Problem med vårt beställningssystem

Just nu har vi tekniska problem med vårt beställningssystem. Har du problem att beställa kan du skicka din beställning till publikationsservice@socialstyrelsen.se. Ange titel, artikelnummer, antal exemplar du vill beställa, leveransadress och eventuell fakturaadress.

/
/

Jouberts syndrom

  • Diagnos: Jouberts syndrom
  • Synonymer: Jouberts syndrom-liknande sjukdomar

Innehåll


Publiceringsdatum: 2012-03-21
Version: 4.1

ICD-10

Q04.3

Sjukdom/skada/diagnos

Jouberts syndrom karaktäriseras av att mittdelen av lillhjärnan (vermis) helt eller delvis saknas. Andra vanliga kännetecken är låg muskelspänning (hypotonus), oförmåga att koordinera muskelrörelser och balanssvårigheter (ataxi), avvikande andningsmönster under nyföddhetsperioden, ryckiga ögonrörelser (nystagmus), utvecklingsstörning samt ofta ett typiskt utseende.

Syndromet beskrevs första gången 1968 av den kanadensiska neurologen Marie Joubert.

I den medicinska litteraturen förekommer även begreppet Jouberts syndrom-liknande sjukdomar (Joubert syndrome-related disorders). Det gemensamma kännetecknet för dessa sjukdomar är den hjärnmissbildning som vid magnetkameraundersökning liknar en kindtand (molar tooth sign), se under Diagnostik. I övrigt varierar symtombilden, och förändringar i näthinnan, njurarna och levern kan förekomma. Fortsättningsvis handlar den här texten endast om Jouberts syndrom.

Förekomst

Jouberts syndrom finns över hela världen. Förekomsten har beräknats till cirka 1 per 100 000 nyfödda, men troligen är syndromet underdiagnostiserat. Antalet personer med syndromet i Sverige är okänt. Det föds cirka fem barn varje år i landet med förändringar i lillhjärnan och ataxi, varav någon eller några sannolikt har Jouberts syndrom. Vissa studier visar att det förekommer ungefär dubbelt så ofta hos pojkar som hos flickor.

Orsak till sjukdomen/skadan

Syndromet är ärftligt och orsakas av en förändring (mutation) i en av 13 olika arvsanlag (gener), se tabell nedan. Om det finns fler gener som kan vara muterade vet man inte idag (2012).

Typ Kromosom Gen
JBTS1 9q34.3 INPP5E
JBTS2 11q13 TMEM216
JBTS3 6q23.3 AHI1
JBTS4 2q13 NPHP1
JBTS5 12q21.32 CEP290
JBTS6 8q22.1 TMEM67
JBTS7 16q12.2 RPGRIP1L
JBTS8 3q11.2 ARL13B
JBTS9 4p15.3 CC2D2A
JBTS10 Xp22.3 OFD1
JBTS11 2q24 TTC21B
JBTS12 15q26 KIF7
JBTS13 12q24 TCTN1

Tabell. Gener kopplade till Jouberts syndrom.

Mutationer i någon av de fyra generna NPHP1, CEP290, AHI1 eller TMEM67 har påvisats hos cirka 30 procent av personerna med Jouberts syndrom.

Samtliga gener kodar för proteiner som har betydelse för uppbyggnad och funktion av de cellstrukturer som kallas primära cilier. Jouberts syndrom tillhör därför gruppen ciliesjukdomar (ciliopatier). Primära cilier har en nyckelfunktion vid utveckling och funktion av vissa celltyper, till exempel näthinneceller, hjärnans nervceller och vissa njurceller.

Missbildningen i hjärnan, som innebär att lillhjärnans mittdel saknas helt eller delvis, medför att kontakten mellan lillhjärnans båda halvor inte finns eller är nedsatt. Detta kan förklara en del symtom, som klumpig motorik och koordinationssvårigheter. Hjärnstammen påverkas också, vilket innebär att styrningen av andnings- och ögonmuskulaturen störs.

Utvecklingsstörningen kan bero på en mer generell hjärnskada. Lillhjärnans avgörande betydelse för tal och intellektuell förmåga har uppmärksammats i flera studier.

Ärftlighet

Jouberts syndrom ärvs nästan alltid autosomalt recessivt. Undantagen är de ovanliga formerna JBST10, som nedärvs X-kromosombundet recessivt, och JBST11, som orsakas av autosomala dominanta nymutationer.

Autosomal recessiv nedärvning innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen (förändrat arvsanlag). Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning

Symtom

Barn med Jouberts syndrom har vanligtvis redan vid födseln andningsstörningar och behöver som nyfödda ofta andningsunderstöd på neonatalavdelning. Barnen har också en låg muskelspänning. Många av dem har en utvecklingsstörning och beteendeförändringar. Njurförändringar och ögonproblem är också vanliga. Till syndromet hör ett karaktäristiskt utseende, med höga rundade ögonbryn, bred näsrot, triangelformad mun och öron som sitter lågt. De utseendemässiga särdragen varierar mellan olika personer med syndromet och finns ibland inte alls.

Andning

I nyföddhetsperioden har de flesta med syndromet en karaktäristisk andningsstörning. Barnen andas snabbt och flämtande, med en andningsfrekvens på upp till 200 andetag i minuten, mot normalt cirka 40 för nyfödda. Omväxlande med den snabba andningen har de andningsuppehåll (apnéer). Detta är inte ovanligt hos nyfödda, men vid Jouberts syndrom är andningsuppehållen ofta längre. Hos en del försvinner andningsproblemen under sömnen, men apnéerna kan ibland vara så svåra att barnet måste vårdas på sjukhus under lång tid. Ibland behövs assisterad andningshjälp, till exempel respirator. Efter hand minskar andningsproblemen, men ofta kvarstår en tendens till snabb andning i speciella situationer, särskilt när barnen blir ivriga.

Motorik

Att motoriken påverkas visar sig som ataxi, vilket innebär ett okoordinerat och ostadigt rörelsemönster. Till att börja med yttrar sig den motoriska störningen som låg muskelspänning och senare mest som skakighet i gången och dålig balans. Barn med ataxi har en försenad motorisk utveckling, och genomsnittsåldern för att börja gå är omkring fem år. Gången är oftast bredspårig och vinglig, och barnen trillar lätt. Den dåliga balansen gör att de kan känna sig osäkra på ojämnt underlag och vid nivåskillnader. I samband med infektioner går de ofta tillbaka i sin motoriska utveckling, och det kan ta lång tid innan de återhämtat sig. Med åren blir ataxin mindre framträdande genom att barnen lär sig olika sätt att kompensera för den. En del barn lär sig dock aldrig att gå.

Ataxin påverkar även musklerna i ansiktet, svalget och mag-tarmkanalen. Detta medför i kombination med den låga muskelspänningen och andningssvårigheterna att de flesta barn med syndromet, framför allt under nyföddhetsperioden, har svårt att äta. De orkar inte suga, och det är vanligt att de sväljer fel. Talet kan ibland också påverkas av de motoriska svårigheter som ataxin medför och blir då hackigt och otydligt. En del kan och förstår ofta mer än vad de kan uttrycka. Det kan leda till stor frustration.

Ögon

Ögonproblemen är av två slag, dels en störning av ögonrörelserna, dels en synskada.

Vid födseln har de flesta barn med syndromet ögondarr (nystagmus). Det innebär att ögat rör sig i snabba ryck, oftast i sidled, vilket brukar minska med tiden. Under barnaåren brukar även andra problem med ögonmotoriken bli tydliga, till exempel svårighet att rikta blicken eller att titta uppåt. En del barn har också nedhängande ögonlock (ptos) och en del skelar.

Knappt hälften har näthinneförändringar (retinal dystrofi) som kan medföra synnedsättning. Vissa får en svår synskada. Ibland har barnet inte någon påtaglig synnedsättning förutom en lätt ljuskänslighet.

Njurar

Ungefär en tredjedel av barnen har förändringar i njurarna som kan leda till nedsatt njurfunktion. De kan vara av olika slag, men det vanligaste är små cystor. Hos en del påverkas njurarna så svårt att dialys och njurtransplantation är nödvändig. Orsaken är då inte cystor utan en annan typ av påverkan. Njurarnas funktionella enheter (nefroner) kan slås ut, vilket medför rubbningar som leder till att njurarna skadas och njursvikt uppstår.

De barn som har njurförändringar har ofta synnedsättning. Det diskuteras om dessa barn har en särskild form av syndromet.

Utvecklingsstörning

Utvecklingsstörning är vanligt, och svårighetsgraden varierar från lindrig till svår. Vid utvecklingsstörning behöver man längre tid på sig för att förstå och lära sig nya saker. Man har svårare att lära in och sortera information, att orientera sig i nya situationer, att se en helhet och inte bara detaljer samt att förstå och tolka samband. Det kan därför ta längre tid att uttrycka vilja, tankar och känslor. Personer med måttlig och svår utvecklingsstörning har också begränsade möjligheter att använda språket.

Beteende

Det är vanligt att barn med Jouberts syndrom är hyperaktiva samt har humörsvängningar med känsloutbrott och autismliknande symtom. En del av dem har också ett självskadande beteende, vilket innebär att de till exempel biter sig i tungan, läpparna, armarna eller händerna.

Övrigt

Mindre vanligt är ryggmärgsbråck i nacken, epilepsi, extra fingrar och tår, tungtumörer, gomspalt, underutveckling av tolvfingertarmen (duodenalatresi) samt nedsatt lever- och njurfunktion. En del med syndromet har en ökad risk att få infektioner.

Under de första tre levnadsåren förekommer en ökad dödlighet bland de barn som har en mycket svår form av syndromet. I regel har de då också svåra andningsstörningar.

Diagnostik

Diagnosen ställs utifrån kombinationen av olika symtom, framför allt andningssvårigheterna under nyföddhetsperioden, låg muskelspänning, avvikande ögonrörelser och utvecklingsförsening.

Diagnosen är vanligtvis möjlig att fastställa genom en magnetkameraundersökning (MR) av hjärnan. Flera studier visar att alla personer med Jouberts syndrom har avvikelser i hjärnan där mittdelen i lillhjärnan (vermis) saknas. Förändringen ser ut som en kindtand (molar tooth sign). Den är typisk men inte unik för syndromet och kan misstolkas som en annan typ av förändring i bakre skallgropen eller missas helt. Det kan samtidigt förekomma även andra förändringar i hjärnan.

Det är angeläget att ställa rätt diagnos, eftersom risken för en familj att få fler barn med Jouberts syndrom är 25 procent, medan den vid andra, likartade missbildningar i lillhjärnan oftast är betydligt lägre.

DNA-baserad diagnostik kan påvisa en mutation hos drygt 30 procent av alla med Jouberts syndrom. Anlagsbärardiagnostik, foster- och embryodiagnostik blir då möjlig i familjen.

Behandling/åtgärder

Det finns inte någon botande behandling, utan insatserna inriktas på att behandla och lindra symtom samt kompensera för funktionsnedsättningar.

Vid uttalade andningsproblem måste barnen behandlas på sjukhus. För barn med andningsstörningar finns det olika former av övervakningsapparatur (larm) som kan användas i hemmet. Andningsproblemen minskar i regel under uppväxten.

Om barnet har svårt att suga, svälja eller tugga kan en speciell nappflaska eller andra hjälpmedel underlätta måltiderna. En logoped kan träna funktioner i och kring munnen, och en dietist kan beräkna så att barnet får rätt kalorimängd och en bra sammansatt kost. Om svårigheterna med matningen är stora i nyföddhetsperioden kan barnet få näring via en sond genom näsan. Kvarstår problemen kan en så kallad knapp eller PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi) bli aktuell för att barnet ska få i sig tillräckligt med näring. En PEG är en operativt åstadkommen förbindelse till magsäcken via bukväggen.

Barnen bör tidigt komma i kontakt med en barntandvårdsspecialist för utredning och behandling. De flesta behöver förstärkt tandvård i form av fluorbehandling och hjälp med munhygien.

Under barnaåren bör ögonen undersökas av en ögonläkare varje år, eftersom det med olika hjälpmedel och tekniker går att kompensera för synnedsättning.

Njurfunktionen kontrolleras med röntgen, ultraljud och blodprover. Hur ofta det görs beror på om njurarna är påverkade. Det är viktigt att undvika urinvägsinfektion, som ytterligare kan förvärra njurskadan. En del behöver dialys eller njurtransplantation.

Behandling med vissa antiepileptiska mediciner kan ibland ha en positiv effekt vid självskadande beteende. För en del barn med hyperaktivitet kan centralstimulerande läkemedel hjälpa.

En neuropsykiatrisk utredning bör göras för att bedöma hyperaktivitet och andra beteendestörningar. För att bedöma utvecklingsnivån behövs också en neuropsykologisk utredning. Många gånger kan ytterligare bedömningar behöva göras.

Barn med syndromet behöver tidiga habiliteringsinsatser och ofta synhabilitering. I ett habiliteringsteam ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Stöd och behandling sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om den egna funktionsnedsättningen och samtalsstöd. De omfattar också det samhällsstöd som finns att få samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. Föräldrar, syskon och andra anhöriga kan också få stöd. Familjen kan också behöva hjälp med samordning av olika insatser.

Insatserna planeras utifrån de behov som finns, varierar över tid och sker i nära samverkan med personer i barnets nätverk. Rörelseträning behövs för att stimulera den motoriska utvecklingen och för att kompensera för svårigheter som orsakas av ataxin. Vid behov är det viktigt att erbjuda olika former av alternativa och kompletterande kommunikationsvägar (AKK). Kommunikationsförmågan hos barn med Jouberts syndrom varierar, och för barn som har svårt att göra sig förstådda kan oron öka. Förutom föräldrarna behöver andra personer runt barnet stöd i att använda sig av olika AKK-former för att stödja förståelsen.

Ett självskadande beteende kan vara svårt att påverka. Ibland kan detta bli ett mycket stort problem och kräva professionell hjälp. Genom att vara observant på i vilka situationer det uppstår kan omgivningen lära sig tolka beteendet och därmed försöka avvärja och avleda. För de barn som är hyperaktiva och har bristande koncentrationsförmåga är det viktigt med kunskap om hur de bäst bemöts med bland annat strukturerade aktiviteter och fasta rutiner. Det är viktigt att anpassa bostaden så att barnet varken kan skada sig själv eller omgivningen. Även i förskola och skola behöver miljön anpassas på lämpligt sätt.

Familjen kan behöva psykologiskt stöd när diagnosen ställs och även senare. Barnen och ungdomarna själva bör också erbjudas fortlöpande stöd av psykolog utifrån ålder och mognad.

Ett nära samarbete sker med kommunen, som kan erbjuda olika former av insatser för att underlätta familjens vardagsliv, till exempel avlösning i form av personlig assistans, kontaktfamilj eller korttidsboende.

Vuxna personer med syndromet behöver fortsatta medicinska insatser liksom individuellt utformade habiliteringsinsatser och stöd i det dagliga livet. Det kan vara stöd och omvårdnad i en bostad med särskild service samt daglig verksamhet. Det är viktigt att tillgodose behov av handledning för personal i boendet och i den dagliga verksamheten.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Nyfödda barn med Jouberts syndrom behöver oftast vård på läns- eller universitetssjukhus.

Resurspersoner

Överläkare Reidun Stenberg, barn- och ungdomskliniken, Universitetssjukhuset Örebro, 701 85 Örebro, tel 019-602 10 00.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

--

Intresseorganisationer

I USA finns ett internationellt föräldranätverk, Joubert Syndrome & Related Disorders Foundation, www.jsrdf.org

FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, Gävlegatan 18 (besöksadress), Box 6436, 113 82 Stockholm, tel 08-508 866 00, fax 08-508 866 66, e-post fub@fub.se, www.fub.se

RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, S:t Eriksgatan 44, 3 tr (besöksadress), Box 8026, 104 20 Stockholm, tel 08-677 73 00, fax 08-677 73 09, e-post info@rbu.se, www.rbu.se

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

--

Forskning och utveckling (FoU)

--

Informationsmaterial

Informationsfoldern Jouberts syndrom (artikelnr 2012-2-33), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens publikationsservice, 106 30 Stockholm, fax 035-19 75 29, e-post publikationsservice@socialstyrelsen.se eller tel 075-247 38 80. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.

Nyhetsbrev från Ågrenska om Jouberts syndrom, nr 411 (2012). Nyhetsbreven är bearbetade sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelserna på Ågrenska. Kan beställas från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se. De finns också tillgängliga på www.agrenska.se.

Litteratur

Andermann F, Andermann E, Ptito A, Fontaine S, Joubert M. History of Joubert syndrome and a 30-year-follow up of the original proband. J Child Neurol 1999; 14: 565-569.

Boltshauser E, Herdan M, Dumermuth G, Isler W. Joubert syndrome: clinical and polygraphic observations in a further case. Neuropediatrics 1981; 12: 181-191.

Brancati F, Dallapiccola B, Valente EM. Joubert Syndrome and related disorders. Orphanet J Rare Dis 2010; 5: 20.

Burguete Moriones A, Cabada Giadas T, Bacaicoa Saralegui MC,
Annicherico Sanchez FJ. Joubert syndrome: findings at conventional
magnetic resonance image and at diffusion tensor imaging. Radiologia 2011
June 3. Epub ahead of print.

Casaer P, Vles JS, Devlieger H, Eggermont E, Boel M, Dom R. Variability of outcome in Joubert syndrome. Neuropediatrics 1985; 16: 43-45.

Castori M, Valente EM, Donati MA, Salvi S, Fazzi E, Procopio E et al.
NPHP1 gene deletion is a rare cause of Joubert syndrome related disorders.
J Med Genet 2005; 42: e9.

Chance PF, Cavalier L, Satran D, Pellegrino JE, Koenig M, Dobyns WB. Clinical nosologic and genetic aspects of Joubert and related syndromes. J Child Neurol 1999; 14: 660-666; 669-672.

Esscher E, Flodmark O, Hagberg G, Hagberg B. Non-progressive ataxia: origins, brain pathology and impairments in 78 Swedish children. Dev Med Child Neurol 1996; 38: 285-296.

Fiez JA. Cerebellar contribution to cognition. Neuron 1996; 16: 13-15.

Hodgkins PR, Harris CM, Shawkat FS, Thompson DA, Chong K, Timms C et al. Joubert syndrome: long-term follow up. Dev Med Child Neurol 2004: 46; 694-699.

Joubert M, Eisenring JJ, Robb J, Andermann F. Familial agenesis of the cerebellar vermis. A syndrome of episodic hyperpnea, abnormal eye movements, ataxia, and retardation. Neurology 1969; 19: 813-825.

Maria BL, Boltshauser E, Palmer SC, Tran TX. Clinical features and revised diagnostic criteria in Joubert syndrome. J Child Neurol 1999; 14: 583-591; 590-591.

Maria BL, Bozorgmanesh A, Kimmel KN, Theriague D, Quisling RG. Quantitative assessment of brainstem development in Joubert syndrome and Dandy-Walker syndrome. J Child Neurol 2001: 6; 751-758.

Merritt L. Recognition of the clinical signs and symptoms of Joubert
syndrome. Adv Neonatal Care 2003; 3: 178-186; quiz 87-88.

Parisi MA. Clinical and molecular features of Joubert syndrome and related disorders. Am J Med Genet C Semin Med Genet 2009; 151C: 326-340.

Parisi MA, Bennett CL, Eckert ML, Dobyns WB, Gleeson JG, Shaw DW et al. The NPHP1 gene deletion associated with juvenile nephronophthisis is present in a subset of individuals with Joubert syndrome. Am J Hum Genet 2004; 75: 82-91.

Parisi MA, Doherty D, Chance PF, Glass IA. Joubert syndrome (and related disorders) (OMIM 213300). Eur J Hum Genet 2007; 15: 511-521.

Parisi MA, Doherty D, Eckert ML, Shaw DW, Ozyurek H, Aysun S et al.
AHI1 mutations cause both retinal dystrophy and renal cystic disease in Joubert syndrome. J Med Genet 2006; 43: 334-339.

Poretti A, Huisman TA, Scheer I, Boltshauser E. Joubert syndrome and
related disorders: spectrum of neuroimaging findings in 75 patients. AJNR
Am J Neuroradiol 2011; 32: 1459-1463.

Saraiva J M, Baraitser M. Joubert syndrome: a review. Am J Med Genet 1992; 43: 726-731.

Sattar S, Gleeson JG. The ciliopathies in neuronal development: a clinical approach to investigation of Joubert syndrome and Joubert syndrome-related disorders. Dev Med Child Neurol 2011; 53: 793-798.

Steinlin M, Schmid M, Landau K, Boltshauser E. Follow-up in children with Joubert syndrome. Neuropediatrics 1997; 28: 204-211.

Valente EM, Marsh SE, Castori M, Dixon-Salazar T, Bertini E, Al-Gazali L et al. Distinguishing the four genetic causes of Jouberts syndrome-related disorders. Ann Neurol 2005; 57: 513-519.

Westfall JE, Hoyt C, Liu Q, Hsiao YC, Pierce EA, Page-McCaw PS et al. Retinal degeneration and failure of photoreceptor outer segment formation in mice with targeted deletion of the Joubert syndrome gene, Ahi1. J Neurosci 2010; 30: 8759-8768.

Vodopich DJ, Gordon GJ. Anesthetic management in Joubert syndrome. Paediatr Anaesth 2004; 14: 871-873.

Wolfe L, Lakadamyali H, Mutlu GM. Joubert syndrome associated with
severe central sleep apnea. J Clin Sleep Med 2010; 6: 384-388.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man),
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: Joubert syndrome

GeneReviews (University of Washington),
www.genetests.org (klicka på GeneReviews, sedan Titles)
Sökord: Joubert syndrome

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net
Sökord: Joubert syndrome

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är barnneurolog Eva Esscher,
Sachsska Barnsjukhuset, Stockholm.

Revideringen har gjorts av överläkare Reidun Stenberg, barn- och ungdomskliniken vid Universitetssjukhuset i Örebro.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2012-03-21
Version: 4.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.