-
Diagnos:
Hyper-IgE-syndromet
-
Synonymer:
Jobs syndrom, Hyperimmunglobulin E-syndromet, HIES
Innehåll
Publiceringsdatum: 2009-12-30
Version: 1.0
D82.4
Hyper-IgE-syndromet är en ärftlig sjukdom som drabbar flera organ. Ett framträdande symtom är immunbrist, som leder till återkommande bakterie- och svampinfektioner i huden och i lungorna. Sjukdomen finns i två olika former med olika nedärvningssätt.
Syndromet karaktäriseras av onormalt höga nivåer av immunglobulin E (IgE), som spelar en viktig roll vid allergier och vid bekämpning av infektioner orsakade av parasiter.
Den första beskrivningen av hyper-IgE-syndromet typ 1 gjordes av S D Davis och hans kollegor 1966. De gav det namnet Jobs syndrom, med hänsyftning till den bibliska berättelse där Jobs tro prövas genom att han får sår över hela kroppen. Ellen Renner och kollegor kunde 2004 visa att det finns en särskild form av sjukdomen, med annat nedärvningssätt, som inte påverkar skelettet. Denna form kallas ofta för typ 2.
Hyper-IgE-syndromet är mycket ovanligt och förekommer hos färre än 1 per miljon invånare. I Sverige finns färre än 10 personer med syndromet.
Vid hyper-IgE-syndromet typ 1 finns en förändring (mutation) i ett arvsanlag (gen) lokaliserat till kromosom 17. Genen styr bildningen av (kodar för) ett signalprotein inuti cellerna kallat STAT3. Proteinet aktiveras när vissa cytokiner (proteiner som fungerar som budbärare mellan olika celler, framför allt inom immunsystemet) binder till sina mottagare (receptorer) på en cellyta (cellmembran). STAT3 aktiverar i sin tur andra proteiner inuti cellen. Dessa aktiverar olika gener som styr bildningen av proteiner med en viktig roll i många av cellens funktioner, till exempel tillväxt, delning, rörelse och programmerad celldöd (apoptos), samt reglerar aktiviteten hos andra gener av betydelse för immunförsvaret. Hittills (2009) har 16 mutationer i STAT3-genen identifierats hos personer med hyper-IgE-syndromet typ 1.
Hyper-IgE-syndromet typ 2 med autosomal recessiv nedärvning har kopplats till mutationer i en gen kallad DOCK8. Genen finns på kromosom 9 och kodar för ett stort protein som är inblandat i olika signalvägar inuti cellen.
Immunsystemet
Immunförsvaret är ett specialiserat och komplicerat system som försvarar oss mot bakterier, virus och andra främmande ämnen. Man brukar skilja på det medfödda och det adaptiva immunförsvaret. Dessutom finns en rad naturliga mekanismer som ger ett allmänt skydd mot främmande ämnen, till exempel huden, slemhinnorna och den sura miljön i magsäcken.
Det medfödda immunförsvaret består av många olika proteiner i kroppen, vissa vita blodkroppar, som fagocyter (olika typer av ätarceller) och NK-celler (naturliga mördarceller). På sin yta bär fagocyterna olika mottagare (receptorer) som känner igen mönster typiska för vissa smittämnen, vilka gör att fagocyterna kan ta hand om och döda många smittämnen. Våra celler har också liknande receptorer inuti sig som kan känna igen både främmande och kroppsegna skadliga ämnen.
Det adaptiva försvaret samverkar med det medfödda. Varje främmande ämne blir unikt igenkänt och angrips av en speciell försvarare, som kan döda just det ämnet. Att försvaret är adaptivt innebär att det är anpassningsbart och lär sig att känna igen smittämnen bättre med tiden och därmed blir mer effektivt ju längre tid som går.
Två typer av vita blodkroppar, B-celler och T-celler, spelar en nyckelroll i det adaptiva försvaret. Dessa celler kallas även T-lymfocyter och B-lymfocyter och bildas av blodstamceller i benmärgen. B-cellernas uppgift i immunförsvaret är att skapa antikroppar, som binder till smittämnet och aktiverar fagocyter, som förstör det. T-cellerna har flera olika funktioner. De kan aktivera B-celler så att dessa bildar antikroppar, de kan attackera virusinfekterade celler och de kan släppa ut signalämnen (cytokiner) som attraherar fagocyter till virusinfekterade celler. T-cellerna har också den viktiga uppgiften att reglera immunförsvaret, vilket innebär att de bestämmer när vi ska försvara oss och mot vad och när vi ska avsluta en immunreaktion. Vissa T-celler har även till uppgift att ge hjälp till både T- och B-celler.
STAT3:s funktion
I immunsystemet överför STAT3-proteinet signaler till gener som styr bildningen av många olika cytokiner. Dessa cytokiner är nödvändiga för en normal inflammationsreaktion på olika smittämnen; det vi känner igen som feber, sjukdomskänsla och aptitlöshet vid en allmänt spridd infektion, som influensa, eller att ett sår varar och vävnaden svullnar, rodnar och gör ont vid en lokal sårinfektion. När STAT3 inte fungerar som det ska blir inflammationen felaktig och bekämpar infektionen på fel sätt. Typiskt för hyper-IgE-syndromet är varbildningar (abscesser) som brukar benämnas kalla abscesser och som behöver mycket lång tid att läka. Den förlängda och felaktiga inflammationen skadar i sin tur olika inre organ, till exempel lungorna.
Den speciella blandning av cytokiner som blir resultatet av STAT3-signalering är viktig för bildningen av en särskild sorts T-celler, kallade T-hjälparceller typ 17 (TH17-celler), som hjälper andra T- och B-celler. TH17-cellernas funktion är bland annat att starta bildningen av olika kemiska ämnen i huden. Dessa ämnen kallas defensiner och är viktiga för att bekämpa svampinfektioner. Hur ett defekt STAT3-protein leder till ökad produktion av IgE är inte klarlagt.
För att skydda och hålla ihop olika delar av kroppen finns stödjevävnader, till exempel bindväv, brosk och benvävnad. STAT3 hjälper till att forma de specialiserade celler som bygger upp och bryter ned benvävnad och som är nödvändiga för den normala utvecklingen i skelettet. Hur detta sker är inte helt känt.
Hyper-IgE-syndromet typ 1 uppkommer oftast som en nymutation (en förändring av arvsanlagen uppträder för första gången hos personen själv och är inte nedärvd från någon av föräldrarna). Föräldrar till ett barn med en nymutation har därför i princip ingen ökad risk att på nytt få ett barn med sjukdomen. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftlig, och som vuxen riskerar hon eller han att föra den muterade (förändrade) genen vidare till sina barn genom autosomal dominant nedärvning. Detta innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen (arvsanlag) och en muterad gen (förändrat arvsanlag), blir risken för såväl söner som döttrar att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.
Typ 2 nedärvs autosomalt recessivt. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen (förändrat arvsanlag). Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.
Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte är bärare av den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen, och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den muterade genen.
Typiskt för hyper-IgE-syndromet typ 1 är symtom från immunsystemet, liksom symtom som beror på felaktig bildning av kroppens stödjevävnader. De första symtomen kan visa sig redan under spädbarnsperioden som en rodnad av hela kroppen, även om diagnosen ofta dröjer till senare under barndomen eller till tidig vuxenålder.
Immunsystemet
Nyfödda kan få blåsor som påminner om herpesutslag. Nästan alla får måttliga till svåra utbrott av eksemliknande utslag tidigt i livet. Utslagen har ingen säsongsvariation utan är mer eller mindre närvarande hela tiden.
Regelbundet återkommande varbölder (abscesser), orsakade av stafylockockbakterier, är vanligt. De kallas kalla abscesser eftersom de inte har alla de klassiska tecknen på inflammation: rodnad, smärta, svullnad och värmekänsla. En del med syndromet får kroniska bölder i armhålor och/eller ljumskar (hidradenitis suppurativa).
Kroniska svampinfektioner i slemhinnor och på naglar förekommer ofta och orsakas vanligen av olika Candida-arter.
Återkommande inflammationer i luftrören (bronkit) är vanligt, liksom lunginflammation (pneumoni), orsakad av bakterierna Staphylococcus aureus eller Haemophilus influenzae. Feber är ovanligt. Det vi uppfattar som en infektion är i de flesta fall resultatet av immunförsvarets reaktion på smittämnet. Febern och sjukdomskänslan, snuvan och hostan är, liksom varet i det infekterade såret, resultat av att inflammatoriska processer har startats i kroppen. Eftersom immunförsvaret fungerar dåligt hos personer med hyper-IgE-syndromet blir symtomen på infektionerna ofta oväntat lindriga, även om infektionen i sig är allvarlig. Det gör att sjukdomsbilden lätt missuppfattas både av behandlande läkare och av den som själv har sjukdomen.
Vid hyper-IgE-syndromet finns det ofta en sorts luftfyllda blåsor som liknar bråck i lungorna (pneumatocele). Dessa blåsor orsakas av att de fina luftsäckar (alveoler) som sitter längst ut på de finaste luftrören har förstörts. Normalt sker där ett utbyte av syre och koldioxid mellan luften och blodet. Blåsorna kan i sin tur bli infekterade med andra bakterier och svampar, som Aspergillus.
Bakterier kan angripa lederna och ge besvär som liknar ledgångsreumatism. Ledbesvären försvinner i de flesta fall med rätt behandling. Stafylokockinfektioner kan ge inflammation i benvävnad och benmärg (benröta; osteomyelit).
Syndromet kan också medföra inflammationer i hörselgången och mellanörat (otit) samt i bihålorna (sinuit).
Personer med syndromet kan ha lättare att få inflammationer i tandköttet.
Symtom orsakade av felaktig bildning av kroppens stödjevävnad
Typiskt är att barn med syndromet inte tappar mjölktänderna i normal tid utan att de finns kvar när de permanenta tänderna bryter fram. Detta kan medföra att barnet får dubbla tandrader eller att de permanenta tänderna stannar kvar i käkbenet. Högt gomvalv är vanligt.
Sned rygg (skolios) förekommer ofta. Bentätheten är lägre än normalt, och det uppstår lätt frakturer i skelettet. Det skadade skelettet kan i sin tur lätt drabbas av benröta. Många med syndromet har överrörliga leder.
Vanligt är förändringar i stödjevävnader i hjärnans blodkärl, synliga vid magnetkameraundersökning, som anses beror på inflammatoriska förändringar i hjärnans blodkärl. Också andra blodkärl är ofta inflammerade, till exempel hjärtats kranskärl.
Förändringar i stödjevävnad i matstrupen kan ge sväljningssvårigheter och kvävningsattacker.
Till syndromet hör också speciella utseendemässiga drag som utvecklas först under senare delen av barndomen och blir mer framträdande med åren, till exempel breda näsvingar, brett mellan ögonen (hypertelorism) och framträdande ögonbryn och panna.
Typ 2
Hyper-IgE-syndromet typ 2 medför också en särskild sorts hudinfektioner, orsakade av mollusker (molluscum contagiosum), en virusinfektion som ger små smärtfria blåsor. Hos barn finns de främst i ansiktet och runt nacken, på bålen och på armarna, medan de hos vuxna oftare ses runt könsorganen, på nedre delen av bålen och övre delarna av låren.
Även andra svåra virusinfektioner är vanliga. Personer med typ 2 kan också utveckla allvarliga neurologiska komplikationer.
Vid typ 2 är inte skelett och tänder påverkade. De luftfyllda lungcystorna finns inte heller vid denna form.
Diagnosen misstänks hos barn med höga mängder IgE i blodet och upprepade hudinfektioner med kalla abscesser. För diagnosen krävs dessutom flera av de symtom som beror på den felaktiga funktionen i kroppens stödjevävnad.
För att bekräfta diagnosen hyper-IgE-syndromet typ 1 används DNA-baserad diagnostik av mutation i STAT3-genen. Fosterdiagnostik är möjlig om mutationen i familjen är känd.
De finns ingen botande behandling för hyper-IgE-syndromet, men de olika symtomen kan behandlas var för sig. Ofta behövs kontakt med flera olika specialister. Behandlingen består av läkemedel och kirurgi.
Alla infektioner ska tas på allvar och behandlas tidigt. Därför ges antibiotika vid alla bakteriella infektioner. Antibiotika kan också behöva ges förebyggande. En person med en immunbristsjukdom behöver ofta längre antibiotikakurer än en vecka, och om infektionerna återkommer med korta mellanrum kan det bli nödvändigt med antibiotikabehandling i förebyggande syfte under flera månader eller år. Antibiotika kan också behöva ges förebyggande inför vissa operativa ingrepp, till exempel tandbehandling, för att undvika sårinfektioner och att bakterier sprider sig till blodet. Behandling mot så kallade mykobakterier, virus och svamp behövs också.
Efter upprepade infektioner kan det uppstå vävnadsskador i lungorna. I svåra fall kan delar av en lunga behöva opereras bort.
Levande vacciner får inte ges utan noggrann medicinsk bedömning, eftersom de kan ge upphov till kroniska infektioner. Exempel på levande vaccin är vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund, tuberkulos (BCG), poliovaccin som ges via munnen och vaccin mot gula febern. Vaccin med levande eller avdödat smittämne ges normalt för att få oss att producera antikroppar och på så sätt utveckla ett skydd (immunitet) mot det smittämne vaccinet innehåller. Personer med hyper-IgE-syndromet får ofta sämre effekt av vacciner och producerar inte alltid skyddande antikroppar. Vaccination med avdödade smittämnen bör dock alltid ges, eftersom det kan ge en viss skyddseffekt.
Det är viktigt att undvika kontakt med personer som har en infektion. De vanliga typerna av bakterier och virus som orsakar luftvägsinfektioner sprids via händerna. Att tvätta händerna är viktigt, särskilt efter kontakt med många människor.
Andningsgymnastik tillsammans med inhalation av luftrörsvidgande och slemlösande läkemedel är nödvändigt för att avlägsna slem och därmed förebygga djupa och långvariga infektioner. Fysisk aktivitet av olika slag stimulerar till djupandning och spontan hosta. Bra alternativ för mindre barn är till exempel att gunga på en stor boll eller att använda en hoppgunga.
Svåra hudinfektioner med bölder kan behöva öppnas och dräneras. Vanligen behövs sedan antibiotika intravenöst. Bölder i armhålor och/eller ljumskar kan behandlas med kombinationer av antibiotika och kirurgi, ofta så kallad koldioxidlaser. Det är viktigt att smörja huden med mjukgörande kräm för att förebygga hudsprickor.
Det är mycket angeläget med psykologiskt och socialt stöd både till den som har hyper-IgE-syndromet och till familjen. Det är också viktigt att informera omgivningen om orsaken till såren i huden.
Barn med syndromet behöver kontakt med en specialisttandläkare för att vid behov ta bort mjölktänderna samt för att korrigera bettet. Vid smärta från blåsor och sår i munnen kan en bedövande och/eller inflammationsdämpande salva användas. Kosten kan behöva anpassas så att den inte innehåller hårda eller vassa födoämnen som skadar slemhinnan. God munhälsa och ett snabbt omhändertagande vid tandinfektioner är mycket viktigt. Därför bör personer med hyper-IgE-syndromet erbjudas regelbundna och täta kontroller hos tandläkare eller tandhygienist, med tonvikt på förebyggande vård.
Vid skolios är det viktigt med regelbundna kontroller hos en ortoped.
Det är som regel inte lämpligt att barn med hyper-IgE-syndromet vistas på förskola eller att vuxna med sjukdomen arbetar med förskolebarn, eftersom alla barn har sin högsta infektionsfrekvens i 2-4-årsåldern. Också till synes friska barn i den åldern är i hög grad bärare av bakterier i näsa och svalg, som kan orsaka infektioner i luftvägarna, och utgör därför ett särskilt hot mot barn och vuxna med immunbrist. En liten grupp av i första hand äldre förskolebarn och skolbarn hos dagmamma fungerar däremot ofta bra.
Friska barns infektionskänslighet minskar drastiskt efter 6-7-årsåldern. Skolan medför därför sällan samma problem som förskolan, men särskilda åtgärder kan ändå behövas. Personalen ska vara informerad om hyper-IgE-syndromet för att förstå att sjukdomen kan medföra trötthet och ökad skolfrånvaro på grund av infektioner. Det är viktigt med en plan för hur eleven ska få stöd från skolan att nå målen trots ökad frånvaro och trötthet. Barnet kan också behöva vara hemma från skolan om många i klassen är infekterade.
Regelbunden fysisk aktivitet rekommenderas. En bra grundkondition gör att man bättre orkar möta infektioner och andra påfrestningar som kroppen utsätts för. En sjukgymnast kan ge råd om lämpliga aktiviteter och sammanställa träningsprogram, också för dem som har led- och muskelinflammationer. Vid pågående infektion ska dock kraftig ansträngning undvikas, eftersom det kan försämra läkningen.
Typ 2
Behandlingen vid mollusker består oftast av att utslagen skrapas bort. Vid symtom från nervsystemet behövs kontakt med en neurolog.
Var noggrann med handhygienen. Komplettera gärna den vanliga handtvätten med handsprit. Undvik lokaler med mycket rök och damm, liksom stora folksamlingar under infektionstider. Tänk på att luftfuktare sprider bakterier och svamp. Om det är nödvändigt att ha luftfuktare måste den regelbundet rengöras med blekmedel.
Sektionen för pediatrisk immunologi, verksamhetsområde medicin, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00.
Ett nationellt resurscenter för sällsynta diagnoser inom tandvården finns vid Odontologiska Institutionen i Jönköping. I de flesta landsting finns specialister i barntandvård (pedodonti) och övriga specialiteteter inom tandvården.
Professor Anders Fasth, sektionen för pediatrisk immunologi, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, fax 031-84 30 10, e-post anders.fasth@gu.se
Övertandläkare Johanna Norderyd, Kompetenscenter för sällsynta odontologiska tillstånd, Odontologiska Institutionen, Box 1030, 551 11 Jönköping, tel 036-32 46 66, fax 036-32 46 67, e-post johanna.norderyd@lj.se
Primär Immunbrist Organisationen (PIO) erbjuder utbildning, stöd, information och möjlighet att träffa andra i samma situation. PIO ger ut informationsmaterial och anordnar regelbundet föreläsningar och informationsträffar avsedda för personer med primär immunbrist, anhöriga och andra berörda. För barn och ungdomar med primär immunbrist och deras familjer anordnas läger som hålls årligen under ett veckoslut. Med jämna mellanrum arrangeras gemensamma möten med de nordiska immunbristföreningarna under några dagar. Ytterligare information ges av PIO, se adress under rubrik Handikapporganisation.
IPOPI, den internationella sammanslutningen för immunbristorganisationer i världen där PIO ingår, anordnar vartannat år internationella konferenser i samband med att sköterskor och läkare med intresse för immunbrist har sina vetenskapliga möten. Mötena hålls på engelska. Information kan ges av PIO, se adress under rubriken Handikapporganisation.
PIO, Primär Immunbrist Organisationen, Mellringevägen 120 B, 703 53 Örebro, tel 019-673 21 24, e-post info@pio.nu, internetadress www.pio.nu
SLIPI, Sveriges läkares intresseförening för primär immunbrist, anordnar möten och symposier. Ordförande Janne Björkander, lung- och allergimottagningen, Länssjukhuset Ryhov, 551 85 Jönköping, tel 036-32 10 00, fax 036-32 21 58, e-post janne.bjorkander@lj.se, internetadress www.slipi.nu
SISSI - Sveriges immunbristsjuksköterskors intresseförening ger ut ett nyhetsblad och har återkommande konferenser för medlemmar, vartannat år anordnas dessa tillsammans med ESID, IPOPI och INGID. Ordförande Bengt Steger, lung-/allergimottagningen, Falu Lasarett, 791 82 Falun, tel 023-49 04 47, e-post bengt.steger@ltdalarna.se, internetadress www.sissi.nu
ESID - European Society for Immunodeficiencies har återkommande internationella konferenser och summer schools för läkare och forskare. Ordförande Jean-Laurent Casanova, Necker Medical School, Rue de Vaugirard 156, 75015 Paris, Frankrike, internetadress www.esid.org
INGID - International Nursing Group for Immunodeficiencies anordnar internationella sammankomster i samarbete med ESID och den internationella patientorganisationen IPOPI. Ordförande Gaby Strotmann, Klinikum Innenstadt der Lugwig-Maximilians Universitat, Immunologische Tagesklinik, Lindwurmstrasse 4-80337, München, Tyskland 80337, tel 00 49 89 5160 3931, fax 00 49 89 5160 3964, e-post gstrotma@med.uni-muenchen.de, internetadress www.ingid.org
Professor Steven Holland vid National Institutes of Health, Bethesda, USA, studerar sjukdomen och hur mutationer i STAT3 påverkar immunsystemet och kroppens stödjevävnader.
Informationsfoldern Hyper-IgE-syndromet (artikelnr 2009-126-1247), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm, fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se eller tel 08-779 96 66. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.
Patient and Family Handbook for the Primary Immune Deficiency Diseases. IDF- Immune Deficiency Foundation, fourth edition, USA 2007. Boken finns att ladda ner som PDF på organisationens hemsida, www.primaryimmune.org/pubs/book_pats/book_pats.htm
Nedanstående material kan beställas från PIO, Primär immunbrist organisationen (för kontaktuppgifter, se under rubriken Handikapporganisation).
- Barn eller vuxna med primär immunbrist. 8:e upplagan, 2005.
- Så mår immunförsvaret bättre. Praktisk livsföring vid primär immunbrist - några råd. 1999.
- The story of primary immunodeficiency. 1999.
- En skola för alla. Praktiska råd för en bättre skolmiljö vid primär immunbrist. En pärm till skolan och en till vårdnadshavarna. 2:a upplagan, 2007.
- Studera med primär immunbrist. Praktiska tips för universitets-/högskolestudier vid primär immunbrist. En broschyr till skolan och en till studenten. 1:a upplagan, 2008.
- Lathund för ansökan av vårdbidrag/fonder. Uppdaterad 2008.
Davis SD, Schaller J, Wedgwood RJ. Job's syndrome: Recurrent, "cold", staphylococcal abscesses. Lancet 1966; 287: 1013-1015.
Freeman AF, Holland SM. Clinical manifestations, etiology, and pathogenesis of the hyper-IgE syndromes. Pediatr Res 2009; 65: 32–37.
Freeman AF, Kleiner DE, Nadiminti H, Davis J, Quezado M, Anderson V et al. Causes of death in hyper-IgE syndrome. J Allergy Clin Immunol 2007; 119: 1234-1240.
Grimbacher B, Holland SM, Gallin JI, Greenberg F, Hill SC, Malech HL et al. Hyper-IgE syndrome with recurrent infections— an autosomal dominant multisystem disorder. N Engl J Med 1999; 340: 692-702.
Holland SM, DeLeo FR, Elloumi HZ et al. STAT3 mutations in the hyper-IgE syndrome. N Engl J Med 2007; 357: 1608-1619.
Minegishi Y, Saito M, Morio T, Watanabe K, Agematsu K, Tsuchiya S et al. Human tyrosine kinase 2 deficiency reveals its requisite roles in multiple cytokine signals involved in innate and acquired immunity. Immunity 2006; 25: 745-55.
Minegishi Y. Hyper-IgE syndrome. Curr Opin Immunol 2009; 21: 487-492.
Minegishi Y, Saito M, Nagasawa M, Takada H, Hara T, Tsuchiya S et al. Molecular explanation for the contradiction between systemic Th17 defect and localized bacterial infection in hyper-IgE syndrome. J Exp Med 2009; 206: 1291-1301.
O'Connell AC, Puck JM, Grimbacher B, Facchetti F, Majorana A, Gallin JI et al. Delayed eruption of permanent teeth on hyperimmunoglobulinemia E recurrent infection syndrome. Oral Surg Oral Med Oral Pathol Oral Radiol Endod 2000; 89: 177-185.
Ouyang W, Kolls JK, Zheng Y. The biological functions of T helper 17 cell effector cytokines in inflammation. Immunity 2008; 28: 454-467.
Renner ED, Puck JM, Holland SM, Schmitt M, Weiss M, Frosch M et al. Autosomal recessive hyperimmunoglobulin E syndrome: a distinct disease entity. J Pediat 2004; 144: 93-99.
Renner ED, Rylaarsdam S, Anover-Sombke S, Rack AL, Reichenbach J, Carey JC et al. Novel signal transducer and activator of transcription 3 (STAT3) mutations, reduced T(H)17 cell numbers, and variably defective STAT3 phosphorylation in hyper-IgE syndrome. J Allergy Clin Immunol 2008; 122: 181-187.
Zhang O, Davis JC, Lamborn IT, Freeman AF, Jing H, Favreau AJ et al. Combined immunodeficiency associated with DOCK8 mutations. N Engl J Med 2009; Sep 23 [Epub ahead of print]
OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man),
internetadress www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: hyperimmunoglobulin e-recurrent infection syndrome, autosomal dominant, hyperimmunoglobulin e-recurrent infection syndrome, autosomal recessive
Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.
Medicinsk expert som skrivit underlaget är professor Anders Fasth, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.
Berörda handikapporganisationer/patientföreningar har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.
En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.
Publiceringsdatum: 2009-12-30
Version: 1.0
För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.