Detta är en del av Ovanliga diagnoser.
Diagnos: Kongenital binjurebarkshyperplasi
Synonymer: Congenital adrenal hyperplasia, CAH, Adrenogenitalt syndrom, AGS
Innehåll
Publiceringsdatum: 2009-04-06
Version: 6.0
Kongenital binjurebarkshyperplasi (medfödd förstoring av binjurebarken) kallas också adrenogenitalt syndrom (adreno = binjure, genitalis = könsorgan) och congenital adrenal hyperplasia (CAH), som är den engelska beteckningen. I denna text används genomgående namnet kongenital binjurebarkshyperplasi.
Sjukdomen beror oftast på en medfödd brist på enzymet 21-hydroxylas (21 OHD), som leder till försämrad produktion av de två livsnödvändiga hormonen kortisol och aldosterol. I stället ökar produktionen av det manliga könshormonet testosteron, vilket gör att flickors yttre könsorgan utvecklas i manlig riktning (viriliseras). Kongenital binjurebarkshyperplasi kan därför ibland ge upphov till oklar könstillhörighet vid födseln.
Sjukdomen förekommer i olika svårighetsgrad. Hormonet aldosteron styr regleringen av saltnivåerna i kroppen, och vid de svåra formerna av kongenital binjurebarkshyperplasi kan nyfödda barn få livshotande saltförlust.
Kongenital binjurebarkshyperplasi beskrevs första gången 1865 av den italienska läkaren Luigi de Crecchio. De typiska hormonförändringarna beskrevs 1949 av de båda amerikanska läkarna Wilkins och Lewis.
Ett annat tillstånd av oklar könstillhörighet är androgenokänslighetssyndromet (AIS), som innebär att personer med manlig kromosomuppsättning får en kvinnlig kroppsutveckling till det yttre. Det finns ett särskilt informationsmaterial om detta syndrom i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser.
Allvarlig brist på enzymet 21-hydroxylas (21 OHD) förekommer hos cirka 10 av 100 000 nyfödda barn. Det innebär att det i Sverige föds cirka 8-10 barn med denna allvarliga enzymbrist per år. Det är okänt hur vanliga de lindrigare formerna av 21-hydroxylasbrist är i Sverige. De övriga fem beskrivna enzymbristerna i binjurebarkens steroidproduktion är mycket sällsynta.
Kongenital binjurebarkshyperplasi orsakas av en förändring (mutation) i ett arvsanlag (gen), CYP21, som styr bildningen av (kodar för) enzymet 21-hydroxylas. Hur allvarlig sjukdomen blir beror på hur mutationen påverkar bildningen av enzymet. 21-hydroxylas behövs för att binjuren ska kunna producera hormonerna kortisol och aldosteron. Om enzymet saknas eller är otillräckligt bildas ett ofullständigt förstadium till hormonerna (17α-hydroxyprogesteron), som i stället utvecklas till det manliga könshormonet testosteron. Testosteronet påverkar de yttre könsorganens utveckling hos både flickor och pojkar.
Kortisol är ett livsnödvändigt hormon som bland annat medverkar till att styra blodtrycket och hålla blodsockret på en jämn nivå. Behovet av kortisol varierar över dygnet. Det är störst på morgonen och lägst på natten och ökar vid fysisk och psykisk stress (fysisk stress är till exempel operationer, infektioner, kroppsskada och ansträngning). Vid svår form av kongenital binjurebarkshyperplasi bildas inget kortisol alls, medan mängderna vid de lindrigare formerna är otillräckliga. Binjurarna får då signaler att försöka producera mer, med påföljd att ännu mer ofullständigt hormon, och därmed testosteron, bildas.
Aldosteron är ett annat livsviktigt hormon som bildas i binjurebarken, med uppgift att upprätthålla rätt saltbalans i kroppen.
Till kongenital binjurebarkshyperplasi hör också fyra andra slag av enzymbrist som dock är mycket sällsynta i Sverige: 11-hydroxylasbrist (relativt vanligt i Mellanöstern), 3β-hydroxysteroid-dehydrogenasbrist, 17α-hydroxylasbrist, StARbrist och kolesteroldesmolasbrist. Dessa kommer inte att beröras här.
Kongenital binjurebarkshyperplasi ärvs autosomalt recessivt. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen (förändrat arvsanlag). Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en gen från varje förälder) och då får sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.
Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte är bärare av den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen, och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den muterade genen.
Sjukdomen ser olika ut hos pojkar och flickor, men svåra former ger hos alla en allvarlig rubbning av saltbalansen, med låg halt av natrium (saltbrist) och hög halt av kalium i blodet. Symtomen visar sig när barnet är 1 - 3 veckor som bristande viktuppgång, kaskadartade kräkningar, uttorkning och i värsta fall chocktillstånd.
Hos flickor väcks misstanken om syndromet ofta på grund av en mer eller mindre uttalad virilisering, vilket innebär att de yttre könsorganen utvecklats i manlig riktning. Ibland kan det vara oklart vilket kön det nyfödda barnet har. Vid lindrig virilisering blir klitoris förstorad och flickan kan få en viss förslutning av vagina, medan klitoris vid mer uttalad virilisering ökar i storlek så att den mer liknar en penis, samtidigt som slidans mynning kan bli helt hopväxt. Dessutom kan slidöppningen och urinröret mynna ut på samma ställe. De inre könsorganen (äggstockar, äggledare och livmoder) påverkas inte alls.
Nyfödda pojkar har normala manliga könsorgan, men kan bli svårt sjuka på grund av brist på kortisol och aldosteron. Lindriga former hos pojkar upptäcks oftast genom snabb kroppstillväxt och tidig pubertetsutveckling.
Vuxna män och kvinnor med svåra former av sjukdomen kan ha nedsatt fruktsamhet. Alla kan visa tecken på kortisolbrist i samband med kroppslig ansträngning och i stressituationer. Många vuxna personer med allvarlig brist på 21-hydroxylas utvecklar godartade tumörer (adenom) i binjurarna och/eller testiklarna.
Barn med lindrigare former av sjukdomen kan sakna symtom som nyfödda. Senare under uppväxten kan de ha en ökad tillväxthastighet och utveckla symtom på alltför tidig pubertet (pseudo-pubertas precox). Hos vuxna, obehandlade kvinnor med relativt lindrig sjukdomstyp (som inte medfört virilisering eller livshotande saltförlust under uppväxten) kan sjukdomen yttra sig endast som nedsatt fruktsamhet, oregelbunden eller uteblliven menstruation och ökad behåring.
I motsats till personer med 21-hydroxylasbrist har personer med 11β-hydroxylasbrist snarare förhöjt än sänkt blodtryck och de förlorar inte salt i urinen. Även i dessa fall är flickor viriliserade.
Med lämplig behandling är prognosen vid kongenital binjurebarkshyperplasi god.
Sedan 1986 tas blodprov på alla nyfödda barn i Sverige vid 2 - 5 dagars ålder. Vid symtomgivande 21-hydroxylasbrist upptäcks då förhöjda nivåer av 17α-hydroxyprogesteron. För de lindrigare formerna är säkerheten vid undersökningen inte hundraprocentig. Dessa barn diagnostiseras i stället ofta på grund av ökad tillväxttakt och eventuell könsbehåring, som ibland kommer redan i 3 - 4-årsåldern. Analys av blod- och urinprov visar på förhöjda nivåer av 17α-hydroxyprogesteron i blod eller pregnantriol i urin. Efter bedömning av symtom samt hormonanalyser bör diagnosen bekräftas genom DNA-analys. Mer än 98 procent av svenska patienter med allvarlig brist på 21-hydroxylas har en känd mutation av CYP21-genen.
I de fall då syndromet är känt i familjen sedan tidigare och orsakas av 21-hydroxylasbrist finns möjlighet till fosterdiagnostik och behandling på fosterstadiet.
Brist på enzymet 11β-hydroxylas diagnostiseras genom förhöjda nivåer av 11-deoxykortisol, 17α-hydroxyprogesteron och progesteron i blod.
En familj som får ett barn med oklar könstillhörighet bör omedelbart (helst inom 24 timmar) få kontakt med en läkare som har god kunskap om denna speciella situation. En snabb diagnos är viktig av två orsaker: dels för att föräldrarna ska få snabb och korrekt information om problematiken kring könsutvecklingen, dels för att saltförlusten vid de svåra formerna av kongenital binjurebarkshyperplasi kan bli livshotande och kräver behandling inom några dagar.
Läkemedelsbehandling
Vid den svårare formen av kongenital binjurebarkshyperplasi är behandling med kortison (glukokortikoider) och aldosteron eller annan mineralkortikoid livräddande. Hormonerna ges i tablettform och behandlingen måste fortsätta livet ut.
Doseringen av kortison (hydrokortison eller kortisonacetat) anpassas individuellt efter hur barnet växer och efter hormonnivåerna i urin och blod. För liten kortisondos ger ökad tillväxt och snabbare skelettutveckling på grund av överskottet på manligt könshormon. Blodprov visar då på förhöjda halter av 17-hydroxyprogesteron. Detta kan även mätas i urinprov genom förhöjda nivåer av pregnantriol, som beror på att kroppen ansamlat 17-hydroxyprogesteron. Ett överskott på manliga hormoner ger också en ökad oljighet i huden och akne. För stor dos kortison ger hämmad tillväxt, viktuppgång och så småningom ett speciellt utseende med rundat ansikte och fetma på bålen (Cushingoida drag). Fördelningen av kortisonmedicineringen över dygnet kan behöva justeras med hänsyn till dagliga aktiviteter i form av idrott eller annan fysisk ansträngning. Det är vanligt att försöka efterlikna den naturliga dygnsrytmen av kortisol genom att ge den största dosen tidigt på morgonen.
Behovet av kortison ökar vid stressituationer, som till exempel vid feber, olyckor med kroppsskada, operationer och narkos. Det är livsviktigt att tillräckliga doser kortison ges i sådana situationer.
Doseringen av mineralkortikoid bestäms av koncentrationen av enzymet renin i blodet, eftersom renin styr produktionen av aldosteron. Överdosering ger lågt, omätbart renin och i vissa fall förhöjning av blodtrycket. Alltför låg dos mineralkortikoid ger för låg salthalt i blodet (hyponatremi), trötthet och ett ökat behov av kortison. Under första och eventuellt andra levnadsåret kan extra salt ibland behöva tillföras.
Under barn- och ungdomsåren bör effekten av den medicinska behandlingen kontrolleras vid läkarbesök var tredje till var sjätte månad. Regelbunden kontakt med en barnendokrinolog vid ett regionsjukhus behövs. Bor man långt från regionsjukhuset kan barnendokrinologen samarbeta med barnläkaren på den lokala barnkliniken, så att besöken inskränker sig till varje halvår de första åren och därefter en gång per år.
Operationer
Det kan bli aktuellt med operation av de yttre könsorganen för flickor som viriliserats. Direkt efter födseln bör en barnurolog, barnkirurg och psykolog delta i bedömning och diskussion med föräldrarna för att ta ställning till en eventuell operation. Det innebär svåra etiska ställningstaganden, eftersom kirurgisk behandling kan ha en påverkan både psykologiskt och i vuxen ålder sexuellt. Såväl nationellt som internationellt pågår diskussioner kring de kirurgiska ingreppen vid oklar könstillhörighet. Omfattningen av operationerna avgörs från fall till fall. Tidpunkten kan variera, men en gemensam policy i Sverige är att undvika undersökningar och kirurgi av flickornas könsorgan i åldern 2 - 12 år. Vanligen görs en större operation tidigt, före sex månaders ålder, som sedan kan kompletteras i puberteten. Vuxna kvinnor med kongenital binjurebarkshyperplasi har betonat att ingreppen i barndomen ska göras så begränsade som möjligt för att ge flickor med syndromet möjlighet att fatta egna beslut kring sin kropp i vuxen ålder.
Att få ett barn med oklar könstillhörighet innebär en stor oro. Det är viktigt för föräldrarna hur beskedet om diagnosen ges och att de omedelbart får sakkunniga svar på sina frågor. Den medicinska beskrivningen måste vara både begriplig och korrekt och ges av personal med erfarenhet av syndromet. Redan från början bör informationen omfatta behandlingsmöjligheter och framtidsutsikter. Ju större möjlighet föräldrarna haft att bearbeta sina tankar och skaffa sig goda medicinska kunskaper om tillståndet, desto bättre stöd kan de vara för sitt barn. Psykologisk stöd bör ingå i behandlingen.
Barnet behöver fortlöpande information anpassad efter sin ålder, och även här är psykologisk rådgivning viktig. Det är viktigt med kontinuitet i uppföljningen av barnets utveckling, vilket också gör det lättare att ta kontakt när nya frågor och problem uppstår. Behovet av psykologiskt stöd kan öka i samband med puberteten. Flickor i tonåren bör få tala med en erfaren gynekolog om sjukdomen och framtiden, till exempel när det gäller ytterligare operationer och möjligheten att få barn.
Även vuxna med syndromet bör ha kontakt med specialister vid sitt regionsjukhus åtminstone en gång per år. Tillgång till psykologiskt stöd är viktigt, särskilt för kvinnor.
Behandling på fosterstadiet
Det går att förhindra eller minska viriliseringen av flickor som bär på en svår form av 21-hydroxylasbrist genom att ge dexametason till mamman med början tidigt i graviditeten. Dexametason är ett syntetiskt kortisonpreparat som kan passera från mammans blod till barnets. Eventuell behandling bör påbörjas så snart en kvinna som tidigare fött ett barn med svår form av kongenital binjurebarkshyperplasi vet att hon är gravid igen. I första hand pågår behandlingen till vecka 10, då undersökning av DNA i prov från moderkakan kan ge svar på frågan om fostret är pojke eller flicka och om det har sjukdomen eller inte. Endast flickfoster med sjukdomen behandlas sedan under resten av graviditeten.
Idag går det inte att avgöra om barnet är en sjuk flicka förrän efter 10 - 11 graviditetsveckor. Det betyder att sju av åtta foster (alla pojkar och de tre fjärdedelar av flickorna som är friska) behandlas i onödan under vecka 6 - 7 till 11 - 12.
Dexametason i de doser som används kan ge biverkningar hos mamman i form av viktuppgång, vätskeansamling i kroppen (ödem), försämrad sockerbalans och humörförändringar. Därför bör det bara ges till kvinnor som tidigare fött barn med svår form av syndromet. Eventuella risker för fostret är ännu inte helt utredda. Eftersom erfarenheterna ännu är begränsade ska denna behandling endast göras som en del i ett forskningsprojekt med lång uppföljning av mor och barn.
För alla med sjukdomen kan det vara lämpligt att bära en amulett med uppgifter om sjukdomen och behovet av kortisontillförsel vid stressituationer, olyckor med kroppsskada och akuta operationer med narkos. Amuletter finns att köpa hos ”Acke’s SOS-medaljonger”, tel 0433-306 80.
För att ge små barn salttillskott kan man, om man ger en saltlösning, använda en injektionsspruta utan nål eller en plastpipett som ett alternativ till sked. Använder man vanligt koksalt eller smaktäckt salt mäts den ordinerade dosen upp i en avskuren 1-ml-spruta så att saltet kan sprutas direkt i munnen. 0,4 milliliter motsvarar cirka ett halvt gram. Observera att saltet kan ge illamående. Det smaktäckta saltet måste sköljas ned snabbt, eftersom det löses upp av saliven inom 5 - 10 sekunder och då smakar som vanligt salt.
Det kan också vara besvärligt att ge små barn mediciner i tablettform. Till spädbarn behöver tabletterna krossas och blandas med modersmjölk eller annan mat. Vid till exempel utlandsresor är det lämpligt att ta med sprutor och medicin för att vid akuta situationer kunna ge injektion av hydrokortison, om det är svårt att få kontakt med kunnig läkare. Ett läkarintyg på engelska om sjukdom och behandling behövs då till tullpersonalen och kan också vara bra att visa upp vid kontakt med sjukvården.
Ett kunskapscentrum för kongenital binjurebarkshyperplasi finns vid Karolinska Universitetssjukhuset under ledning av professor emeritus Martin Ritzén och barnläkare Anna Nordenström (för barn), professor emerita Kerstin Hagenfeldt och professor Angelica Lindén-Hirschberg (gynekologi), docent Marja Thorén och dr Henrik Falhammar (för vuxna med syndromet).
Tillräckliga resurser för diagnostik, i form av kunskaper om syndromet och för att analysera lämpliga steroidhormoner i blodet, finns vid alla barnkliniker i landet. Ansvaret för den fortsatta behandlingen bör ligga på regionsjukhusen, där tillräcklig erfarenhet kan samlas när det gäller barnmedicinsk, endokrinologisk, barnkirurgisk, psykologisk, barnpsykiatrisk och gynekologisk expertis.
Laboratoriet för metabola sjukdomar vid Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge svarar för analys och bedömning av screeningproverna från nyfödda. Kontaktperson är barnläkare Anna Nordenström, CMMS, Barnens Sjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, tel 08-585 800 00.
De barnendokrinologiska enheterna vid alla regionsjukhusen kan svara på frågor om kongenital binjurebarkshyperplasi hos barn. Särskilt intresse har ägnats denna sjukdomsgrupp vid enheterna för barnendokrinologi vid:
Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00.
Barnens Sjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00.
Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00.
Universitetssjukhuset MAS, 205 02 Malmö, tel 040-33 10 00.
Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 00 00.
Vuxna med syndromet kan vända sig till de endokrinologiska och gynekologiska avdelningarna vid regionsjukhusen.
Professor emerita Kerstin Hagenfeldt, Kvinnokliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, e-post kerstin.hagenfeldt@telia.com
Professor Angelica Lindén Hirschberg, Kvinnokliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00,
e-post angelica.linden-hirschberg@karolinska.se
Överläkare Anna Nordenström, CMMS, Barnens Sjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00, e-post anna.nordenstrom@ki.se. Hon är även verksam vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Solna.
Professor emeritus Martin Ritzén, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00, e-post martin.ritzen@ki.se
Professor Anna Wedell, Klinisk genetik, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, 08-517 765 35, e-post anna.wedell@ki.se
Professor Sten Ivarsson, Forskningsenheten för pediatrisk endokrinologi, CRC, Lunds universitet, Universitetssjukhuset MAS, 205 02 Malmö, tel 040-33 10 00, e-post stenanders.ivarsson@telia.com
Specialistläkare Annika Reims, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, e-post annika.reims@vgregion.se
Docent Otto Westphal, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, e-post otto.westphal@vgregion.se
Riksföreningen för CAH anordnar regelbundna träffar för vuxna personer med kongenital binjurebarkshyperplasi och familjer som har barn med syndromet. För adress, se under rubriken Handikapporganisation.
Inom Ågrenskas familjeverksamhet arrangeras vistelser för barn och ungdomar med funktionshinder och deras familjer. Verksamheten, som är förlagd till Göteborg, vänder sig till familjer i hela landet och uppmärksammar särskilt små och mindre kända handikappgruppers behov. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, internetadress www.agrenska.se
Riksföreningen för CAH. Ordförande Margareta Bergström, Ryssbält 39, 952 91 Kalix, tel 0923-280 10, e-post info@cah.se, internetadress www.cah.se
Intersexuella i Sverige, INIS, en intresseförening för personer med DSD (”Disorder of Sex Development”, medfödda tillstånd som innebär att könets kromosomala, gonadala eller anatomiska utveckling är atypisk), e-post kontakta@inis-org.se, internetadress www.inis-org.se
Sällsynta diagnoser, besöksadress Sturegatan 4A, 3 tr, postadress Box 1386, 172 27 Sundbyberg, tel 08-764 49 99, fax 08-546 40 494, texttel 08-546 40 450, e-post dammert@sallsyntadiagnoser.nu,
internetadress www.sallsyntadiagnoser.nu/
Sällsynta diagnoser är en rikstäckande samarbetsorganisation för föreningar för små och mindre kända handikappgrupper. Syftet är att bevaka och ta tillvara smågruppernas gemensamma intressen.
CAH Support Group (engelsk intresseförening):
internetadress www.cah.org.uk
CARES Foundation (amerikansk intresseförening):
internetadress www.caresfoundation.org
--
Genom framsteg inom molekylärgenetiken har de diagnostiska möjligheterna förbättrats radikalt under senare år. I de flesta fall kan svårighetsgraden av enzymbristen avgöras från den mutation som individen bär på.
Sedan 1986 pågår en screeningundersökning av 21-hydroxylasbrist hos nyfödda vid PKU-laboratoriet/CMMS, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, vilket förbättrat tidig upptäckt och behandling av barn med sjukdomen. Undersökningen har ökat kunskapen om kongenital binjurebarkshyperplasi i Sverige.
Molekylärbiologins framsteg har i första hand förbättrat diagnostiken. Genterapi ligger troligen långt i framtiden. För närvarande är det mest angeläget att förbättra behandlingen så att kortväxthet, övervikt, benskörhet och infertilitet i vuxen ålder inte blir så vanligt som det är idag.
Informationsfoldern Kongenital binjurebarkshyperplasi (artikelnr 1996-126-1011), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm, fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se eller tel 08-779 96 66. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.
Broschyren AGS - vad är det? Warne G, 2006. Broschyren finns att ladda ner som PDF på Svenska barnläkarföreningens hemsida, www.blf.net/endodiab/ags/ags-vad_ar_det.pdf
Broschyren finns även att ladda ner på engelska på en hemsida som tillhör The Royal Children’s Hospital i Melbourne, Your child with Congenital Adrenal Hyperplasia
Enstaka tryckta exemplar kan beställas från Novo-Nordisk Scandinavia AB, Malmö, tel 040-38 89 00. Be att få tala med Christina Lewin.
Nyhetsbrev från Ågrenska, nr 246 (2005). Beställning: Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se
Nyhetsbrevet finns tillgängligt på internetadress www.agrenska.se
Vårdprogram för CAH (koordinator Martin Ritzén), i första hand skrivet för sjukvårdspersonal, finns tillgängligt på internet, www.blf.net/endodiab/vprogags.htm
American Academy of Pediatrics, Section on Endocrinology and Committee on Genetics: Technical report: Congenital Adrenal Hyperplasia. Pediatrics 2000; 106: 1511-1518.
Clayton PE, Miller WL, Oberfield SE, Ritzén EM, Sippel WG, Speiser PW. Consensus Statement on 21-Hydroxylase Deficiency from The Lawson Wilkins Pediatric Endocrine Society and The European Society for Paediatric Endocrinology. J Clin Endocrinol Metab 2002; 87: 4048-4053.
Lajic S, Nordenstrom A, Ritzén EM, Wedell A. Prenatal treatment of congenital adrenal hyperplasia. Eur J Endocrinol 2004; 151 Suppl 3: 63-69. Review.
Nimkarn S, New MI. Prenatal diagnosis and treatment of congenital adrenal hyperplasia due to 21-hydroxylase deficiency. Mol Cell Endocrinol 2009; 300: 192-196.
Nordenström A, Thilén A, Hagenfeldt L, Larsson A, Wedell A. Genotyping is a good complement to neonatal screening for congenital adrenal hyperplasia due to steroid 21-hydroxylase deficiency. J Clinical Endocrinol Metab 1999; 84: 1505-1509.
Nordenström A, Sevoim A, Bohlin G, Larsson A, Wedell A. Sex-typed toy play behavior correlates with the degree of prenatal androgen exposure assessed by CYP21 genotype in girls with congenital adrenal hyperplasia. J Clinical Endocrinol Metab 2002; 87: 5119-5124.
Ritzén EM, Hagenfeldt K. Adrenogenitalt syndrom hos barn och ungdomar-nya riktlinjer för terapi. Läkartidningen 2003, 18: 1626-1629.
Thilén A, Nordenström A, Hagenfeldt L, von Döbeln U, Guthenberg C, Larsson A. Benefits of neonatal screening for congenital adrenal hyperplasia (21-hydroxylase deficiency) in Sweden. Pediatrics 1998; 101: N:o 4 e 11 (elektronisk tidskrift).
Wedell A, Thilén A, Ritzén EM, Stengler B, Luthman H. Mutational spectrum of the steroid 21-hydroxylase gene in Sweden: Implications for genetic diagnosis and association with disease manifestation. J Clin Endocrinol Metab 1994; 78: 1445-1452.
White PC, Speiser PW. Congenital adrenal hyperplasia due to 21-hydroxylase deficiency. Endocr Rev 2000; 21: 245-291. Review.
OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man). internetadress www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: congenital adrenal hyperplasia
Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.
Medicinsk expert som skrivit underlaget är professor emeritus Martin Ritzén, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Stockholm.
Berörda handikapporganisationer/patientföreningar har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.
En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.
Publiceringsdatum: 2009-04-06
Version: 6.0
För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg tel 031-786 55 90, fax 031-786 55 91,
e-post ovanligadiagnoser@gu.se.
