljeväggen mellan hjärtats förmak (förmaksseptumdefekt), förträngning av kroppspulsådern (coarctatio aortae), förträngning av öppningen i hjärtat mellan högra kammaren och lungpulsåderstammen (pulmonarisstenos) eller att vänsterhjärtat är underutvecklat (hypoplastiskt).

Skelettavvikelser kan också förekomma, till exempel sned rygg (skolios) och bröstkorgsavvikelser. Det kan finnas extra fingrar och tår. Fingrar och tår kan även vara sammanväxta eller onormalt böjda åt sidan. I handen kan det finnas en fyrfingerfåra, en sammansmältning av handflatans övre tvärfåror.

Gemensamma utseendemässiga drag kan vara mer eller mindre tydliga och kan förstärkas eller försvagas över åren. Det finns stor individuell variation. Särdrag i utseendet kan ge vägledning vid diagnostik. Exempel på sådant man då tittar på är ögonform, veck vid inre ögonvrån (epikantusveck), munnens storlek och form, öron, huvud, nacke och näsa. Även hår, hud och naglar kan se speciella ut och ha gemensamma egenskaper vid en viss kromosomavvikelse.

Tillväxtavvikelser vad gäller längd, vikt, och huvudomfång förekommer vid en del kromosomavvikelser. Det vanligaste är tillväxthämning. Barnen kan ha svårt att suga och äta.

Ögonsymtom kan förekomma, till exempel snabba och ofrivilliga ögonrörelser (nystagmus), skelning, brytningsfel, nedhängande ögonlock (ptos), spalter eller trånga tårkanaler. Hörselnedsättning kan också förekomma.

Diagnostik

Klassisk kromosomanalys utförs vanligen vid specifik misstanke om de vanligaste trisomierna och könskromosomavvikelserna samt vid upprepade missfall och vid utredningar av ärftliga kromosomavvikelser.

Vid misstanke om andra medfödda kromosomavvikelser, till exempel nyfödda barn med missbildningar och ett speciellt utseende eller intellektuell funktionsnedsättning, görs oftast i första hand en arraybaserad gendosanalys, som ger en mycket noggrann bedömning av eventuella obalanserade kromosomavvikelser.

Prenatalt finns olika metoder att utvärdera sannolikheten för kromosomavvikelse hos fostret. De vanligaste är KUB-test (kombinerat ultraljud och blodprov) eller NIPT (non-invasive prenatal testing). NIPT innebär att man tar blodprov på mamman och analyserar DNA från fostret i mammans blod. Vid förhöjd risk bör moderkaksprov eller fostervattensprov utföras för att bekräfta eventuell avvikelse. Snabbmetoder som QF-PCR eller interfas-FISH används för att upptäcka de vanligaste numeriska kromosomavvikelserna (trisomi 13, 18 och 21 samt könskromosomavvikelser). Kromosomanalys eller array-CGH ger en fullständig analys av samtliga kromosomer.

Har barnet/fostret en obalanserad strukturell kromosomavvikelse bör föräldrarna utredas med kromosomanalys för att ta reda på om avvikelsen är nedärvd från en förälder med en balanserad kromosomavvikelse som medför en ökad sannolikhet för upprepning.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten för att andra i familjen ska insjukna ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Behandling/stöd

All behandling anpassas till individuella behov eftersom symtom och svårighetsgrad varierar mellan olika kromosomavvikelser men också mellan olika personer med samma avvikelse. Många personer med kromosomavvikelser har symtom inom flera organ och har kontakt med olika specialister. Barnet behöver också habiliterande insatser. Nedan beskrivs behandling av en del av de symtom som kan förekomma.

Under spädbarnsperioden bör hjärtat undersökas med ultraljud och EKG. En barnhjärtläkare (barnkardiolog) avgör den fortsatta behandlingen och behovet av uppföljning. En del hjärtfel kan behöva opereras.

En ultraljudsundersökning av urinvägarna bör också göras tidigt, eftersom det finns en ökad risk för missbildningar. Även andra undersökningar kan behöva göras för att upptäcka eventuella avvikelser.

Barn som föds med läpp- och/eller gomspalt opereras tidigt. I anslutning till de plastikkirurgiska klinikerna finns multiprofessionella team (kraniofaciala team och läpp-käk-gomspaltteam) med fastlagda rutiner för hur barn och ungdomar med läpp-, käk- och gomspalt följs upp och behandlas.

Ett nutritionsteam kan hjälpa barn som har svårt att suga och få i sig tillräckligt med näring. Under en period kan barnen behöva sondmatas genom en slang som förs via näsan, svalget och matstrupen till den övre delen av tunntarmen. Vid svåra matningsproblem kan näringstillförseln ske genom en sond direkt till magsäcken, en så kallad knapp eller PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi) under en kortare eller längre period.

Regelbundna kontroller av ögonen och synfunktionen kan behövas för att kartlägga ögonförändringar och hur de påverkar synförmågan.

Även barnens hörsel bör undersökas. Vid hörselnedsättning används hörselhjälpmedel som förstärker ljud. Vid svårare hörselnedsättning används ibland kokleaimplantat som stimulerar hörselnerven med hjälp av elektriska impulser.

Vid skolios är det viktigt med bedömning och uppföljning av en barnortoped. Skolios kan behandlas med korsett, men ibland behövs en operation.

Habilitering

Habilitering innebär stöd och behandling till personer med en medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning med syftet att de ska utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Habiliteringsteamet har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och hur svårigheterna de medför i det dagliga livet kan förebyggas och minskas.

Insatserna består bland annat av utredning, behandling och utprovning av hjälpmedel. Föräldrarna får information om möjligheterna att anpassa bostaden och andra miljöer som barnet vistas i, liksom information om olika typer av stöd och insatser från samhället, till exempel ekonomisk ersättning, praktisk hjälp i vardagen och stöd i skolan. Olika former av stöd till föräldrar och syskon ingår också. Kontakt med andra familjer i liknande situation kan ha stor betydelse.

De habiliterande insatserna planeras utifrån barnets behov, varierar över tid och sker i nära samverkan med närstående och andra i barnets nätverk. I insatserna ingår också att förmedla kunskap till föräldrar och andra i nätverket för att de ska kunna ge stöd utifrån barnets funktionsförmåga.

Tal-, språk- och kommunikationsförmågan hos barn med kromosomavvikelser varierar. Det är därför viktigt att tidigt arbeta med språklig stimulans samt alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Som för alla barn utvecklas kommunikationen i det tidiga samspelet mellan föräldrar och barn. Föräldrar och andra personer runt barnet behöver få kunskap och vägledning i att använda alternativa kommunikationsvägar.

I god tid före skolstarten görs en bedömning av barnets utvecklingsnivå för att avgöra vilken typ av stöd som behövs och vilken skolform som kan vara lämplig. Vid misstanke om autism eller annan neuropsykiatrisk diagnos görs en neuropsykiatrisk utredning. Utifrån de svårigheter barnen har kan till exempel strukturerade aktiviteter, lugn miljö och förberedelser inför förändringar ha stor betydelse.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. En kontaktfamilj eller ett korttidsboende är exempel på insatser. Personlig assistans kan ges till den som på grund av omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att öka möjligheten till ett aktivt liv trots en omfattande funktionsnedsättning.

Vuxna med kromosomavvikelser kan behöva fortsatta habiliteringsinsatser och stöd i det dagliga livet. Det kan till exempel vara stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet.

Länkar till kromosomavvikelser som beskrivs i Socialstyrelsens databas, sorterat efter kromosom

Kromosom 1
1p36-deletionssyndromet

Kromosom 2

Kromosom 3

Kromosom 4
4p-deletionssyndromet (Wolf Hirschhorns syndrom)
4q-deletionssyndromet

Kromosom 5
5p-deletionssyndromet (Cri du chat syndromet)
5p-duplikationssyndromet
5q-duplikationssyndromet

Kromosom 6

Kromosom 7
7q11.23-deletionssyndromet (Williams syndrom)

Kromosom 8
8q-duplikationssyndromet

Kromosom 9
9p-deletionssyndromet
9p-duplikationssyndromet
9q-duplikationssyndromet
Trisomi 9-syndromet
Trisomi 9-mosaiksyndromet

Kromosom 10

Kromosom 11
11q-deletionssyndromet (Jacobsens syndrom)

Kromosom 12
Isokromosom 12p-syndromet (Pallister-Killians syndrom)

Kromosom 13
13q-deletionssyndromet
Trisomi 13-syndromet (Pataus syndrom)

Kromosom 14

Kromosom 15
15q-duplikationssyndromet (Markörkromosom 15-syndromet, idic(15)-syndromet)
Prader Willis syndrom
Angelmans syndrom

Kromosom 16

Kromosom 17
17p11.2-deletionssyndromet (Smith-Magenis syndrom)
17p11.2-duplikationssyndromet (Potocki-Lupskis syndrom)

Kromosom 18
18p-deletionssyndromet
18q-deletionssyndromet
Trisomi 18-syndromet (Edwards syndrom)
Isokromosom 18 p-syndromet

Kromosom 19

Kromosom 20
20p-duplikationssyndromet

Kromosom 21

Kromosom 22
22q11-deletionssyndromet (Di Georges syndrom, velokardiofacialt syndrom, VCFS, CATCH22)
22q13.3-deletionssyndromet (Phelan-McDermids syndrom)
Ringkromosom 22-syndromet
Derivatkromosom 22-syndromet (Emanuels syndrom)
Cat eye-syndromet

Kromosom X

Kromosom Y

Övrigt
Trisomi mosaiksyndrom

Forskning

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, https://clinicaltrials.gov.

Resurser på riks- och regionnivå

Kromosomanalyser utförs på de kliniskt genetiska avdelningarna vid universitetssjukhusen i Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala.

Centrum för sällsynta diagnoser (CSD) finns vid alla universitetssjukhus. Vid centrumen finns expertteam för olika diagnoser och diagnosgrupper. Kontakta i första hand CSD i din region för att få vägledning, hänvisning och information. Länkar till respektive CSD finns under Kompetenscentrum ovanliga diagnoser.

Resurspersoner

Professor Elisabeth Syk Lundberg, Klinisk genetik, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 753 80.

Professor, överläkare Göran Annerén, Klinisk genetik, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 59 40, e-post goran.anneren@igp.uu.se

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med en ovanlig sjukdom. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för sina medlemmar, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

NOC, Nätverket för ovanliga kromosomavvikelser, e-post nocsverige@gmail.com, http://nocsverige.se.

FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, tel 08-508 866 00, teletal 020-22 11 44, e-post fub@fub.se, www.fub.se.

Hjärtebarnsförbundet, Kungsgatan 84, 112 27 Stockholm, tel 08-442 46 50, e-post kansliet@hjartebarn.org.

Autism- och Aspergerförbundet, Bellmansgatan 30, 118 47 Stockholm, tel 08-420 030 50, e-post info@autism.se, www.autism.se.

Svenska Downföreningen, www.svenskadownforeningen.se.

Svenska Turnerföreningen, www.turnerforeningen.se.

Klinefelter Nätverket, www.klinefelter.se.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Sturegatan 4 A (besöksadress), Box 1386, 172 27 Sundbyberg, tel 08-764 49 99, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se, verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar.

Unique är en engelsk intresseorganisation för sällsynta kromosomavvikelser, www.rarechromo.org.

För många ovanliga diagnoser finns det grupper i sociala medier där man kan få information och kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar/närstående.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Nationella funktionen sällsynta diagnoser (NFSD) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området ovanliga/sällsynta diagnoser, www.nfsd.se.

Ågrenska arrangerar vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. I samband med dessa anordnas även utbildningsdagar för personer som i sitt arbete möter barn och ungdomar med den aktuella diagnosen. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar. För information se www.agrenska.se eller kontakta Ågrenska på tel 031-750 91 00 eller e-post agrenska@agrenska.se.

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Unique är en engelsk intresseorganisation som har mycket information om många sällsynta kromosomavvikelser, www.rarechromo.org.

Dokumentationer från Ågrenska är bearbetade sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelser på Ågrenska. De går att ladda ner på www.agrenska.se samt beställa på tel 031-750 91 00 eller e-post agrenska@agrenska.se.

Frambu Senter for sjeldne funksjonshemninger, www.frambu.no.

Gensvar är en databas om genetiska sjukdomar från Karolinska universitetssjukhuset som vänder sig till sjukvården och allmänheten: www.medscinet.se/gensvar.

Autismforum inom Habilitering & hälsa, Stockholms läns landsting, har information, artiklar, filmer och föreläsningar om autism på sin webbplats, www.habilitering.se.

Personliga berättelser om hur det är att leva med en ovanlig sjukdom och mycket annan information finns ofta på intresseorganisationernas webbsidor (se under rubriken Intresseorganisationer). Även Nationella funktionen sällsynta diagnoser (www.nfsd.se och Ågrenska (www.agrenska.se) har personliga berättelser och filmer på sina webbplatser, tillsammans med annan värdefull information.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.omim.org

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net

Litteratur

Arumugam A, Raja K, Venugopalan M, Chandrasekaran B, Sampath KK, Muthusamy H et al. Down syndrome - A Narrative Review. Clin Anat 2015; [Epub ahead of print].

Asim A, Kumar A, Muthuswamy S, Jain S, Agarwal S. Down syndrome: an insight of the disease. J Biomed Sci 2015; 22: 41.

Cereda A, Carey JC. The trisomy 18 syndrome. Orphanet J Rare Dis 2012; 7:81.

Baldwin EL, May LF, Justice AN, Martin CL, Ledbetter DH. Mechanisms and consequences of small supernumerary marker chromosomes: from Barbara McClintock to modern genetic-counseling issues. Am J Hum Genet 2008; 2: 398-410.

Doswell BH, Visootsak J, Brady AN, Graham JM Jr. Turner syndrome: an update and review for the primary pediatrician. Clin Pediatr (Phila) 2006; 4: 301-313.

Gustavson KH. Trippel X – kromosomavvikelse med lindriga symtom. Läkartidningen 1999; 50: 646-647.

Hagenäs L, Arver S. Klinefelters syndrom drabbar pojkar. Underdiagnostiserad kromosomrubbning. Läkartidningen 1998; 23: 2686-2693.

Imataka G, Suzumura H, Arisaka O. Clinical features and survival in individuals with trisomy 18: A retrospective one-center study of 44 patients who received intensive care treatments. Mol Med Rep 2016. doi: 10.3892/mmr.2016.4806.

Jacobs PA, Browne C, Gregson N, Joyce C, White H. Estimates of the frequency of chromosome abnormalities detectable in unselected newborns using moderate levels of banding. J Med Genet 1992; 2:103-108.

Kaufman MH. New insights into triploidy and tetraploidy, from an analysis of model systems for these conditions. Hum Reprod 1991; 1: 8-16.

Macias G, Riley C. Neonatal Netw. Trisomy 13: Changing Perspectives 2016; 1: 31-36.

Madan K, Nieuwint AW. Reproductive risks for paracentric inversion heterozygotes: Inversion or insertion? That is the question. Am J Med Genet 2002; 4: 340-343.

Marston AL, Amon A. Meiosis: cell-cycle controls shuffle and deal. Nat Rev Mol Cell Biol 2004; 12: 983-997.

Meyer RE, Liu G, Gilboa SM, Ethen MK, Aylsworth AS, Powell CM, et al. Survival of children with trisomy 13 and trisomy 18: A multi-state population-based study. Am J Med Genet A 2016; 4: 825-837.

Niebuhr E. Triploidy in man. Cytogenetical and clinical aspects. Humangenetik 1974; 2:103-125.

Nielsen J, Wohlert M. Chromosome abnormalities found among 34,910 newborn children: results from a 13-year incidence study in Arhus, Denmark. Hum Genet 1991; 1: 81-83.

Paller AS. Piecing together the puzzle of cutaneous mosaicism. J Clin Invest 2004; 10:1407-1409.

Rossi E, Riegel M, Messa J, Gimelli S, Maraschio P, Ciccone R, et al. J Med Genet 2008; 3:147-154.

Shaffer LG, Lupski JR. Molecular mechanisms for constitutional chromosomal rearrangements in humans. Annu Rev Genet 2000; 34: 297-329.

Tartaglia NR, Howell S, Sutherland A, Wilson R, Wilson L. A review of trisomy X (47, XXX). Orphanet J Rare Dis 2010; 5:8.

Visootsak J, Graham JM. Klinefelter syndrome and other sex chromosomal aneuploidies. Orphanet J Rare Dis 2006; 1:42.

Zlotogora J. Germ line mosaicism. Hum Genet 1998; 4: 381-386.

Författare/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit textunderlaget är professor Elisabeth Syk Lundberg, Karolinska universitetssjukhuset, Stockholm.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Informationscentrum för ovanliga diagnoser vid Göteborgs universitet har ansvarat för redigering, produktion och publicering av materialet.

Publiceringsdatum: 2016-11-14
Version: 1.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.