Ebolautbrottet 2014

Har du frågor om ebola? På vår sida om ebola finns information om vart du kan vända dig.

/
/

Klippel-Feils syndrom

  • Diagnos: Klippel-Feils syndrom
  • Synonymer: --

Innehåll


Publiceringsdatum: 2011-10-05
Version: 3.0

Sjukdom/skada/diagnos

Klippel-Feils syndrom tillhör gruppen medfödda missbildningar av övre delen av ryggraden och beskrevs första gången 1912 av de franska neurologerna Maurice Klippel och André Feil. Vid syndromet är två eller flera kotor i halsryggen sammansmälta, ibland i kombination med missbildningar i andra organ. Vanligen är andra och tredje halskotorna (C2-C3) missbildade.

Förekomst

Internationellt anges att 2-3 av 100 000 barn föds med Klippel-Feils syndrom. I Sverige föds uppskattningsvis 2-3 barn per år med syndromet, som är något vanligare hos flickor.

Orsak till sjukdomen/skadan

Denna ovanliga missbildning beror på att två eller fler halskotor har smält samman (kongenital synostos) tidigt i fosterutvecklingen (vecka 3-7), eftersom de blivande kotanlagen fått en ofullständig uppdelning. I de flesta fall finner man ingen bakomliggande orsak till missbildningen, utan den antas bero på en skadad blodtillförsel när organen bildas hos embryot. En liknande skada kan även ligga bakom Möbius och Polands syndrom. I Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns ett separat informationsmaterial om Möbius syndrom.

Ärftliga former kan finnas hos 2-3 procent. I vissa familjer har det funnits specifika kromosomavvikelser, till exempel en inversion av kromosom 8, vilket innebär att en bit av kromosomen vänts 180 grader och därefter fäst in i samma kromosom igen. En förändrad gen SGM1 (segmentation syndrome 1), som kan ha betydelse för uppkomsten av Klippel-Feils syndrom, har tidigare påvisats på kromosom 8 (8q22.2-q23.3). Under senare år har man som orsak till syndromet i enstaka fall funnit en mutation i en annan gen, GDF6 (growth/differentiation factor 6) på kromosom 8 (8q22.1).

Ärftlighet

Hos enstaka familjer har Klippel-Feils syndrom nedärvts autosomalt dominant. Detta innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen (arvsanlag) och en muterad gen (förändrat arvsanlag), blir risken för såväl söner som döttrar att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Figur: Autosomal dominant nedärvning

Det finns även familjer beskrivna där nedärvningen tycks vara autosomal recessiv. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte är bärare av den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen, och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den muterade genen.

Symtom

Klippel-Feils syndrom kan upptäckas när som helst under livet, ofta av en tillfällighet. En nedsatt rörlighet i nacken är oftast det enda tecknet på syndromet, och de tidiga symtomen brukar vara få. Hos de flesta är det halskotorna nummer två och tre (C2 och C3) som är sammanväxta och bildar en så kallad blockkota. Eftersom halskotorna är sammansmälta blir nacken kort (brevicollis), och det bakre hårfästet är ofta lågt. Medelåldern för diagnos av barn med kotmissbildningar i halsryggen är sju år.

Det förekommer också sammansmältning av kotor i bröstrygg och ländrygg, liksom andra missbildningar. Om det finns ytterligare missbildningar är det vanligen bara i ett enstaka organ, vilket oftast går att korrigera med mycket gott resultat.

På grund av kotmissbildningarna kan ryggmärgen eller nerverna som löper till och från ryggmärgen bli hoptryckta (spinalnervskompression). Orsaken är en överrörlighet på båda sidor av de sammansmälta kotorna. Detta leder i sin tur till förslitning av kotornas kanter så att bennabbar kan bildas. Dessa kan trycka på ryggmärg och nervrötter, vilket kan ge neurologiska symtom i form av svaghet, känselstörning eller smärta i armar eller ben.

Missbildningar i nervsystemet förekommer också, till exempel kluven ryggmärg (diastematomyeli) och Arnold-Chiari missbildning typ 1. Arnold-Chiari missbildning innebär en förändring av lillhjärnans form, som får den att bukta ner genom hålet i skallbasen med risk för klämskador. Detta kan ge symtom i form av ofrivilliga spegelrörelser (synkinesi), dövhet, hängande ögonlock (ptos), förlamning av ansiktsnerven (facialispares), känselnedsättning och smärtor i armar och ben, ibland i kombination med ökad ofrivillig muskelspänning (spasticitet), andningsuppehåll och störd sömn. Sömnstörningen kan komma plötsligt och ge andningsuppehåll nattetid, långsam andning samt tecken på otillräcklig andning och bör alltid utredas. I något enstaka fall har det lett till plötslig död.

Vid Klippel-Feils syndrom är det vanligt med sned rygg (skolios), kutryggighet (kyfos) eller snedställning av huvudet (torticollis) på grund av benmissbildningar i halsryggen eller att halsmuskulaturen har dragit sig samman. Ibland finns också hudveck på båda sidor av halsen, medfött högt sittande skulderblad, extra revben, kort luftstrupe, delvis sammanväxta fingrar eller tår (syndaktyli), små tummar, extra fingrar eller ensidigt underutvecklad muskulatur i bröstkorgen. Många med syndromet är kortväxta. Underfunktion av bisköldkörtlarna (hypoparatyreoidism), som kan leda till störd kalkomsättning, finns också beskrivet.

Syndromet kan medföra ett speciellt utseende med brett avstånd mellan ögonen (hypertelorism), liten haka (mikrognati), nedåtsluttande ögonspringor och lågt sittande öron.

Hörselnedsättning är vanligt. Den orsakas oftast av bristande nervöverledning (sensorineural hörselnedsättning), men anledningen kan också vara att överledningen i mellanörat är påverkad (ledningshinder). En del med syndromet får svag och hes röst. Det kan bero på en förlamning av stämbanden, vilket i sin tur kan ha sin grund i en nervpåverkan.

Någon typ av missbildning i urinvägar eller könsorgan finns hos en tredjedel. En njure kan till exempel saknas helt eller ha en avvikande form, så kallad hästskoform. Flickor kan ha missbildningar i könsorganen eller helt sakna vagina eller äggstockar. Pojkar kan ha testiklar som inte vandrat ned till pungen (retentio testis) eller urinrör som mynnar för långt bak på penis (hypospadi).

Medfött hjärtfel förekommer hos en mindre andel och är av olika typ, som hål mellan höger och vänster hjärtkammare (ventrikelseptumdefekt, VSD), kvarstående fosterförbindelse mellan lungpulsådern och kroppspulsådern (öppetstående ductus arteriosus) eller förträngning av kroppspulsådern (coarctatio aortae). Lungmissbildningar finns beskrivna. Ett fåtal har gomspalt.

Personer med Klippel-Feils syndrom är så gott som alltid normalbegåvade.

Diagnostik

Både yttre tecken och de olika symtomen ger misstanke om syndromet, men kombinationen av kort och bred nacke, lågt bakre hårfäste och inskränkt rörlighet i nacken ses bara hos ungefär hälften av dem som har Klippel-Feils syndrom. Hos övriga finns inte fler än ett eller två av dessa karaktäristiska tecken, varav stel nacke är det vanligaste.

Diagnosen bekräftas vid röntgenundersökning av halsrygg och skallbas. Då syns också andra eventuella missbildningar i denna del av skelettet, till exempel halvkotor (hemivertebrae) eller förändrade lägesförhållanden mellan skallbasen och översta halskotan (platybasi), som i sin tur kan ge symtom på grund av ryggmärgskompression. Sammansmältningen av halskotorna framträder dock inte alltid på röntgenbilden när barnen är i förskoleåldern, utan kan bli tydlig först efter flera år. Orsaken tros vara att sammansmältningen först bara finns i brosket, vilket inte framträder på röntgenbilden, och först senare blir förbenad.

Vid röntgenundersökning av halsryggen bör det alltid tas bilder när skallen böjs framåt (flexion) och bakåt (extension). Det går då att bedöma om första halskotan är instabil i förhållande till skallbasen eller om det finns instabilitet mellan de kotor som finns på båda sidor om sammanväxningen. Instabiliteten kan orsaka tryck mot ryggmärg och nervrötter, vilket i sin tur kan ge neurologiska symtom från armarna och ibland från benen. Vid misstanke om detta undersöks området även med magnetkamera (MR). Då syns eventuella missbildningar i hjärna eller ryggmärg. Nattlig registrering av andningen samt av blodets syrehalt bör utföras om det finns tecken på sömnstörning.

Behandling/åtgärder

Någon botande behandling finns inte, men symtomen kan behandlas på olika sätt. En del barn kan behöva vård under nyföddhetstiden (neonatalvård) på läns- eller universitetssjukhus. Eftersom barnen ofta har flera medicinska problem är det viktigt att familjen har en barnläkare som kan samordna den hjälp som krävs. Barn med syndromet bör utredas med specifik inriktning mot de organ där missbildningar finns beskrivna, och en barnortoped ska helst kopplas in tidigt för att göra en bedömning. Skelettmissbildningar kartläggs med röntgen och behandlas av barnortoped och/eller neurokirurg.

Det är viktigt att upptäcka tecken på begynnande ryggmärgskompression. Neurologiska symtom bör undersökas och bedömas av en neurokirurg. Med kortisonpreparat och stabiliserande nackkrage kan en akut påverkan på ryggmärgen efter en nackskada gå tillbaka, men om det inte hjälper eller om besvären förvärras kan ett kirurgiskt ingrepp behövas. Oftast görs då en stabiliserande operation (artrodes) mellan de kotor där det finns en ökad rörlighet, vilket gör att trycket på ryggmärgen hävs. Halsryggens stabilitet bör också undersökas. I vissa fall kan en stabiliserande operation i förebyggande syfte övervägas. Efter operationen kan det uppstå en överrörlighet i ryggraden. Det är därför viktigt med långtidsuppföljning.

När sömnstörningar beror på kompression av hjärnstammen kan detta också behöva opereras.

Inför en operation är det viktigt att narkosläkaren är medveten om de svårigheter som kan uppstå vid intubation (ett rörliknande instrument förs genom munnen till luftstrupen för att få fri luftväg under operationen), eftersom en person med Klippel-Feils syndrom är stel i nacken. Ofta behöver nacken böjas kraftigt bakåt för att instrumentet ska kunna föras ned. För att undvika ryggmärgsskada bör en intubation därför föregås av en röntgenundersökning av nacken med flexions- och extensionsbilder.

Hjärtat bör undersökas med ultraljud och eventuellt hjärtfel utredas av barnhjärtläkare. Missbildningar i urinvägarna upptäcks också med ultraljud och bedöms och behandlas av en barnurolog.

Hörseln bör bedömas tidigt. En hörselnedsättning som orsakas av missbildningar i mellanörat kan behandlas med hörapparat eller opereras. Hörapparat kan också användas vid hörselnedsättning till följd av missbildningar i innerörat. Då kan i vissa fall cochleaimplantat (CI) opereras in i skallbenet under huden bakom örat. Ett cochleaimplantat är ett slags sändare som överför ljudsignaler direkt till hörselnerven. På detta sätt kan ett annars helt dövt barn få en användbar hörsel och lär sig oftast att kommunicera med tal. Barnen opereras vanligen vid cirka ett års ålder. Det är viktigt att erbjuda kompletterande kommunikationssätt.

För att stimulera utvecklingen och kompensera för hörselnedsättningen behöver barn och ungdomar med syndromet habiliteringsinsatser. Familjen bör därför tidigt få kontakt med ett habiliteringsteam med särskild kunskap om hur hörselnedsättning påverkar samspelet med omgivningen och delaktigheten i samhället. Insatserna kan bestå av psykologiskt och pedagogiskt stöd samt tekniskt stöd i form av hörhjälpmedel och hörseltekniska hjälpmedel i hemmet och på arbetsplatsen.

Stöd och behandling planläggs utifrån de behov som finns. De varierar över tid och sker i nära samverkan med personer i barnets/den unges nätverk. Ett nära samarbete sker också med kommunen, som utifrån graden av funktionsnedsättningar kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta vardagslivet. Vuxna med syndromet kan behöva fortsatt stöd av hörselhabiliteringen.

Om man har Klippel-Feils syndrom ska man helst undvika aktiviteter där nacken böjs, till exempel kullerbyttor och vissa kampsporter. Att nicka bollar bör också undvikas. Risken måste dock bedömas individuellt. Är man osäker får man fråga sin läkare om råd.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Nyföddhetsavdelningar på läns- eller universitetssjukhus samt barnortopediska kliniker på universitetssjukhusen.

Resurspersoner

Professor, överläkare Göran Annerén, Klinisk genetik, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 59 42, fax 018-55 40 25, e-post goran.anneren@igp.uu.se

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

--

Handikapporganisation/patientförening/motsvarande

Neuroförbundet, S:t Eriksgatan 44 (besöksadress), Box 49084, 100 28 Stockholm, tel 08-677 70 10, e-post info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se.

Personer med Klippel-Feils syndromkan också kontakta VACTERL-föreningen via hemsidan, www.vacterl.com.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

--

Forskning och utveckling (FoU)

--

Informationsmaterial

Informationsfoldern Klippel-Feils syndrom (artikelnr 2011-8-9), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens publikationsservice, 106 30 Stockholm, fax 035-19 75 29, e-post publikationsservice@socialstyrelsen.se eller tel 075-247 38 80. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.

Litteratur

Asai-Coakwell M, French CR, Ye M, Garcha K, Bigot K, Perera AG et al. Incomplete penetrance and phenotypic variability characterize Gdf6-attributable oculo-skeletal phenotypes. Hum Molec Genet 2009; 18: 1110-1121.

Bouwes Bavinck JN, Weaver DD. Subclavian artery supply disruption sequence: hypothesis of a vascular etiology for Poland, Klippel-Feil, and Moebius anomalies. Am J Med Genet 1986; 23: 903-918.

Clarke RA, Singh S, McKenzie H, Kearsley JH, Yip M-Y. Familial Klippel-Feil syndrome and paracentric inversion inv(8)(q22.2q23.3) Am J Hum Genet 1995; 57: 1364-1370.

Clarke RA, Catalan G, Diwan AD, Kearsley JH. Heterogeneity in Klippel-Feil syndrome: a new classification. Pediat Radiol 1998; 28: 967-974.

David KM, Copp AJ, Stevens JM, Hayward RD, Crockard HA. Split cervical spinal cord with Klippel-Feil syndrome: seven cases. Brain 1996; 119: 1859-1872.

Derkay CS, Grundfast KM, McCullough DC. Sudden onset of velopharyngeal insufficiency in Klippel-Feil syndrome. Ear Nose Throat J 1990; 69: 548-552.

Dubey SP, Ghosh LM. Klippel-Feil syndrome with congenital conductive deafness: report of a case and review of literature. Int J Pediatr Otorhinolaryngol 1993; 25: 201-208.

Ducker T B. Cervical myeloradiculopathy: Klippel-Feil deformity. J Spinal Disord 1990; 3: 439-444.

Fukushima Y, Ohashi H, Wakui K, Nishimoto H, Sato M. De novo apparently balanced reciprocal translocation between 5q11.2 and 17q23 associated with Klippel-Feil anomaly and type A1 brachydactyly. Am J Med Genet 1995; 57: 447-449.

Gunderson CH, Greenspan RH, Glaser GH, Lubs HA. The Klippel-Feil syndrome: genetic and clinical reevaluation of cervical fusion. Medicine 1967; 46: 491-512.

Hall JE, Simmons ED, Danylchuk K, Barnes PD. Instability of the cervical spine and neurological involvement in Klippel-Feil syndrome. J Bone Joint Surg 1990; 72: 460-462.

Herring JA. Klippel-Feil syndrome with neck pain. J Pediatr Orthop 1989; 9: 343-346.

Karasick D, Schweitzer ME, Vaccaro AR. The traumatized cervical spine in Klippel-Feil syndrome: Imaging features. Am J Roentgenol 1998; 170: 85-88.

Matsuoka T, Ahlberg PE, Kessaris N, Iannarelli P, Dennehy U, Richardson WD. Neural crest origins of the neck and shoulder. Nature 2005; 436: 347-355.

McGaughran JM, Kuna P, Das V. Audiological abnormalities in the Klippel-Feil syndrome. Arch Dis Child 1998; 79: 352-355.

Raas-Rothschild A, Goodman RM, Grunbaum M, Berger I, Mimouni M. Klippel-Feil anomaly with sacral agenesis: an additional subtype, type IV. J Craniofac Genet Dev Biol 1988; 8: 297-301.

Rosen CL, Novotny EJ, Dándrea LA, Petty EM. Klippel-Feil sequence and sleep-disordered breathing in two children. Am Rev Respir Dis 1993; 147: 202-204.

Samartzis DD, Herman J, Lubicky JP, Shen FH. Classification of congenital fused cervical patterns in Klippel-Feil patients: epidemiology and role in development of cervical spine-related symptoms. Spine 2006: 31: E798-804.

Samartzis D, Kalluri P, Herman J, Lubicky JP, Shen FH. Superior odontoid migration in the Klippel-Feil patient. Eur Sine J 2007; 16: 1489-1487.

Settle SH Jr, Rountree RB, Sinha A, Thacker A, Higgins K, Kingsley DM. Multiple joint and skeletal patterning defects caused by single and double mutations in the mouse Gdf6 and Gdf5 genes. Dev Biol 2003; 254: 116-130.

Smith BA, Griffin C. Klippel-Feil syndrome. Am Emerg Med 1992; 21: 876-879.

Tassabehji M, Fang ZM, Hilton EN, McGaughran J, Zhao Z, de Bock CE et al. Mutations in GDF6 are associated with vertebral segmentation defects in Klippel-Feil syndrome. Hum Mutat 2008; 29: 1017-1027.

Thompson E, Haan E, Sheffield L. Autosomal dominant Klippel-Feil anomaly with cleft palate. Clin Dysmorph 1998; 7: 11-15.

Toyoshima M, Maegaki Y, Yuasa I, Ohno K. Monozygotic twins discordant for Klippel-Feil syndrome. Pediat Neurol 2006; 34: 76-78.

Tracy MR, Dormans JP, Kusumi K. Klippel-Feil syndrome: clinical features and current understanding of etiology. Clin Ortop Relat Res 2004; 424: 183-190.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: klippel-feil syndrome, autosomal dominant

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är avdelningsläkare Ulrika Wester, Akademiska barnsjukhuset i Uppsala.

Revideringen har gjorts av professor Göran Annerén, Akademiska barnsjukhuset, Uppsala.

Berörda handikapporganisationer/patientföreningar har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2011-10-05
Version: 3.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.