/
/

Inklusionskroppsmyosit

  • Diagnos: Inklusionskroppsmyosit
  • Synonymer: Inclusion body myositis, IBM

Innehåll


Publiceringsdatum: 2013-06-03
Version: 6.0

Sjukdom/skada/diagnos

Inklusionskroppsmyosit är en muskelsjukdom som beskrevs första gången 1967 av SM Chou och namngavs 1971. På engelska är benämningen inclusion body myositis, IBM. Sjukdomen ingår i gruppen idiopatisk (orsaken okänd) myosit (muskelinflammation). Här ingår också polymyosit (inflammation i flera muskler) och dermatomyosit (muskel- och hudinflammation). Även dessa sjukdomar är också ovanliga, men de har varit kända längre. I Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser finns separata informationsmaterial om både polymyosit och dermatomyosit.

Sannolikt har många med inklusionskroppsmyosit tidigare felaktigt fått diagnosen polymyosit. Detta beror på att man först på 1960-talet fick metoder som gjorde det möjligt att i mikroskop se de håligheter i muskelfibrerna, kantade av blåfärgade korn, som är typiska för inklusionskroppsmyosit.

Förekomst

I Sverige insjuknar varje år 1-2 personer per 1 miljon invånare i inklusionskroppsmyosit. Sjukdomen är mellan två och tre gånger så vanlig hos män som hos kvinnor. Hur många som har sjukdomen är okänt. Studier från Australien och Holland beräknar förekomsten till 5-10 personer per miljon invånare. Detta innebär att det i Sverige skulle finnas uppskattningsvis 50-100 personer med sjukdomen.

Orsak till sjukdomen/skadan

Orsaken till inklusionskroppsmyosit är okänd. Det är oklart om det är en primärt inflammatorisk muskelsjukdom eller en muskelnedbrytande sjukdom med sekundär inflammation.

En analys av muskelprov från personer med sjukdomen visar ansamlingar av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar, i muskelvävnaden. Muskelfibrerna omges och attackeras av lymfocyterna som angriper muskelvävnaden, vilket leder till att muskelcellen förtvinar. Trots att muskelvävnaden har en god förmåga att reparera sig räcker denna förmåga inte till, utan det uppstår muskelsvaghet och minskad muskelmassa. Det bildas också en ökad mängd bindväv mellan muskelfibrerna. Vilket protein i muskelcellerna som de vita blodkropparna angriper är okänt.

Vid inklusionskroppsmyosit bildas och ansamlas flera proteiner i anslutning till trådlika strukturer (filament) inne i muskelfibrerna. Exempel på sådana proteiner är hyperfosforylerat tauprotein, ubiquitin, apolipoprotein E, presenilin 1, betaamyloidprotein och alfa 1-antikymotrypsin. Dessa proteiner förekommer också i hjärnan hos personer med Alzheimers sjukdom (en demenssjukdom).

Ärftlighet

Inklusionskroppsmyosit som beskrivs här är inte ärftlig. Mycket talar för att det finns en koppling till vissa så kallade HLA-antigener (transplantationsantigener eller vävnadstyper). Samma HLA-antigener förekommer vid flera autoimmuna sjukdomar där immunförsvaret angriper den egna kroppens vävnader.

Symtom

Inklusionskroppsmyosit förekommer nästan bara hos personer som är över 50 år. Hos enstaka personer visar sig symtomen på sjukdomen mellan 30 och 50 års ålder. I den medicinska litteraturen finns även exempel på att barn och tonåringar insjuknat, men i Sverige känner man inte till något barn med sjukdomen. Symtomen tycks vara lika i de olika åldrarna och skiljer sig inte åt mellan män och kvinnor.

Inklusionskroppsmyosit medför muskelförtvining (atrofi) och svaghet i den viljemässigt styrda muskulaturen (tvärstrimmig muskulatur). Svagheten utvecklas långsamt. Ofta har man haft svaga muskler i flera år innan det blir så påtagligt att man söker läkare. Svagheten drabbar oftast först musklerna i låren och höfterna, vilket gör det svårt att gå. Man kan också till exempel falla handlöst för att knäna viker sig.

Fingerböjarmusklerna påverkas tidigt i sjukdomsförloppet och gör det svårt att gripa och bära. Hos ungefär hälften påverkas också musklerna i svalget, vilket gör att man får svårt att svälja och lätt sätter i halsen. Senare drabbas överarms-, skulder- och nackmusklerna och så småningom också övrig tvärstrimmig muskulatur. Sent i sjukdomsförloppet kan det bli svårt att andas på grund av att andningsmusklerna påverkas. Hjärtmuskeln berörs inte.

Kombinationen av smygande svaghet i lår-, höft- och fingerböjarmuskler samt svalgmuskler är karaktäristiskt för inklusionskroppsmyosit, men hos en del kan sjukdomen ha ett annorlunda förlopp. Svagheten i lårmusklerna kan utebli och svagheten i fingerböjarmusklerna eller svalget dominerar under många år.

Muskelstyrkan minskar successivt. Cirka tio till femton år efter de första symtomen är det vanligt att man använder rullstol vid förflyttning. Efter ytterligare fem år är det ofta stora svårigheter att klara sig själv i vardagliga aktiviteter. Om man är över 60 år vid insjuknandet försvinner muskelfunktionen snabbare än för dem som är yngre.

Till skillnad från vissa andra muskelinflammationssjukdomar är det vid inklusionskroppsmyosit ovanligt med andra inflammatoriska sjukdomar. Det finns rapporter om att risken för cancer är ökad, men orsaken är inte klarlagd. Hos ungefär hälften påverkas känsel- och muskelnerver. Det är också vanligare med hypogammaglobulinemi (brist på immunglobuliner, protein med antikroppsfunktion). Anledningen är oklar.

Diagnostik

För diagnos krävs att det finns symtom på muskelsjukdom, det vill säga muskelsvaghet och minskad muskelmassa (atrofi).

Det ska också gå att påvisa inflammation i ett vävnadsprov från en muskel (muskelbiopsi), vilket innebär att det finns ansamlingar av vita blodkroppar (lymfocyter). Dessutom finns hålrum i muskelfibrerna, kantade av blåaktigt färgade korn (rimmed vacuoles), som ses vid undersökning i mikroskop. Denna kombination av förändringar ger diagnosen trolig inklusionskroppsmyosit. För att fastställa diagnosen krävs antingen att det går att påvisa typiska trådlika strukturer i muskelfibrerna vid undersökning i elektronmikroskop eller att det vid en undersökning i mikroskop går att påvisa områden med proteinet amyloid. Muskelfibrerna blir då röda vid specialfärgning.

Stöd för diagnosen är lätt till måttligt förhöjda nivåer av muskelenzymer i blod, bland annat kreatinkinas (CK) och laktatdehydrogenas (LD). Det görs även elektromyografi (EMG), som är en undersökning av musklernas elektriska funktion och egenskaper. Undersökningen kan påvisa en kombination av nervskada och muskelfiberskada. En sådan kombination finns vid flera andra sjukdomar och är inte specifik för inklusionskroppsmyosit. Vid undersökning med magnetkamera (MR) syns den specifika fördelningen av muskler som påverkas vid inklusionskroppsmyosit.

Andra diagnoser som kan förväxlas med inklusionskroppsmyosit är framför allt polyneuropati (nedsatt funktion av perifera nerver i armar och ben), amyotrofisk lateralskleros (ALS, sjukdom i nervcellskropparna i ryggmärgen och bansystemen från hjärnan till dessa celler), polymyosit samt Welanders sjukdom (ärftlig muskelsjukdom som drabbar muskler i händer och underben). Ett separat informationsmaterial om ALS finns i Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser.

Det finns också ärftlig inklusionskroppsmyopati, vilken tillhör den grupp av sjukdomar som innebär muskelfibersönderfall och trådlika strukturer i muskelvävnaden, men inte inflammation. Dessa sjukdomar har delvis en annan sjukdomsbild.

Behandling/åtgärder

Det finns i dag ingen botande behandling. Enstaka rapporter beskriver en positiv effekt av behandling med till exempel metotrexat (ett inflammationshämmande medel), antitymocytglobulin eller höga doser immunglobulin. Effekterna av behandlingen har inte kunnat bekräftas i större studier.

Syftet med den medicinska behandlingen är att minska inflammationen och därigenom förhindra att ytterligare muskelceller dör. Effekten av behandlingen bedöms efter muskelkraftens förändring. Detta kan göras antingen med praktiska test, till exempel genom att man reser sig från en stol eller sitter på huk, eller genom att muskelkraften mäts. Det finns sedan 2008 en skattningsskala för tio olika muskelfunktioner, som kan användas vid bedömning och uppföljning av personer med inklusionkroppsmyosit.

De som har stora svårigheter att svälja kan vara hjälpta av en operation av svalgets ringmuskel (musculus cricopharyngeus). Om förmågan att svälja blir mycket nedsatt kan det bli nödvändigt att tillföra vätska och näring genom en magsond (PEG = perkutan endoskopisk gastrostomi). Den opereras in, varvid en förbindelse skapas direkt från bukväggen till magsäcken. En del behöver andningshjälpmedel.

Träning är bra men bör utföras med försiktighet. Kontakt med sjukgymnast med kunskap om sjukdomen behövs, som kan bedöma hur man ska träna. Försiktig rörelseträning mot lätt motstånd, som vattengymnastik eller cykling, är inte skadligt utan bör uppmuntras. Intensiv muskelträning ska undvikas, eftersom det skulle kunna försämra sjukdomen.

Muskelkraften minskar successivt. Allt man gör i vardagen behöver därför anpassas till den begränsade muskelfunktionen. Beroende på hur stora svårigheter man har kan förändrade arbetssätt och hjälpmedel underlätta. Utprovning av hjälpmedel som förbättrar grepp samt handledsstöd är ofta nödvändigt. För att minska riskerna för överansträngning av musklerna bör man få tillgång till olika typer av hjälpmedel för förflyttning i hemmet, i arbetet och på fritiden. Miljön i bostaden och på arbetet anpassas efter vilka behov man har. Även anpassning av bil kan bli aktuell. För att få hjälp med detta behövs kontakt med en arbetsterapeut.

Om man inte klarar att gå trots dålig lårmuskelkraft tenderar man att översträcka i knälederna, vilket kan medföra svullnad och värk. Genom att använda bandage som stödjer (ortos) knäna kan översträckningen förebyggas.

Psykologiskt och socialt stöd till personer med sjukdomen och deras närstående behövs under sjukdomsförloppet.

Praktiska tips

Det är viktigt att efter bästa förmåga behålla sin fysiska kondition och äta näringsriktigt. Så långt det är möjligt måste man också undvika att skada nerver och muskler genom att avstå från till exempel extremsporter.

Resurser på riks-/regionnivå

Diagnosen kräver att analys av muskelbiopsin görs av en patolog med erfarenhet av muskelsjukdomar och tillgång till elektronmikroskopi. Denna resurs finns framför allt på universitetssjukhusen.

Neuromuskulärt Centrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska, har erfarenhet av patienter med sjukdomen.

Behandling och uppföljning görs av specialister inom neurologi eller reumatologi på region- eller länssjukhusen.

Resurspersoner

Överläkare Snjolaug Arnardóttir, neurologiska kliniken, Karolinska universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00.

Docent Christopher Lindberg, Neuromuskulärt centrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska, 413 45 Göteborg, tel 031-342 10 00, e-post christopher.lindberg@vgregion.se

Överläkare Björn Lindvall, Muskelcentrum, Universitetssjukhuset, 701 85 Örebro, tel 019-602 10 00, e-post bjorn.lindvall@orebroll.se

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

Både Neuroförbundet-Göteborg och Neuromuskulärt centrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska anordnar regelbundet informationsträffar. För närmare information, kontakta Neuroförbundet-Göteborg, tel 031-711 38 04, e-post nhr.gbg@telia.com.

Intresseorganisationer

Neuroförbundet, S:t Eriksgatan 44 (besöksadress), Box 49084, 100 28 Stockholm, tel 08-677 70 10, e-post info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

Neuromuskulärt centrum (se under rubriken Resurser) är ett samarbetsforum för utbyte av kunskaper och erfarenheter kring neuromuskulära sjukdomar inklusive inklusionskroppsmyosit.

Forskning och utveckling (FoU)

I Sverige bedrivs forskning om inklusionskroppsmyosit vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, institutionerna för neurologi (docent Christopher Lindberg) och patologi (professor Anders Oldfors). Forskningen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset undersöker förekomsten av inflammationsmarkörer. Det pågår också studier av det kliniska förloppet inklusive studier av handfunktionen samt utprovning av nya behandlingsmetoder. Forskning bedrivs även vid Karolinska Universitetssjukhuset, genom studier av muskelträningseffekter och musklernas återuppbyggnadsförmåga (överläkare Snjolaug Arnardóttir). Vid Universitetssjukhuset i Örebro pågår studier av markörer i muskelvävnad, för att få bättre förståelse av sjukdomsmekanismer och sjukdomsorsak (överläkare Kate Dahlbom).

Internationellt sker forskningen framför allt i USA (se under rubriken Litteratur). Den syftar främst till att klarlägga sjukdomsorsaken. Bland annat försöker man ta reda på vad de trådlika strukturerna i muskelfibrerna består av. Dessa uppvisar mycket stora likheter med trådlika strukturer i hjärnvävnaden hos patienter med demenssjukdom. Man försöker också se vilken typ av inflammatoriska celler som finns i muskeln och om det går att bestämma vilket protein dessa uppfattar som främmande. En annan del av forskningen syftar till att förbättra den kliniska beskrivningen av sjukdomen och prova ut nya läkemedel. Man hoppas kunna finna vilken grupp av vita blodkroppar som attackerar muskelfibrerna för att konstruera en behandling som tar bort just denna grupp vita blodkroppar och lämnar de övriga orörda.

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan beställas eller skrivas ut (se under ”Mer hos oss” i högerspalten).

Litteratur

Badrising UA, Maat-Schieman M, van Duinen SG, Breedveld F, van Doorn P, van Engelen B et al. Epidemiology of inclusion body myositis in the Netherlands: A nationwide study. Neurology 2000; 55: 1385-1387.

Badrising UA, Maat-Schieman M, Ferrari MD, Zwinderman AH, Wessels JA, Breedveld FC et al. Comparison of weakness progression in inclusion body myositis during treatment with methotrexate or placebo. Ann Neurol 2002; 51: 369-372.

Benveniste O, Guiguet M, Freebody J, Dubourg O, Squier W, Maisonobe T et al. Long-term observational study of sporadic inclusion body myositis. Brain 2011; 134: 3176-3184.

Buchbinder R, Forbes A, Hall S, Dennett X, Giles G. Incidence of malignant disease in biopsy-proven inflammatory myopathy. Ann Intern Med 2001; 134: 1087-1095.

Cherin P, Pelletier S, Teixeira A, Laforet P, Simon A, Herson S et al. Intravenous immunoglobulin for dysphagia in inclusion body myositis. Neurology 2002; 58: 326.

Chou SM. Myxovirus-like structures in a case of human chronic polymyositis. Science 1967; 158: 1453-1455.

Cox FM, Titulaer MJ, Sont JK, Wintzen AR, Verschuuren JJ, Badrising UA. A 12-year follow-up in sporadic inclusion body myositis: an end stage with major disabilities. Brain 2011; 134: 3167-3175.

Dalakas MC. Polymyositis, dermatomyositis and inclusion body myositis. New Engl J Med 1991; 325: 1487-1498.

Dalakas MC, Koffman B, Fujii M, Spector S, Sivakumar K, Cupler E. A controlled study of intravenous immunoglobulin combined with prednisone in the treatment of IBM. Neurology 2001; 56: 323-327.

Dalakas MC, Sonies B, Dambrosia J, Sekul E, Cupler E, Sivakumar K. Treatment of inclusion-body myositis with IVIg: a double-blind, placebo-controlled study. Neurology 1997; 48: 712-716.

Dimachkie MM, Barohn RJ. Inclusion body myositis. Semin Neurol 2012; 32: 237-245.

Jackson CE, Barohn RJ, Gronseth G, Pandya S, Herbelin L; Muscle Study Group. Inclusion body myositis functional rating scale: a reliable and valid measure of disease severity. Muscle Nerve 2008; 37: 473-476.

Kok CC, Croager EJ, Witt CS, Kiers L, Mastaglia FL, Abraham LJ et al. Mapping of a candidate region for susceptibility to inclusion body myositis in the human major histocompatibility complex. Immunogenetics 1999; 49: 508-516.

Lindberg C, Oldfors A, Persson L I, Björkander J. Inclusion Body Myositis-Clinical, morphological, physiological and laboratory findings in 18 cases. Acta Neurol Scand 1994; 89: 123-131.

Lindberg C, Trysberg E, Tarkowski A, Oldfors A. Anti T-lymphocyte globulin treatment in inclusion body myositis: a randomized pilot study. Neurology 2003; 61: 260-262.

Lotz BP, Engel AG, Nishino H, Stevens JC, Litchy WJ. Inclusion body myositis. Observations in 40 patients. Brain 1989; 112: 727-747.

Muscle study group. Randomized pilot trial of high-dose betaINF-1a in patients with inclusion body myositis. Neurology 2004; 63: 718-720.

Needham M, Mastaglia FL. Sporadic inclusion body myositis: a continuing puzzle. Neuromuscul Disord 2008; 18: 6-16.

Phillips BA, Cala LA, Thickbroom GW, Melsom A, Zilko PJ, Mastaglia FL. Patterns of muscle involvement in inclusion body myositis: clinical and magnetic resonance imaging study. Muscle Nerve 2001; 24: 1526-1534.

Pluk H, van Hoeve BJ, van Dooren SH, Stammen-Vogelzangs J, van der Heijden A, Schelhaas HJ et al. Autoantibodies to cytosolic 5’-nucleotidase IA in inclusion body myositis. Ann Neurol 2012 Nov 29: NA.

Rose MR, McDermott MP, Thornton CA, Palenski C, Martens WB, Griggs RC. A prospective natural history study of inclusion body myositis: implications for clinical trials. Neurology 2001; 57: 548-550.

Spector SA, Lemmer JT, Koffman BM, Fleisher TA, Feuerstein IM, Hurley BF et al. Safety and efficacy of strength training in patients with inclusion body myositis. Muscle Nerve 1997; 20: 1242-1248.

Thomé FM, Fardeau M. Hereditary inclusion body myopathies. Curr Opin Neurol 1998; 11: 453-459.

Databasreferenser

--

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är docent Christopher Lindberg, Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2013-06-03
Version: 6.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.