/
/

Hyper-IgE-syndromet

  • Diagnos: Hyper-IgE-syndromet
  • Synonymer: Jobs syndrom, Hyperimmunglobulin E-syndromet, HIES, DOCK8-brist, TYK2-brist, PGM3-brist

Innehåll


Publiceringsdatum: 2015-05-04
Version: 3.0

ICD-10

D82.4W

Sjukdom/skada/diagnos

Hyper-IgE-syndrom är ett samlingsbegrepp för minst fyra ärftliga immunbristsjukdomar som kännetecknas av onormalt högt immunglobulin E (IgE). IgE spelar en viktig roll vid allergier och vid bekämpning av infektioner orsakade av parasiter. Immunbrist, som leder till återkommande infektioner i framför allt huden och i lungorna, är ett framträdande symtom vid alla sjukdomarna. I övrigt är syndromen olika. Vid det vanligaste IgE-syndromet förekommer förutom immunbrist även symtom som beror på felaktig bildning av kroppens stödjevävnader, vilket bland annat påverkar skelett och blodkärl.

Beskrivningen av den vanligaste formen av hyper-IgE-syndrom gjordes av den amerikanske barnläkaren Starkey D Davis och hans kollegor 1966. De gav sjukdomen namnet Jobs syndrom, med hänsyftning till den bibliska berättelse där Jobs tro prövas genom att han får sår över hela kroppen. Benämningen hyper-IgE-syndromet är ett sätt att tydligare försöka beskriva sjukdomen, även om ny kunskap visar att många med syndromen endast har lätt förhöjt eller normalt IgE.

Ellen Renner och hennes forskargrupp kunde 2004 visa att det finns en särskild form av sjukdomen som inte påverkar skelettet. Denna form kallas för DOCK8-brist eller ibland typ 2. En tredje form kallad TYK2-brist är bara beskriven i Japan och tas inte upp här. Det senast rapporterade hyper-IgE-syndromet, PGM3-brist, beskrevs i flera artiklar under 2014.

Förekomst

Hyper-IgE-syndromen är alla mycket ovanliga och förekommer hos färre än 1 per miljon invånare. I Sverige finns det uppskattningsvis färre än 10 personer med något av syndromen.

Orsak till sjukdomen/skadan

Vid den vanligaste formen av hyper-IgE-syndrom finns en förändring (mutation) i genen STAT3 på kromosom 17 (17q21.2). Genen är en mall för tillverkningen av (kodar för) ett signalprotein inuti cellerna kallat signal transducer and activator of transcription 3 (STAT3). Proteinet aktiveras när vissa cytokiner (proteiner som fungerar som budbärare mellan olika celler, framför allt inom immunsystemet) binder till sina mottagare (receptorer) på en cellyta (cellmembran). STAT3 aktiverar i sin tur andra proteiner inuti cellen. Dessa aktiverar olika gener som kodar för proteiner av stor betydelse för många av cellens funktioner, till exempel tillväxt, delning, rörelse och programmerad celldöd (apoptos). De reglerar också aktiviteten hos andra gener av betydelse för immunförsvaret.

Gen Kromosom Protein Ärftlighet
STAT3 17q21.2 STAT3 Autosomalt dominant
DOCK8 9p24.3 DOCK8 Autosomalt recessiv
TYK2 19p13.2 TYK2 Autosomalt recessiv
PGM3 6q14.2 PGM3 Autosomalt recessiv

Tabell. Gener med mutationer vid hyper-IgE-syndromen, lokalisation, proteiner de kodar för och ärftlighetsmönster.

Det näst vanligaste hyper-IgE-syndromet har kopplats till mutationer i en gen kallad DOCK8. Genen finns på kromosom 9 (9p24.3) och kodar för tillverkningen av ett stort protein, Dedicator of cytokinesis 8 (DOCK8) som är inblandat i olika signalvägar inuti cellen.

Den senast beskrivna formen av hyper-IgE-syndrom orsakas av mutationer i PGM3. Genen är en mall för tillverkningen av fosfoglukomutas 3 (PGM3). PGM3 är ett enzym som är nödvändigt för tillverkning av vissa komplexa sockerarter. Dessa sockerarter deltar i en process kallad glykosylering vilket innebär att sockermolekyler binder till proteiner och lipider och bildar glykoproteiner och glykolipider. Vid PGM3-brist fungerar enzymet sämre, och detta leder i sin tur till ofullständig glykosylering av proteiner som är viktiga för signalöverföring inuti cellerna (på samma sätt som STAT3). Exakt hur den försämrade signalöverföringen leder till immunbrist och symtom från olika organ är inte känt.

Immunförsvaret är ett specialiserat och komplicerat system som försvarar kroppen mot bakterier, virus och andra främmande ämnen. Man brukar skilja på det medfödda och det adaptiva immunförsvaret. Dessutom finns en rad naturliga mekanismer som ger ett allmänt skydd mot främmande ämnen, till exempel huden, slemhinnorna och den sura miljön i magsäcken.

Det medfödda immunförsvaret består av många olika proteiner i kroppen, vissa vita blodkroppar, som fagocyter (olika typer av ätarceller) och NK-celler (naturliga mördarceller). På sin yta bär fagocyterna olika receptorer som känner igen mönster typiska för vissa smittämnen, vilka gör att fagocyterna kan ta hand om och döda många smittämnen. Våra celler har också liknande receptorer inuti sig som kan känna igen både främmande och kroppsegna skadliga ämnen.

Det adaptiva försvaret samverkar med det medfödda. Varje främmande ämne blir unikt igenkänt och angrips av en speciell försvarare, som kan döda just det ämnet. Att försvaret är adaptivt innebär att det är anpassningsbart och lär sig att känna igen smittämnen bättre med tiden och därmed blir mer effektivt ju längre tid som går.

Två typer av vita blodkroppar, B-celler och T-celler, spelar en nyckelroll i det adaptiva försvaret. Dessa celler kallas även T-lymfocyter och B-lymfocyter och bildas av blodstamceller i benmärgen. B-cellernas uppgift i immunförsvaret är att skapa antikroppar, som binder till smittämnet, och aktivera fagocyter, som förstör det. T-cellerna har flera olika funktioner. De kan aktivera B-celler så att dessa bildar antikroppar, de kan attackera virusinfekterade celler och de kan släppa ut signalämnen (cytokiner) som attraherar fagocyter till virusinfekterade celler. T-cellerna har också den viktiga uppgiften att reglera immunförsvaret, vilket innebär att de bestämmer när försvaret ska aktiveras och mot vad och när en immunreaktion ska avslutas. Vissa T-celler har även till uppgift att ge hjälp till både T- och B-celler.

I immunsystemet överför STAT3-proteinet signaler till gener som kodar för många olika cytokiner och tillväxtfaktorer. Dessa cytokiner är nödvändiga för en normal inflammationsreaktion på olika smittämnen: det vi känner igen som feber, sjukdomskänsla och aptitlöshet vid en allmänt spridd infektion, som influensa, eller att ett sår varar och vävnaden svullnar, rodnar och gör ont vid en lokal sårinfektion. När STAT3 inte fungerar som det ska blir inflammationen felaktig och bekämpar infektionen på fel sätt. Typiskt för hyper-IgE-syndromet är varbildningar (abscesser) som brukar benämnas kalla abscesser och som behöver mycket lång tid att läka. Den förlängda och felaktiga inflammationen skadar i sin tur olika inre organ, till exempel lungorna.

Den speciella blandning av cytokiner som blir resultatet av STAT3-signalering är viktig för utvecklingen av en särskild sorts T-celler, kallade T-hjälparceller typ 17 (TH17-celler), som hjälper andra T- och B-celler. TH17-cellernas funktion är bland annat att via interleukinerna 17A och 17E (IL-17A respektive IL-17E) aktivera hudceller (keratinocyter) och luftrörsslemhinnans celler (bronkiala endotelceller) att producera bland annat defensiner. Defensinerna är viktiga för att bekämpa svampinfektioner.

För att skydda och hålla ihop olika delar av kroppen finns stödjevävnader, till exempel bindväv, brosk och benvävnad. STAT3 hjälper till att forma de specialiserade celler som bygger upp och bryter ned benvävnad och är nödvändiga för den normala utvecklingen i skelettet genom den produktion av tillväxtfaktorer som STAT3 startar. Sannolikt har PGM3 likartad funktion vid utvecklingen av kroppens stödjevävnad.

Vid brist på DOCK8 minskar produktionen, särskilt i huden, av olika cytokiner som är nödvändiga för att döda virusinfekterade celler. DOCK8-brist medför också ett kraftigt nedsatt minne av tidigare genomgångna virusinfektioner samt brist på T-hjälparceller. Hur bristen ger ökad känslighet för svampinfektioner i huden är ännu oklart.

Ärftlighet

Hyper-IgE-syndromet med mutationer i STAT3 nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en muterad gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Vanligen förekommer denna form av syndromet som en nymutation. Mutationen har då oftast skett i en av föräldrarnas könsceller (ägg eller spermier). Sannolikheten att de på nytt får ett barn med sjukdomen uppskattas då till mindre än 1 procent. Den nyuppkomna mutationen hos barnet blir dock ärftlig och kan föras vidare till nästa generation.

Figur: Autosomal dominant nedärvning

Hyper-IgE-syndromet med mutationer i DOCK8 och PGM3 nedärvs båda autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

Symtom

Typiskt för hyper-IgE-syndromet med mutation i STAT3 och PGM3 är symtom från immunsystemet och symtom som beror på felaktig bildning av kroppens stödjevävnader. De första symtomen vid STAT3-brist kan visa sig redan under spädbarnsperioden som en rodnad av hela kroppen, även om diagnosen ofta dröjer till senare under barndomen eller till tidig vuxenålder.

STAT3-brist

Immunsystemet
Nyfödda kan få blåsor som påminner om herpesutslag. Nästan alla får måttliga till svåra utbrott av eksemliknande utslag tidigt i livet. Utslagen har ingen säsongsvariation utan är mer eller mindre närvarande hela tiden.

Regelbundet återkommande abscesser, orsakade av stafylokockbakterier, är vanligt. De kallas kalla abscesser eftersom de inte har alla de klassiska tecknen på inflammation: rodnad, smärta, svullnad och värmekänsla. En del med syndromet får kroniska bölder i armhålor och/eller ljumskar med infektion i svettkörtlarna (hidradenitis suppurativa).

Kroniska svampinfektioner i slemhinnor och på naglar förekommer ofta och orsakas vanligen av olika Candida-arter.

Återkommande inflammationer i luftrören (bronkit) är vanligt, liksom lunginflammation (pneumoni), orsakad av bakterierna Staphylococcus aureus eller Haemophilus influenzae. Feber är ovanligt. Det vi uppfattar som en infektion är i de flesta fall resultatet av immunförsvarets reaktion på smittämnet. Febern och sjukdomskänslan, snuvan och hostan är, liksom varet i det infekterade såret, resultat av att inflammatoriska processer har startats i kroppen. Eftersom immunförsvaret fungerar dåligt hos personer med hyper-IgE-syndromen blir symtomen på infektionerna ofta oväntat lindriga, även om infektionen i sig är allvarlig. Det gör att sjukdomsbilden lätt missuppfattas både av behandlande läkare och av den som själv har sjukdomen.

Vid STAT3-brist finns det ofta en sorts luftfyllda blåsor som liknar bråck i lungorna (pneumatocele). Dessa blåsor orsakas av att de fina luftsäckar (alveoler) som sitter längst ut på de finaste luftrören har förstörts. Normalt sker där ett utbyte av syre och koldioxid mellan luften och blodet. Blåsorna kan i sin tur bli infekterade med andra bakterier och svampar, till exempel Aspergillus.

Bakterier kan angripa lederna och ge besvär som liknar ledgångsreumatism. Ledbesvären försvinner i de flesta fall med rätt behandling. Stafylokockinfektioner kan ge inflammation i benvävnad och benmärg (osteit respektive osteomyelit).

STAT3-brist kan också medföra inflammationer i hörselgången och mellanörat (otit) samt i bihålorna (sinuit).

Personer med syndromet kan ha lättare att få inflammationer i tandköttet (periodontit).

 

Symtom orsakade av felaktig bildning av kroppens stödjevävnad
Typiskt är att barn med STAT3-brist inte tappar mjölktänderna i normal tid utan att de finns kvar när de permanenta tänderna bryter fram. Detta kan medföra att barnet får dubbla tandrader eller att de permanenta tänderna stannar kvar i käkbenet. Högt gomvalv är vanligt.

Sned rygg (skolios) förekommer ofta. Bentätheten är lägre än normalt, och det uppstår lätt frakturer i skelettet. Det skadade skelettet kan i sin tur drabbas av osteit. Många med syndromet har överrörliga leder.

Vanligt är förändringar i stödjevävnader i hjärnans blodkärl, synliga vid magnetkameraundersökning, som anses beror på inflammatoriska förändringar i hjärnans blodkärl. Också andra blodkärl är ofta inflammerade, till exempel hjärtats kranskärl. Förändringarna kan ge stroke och infarkter.

Förändringar i stödjevävnad i matstrupen kan ge sväljningssvårigheter och kvävningsattacker.

Till syndromet hör speciella utseendemässiga drag som utvecklas först under senare delen av barndomen och blir mer framträdande med åren, till exempel breda näsvingar, brett mellan ögonen (hypertelorism) och framträdande ögonbryn och panna.

DOCK8-brist

Vid denna form av hyper-IgE-syndromen är svåra virus- och bakterieinfektioner i huden och övriga kroppen typiska. Särskilt vanligt är det med mollusker (molluscum contagiosum), en virusinfektion som ger små smärtfria blåsor. Hos barn finns de främst i ansiktet och runt nacken, på bålen och på armarna, medan de hos vuxna oftare ses runt könsorganen, på nedre delen av bålen och övre delarna av låren. Vid DOCK8-brist kan mollusker finnas över hela kroppen. Liksom vid STAT3-brist är svampinfektioner med Candida i hud och slemhinnor vanliga.

Även andra svåra virusinfektioner är vanliga. Personer med DOCK8-brist kan utveckla allvarliga neurologiska symtom, som orsakas av inflammationer i artärer i centrala nervsystemet (CNS-vaskulit) eller av infektioner, till exempel progressiv multifokal leukoencefalopati som ofta orsakas av JC-virus.

Svårbehandlat eksem är vanligt.

En del personer med DOCK8-brist har autoimmuna sjukdomar, till exempel blodbrist orsakad av att immunförsvaret felaktigt riktas mot de röda blodkropparna (erytrocyterna).

DOCK8-brist påverkar inte skelett och tänder. De luftfyllda lungcystorna finns inte heller vid denna form.

Det finns en ökad risk för tumörsjukdomar, som skivepitelscancer, T-cellslymfom eller Burkitts lymfom.

PGM3-brist

I mycket liknar symtomen vid PGM3-brist dem vid STAT3-brist. Också här förekommer förutom immunbrist förändringar i stödjevävnaden som till exempel kan ge skolios. PGM3-brist kan också ge karaktäristiska ansiktsdrag, där framför allt näsa och läppar har ett speciellt utseende.

Neurologiska skador är vanligare än vid övriga former och utvecklingsstörning förekommer hos ungefär tre fjärdedelar. Även koordinationsstörningar (ataxi) och nedsatt muskelspänning (hypotonus) är vanligt.

Diagnostik

Diagnosen vid hyper-IgE-syndromen med STAT3-mutation eller PGM3-mutation misstänks hos barn med höga mängder IgE i blodet och upprepade hudinfektioner med kalla abscesser. För diagnosen krävs dessutom flera av de symtom som beror på den felaktiga funktionen i kroppens stödjevävnad.

Vid hyper-IgE-syndromet med DOCK8-brist är det i stället de svåra virusinfektionerna i huden, särskilt molluskerna, som oavsett högt eller normalt IgE ska göra att diagnosen misstänks.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning. Genetisk vägledning omfattar information om sjukdomen och dess ärftlighetsgång, bedömning utifrån släktträdsanalys av sannolikheten för andra i familjen att insjukna samt information om diagnostik och behandling. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, är möjlig om mutationen i familjen är känd.

Behandling/åtgärder

Det finns ingen botande behandling för hyper-IgE-syndromen med mutationer i STAT3 och PGM3, utan de olika symtomen behandlas var för sig. Ofta behövs kontakt med flera olika specialister samt med regioncentrum för primära immundefekter. Behandlingen består av läkemedel och kirurgi. Vid DOCK8-brist där personerna enbart har symtom från immunsystemet, kan sjukdomen behandlas med transplantation med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation).

Alla infektioner ska tas på allvar och behandlas tidigt. Därför ges antibiotika vid alla bakteriella infektioner. Antibiotika behöver ofta ges förebyggande. En person med en immunbristsjukdom behöver ofta längre antibiotikakurer än en vecka, och om infektionerna återkommer med korta mellanrum kan det bli nödvändigt med antibiotikabehandling i förebyggande syfte under flera månader eller år. Antibiotika kan också behöva ges förebyggande inför vissa operativa ingrepp, till exempel tandbehandling, för att undvika sårinfektioner och att bakterier sprider sig till blodet. Behandling mot så kallade mykobakterier, virus och svamp behövs också.

Efter upprepade infektioner kan det uppstå vävnadsskador i lungorna. I svåra fall kan delar av en lunga behöva opereras bort.

Levande vacciner får inte ges utan noggrann medicinsk bedömning, eftersom de kan ge upphov till kroniska infektioner. Exempel på levande vaccin är vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund, tuberkulos (BCG), poliovaccin som ges via munnen, vaccin mot gula febern, vattkoppor och en form av influensavaccin som ges som nässpray. Vaccin med levande eller avdödat smittämne ges normalt för att få kroppen att producera antikroppar och på så sätt utveckla ett skydd (immunitet) mot det smittämne vaccinet innehåller. Personer med hyper-IgE-syndromet får ofta sämre effekt av vacciner och producerar inte alltid skyddande antikroppar. Vaccination med avdödade smittämnen som ingår i barnvaccinationsprogrammet bör dock alltid ges, eftersom det kan ge en viss skyddseffekt.

Det är viktigt att undvika kontakt med personer som har en infektion. De vanliga typer av bakterier och virus som orsakar luftvägsinfektioner sprids via luften och händerna. Att tvätta händerna är därför viktigt, särskilt efter kontakt med många människor.

Andningsgymnastik tillsammans med inhalation av luftrörsvidgande och slemlösande läkemedel är nödvändigt för att avlägsna slem och därmed förebygga djupa och långvariga infektioner. Fysisk aktivitet av olika slag stimulerar till djupandning och spontan hosta. Bra alternativ för mindre barn är till exempel att gunga på en stor boll eller att använda en hoppgunga.

Svåra hudinfektioner med bölder kan behöva öppnas och dräneras. Vanligen behövs sedan antibiotika intravenöst. Bölder i armhålor och/eller ljumskar kan behandlas med kombinationer av antibiotika och kirurgi, ofta så kallad koldioxidlaser. Det är viktigt att smörja huden med mjukgörande kräm för att förebygga hudsprickor.

Det är angeläget med psykologiskt och socialt stöd både till den som har hyper-IgE-syndromet och till familjen. Det är också viktigt att informera omgivningen om orsaken till såren i huden.

Barn med syndromet behöver kontakt med en specialisttandläkare för att vid behov ta bort mjölktänderna samt för att korrigera bettet. Vid smärta från blåsor och sår i munnen kan en bedövande och/eller inflammationsdämpande salva användas. Kosten kan behöva anpassas så att den inte innehåller hårda eller vassa födoämnen som skadar slemhinnan. God munhälsa och ett snabbt omhändertagande vid tandinfektioner är mycket viktigt. Därför bör personer med hyper-IgE-syndromet erbjudas regelbundna och täta kontroller hos tandläkare eller tandhygienist, med tonvikt på förebyggande vård.

Vid skolios är det viktigt med regelbundna kontroller hos en ortoped.

Det är som regel inte lämpligt att barn med hyper-IgE-syndromet vistas på förskola eller att vuxna med sjukdomen arbetar med förskolebarn, eftersom alla barn har sin högsta infektionsfrekvens i 2-4-årsåldern. Också till synes friska barn i den åldern är i hög grad bärare av bakterier i näsa och svalg, som kan orsaka infektioner i luftvägarna, och utgör därför ett särskilt hot mot barn och vuxna med immunbrist. En liten grupp av i första hand äldre förskolebarn och skolbarn hos dagmamma fungerar däremot ofta bra.

Friska barns infektionskänslighet minskar drastiskt efter 6-7-årsåldern. Skolan medför därför sällan samma problem som förskolan, men särskilda åtgärder kan ändå behövas. Personalen ska vara informerad om hyper-IgE-syndromet för att förstå att sjukdomen kan medföra trötthet och ökad skolfrånvaro på grund av infektioner. Det är viktigt med en plan för hur eleven ska få stöd från skolan att nå målen trots ökad frånvaro och trötthet. Barnet kan också behöva vara hemma från skolan om många i klassen är infekterade.

Hyper-IgE-syndromet med DOCK8-brist

Behandlingen vid mollusker består oftast av att utslagen skrapas bort. I övrigt behandlas infektioner som vid hyper-IgE-syndromet med mutationer i STAT3. Samma försiktighetsåtgärder gäller för vaccinationer.

Vid upprepade svåra infektioner bör en hematopoetisk stamcellstransplantation övervägas. Alla blodkroppar bildas från blodstamceller i benmärgen inuti kroppens ben. Stamcellerna utvecklas sedan till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och trombocyter. Blodstamceller finns framför allt i benmärgen men också rikligt i navelsträngsblod. Med en stamcellstransplantation kan en sjuk persons benmärg ersättas med benmärg från en frisk person. Det måste i så fall finnas en givare vars vävnadstyp passar ihop med mottagarens.

För att transplantationen ska ge ett bra resultat ska den som tar emot benmärgen vara så infektionsfri och i så god kondition som möjligt. Ingreppet i sig är ganska enkelt, men förberedelser, eftervård och de stora risker behandlingen medför gör det till en mycket krävande procedur. Stamcellerna ges som dropp direkt i ett blodkärl och letar sedan själva upp märgrummen hos mottagaren och växer till, för att ge den sjuke ett nytt immunförsvar. Det tar sedan minst ett år innan den nya benmärgen fungerar helt som den ska.

En utförlig beskrivning av hur en stamcellstransplantation går till finns att läsa i informationstexten om svår kombinerad immunbrist i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

Hyper-IgE-syndromet med PGM3-brist

Personer med med PGM3-brist kan utöver infektionsbehandling behöva habiliterande insatser av ett team i vilket det ingår yrkeskategorier som har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling.

Habiliteringsinsatserna planeras utifrån de behov som finns, varierar över tid och sker i nära samverkan med personer i barnets nätverk. Stödet och behandlingen sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. Även föräldrar och syskon får stöd.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv. Personlig assistans kan till exempel ges till den som på grund av stora och varaktiga funktionsnedsättningar behöver hjälp med grundläggande behov, men också för att utöka möjligheten till ett aktivt liv trots omfattande funktionsnedsättning. Avlösning i form av en kontaktfamilj eller ett korttidsboende är andra exempel på stödinsatser.

Personer i vuxen ålder med PGM3-brist kan behöva fortsatta individuellt utformade habiliteringsinsatser.

Praktiska tips

Var noggrann med handhygienen. Komplettera gärna den vanliga handtvätten med handsprit. Undvik lokaler med mycket rök och damm, liksom stora folksamlingar under infektionstider. Tänk på att luftfuktare sprider bakterier och svamp. Om det är nödvändigt att ha luftfuktare måste den regelbundet rengöras med blekmedel.

Resurser på riks-/regionnivå

Sektionen för pediatrisk immunologi, verksamhetsområde medicin, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00.

Kompetenscenter för sällsynta odontologiska tillstånd är ett nationellt center för tillstånd som medför avvikande tand- och käkutveckling, avvikande orofacial funktion och behov av omfattande oral habilitering/rehabilitering, Odontologiska Institutionen, Jönköping, tel 036-32 46 66, e-post kompetenscenter@lj.se, http://plus.lj.se/infopage.jsf?nodeId=25819.

I de flesta landsting finns specialister i barntandvård (pedodonti) och övriga specialiteteter inom tandvården.

Resurspersoner

Professor Anders Fasth, sektionen för pediatrisk immunologi, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, e-post anders.fasth@gu.se.

Övertandläkare Johanna Norderyd, Kompetenscenter för sällsynta odontologiska tillstånd, Odontologiska Institutionen, Box 1030, 551 11 Jönköping, tel 036-32 46 66, e-post johanna.norderyd@lj.se.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

Primär immunbristorganisationen (PIO) erbjuder utbildning, stöd, information och möjlighet att träffa andra i samma situation. PIO ger ut informationsmaterial och anordnar regelbundet föreläsningar och informationsträffar avsedda för personer med primär immunbrist, anhöriga och andra berörda. För barn och ungdomar med primär immunbrist och deras familjer anordnas läger som hålls årligen under ett veckoslut. Med jämna mellanrum arrangeras gemensamma möten med de nordiska immunbristföreningarna under några dagar. Ytterligare information ges av PIO, se adress under rubriken Intresseorganisationer.

IPOPI, den internationella sammanslutningen för immunbristorganisationer i världen där PIO ingår, anordnar vartannat år internationella konferenser i samband med att sköterskor och läkare med intresse för immunbrist har sina vetenskapliga möten. Mötena hålls på engelska. Information kan ges av PIO, se adress under rubriken Intresseorganisationer.

Intresseorganisationer

PIO, Primär immunbristorganisationen, Mellringevägen 120 B, 703 53 Örebro, tel 019-673 21 24, e-post info@pio.nu, www.pio.nu.

IPOPI, The International Patient Organisation for Primary Immunodeficiencies, Patientorganisation med huvudkontor i Portugal och kontor i England, e-post www.ipopi.org.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

SLIPI, Sveriges läkares intresseförening för primär immunbrist, anordnar möten och symposier, www.slipi.nu.

SISSI - Sveriges immunbristsjuksköterskors intresseförening ger ut ett nyhetsblad och har återkommande konferenser för medlemmar, vart annat år anordnas dessa tillsammans med ESID, IPOPI och INGID, www.sissi.nu.

ESID - European Society for Immunodeficiencies - har återkommande internationella konferenser och summer schools för läkare och forskare, www.esid.org.

INGID - International Nursing Group for Immunodeficiencies - anordnar internationella sammankomster i samarbete med ESID och den internationella patientorganisationen IPOPI, www.ingid.org.

Forskning och utveckling (FoU)

Professor Steven Holland vid National Institutes of Health, Bethesda, USA, studerar sjukdomen och hur mutationer i STAT3 påverkar immunsystemet och kroppens stödjevävnader.

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Patient and Family Handbook for the Primary Immune Deficiency Diseases. IDF- Immune Deficiency Foundation, fifth edition, USA 2013. Boken finns att ladda ner som PDF på organisationens hemsida, http://primaryimmune.org/idf-publications/patient-family-handbook/.

På PIO:s (primär immunbristorganisationens) webbplats finns informationsmaterial att beställa i form av broschyrer om bland annat primär immunbrist, råd inför förskola/skola, tips för övergång från barn- till vuxensjukvård och mall för vårdbidragsansökan. Det finns även en nedladdningsbar mall för ett personligt kort där diagnos och personlig ordination kan skrivas in. För mer information, gå in via länken www.pio.nu/bestallningssida eller se kontaktuppgifter under rubriken Intresseorganisationer.

Litteratur

Al-Herz W, Bousfiha A, Casanova JL, Chatila T, Conley ME, Cunningham-Rundles C et al. Primary immunodeficiency diseases: an update on the classification from the international union of immunological societies expert committee for primary immunodeficiency. Front Immunol 2014; 5: 162.

Aydin SE, Kilic SS, Aytekin C, Kumar A, Porras O, Kainulainen L, et al. On behalf of the inborn errors working party of EBMT. DOCK8 Deficiency: Clinical and Immunological Phenotype and Treatment Options - a Review of 136 Patients. J Clin Immunol 2015 Jan 28. [Epub ahead of print]

Barlogis V, Galambrun C, Chambost H, Lamoureux-Toth S, Petit P, Stephan JL et al. Successful allogeneic hematopoietic stem cell transplantation for DOCK8 deficiency. J Allergy Clin Immunol 2011; 128: 420-422.

Boos AC, Hagl B, Schlesinger A, Halm BE, Ballenberger N, Pinarci M et al. Atopic dermatitis, STAT3- and DOCK8-hyper-IgE syndromes differ in IgE-based sensitization pattern. Allergy 2014; 69: 943-953.

Chandesris MO, Melki I, Natividad A, Puel A, Fieschi C, Yun Let al. Autosomal Dominant STAT3 Deficiency and Hyper-IgE Syndrome: Molecular, Cellular, and Clinical Features From a French National Survey. Medicine (Baltimore) 2012; 91: e1-e19.

Davis SD, Schaller J, Wedgwood RJ. Job’s syndrome: Recurrent, “cold”, staphylococcal abscesses. Lancet 1966; 287: 1013-1015.

Freeman AF, Holland SM. Clinical manifestations, etiology, and pathogenesis of the hyper-IgE syndromes. Pediatr Res 2009; 65: 32-37.

Freeman AF, Kleiner DE, Nadiminti H, Davis J, Quezado M, Anderson V et al. Causes of death in hyper-IgE syndrome. J Allergy Clin Immunol 2007; 119: 1234-1240.

Grimbacher B, Holland SM, Gallin JI, Greenberg F, Hill SC, Malech HL et al. Hyper-IgE syndrome with recurrent infections — an autosomal dominant multisystem disorder. N Engl J Med 1999; 340: 692-702.

Holland SM, DeLeo FR, Elloumi HZ et al. STAT3 mutations in the hyper-IgE syndrome. N Engl J Med 2007; 357: 1608-1619.

Minegishi Y, Saito M, Morio T, Watanabe K, Agematsu K, Tsuchiya S et al. Human tyrosine kinase 2 deficiency reveals its requisite roles in multiple cytokine signals involved in innate and acquired immunity. Immunity 2006; 25: 745-755.

Minegishi Y, Saito M, Nagasawa M, Takada H, Hara T, Tsuchiya S et al. Molecular explanation for the contradiction between systemic Th17 defect and localized bacterial infection in hyper-IgE syndrome. J Exp Med 2009; 206: 1291-1301.

O’Connell AC, Puck JM, Grimbacher B, Facchetti F, Majorana A, Gallin JI et al. Delayed eruption of permanent teeth on hyperimmunoglobulinemia E recurrent infection syndrome. Oral Surg Oral Med Oral Pathol Oral Radiol Endod 2000; 89: 177-185.

Ouyang W, Kolls JK, Zheng Y. The biological functions of T helper 17 cell effector cytokines in inflammation. Immunity 2008; 28: 454-467.

Renner ED, Puck JM, Holland SM, Schmitt M, Weiss M, Frosch M et al. Autosomal recessive hyperimmunoglobulin E syndrome: a distinct disease entity. J Pediat 2004; 144: 93-99.

Renner ED, Rylaarsdam S, Anover-Sombke S, Rack AL, Reichenbach J, Carey JC et al. Novel signal transducer and activator of transcription 3 (STAT3) mutations, reduced T(H)17 cell numbers, and variably defective STAT3 phosphorylation in hyper-IgE syndrome. J Allergy Clin Immunol 2008; 122: 181-187.

Szczawinska-Poplonyk A, Kycler Z, Pietrucha B, Heropolitanska-Pliszka E, Breborowicz A, Gerreth K. The hyperimmunoglobulin E syndrome—clinical manifestation diversity in primary immune deficiency. Orphanet J Rare Dis 2011; 6: 76.

Sowerwine KJ, Holland SM, Freeman AF. Hyper-IgE syndrome update. Ann N Y Acad Sci 2012; 1250: 25-32.

Su HC, Jing H, Zhang Q. DOCK8 deficiency. Ann N Y Acad Sci 2011; 1246: 26-33.

Yang L, Fliegauf M, Grimbacher B. Hyper-IgE syndromes: reviewing PGM3 deficiency. Curr Opin Pediatr. 2014; 26: 697-703.

Zhang O, Davis JC, Lamborn IT, Freeman AF, Jing H, Favreau AJ et al. Combined immunodeficiency associated with DOCK8 mutations. N Engl J Med 2009; 19; 361: 2046-2055.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: hyperimmunoglobulin e-recurrent infection syndrome, autosomal dominant, hyperimmunoglobulin e-recurrent infection syndrome, autosomal recessive

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116 
Sökord: autosomal dominant hyper IgE syndrome

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är professor Anders Fasth, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2015-05-04
Version: 3.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.