/
/

Huntingtons sjukdom

  • Diagnos: Huntingtons sjukdom
  • Synonymer: Huntingtons chorea, Juvenil Huntingtons sjukdom

Innehåll


Publiceringsdatum: 2014-06-10
Version: 4.3

ICD-10

G10

Sjukdom/skada/diagnos

Huntingtons sjukdom är en ärftlig, fortskridande neurologisk och neuropsykiatrisk sjukdom som beror på störd funktion av nervceller i hjärnan. Den leder till en kombination av neurologiska, motoriska, kognitiva och psykiatriska symtom. Vanligtvis börjar dessa visa sig mellan 30 och 50 års ålder.

Sjukdomen har fått sitt namn efter den amerikanske läkaren George Huntington, som beskrev den 1872. Redan på 1500-talet hade sjukdomen beskrivits som danssjuka (chorea av grekiska choreia, dans) på grund av de snabba, okontrollerade rörelser den kan medföra. Länge kallades den Huntingtons chorea eller Chorea Huntington. Numera används benämningen Huntingtons sjukdom, eftersom de ofrivilliga rörelserna bara är ett av flera symtom.

Det finns också en ovanlig, juvenil form av Huntingtons sjukdom som visar sig före 20 års ålder (juvenil form). Mellan 3 och 10 procent av alla med sjukdomen har denna tidiga form.

Förekomst

Huntingtons sjukdom finns hos mellan 6 och 12 personer per 100 000 invånare. Uppskattningsvis finns det cirka 1 000 personer med sjukdomen i Sverige. Den förekommer lika ofta hos kvinnor som hos män.

Orsak till sjukdomen/skadan

Sjukdomen orsakas av en förändring (mutation) av arvsanlaget (genen) HTT. Den finns på den korta armen av kromosom 4 (4p16.3) och styr bildningen av (kodar för) ett protein, huntingtin, vars normala funktion ännu inte är helt känd. En specifik DNA-sekvens (CAG) i genen finns normalt upprepad 20 gånger (mätt i DNA från blodceller). CAG-sekvensen kodar i sin tur för aminosyran glutamin. Inom en familj varierar antalet CAG-repetitioner mycket lite från en generation till nästa.

Vid Huntingtons sjukdom är antalet kopior av CAG ökat och området blir då instabilt, vilket innebär att ytterligare påbyggnad av antalet kopior kan ske när genen nedärvs. Ju fler kopior som tillkommer, desto svårare blir sjukdomen.

När antalet CAG-repetitioner har blivit 35 eller fler finns en risk att man får Huntingtons sjukdom, oftast sent i livet. Är antalet repetitioner 40 eller fler leder detta alltid till sjukdom. Ett mycket stort antal upprepade CAG-sekvenser (60 eller fler) innebär oftast att man insjuknar före 20 års ålder.

En tänkbar förklaring till varför symtomen utvecklas är att glutamin ansamlas i cellerna när CAG-repetitionerna blivit tillräckligt många. Ansamlingen av glutamin gör i sin tur att huntingtinet bildar klumpar och att cellens funktion blir störd eller slutar att fungera. Det är framförallt nervceller som finns i viktiga omkopplingsstationer i hjärnan som påverkas av det förändrade huntingtinet. Dessa områden inkluderar hjärnbarken (cerebrala kortex), striatum och hjärnans hormoncentral hypotalamus.

Ärftlighet

Huntingtons sjukdom nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen (arvsanlag) och en muterad gen (förändrat arvsanlag), blir risken för såväl söner som döttrar att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare. Vid Huntingtons sjukdom är det vanligt att den förälder som för den förändrade genen vidare till barnet ännu inte insjuknat och inte heller känner till att hon/han bär på mutationen då barnet blir till.

En egenhet vid nedärvningen av Huntingtons sjukdom är så kallad anticipation (förväntanseffekt), vilket betyder att det är vanligt att barn som ärver det förändrade anlaget får sjukdomen i en något svårare form än sin förälder. Detta beror på att den repeterande delen av anlaget förlängts ytterligare vid bildning av könscellen.

Figur: Autosomal dominant nedärvning

Symtom

Sjukdomsbilden vid Huntingtons sjukdom varierar från person till person, liksom tiden för när symtomen först visar sig. Vanligast är i 30 till 50- årsåldern. Sjukdomen omfattar många olika symtom som har det gemensamt att de är orsakade av förändringar i hjärnan. Rörelseförmågan påverkas, vilket innefattar både ofrivilliga och viljemässigt styrda rörelser. Förändringarna i hjärnan påverkar också kognitionen, det vill säga förmågan att förstå och hantera information. Även beteendet och personligheten påverkas.

Vid den ovanligare, juvenila formen kan symtomen visa sig redan i förskoleåldern. Förloppet är då snabbare än vid vuxenformen av sjukdomen, och epilepsi kan också förekomma. Ett vanligt tidigt tecken är att skolprestationerna försämras, i kombination med motoriska symtom i form av stelhet, skakningar och kraftiga muskelsammandragningar (myoklonus). Ibland är de motoriska koordinationsstörningarna och ett avvikande rörelsemönster de dominerande symtomen.

Den genomsnittliga överlevnadstiden efter insjuknandet är 20–25 år, men de individuella variationerna är stora. Vid den juvenila formen är överlevnadstiden kortare. Komplikationer från andningsorganen är en vanlig dödsorsak, till exempel lunginflammation eller kvävning orsakad av mat som av misstag hamnat i luftvägarna.

Neurologiska symtom

Vanligtvis visar sig de neurologiska symtomen till en början med knappt märkbara, ofrivilliga rörelser i fingrar, tår och tunga. Ansiktsrörelser i form av ett ökat grimaserande kan förekomma. Ögonens följrörelser påverkas tidigt i sjukdomsförloppet och blir svårstyrda och ryckiga. Ansiktsmimiken blir mer utslätad, beroende på att kontrollen av muskelrörelserna blir sämre. Efter hand tillkommer ofrivilliga slingrande rörelser i armar och ben, vilket kan öka i omfattning vid stress och oro. De ofrivilliga rörelserna gör det svårt att avväga muskelkraften som styr rörelserna, liksom att bedöma avstånd och riktning. Det leder till att man lättare snubblar, stöter i möbler, tappar saker och förlorar precisionen i finmotoriska rörelser. Bålen påverkas också, vilket ger ett svajande intryck när man står eller går. Balansförmågan försämras och gången blir bredspårig. Senare i sjukdomsförloppet ökar tendensen att snubbla och ta snedsteg. Det är inte ovanligt att ramla, framför allt på ojämnt underlag, i trappor eller vid vändningar. Allt går långsammare och det kan vara svårt att påbörja rörelser. De ofrivilliga rörelserna minskar ofta i sent skede av sjukdomen, och i stället utvecklas en tilltagande muskelstelhet som kan ge bestående felställningar.

Förändringarna i hjärnan påverkar också rösten, talet, andningen och förmågan att svälja. Själva talrörelserna (artikulationen) kan störas av ofrivilliga rörelser i käken, tungan och läpparna. Plötsliga in- eller utandningar gör att talet avbryts. Allt eftersom sjukdomen utvecklas blir talet sluddrigare och svårare att tyda. Även förmågan att svälja försämras, vilket gör att både mat och dryck fastnar i halsen. De plötsliga in- och utandningarna innebär en risk att svälja luft och att mat fastnar i luftvägarna.

Kognitiva symtom

Skadorna på nervceller i hjärnan leder till att kognitiva funktioner gradvis försämras och går förlorade. Till stor del beror det på störningar i kopplingen mellan djupare strukturer i hjärnan (striatum) och pannloberna (frontalloberna). Detta påverkar förmågor som att planera, organisera, anpassa sig till olika situationer (flexibilitet), ta initiativ och att göra flera saker samtidigt (simultankapacitet). I början av sjukdomen visar det sig oftast som svårigheter att hantera nya situationer och att organisera vardagen. Det kan vara svårt att förstå och minnas information. Även omdömesförmågan och självinsikten försämras, liksom förmågan att uttrycka tankar i ord. Tanketrögheten gör att det till exempel tar lång tid att svara på en fråga. Inlärningsförmågan försämras och så småningom också tidsuppfattningen. Sent i sjukdomsförloppet kan demensliknande symtom utvecklas. Trots att de kognitiva funktionerna så småningom blir allvarligt skadade är det viktigt att komma ihåg att personer med sjukdomen kan förstå tal och är medvetna om sig själva och sin omgivning, även sent i sjukdomsförloppet.

Psykiatriska symtom

Nedbrytningen av nervceller i hjärnan påverkar personligheten och beteendet. Man blir mer lättpåverkad av olika intryck, samtidigt som det blir svårare att överblicka, planera och förstå vad olika handlingar får för konsekvenser. Även förmågan att kontrollera känslor blir sämre (affektlabilitet). Tilltagande kognitiva svårigheter kan skapa frustration och irritation och medverka till en sämre självbild. Ibland kan irritabiliteten övergå i aggressivitet. Även passivitet och apati är vanligt, ibland tillsammans med oro och ångest. Depression med självmordstankar kan förekomma, liksom tvångsmässigt beteende. Allvarliga psykiatriska symtom som vid psykos kan förekomma men är ovanligt. Oftast är sjukligt ökad misstänksamhet det vanligaste symtomet på psykos.

Andra symtom

Förändringar i dygnsrytmen och sömnstörningar kan förekomma tidigt i sjukdomsutvecklingen. I sena stadier av sjukdomen är det vanligt med en omvänd dygnsrytm.
Svårigheter att svälja, ibland i kombination med förhöjd ämnesomsättning, kan leda till viktnedgång.

Sjukdomens indelning i olika faser

Sjukdomsutvecklingen vid Huntingtons sjukdom kan grovt delas in i fem kliniska faser, utifrån sjukdomens utveckling och graden av funktionsnedsättning. De olika faserna överlappar varandra. Det finns stora individuella variationer mellan personer i samma fas av sjukdomen, liksom hur snabbt sjukdomsförloppet är i de olika faserna.

  • tidig fas
  • tidig komplikationsfas
  • sen komplikationsfas
  • avancerad sjukdomsfas
  • omvårdnadsfas

Det finns också en mycket tidig fas (preklinisk fas) innan några av de karaktäristiska symtomen visat sig. Minskad impulskontroll, benägenhet för aggressionsutbrott, depression, oro, irritabilitet, sömnsvårigheter och kognitiva förändringar kan vara sjukdomstecken under denna fas.

I den tidiga fasen (vanligtvis från den tidpunkt när diagnosen fastställts och cirka 8 år framåt) kan mycket små förändringar i förmågan att samordna rörelser (koordinationen) och enstaka ofrivilliga rörelser visa sig. Kognitiva nedsättningar kan göra att man blir mer lättirriterad och börjar få svårt att lösa problem, organisera vardagsrutiner, hantera nya situationer och fatta beslut. Depression, med självmordstankar och ångest, oro samt apati kan förekomma. Lindriga former av tvångsmässigt beteende kan utvecklas. Allvarliga psykiatriska symtom som vid psykos förekommer men är ovanligt.

Den tidiga komplikationsfasen (vanligtvis från 3 år efter att diagnosen fastställts och cirka 13 år framåt) karaktäriseras av att de ofrivilliga rörelserna blir tydligare i form av skakningar och ryckningar i huvud, nacke, armar och ben. Rörelserna påverkar balansen och gör gången ostadig. Rösten kan bli spänd och svag, och artikulationen kan störas av ofrivilliga rörelser i käken, tungan och läpparna. Alla kognitiva förmågor försämras, men mest tydligt är detta för initiativförmåga, planering, problemlösning, flexibilitet, inlärning och minne. Det blir svårare att förstå invecklad information och att formulera sig. Initiativen till samtal blir färre, och det behövs längre tid för att ge ett svar. Omdömesförmågan försämras. Depression och ångest, ibland med självmordstankar, förekommer, liksom mer uttalad oro och apati. Den lättväckta irritabiliteten och försämrade impulskontrollen kan leda till konflikter. Tvångsmässiga beteenden kan förekomma men är ofta möjliga att avleda. Andra psykiatriska symtom, som sjukligt ökad misstänksamhet, kan förekomma. I denna fas kan det bli svårare att sköta ett arbete med kvalificerade arbetsuppgifter.

I den sena komplikationsfasen (från 5 år efter diagnos och cirka 16 år framåt) är de ofrivilliga rörelserna mer uttalade och präglar beteendet. Gången blir ostadig, och risken att falla har ökat. Ibland har en stelhet i muskler och leder börjat visa sig. Svårigheterna att svälja, ibland i kombination med förhöjd ämnesomsättning, leder till viktminskning. De ofrivilliga rörelserna, samtidigt som orden kommer på både in- och utandning, gör talet hackigt och svårare att förstå för omgivningen. Tänkandet och slutledningsförmågan försämras gradvis, liksom ordförrådet. Inlärningsförmågan och minnet, speciellt för praktiska funktioner, är nedsatt. Även minnet för fakta, händelser och att komma ihåg att göra saker är försämrat, däremot inte minnet för personer och omgivningen. Det blir svårare att hålla information i huvudet, som ett telefonnummer man precis ska ringa. Omdömesförmågan blir ytterligare försämrad. Liksom i tidigare faser förekommer depression och ångest. Apatin och oron är mer påtaglig. I denna fas är det vanligt med tvångsmässigt beteende. Den ökade irritabiliteten kan också ge ett aggressivt beteende, som ibland kan upplevas som hotfullt av andra.

I den avancerade sjukdomsfasen (vanligtvis från 9 år efter diagnos och cirka 21 år framåt) är de ofrivilliga rörelserna mycket uttalade hos en del, medan de hos andra har ersatts av stelhet i muskler och leder. Svårigheterna att gå är påtagliga. Det kan också vara svårt att kontrollera urin och avföring. Förmågan att tala har ytterligare försämrats, dels på grund av de tilltagande kognitiva svårigheterna, dels för att de ofrivilliga rörelserna har ökat. Det är också vanligt att ha svårt att svälja. Minnet och inlärningsförmågan är ännu mer försämrade, och tids- och rumsuppfattningen kan också påverkas. Apatin är mer påtaglig, och initiativen blir färre och färre. Oron kan vara mer lättväckt och uttalad, liksom det aggressiva beteendet. Som vid de andra faserna förekommer ibland allvarligare psykiatriska symtom. Viktminskning är vanligt, eftersom svårigheterna att äta är så stora.

Omvårdnadsfasen (från ungefär 11 år efter diagnos) innebär så stora svårigheter att det är nödvändigt att få vård under hela dygnet. De ofrivilliga rörelserna finns i mindre omfattning, men när de förekommer är de ofta mer uttalade. Många har i stället en uttalad muskelstelhet. Möjligheten att kommunicera har blivit mer begränsad, dels beroende på de kognitiva svårigheterna, dels på att det är svårt att initiera tal och ge svar. Den kognitiva funktionsnedsättningen kan utvecklas till en form av demens. Även i denna fas förekommer depression och ångest men ibland också allvarligare psykiatriska symtom som visar sig i oro och aggressivitet. Oftast är apatin mycket uttalad. Det är viktigt att omgivningen känner till att den som är sjuk fortfarande är medveten om sig själv och sin omgivning och kan förstå vad som sägs trots den svåra funktionsnedsättningen.

Det är inte sjukdomen i sig som leder till döden, utan de svåra komplikationer den ger. Att svälja fel kan orsaka lunginflammation och kvävning.

Diagnostik

Diagnosen ställs genom en neurologisk undersökning med ledning av de karaktäristiska symtomen. Den bekräftas sedan med DNA-analys.

Huntingtons sjukdom diagnostiseras vanligtvis i vuxen ålder, ofta flera år efter att de första symtomen gett sig till känna.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, är möjlig om mutationen i familjen är känd.

Om man har en förälder med Huntingtons sjukdom finns möjlighet att undersöka om man bär på det muterade arvsanlaget eller inte (presymtomatiskt test). Testningen ger däremot inte svar på när sjukdomen kommer att visa sig eller hur sjukdomsförloppet kommer att bli. Det vanligaste motivet för att testa sig är att ta reda på om man själv löper risk att utveckla sjukdomen, när man inte längre förmår att leva med ovissheten. Ett annat är att skapa visshet för sina barns skull. Den egna familjeplaneringen kan också vara ett skäl för testning.

Barn testas bara vid symtom som ger uppenbar misstanke om sjukdomen.

De flesta enheter som arbetar med testning vid klinisk-genetiska avdelningar använder sig av fastställda och rekommenderade riktlinjer eller program, eftersom testproceduren är en period av psykologisk påfrestning både för den som ska undersökas och för de anhöriga. I processen ingår läkarbesök med genomgång av familjens sjukdomshistoria och flera samtal med en genetisk vägledare. Utredningen påskyndas inte, och det finns hela tiden möjlighet att avbryta processen om man så önskar. Provsvaret ges av en läkare och följs upp med samtal hos en genetisk vägledare, även om svaret är negativt, det vill säga att man inte bär på det förändrade arvsanlaget. Både den som testas och de närstående får under den här tiden stöd utifrån sina individuella behov. Dessutom görs oftast en uppföljning under en längre period.

I Sverige har presymtomatiska test för Huntingtons sjukdom varit möjliga sedan 1993. Den samlade erfarenheten, både i Sverige och internationellt, är att de flesta kan hantera vetskapen om att de bär på det förändrade anlaget. Många mår lika bra eller något bättre ett år efter att beskedet lämnats som de gjorde innan testet gjordes. Under detta år genomgår många en period av kris och anpassning till den nya situationen. För en del leder det till positiva förändringar och en inriktning på att göra det mesta möjliga av livet och de relationer man har så länge man fortfarande är frisk. Hos ett fåtal har dock beskedet utlöst mycket kraftiga och svårhanterliga psykiska reaktioner och i enstaka fall självmordsförsök.

Behandling/åtgärder

Behandlingen vid Huntingtons sjukdom består i att lindra symtomen, motverka och kompensera för funktionsnedsättningar samt ge stöd och god omvårdnad. Mycket forskning pågår för att få fram läkemedel som kan senarelägga sjukdomsdebuten och bromsa sjukdomsutvecklingen.

En person som får diagnosen Huntingtons sjukdom kommer att behöva information, vägledning, stöd och hjälp av många kategorier vård- och omsorgspersonal i olika skeden av sjukdomen. Detsamma gäller familjen och andra närstående. Ett team för diagnostik och behandling vid till exempel universitetssjukhusen bör bestå av klinisk genetiker, neurolog, psykiater, psykolog, kurator, arbetsterapeut, dietist, fysioterapeut (sjukgymnast), logoped, tandläkare och tandhygienist. Genom att den som är sjuk tillsammans med sin familj regelbundet träffar teamet kan sjukdomsförloppet följas och aktuella stödåtgärder initieras. För att öka förutsättningarna att hitta flexibla och individuellt anpassade lösningar bör alla med sjukdomen ha en samordnare eller kontaktperson med kunskap om sjukdomen. Teamets målsättning är också att stödja den personal som ger vård och stödinsatser på hemorten. I regioner där ett särskilt expertteam saknas remitterar behandlande läkare till de yrkeskategorier vars insatser behövs.

Vid den juvenila formen av sjukdomen är det viktigt att familjen så tidigt som möjligt får kontakt med ett habiliteringsteam. I habiliteringsteamen ingår olika yrkeskategorier med kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Stöd och behandling sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningarna och samtalsstöd. Information om det samhällsstöd som finns att få och råd inför bostads- och annan miljöanpassning ges också. Behandlingen och stödet ges utifrån de symtom och behov som uppstår. De planeras i nära samverkan med familjen och andra personer i den unges omgivning. Föräldrar och syskon kan också få stöd.

Behandling med läkemedel

I de tidiga faserna av sjukdomen kan nedstämdhet, ångest och oro ofta behandlas med serotoninförstärkande läkemedel (SSRI-preparat). De kan också göra att viktminskningen motverkas och att sömnen blir lugnare och av bättre kvalitet. I regel kan serotoninförstärkande läkemedel också ha god effekt på de personlighetsförändringar som yttrar sig i aggressivitet och irritabilitet. Apati och initiativtröghet måste däremot behandlas med stimulans och aktivering, eftersom läkemedel inte har någon stor effekt.

Redan i små doser har antipsykosmediciner (neuroleptika) en effektivt dämpande effekt på de ofrivilliga rörelserna. Medicinerna blockerar vissa mottagare (receptorer) för signalämnet dopamin på hjärnans nervceller. Neuroleptika har också en dämpande effekt vid irritabilitet och aggressiva utbrott, liksom vid psykotiska symtom. I låg dos kan det hjälpa mot den oro man kan känna för sin sjukdom, förbättra insomningen samt även ha effekt vid nedstämdhet. I för höga doser kan det dock ha alltför dämpande påverkan på till exempel initiativförmågan. Det finns också en medicin som minskar ofrivilliga rörelser genom att förhindra utsläppet av signalämnet dopamin (tetrabenazine). Eftersom den kan ge allvarliga biverkningar som depression, måste behandlingen noggrant följas upp.

Psykisk sjukdom vid Huntingtons sjukdom behandlas i stort sett som hos personer utan en samtidig neurologisk sjukdom. En symtomlindrande behandling kan vara till stor nytta även om den fortskridande grundsjukdomen inte går att hejda.

Närstående

Sjukdomen får stora konsekvenser för familjen och andra närstående. Det är inte bara den som är sjuk som lider utan hela familjen påverkas i hög grad. Kunskap om sjukdomen, psykologiskt stöd, avlösning och kontakt med andra i liknande situation har mycket stor betydelse. Det är också viktigt att särskilt uppmärksamma barnens situation. En sjuk förälders förmåga att leva sig in i och förstå sina barns behov kan försämras tidigt i sjukdomsförloppet, vilket gör att också barnen behöver stöd och information om sjukdomen. Andra vuxna i barnens närhet kan ofta vara ett bra stöd, men ibland behövs också kontakter med någon professionell, som en familjeterapeut eller en psykolog med kunskap om sjukdomen.

Vård och omhändertagande

I sjukdomens tidiga skeden står förändringarna i kognition och beteende i förgrunden. Efter hand tilltar de motoriska förändringarna, vilket ökar behovet av stödinsatser. En samverkan mellan neurolog och psykiater är viktig för en bra behandling. En neuropsykologisk och neuropsykiatrisk bedömning av den kognitiva funktionsnivån bör göras vid de regelbundna återbesöken. Den ligger sedan till grund för bland annat minnesträning.

Det psykologiska och sociala omhändertagandet har stor betydelse under hela sjukdomsförloppet, både för den som är sjuk och för de närstående. Samtalsstöd, krisbearbetning och planering som görs i god tid är viktiga delar i detta. Förordnande av en god man eller förvaltare kan behövas när förmågan att sköta den egna ekonomin börjar svikta. Kontakt med hemkommunens biståndsbedömare och LSS-handläggare bör också tas i ett tidigt skede för att planera hjälpinsatser i hemmet, avlösning av närstående, personlig assistans och boende med särskilt stöd. Daglig verksamhet ger stimulans för den som är sjuk och kan motverka en del av sjukdomens konsekvenser samtidigt som den också fungerar som avlösning för de närstående.

Sjukdomen innebär att kommunikationsförmågan försämras, eftersom både rösten, talet och språket påverkas. Redan tidigt i sjukdomsförloppet kan det vara viktigt med information och rådgivning av en logoped, ibland i kombination med röst- och talträning. I senare skeden är olika hjälpmedel, som kommunikationspärm och samtalsmatta, av stort värde. Det är då också viktigt att närstående och vårdpersonal vet att den som är sjuk behöver lång tid på sig att svara och att kommunikationen bör bestå av enkla meningar och ske i en lugn miljö.

Viktnedgång ger en bild av sjukdomsförloppet. De ofrivilliga rörelserna kräver oftast ett ökat energiintag, samtidigt som förmågan att äta, dricka och svälja påverkas. Vikten behöver kontrolleras regelbundet redan tidigt i sjukdomsförloppet. Dietisten och logopeden kan ge råd och tips kring näringsämnen och lämplig kost. För att göra det lättare att svälja är det också viktigt att maten har rätt konsistens. Ibland kan till exempel förtjockningsmedel behöva tillsättas i drycker. Det kan bli allt svårare att äta, och risken för att svälja fel ökar. En bra sittställning i kombination med olika hjälpmedel underlättar matsituationen. I sent skede av sjukdomen kan det vara nödvändigt för de närstående att i samråd med behandlande läkare ta ställning till näringstillförsel via PEG (perkutan endoskopisk gastrostomi) eller så kallad knapp. En PEG är en operativt åstadkommen direktförbindelse genom bukväggen till magsäcken.

Dagliga aktiviteter och träning är mycket viktigt. Råd om lämpliga aktiviteter för att bevara en så god funktion som möjligt kan behövas, liksom olika behandlingsinsatser när det uppstår problem med balans och motorik. Stavgång, ridning, promenader, bassängträning och vattenmassage är exempel på lämpliga aktiviteter. På sikt kan olika gånghjälpmedel och så småningom rullstol behövas. Att träna andningsteknik är av stort värde. I senare skeden behövs behandling för att motverka felställningar av leder. Anpassningar kan behöva göras i bostaden, för att till exempel minska risken för fallolyckor. Olika strategier och hjälpmedel, som en planeringskalender eller anslagstavla, kan minska en del av de svårigheter den kognitiva funktionsnedsättningen ger upphov till. Det är viktigt att planering för dagliga aktiviteter och träning sker i samråd med närstående, som oftast känner till vilka behov och intressen den som är sjuk har.

Förebyggande tand- och munvård samt regelbunden kontakt med tandvården är en förutsättning för att upprätthålla en god munhälsa. Kostnaderna för så kallad nödvändig tandvård kan ersättas av landstinget efter särskild prövning. Patientavgiften blir då densamma som i den öppna hälso- och sjukvården och ingår i högkostnadsskyddet. Ibland behövs praktisk hjälp med den dagliga munvården från omvårdnadspersonal eller närstående redan i tidigt skede av sjukdomen.

Övrigt

Eftersom sjukdomen gör att många olika funktioner påverkas, både kognitiva, psykiska och motoriska, försämras förmågan att köra bil. Det är därför viktigt att detta bedöms vid de regelbundna läkarbesöken. Läkaren är skyldig att anmäla misstänkt olämplighet för bilkörning till Transportstyrelsen. Om det råder osäkerhet om den enskildes körförmåga finns det på större orter speciella trafikmedicinska enheter med stor erfarenhet av att utreda körförmågan vid olika typer av funktionsnedsättningar. Även lämpligheten att inneha vapen bör bedömas.

Praktiska tips

Råd och praktiska tips kan fås från:

På flera platser i landet finns boenden som är speciellt anpassade för personer med Huntingtons sjukdom. För mer information kontakta Riksförbundet Huntingtons sjukdom (se under rubriken Intresseorganisationer).

Resurser på riks-/regionnivå

Genetisk diagnostik görs vid avdelningarna för klinisk genetik vid universitetssjukhusen. I anslutning till dessa finns vägledning för patienter och närstående:

Göteborg: avdelningen för klinisk genetik, Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Sahlgrenska, 413 45 Göteborg. Kontaktperson är psykolog Ulrika Hösterey-Ugander, tel 031-343 42 06.

Linköping: klinisk genetisk regionmottagning, Universitetssjukhuset, 581 85 Linköping. Kontaktperson är genetisk vägledare Cecilia Trinks, tel 010-103 44 84, e-post cecilia.trinks@lio.se.

Lund: genetiska kliniken, Skånes Universitetssjukhus/Lund, 221 85 Lund. Kontaktperson är genetisk vägledare Ingela Landberg, tel 046-17 35 47, sekr tel 046-17 33 62.

Stockholm: kliniskt genetiska avdelningen, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm. Kontaktperson är genetisk vägledare, tel 08-517 708 90 och 08-517 730 19.

Umeå: Klinisk genetik, Laboratoriemedicin 6M, Norrlands Universitetssjukhus, 901 85 Umeå, tel 090-785 28 00.

Uppsala: Neurologkliniken, Akademiska sjukhuset, 751 85 Uppsala. Kontaktperson är neuropsykolog/genetisk vägledare Marie-Louise Göller, tel 018-611 24 28, e-post marie-louise.goller@akademiska.se.

Speciellt kunnande då det gäller orofaciala problem (i mun- och ansiktsregionen) finns vid Mun-H-Center, Odontologen Göteborg, Medicinaregatan 12A, 413 90 Göteborg, tel 010-414 79 80, e-post mun-h-center@vgregion.se, www.mun-h-center.se.

För den juvenila formen av sjukdomen finns barnneurologer vid universitetssjukhusens barnkliniker.

Resurspersoner

Göteborg:
Psykolog Ulrika Hösterey-Ugander, Klinisk genetik, Sahlgrenska universitetssjukhuset, tel 031-343 62 91, e-post ulrika.hosterey@vgregion.se.

Lund:
Huntingtonteamet, neurologiska kliniken, Skånes universitetssjukhus/Lund, 221 85 Lund, tel 046-17 12 82 eller 046-17 14 68. Kontaktpersoner är teamansvarig Håkan Widner, e-post hakan.widner@skane.se, sjuksköterska Jan Reimer, e-post jan.reimer@skane.se, docent Åsa Petersén, enheten för translationell neuroendokrin forskning, Lunds Universitet, tel 046-222 16 86, e-post asa.petersen@med.lu.se.

Stockholm:
Sektionschef Kerstin Åkerlund, Råd&Stöd-enheten, neurologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00, e-post kerstin.akerlund@karolinska.se.

Överläkare Sven Pålhagen, neurologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00.

Umeå:
Klinisk genetik, Laboratoriemedicin By 6M, Norrlands Universitetssjukhus, 901 85 Umeå. Kontaktperson är Göran Bergvall, e-post goran.bergvall@vll.se, tel sekreterare 090-785 28 00.

Uppsala:
Huntingtonteamet i Uppsala, Neurologkliniken, Akademiska sjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 00 00. Kontaktpersoner är neuropsykolog/genetisk vägledare Marie-Louise Göller, tel 018-611 24 28, e-post marie-louise.goller@akademiska.se, överläkare Eva-Lena Stattin, eva-lena.stattin@akademiska.se, med dr Valter Niemelä, e-post valter.niemela@akademiska.se.

Övriga

Docent Leif Wiklund, Mälarsjukhuset, 631 88 Eskilstuna, tel 016-10 30 00, e-post leif.wiklund@dll.se.

Juvenil form av Huntingtons sjukdom

Docent Niklas Darin, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, e-post niklas.darin@vgregion.se.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

Riksförbundet Huntingtons sjukdom, www.huntington.se, anordnar olika aktiviteter, till exempel vecko-, helg- och ungdomsläger. Målsättningen är att skapa mötesplatser för personer med Huntingtons sjukdom och deras närstående samt att sprida information om vård, myndighetskontakter och forskning.

Vid Stora Sköndals neurologiska rehabiliteringsklinik, Efraim Dahlins väg 5, 128 64 Sköndal, tel 08-400 291 31, e-post info@storaskondal.se, www.storaskondal.se anordnas grupprehabilitering för personer med Huntingtons sjukdom.

Stiftelsen Humlegården, Box 36, 193 21 Sigtuna, tel 08-505 553 00, fax 08-505 553 99, e-post humlegarden@swipnet.se, www.humlegarden.se anordnar också neurologisk rehabilitering.

På Dalheimershus i Göteborg finns daglig verksamhet och möjlighet till korttidsvistelser för personer med Huntingtons sjukdom. Mer information finns på www.huntington.se eller kan fås från kurator Anna Lindfors, tel 031-367 97 93, e-post anna.lindfors@socialresurs.goteborg.se eller Thomas Kollberg, tel 031-367 97 75, e-post thomas.kollberg@socialresurs.goteborg.se.

Intresseorganisationer

Riksförbundet Huntingtons sjukdom (RHS), e-post info@huntington.se, www.huntington.se. RHS har råd- och stödgrupper på flera platser i landet och arrangerar bland annat lägerverksamhet och utbildningstillfällen.

Neuroförbundet, besöksadress S:t Eriksgatan 44, postadress Box 49084, 100 28 Stockholm, tel 08-677 70 10, e-post info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se. Inom Neuroförbundet finns anhöriggrupper på flera ställen i landet samt möjlighet att kommunicera med andra via hemsidan.

Huntington Disease Youth Organization (http://en.hdyo.org/, e-post info@hdyo.org) är en internationell organisation för unga människor i familjer med Huntingtons sjukdom. På deras hemsida finns lättillgänglig information om olika aspekter av sjukdomen för olika åldrar, möjligheter till stöd (e-post support@hdyo.org) samt kontakt med andra i liknande situation.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

Riksförbundet Huntingtons sjukdom arrangerar varje år ett nationellt möte för vårdpersonal samt personer med sjukdomen och deras anhöriga. Mer information finns på www.huntington.se.

Kurser anordnas genom Neuroförbundet och diagnosgruppen för Huntingtons sjukdom, bland annat på Neurorehab Sävar (Rehabiliteringsmedicinskt Centrum, tel 090-17 73 53).

På Dalheimershus i Göteborg anordnas utbildningsdagar för personal som arbetar med personer med Huntingtons sjukdom. Mer information kan fås från kurator Anna Lindfors, e-post anna.lindfors@socialresurs.se, tel 031-367 97 93 eller Thomas Kollberg, tel 031-367 97 75, e-post thomas.kollberg@socialresurs.goteborg.se.

Forskning och utveckling (FoU)

Den internationella forskningen är mycket stor med tanke på att sjukdomen är förhållandevis ovanlig. Det finns en internationell tidning med fokus på forskning om Huntingtons sjukdom: Journal of Huntington Disease (http://www.iospress.nl/journal/journal-of-huntingtons-disease/).

Vartannat år träffas ett internationellt nätverk av forskare, the World Federation of Neurology Research Group on Huntington’s disease, för att rapportera om de senaste forskningsresultaten.

I USA finns ett nätverk av kliniker, Huntington Study Group (www.huntington-study-group.org), som samverkar kring olika behandlingsstudier. Där finns också en privat stiftelse, Cure HD Initiative (CHDI, http://chdifoundation.org) med målsättningen att utveckla nya behandlingar som gör det möjligt att bromsa sjukdomsutvecklingen. Ytterligare en viktig stiftelse, Hereditary Disease Foundation (hdfoundation.org/), stödjer forskning om Huntingtons sjukdom. Det senaste om den internationella forskningen kring Huntingtons sjukdom sammanfattas på ett enkelt och läsvärt sätt för alla intresserade av sjukdomen på hemsidan HDBuzz (http://en.hdbuzz.net/).

Sedan 2004 finns ett omfattande nätverk i Europa, European Huntington Disease Network, för personer som själva har sjukdomen samt personal och forskare (www.euro-hd.net/html/network). Syftet är att gemensamt verka för att finna en botande behandling. Ett möte arrangeras för alla medlemmar vartannat år, där man både diskuterar det senaste inom forskning och klinik, men också belyser familjeaspekter av sjukdomen. Inom nätverket genomförs en studie, Registry, som är en kartläggning av alla aspekter av sjukdomen för att öka kunskapen om sjukdomens utveckling och underlätta möjligheterna att utveckla en effektiv behandling. I studien ingår över 10 000 personer med sjukdomen. De flesta universitetssjukhusen i Sverige deltar i studien och kan ge mer information. Koordinator för Sverige är Kristina Becanovic, e-post kbecanovic.ehdn@gmail.com.

I Sverige pågår aktiv forskning, förutom via Registry, bland annat vid universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm och Uppsala.

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan beställas eller skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Huntingtons sjukdom – en praktisk handledning (2010). CD-skiva med omfattande information till personer med sjukdomen, anhöriga och vårdpersonal gjord av Nätverket för Huntingtons sjukdom i Västra Götalandsregionen. CD-skivan innehåller textdokument, videofilmer, broschyrer och diverse utskriftsmaterial. På CD-skivan finns bland annat informationsbroschyren Ett svårt val, information om presymptomatiskt test vid Huntingtons sjukdom. Där finns också boken Att samtala med barn om Huntingtons sjukdom (2009 Bonnie Hennig). ISBN 978-91-633-4643-9.

CD-skivan går att beställa från Mun-H-Center, tel 010-414 79 80, www.mun-h-center.se, e-post mun-h-center@vgregion.se.

Informationsmaterial från Neuroförbundet, tel 08-677 70 10, e-post info@neuroforbundet.se, www.neuroforbundet.se:

– Huntingtons sjukdom – en obotlig sjukdom (2010). En dokumentär på dvd med diskussionsmaterial om fyra familjer som utifrån olika förutsättningar och livsval lever med sjukdomen.

– Att leva med Huntingtons sjukdom (2010). En informationsbroschyr.

– Huntingtons sjukdom i familjen. Ett 8-sidigt häfte med stor text för barn.

– Med döden i generna (2009). En bok av Anneli Östman, som lever med Huntingtons sjukdom i släkten. ISBN 978-91-85455-77-5.

Information på engelska finns bland annat på www.euro-hd.net/html/network (European Huntington’s Disease Network).

Bok

Vi som skulle bli gamla tillsammans – när gentekniken låter oss se in i framtiden (2011). En bok av Petra Lilja Andersson som skildrar vad gentestning kan innebära genom Maria, 33 år, och hennes man Erik, som tillsammans har dottern Julia. Utgiven av Natur & Kultur, ISBN 978-91-27-13015-9.

Litteratur

Burgunder JM, Guttman M, Perlman S, Goodman N, van Kammen DP, Goodman L. An international survey-based algorithm for the pharmacologic treatment of chorea in Huntington's disease. Version 2. PLoS Curr 2011 [revised 2011 Oct 11]; 3: RRN1260.

DiFiglia M, Sapp E, Chase KO, Davies SW, Bates GP, Vonsattel JP et al. Aggregation of huntingtin in neuronal intranuclear inclusions and dystrophic neurites in brain. Science 1997; 277: 1990-1993.

Duff K, Paulsen JS, Beglinger LJ, Langbehn DR, Stout JC. Predict-HD Investigators of the Huntington Study Group. Psychiatric symptoms in Huntington’s disease before diagnosis: the predict-HD study. Biol Psychiatry 2007; 62: 1341-1346.

Groves M, van Duijn E, Anderson K, Craufurd D, Edmondson MC, Goodman N et al. An international survey-based algorithm for the pharmacologic treatment of irritability in Huntington's disease. PLoS Curr 2011; 3: RRN1259.

Hult Lundh S, Nilsson N, Soylu R, Kirik D, Petersén Å. Hypothalamic expression of mutant huntingtin contributes to the development of depressive-like behavior in the BAC transgenic mouse model of Huntington's disease. Hum Mol Genet 2013; 22: 3485-3497.

Huntington G. On Chorea. Medical and Surgical Reporter of Philadelphia 1872; 26: 317-321.

Losekoot M, van Belzen Martine, Seneca Sara, Bauer P, Stenhouse Susan, Barton David. EMQN/CMGS best practical guidelines for the molecular genetic testing of Huntington disease. Eur J Hum Genet 2013; 21: 480-486.

Mestre T, Ferreira J, Coelho MM, Rosa M, Sampaio C. Therapeutic interventions for symptomatic treatment in Huntington’s disease. Cochrane Database Syst Rev 2009; CD006456.

Mestre T, Ferreira J, Coelho MM, Rosa M, Sampaio C. Therapeutic interventions for disease progression in Huntington’s disease. Cochrane Database Syst Rev 2009; CD006455.

Petersén A, Gil J, Maat-Schieman ML, Björkqvist M, Tanila H, Araújo IM et al. Orexin loss in Huntington’s disease. Hum Mol Genet 2005; 14: 39-47.

Petersén Å, Gabery S. Hypothalamic and limbic system changes in Huntington’s Disease. Journal of Huntington Disease 1; 2012: 13-24.

Philips W, Shannon KM, Barker RA. The current clinical management of Huntington’s disease. Mov Dis 2008; 23: 1491-1504.

Robins Wahlin T-B, Lundin A, Dear K. Early cognitive deficits in Swedish gene carriers of Huntinton’s disease. Neuropsychology 2007; 21: 31-44.

Robins Wahlin T-B. To know or not to know: a review of suicidal ideation and behaviour in preclinical Huntington’s disease. Patient Educ Couns 2007; 65: 279-287.

Ross CA, Tabrizi SJ. Huntington's disease: from molecular pathogenesis to clinical treatment. Lancet Neurol 2011;10: 83-98.

Sah DW, Aronin N. Oligonucleotide therapeutic approaches for Huntington disease. J Clin Invest 2011; 121: 500-507.

Tabrizi SJ, Scahill RI, Owen G, Durr A, Leavitt BR, Roos RA et al. TRACK-HD Investigators. Predictors of phenotypic progression and disease onset in premanifest and early-stage Huntington's disease in the TRACK-HD study: analysis of 36-month observational data. Lancet Neurol 2013; 12: 637-649.

Walker FO. Huntington’s disease. Lancet 2007; 369: 218-228.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: huntington

GeneReviews (University of Washington)
www.genetests.org (klicka på GeneReviews, sedan Titles)
Sökord: huntington disease

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

En omfattande omarbetning och revidering av det ursprungliga informationsmaterialet om Huntingtons sjukdom gjordes 2010. Den baserades på den samlade kunskapen från de av landets olika experter som deltagit i nationella nätverksmöten och workshops kring Huntingtons sjukdom under de senaste åren.

En ytterligare revidering av i första hand den medicinska delen av informationen gjordes 2014 av docent Åsa Petersén vid Lunds universitet.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2014-06-10
Version: 4.3

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.