/
/

Glukostransportprotein typ 1-brist

  • Diagnos: Glukostransportprotein typ 1-brist
  • Synonymer: GLUT1-bristsyndromet

Innehåll


Publiceringsdatum: 2012-04-03
Version: 1.1

ICD-10

G93.4

Sjukdom/skada/diagnos

Glukostransportprotein typ 1-brist är en störning i hjärnans energiomsättning som orsakas av att transporten av druvsocker (glukos) in i hjärnan är nedsatt. Sjukdomen kan ge mycket varierande symtom. Det mest karaktäristiska för den klassiska formen är epilepsi som startar under spädbarnstiden samt försening av den kognitiva och motoriska utvecklingen.

Sjukdomen beskrevs första gången 1991 av den amerikanske barnneurologen Darryl De Vivo och hans medarbetare. De beskrev två barn med epileptiska anfall kring två månaders ålder och intellektuell och motorisk utvecklingsförsening. Provtagning visade låg nivå av glukos i ryggvätskan, och båda barnen hade en förändring (mutation) i arvsanlaget (genen) som kodar för transportproteinet GLUT1.

Förekomst

Glukostransportprotein typ 1-brist förekommer över hela världen, men förekomsten är ofullständigt känd. I Sverige känner man till cirka 15 personer med sjukdomen, men sannolikt finns det betydligt fler som ännu inte har fått någon diagnos.

Orsak till sjukdomen/skadan

Sjukdomen orsakas av en mutation i genen SLC2A1, som styr bildningen av (kodar för) glukostransportproteinet GLUT1. Genen finns på den korta armen av kromosom 1 (1p11.2-p13.2). Mutationen påverkar transporten av glukos till hjärnan. Det finns ett visst samband mellan typen av mutation och sjukdomens svårighetsgrad. De mycket sällsynta former som nedärvs autosomalt recessivt (se under rubriken Ärftlighet) är i allmänhet svåra.

Glukos är hjärnans viktigaste energikälla. I vila använder vuxna omkring 20 procent av sitt totala glukosintag till hjärnans energiomsättning, medan motsvarande siffra för spädbarn är 80 procent. Hjärnan kan till skillnad från många andra vävnader i kroppen inte använda fett eller aminosyror som energikällor. Eftersom centrala nervsystemet är avgränsat från blodbanan genom blod-hjärnbarriären behöver glukos transporteras över barriären med hjälp av det membranbundna transportproteinet GLUT1. Bristande funktion av proteinet leder till energibrist i hjärnan, med olika symtom som följd.

Ärftlighet

Ärftlighetsgången vid glukostransportprotein typ 1-brist är oftast autosomal dominant. Det innebär att om den ena föräldern har sjukdomen, det vill säga har en normal gen (arvsanlag) och en muterad gen (förändrat arvsanlag), blir risken för såväl söner som döttrar att ärva sjukdomen 50 procent. De barn som inte fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Figur: Autosomal dominant nedärvning

För det mesta är orsaken till sjukdomen en nymutation (en förändring av arvsanlagen uppträder för första gången hos personen själv och är inte nedärvd från någon av föräldrarna). Föräldrar till ett barn med en nymutation har därför i princip ingen ökad risk att på nytt få ett barn med sjukdomen. Den nyuppkomna förändringen i arvsmassan hos barnet blir dock ärftlig, och som vuxen riskerar hon eller han att föra den muterade (förändrade) genen vidare till sina barn. I sällsynta fall kan det föreligga gonadal mosaicism. Det innebär att föräldern har mutationen i en del av sina könsceller men inte i kroppen för övrigt. Man är då inte sjuk själv men kan via sina könsceller överföra mutationen till sina barn.

I mycket sällsynta fall har autosomal recessiv ärftlighet beskrivits. Detta innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen.

Symtom

Sjukdomens svårighetsgrad varierar mycket. Symtomen börjar i barndomen, men det finns vuxna med sjukdomen som inte har fått diagnosen fastställd. De svåraste formerna kan innebära svår utvecklingsstörning, motoriska störningar och epilepsi, medan de lindrigaste formerna är förenade med normal begåvning och lindriga motoriska symtom. Sjukdomen tenderar att stabiliseras efter puberteten, och särskilt de epileptiska anfallen brukar minska i omfattning. Det finns inget som talar för att livslängden påverkas av sjukdomen.

Klassisk form

Den klassiska formen av sjukdomen kännetecknas av insjuknande under spädbarnsåret, med utvecklingsförsening, epilepsi, rörelserubbning och minskad tillväxt av skallen (förvärvad mikrocefali). De epileptiska anfallen brukar börja när barnet är mellan tre veckor och fyra månader och ha karaktären av korta ryckningar i armar och/eller ben med stirrande blick, omväxlande med rullande ögon, korta episoder med blekhet, frånvarande blick eller nickningar.

Barnet kan också ha återkommande episoder av symtom som inte beror på epileptiska anfall, som balans- och koordinationsstörning (ataxi), förvirring, huvudvärk eller sömnstörning.

Alla barn utvecklar någon form av rörelserubbning med skakighet och ataxi samt ökad muskelspänning (spasticitet).

Hos de flesta varierar symtomen utan någon relation till fasta eller matintag.

Övriga former

I vissa fall (kolhydratsvarande form) finns en tydlig relation mellan fasta och försämring av symtomen. Tecken på detta är att de epileptiska anfallen blir svårare och kommer tätare och att rörelseförmågan försämras vid fasta. Symtomen minskar sedan vid intag av kolhydrater. Ofta är de som svårast på morgonen före frukost.

Ibland förekommer sjukdomen utan epilepsi. Även skallens tillväxt kan ibland vara normal. Ofta har barnen försenad utveckling av motorik och tal, uttalssvårigheter (dysartri) och varierande grad av ataxi, ofrivilliga muskelsammandragningar (dystoni) och ofrivilliga vridande rörelser (koreatetos).

Hos en del är paroxysmala dyskinesier efter långvarig ansträngning det mest karaktäristiska symtomet. Dyskinesierna består av ofrivilliga rörelser utan att medvetandet är påverkat. De visar sig som ofrivilliga muskelsammandragningar samt vridande (koreaatetotiska) och explosiva (ballistiska) rörelser.

Ofta, men inte alltid, är symtomen kombinerade med epilepsi och utvecklingsförsening. Även migrän och enstaka fall av blodbrist beroende på nedbrytning av röda blodkroppar (hemolytisk anemi) har beskrivits.

På senare tid har man funnit att vissa barn med absensepilepsi som börjat före fyra års ålder har glukostransportprotein typ 1-brist. Barnen har då ofta också haft andra anfallstyper, rörelserubbning eller inlärningssvårigheter. Absensepilepsi är en vanlig epilepsiform hos barn och kännetecknas av korta frånvaroepisoder, där blicken blir frånvarande och barnet inte svarar på tilltal under två-tio sekunder. Symtomen brukar börja mellan fyra och tio års ålder. Den klassiska formen av absensepilepsi är godartad och brukar växa bort med tiden.

Diagnostik

Kombinationen av epilepsi, utvecklingsförsening och rörelsestörningar bör ge misstanke om sjukdomen. Även olika former av episodiska symtom, ibland i kombination med andra symtom, gör att sjukdomen bör misstänkas.

Den viktigaste undersökningen för att bekräfta diagnosen är att jämföra glukosvärdet i ryggvätska (CSF) med glukosvärdet i blod. För att glukosnivån ska vara stabil görs undersökningen efter fyra-sex timmars fasta. Blodprovet bör tas omedelbart före ryggvätskeprovet för att undvika en stressrelaterad höjning av glukosvärdet. Samtidigt kontrolleras även nivån av mjölksyra (laktat). Kvoten mellan glukosvärdet i ryggvätskan och blodet är lägre än normalt, liksom nivån av mjölksyra i ryggvätskan.

Magnetkameraundersökning (MR) av hjärnan brukar vanligtvis inte visa något specifikt för sjukdomen. Ibland går det att se en lätt förstoring av vätskerummen i och utanför hjärnan, liksom en lätt försening av bildandet av hjärnans vita substans (myelinet).

EEG visar oftast inget onormalt. När det går att påvisa avvikelser har de hos spädbarn ofta karaktären av begränsade epileptiforma urladdningar, medan de hos barn som är äldre än två år oftare har ett generaliserat 2.5-4 Hz spike-and-wave-mönster och långsammare grundrytm. Vid kolhydratsvarande former (se under rubriken Symtom) går det ofta att se en stor skillnad i EEG-mönstret före och efter måltid.

Diagnosen fastställs med DNA-analys genom att en mutation i SLC2A1-genen påvisas. Embryo- och fosterdiagnostik är möjlig om mutationen i familjen är känd. I samband med att diagnosen ställs bör familjen erbjudas genetisk information.

I de sällsynta fall, då diagnosen inte går att fastställa med genetisk undersökning, kan ytterligare undersökningar med studier av upptaget av glukos i röda blodkroppar göras.

Behandling/åtgärder

Ketogen kost har visat sig vara en effektiv behandling vid glukostransportprotein typ 1-brist. Ketogen kost är en särskild diet som har utvecklats vid Johns Hopkins sjukhus i Baltimore, USA. Behandlingen innebär en noggrant beräknad kost som är rik på fett men som också ger det dagliga behovet av protein samt ett minimum av kolhydrater. Överskottet av fett bildar svältkroppar (ketoner) som kan användas istället för glukos som energikälla för hjärnans metabolism.

Det finns olika former av ketogena dieter, och det finns en viss skillnad mellan hur effektiva de är. Nyligen har en förenklad variant introducerats. Fördelen är att den är lättare för barnet att acceptera och att det inte behövs några begränsningar av intaget av kalorier, protein och vätska.

Ketogen kost har oftast en god effekt på epileptiska anfall, rörelserubbningar och skallens tillväxt, medan effekten på inlärningssvårigheter är mindre påtaglig. Behandlingen ska startas så snart som möjligt och fortsätta under barnets uppväxt. Det är viktigt både för att hjärnan hos barn utvecklas och behöver extra mycket energi och för att minska risken för de bestående skador som sjukdomen ger efter hand. Regelbunden kontakt med en dietist som har god kunskap om den speciella dieten är nödvändig. Den ketogena kosten innehåller oftast för små mängder karnitin, som är ett transportprotein för fett, och kosten kompletteras därför ofta med detta.

En strikt ketogen kost innebär risker för bland annat höjda blodfetter, njursten, bukspottkörtelinflammation (pankreatit), hjärtpåverkan och minskade nivåer av blodplättar. Därför behövs noggranna och täta kontroller i samband med att behandlingen följs upp vid en barnneurologisk enhet på ett universitetssjukhus.

Ämnen som hämmar funktionen av GLUT1 ska undvikas. Sådana ämnen är

  • alkohol, kaffe, grönt te;
  • olika läkemedel, som tricykliska antidepressiva läkemedel, vissa narkosmedel, tyrosinkinasinhibitorer (läkemedel som används vid behandling av tumörsjukdomar), GTP-analoga läkemedel, vissa epilepsimediciner (fenobarbital, kloralhydrat, diazepam, valproat);
  • andra ämnen, som metylxantiner (kemiskt koffein), dioxin (miljöförorening som kan finnas i fet fisk från till exempel Östersjön), Genistein (kosttillskott utvunnet ur sojabönor), androgener (manligt könshormon, som till exempel anabola steroider).

Övrig behandling inriktas på att lindra symtom, kompensera för funktionsnedsättningar och skapa god livskvalitet. Det är viktigt med regelbunden medicinsk uppföljning.

Epilepsi behandlas med mediciner som inte hämmar funktionen av GLUT1.

De barn/familjer som behöver långvariga habiliteringsinsatser ska erbjudas kontakt med ett habiliteringsteam i vilket det ingår yrkeskategorier som har särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Familjen kan också ha behov av hjälp med samordningen av olika insatser.

Habiliteringsteamet svarar för stöd och behandling inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. Insatserna består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. De omfattar också information om det samhällsstöd som finns att få samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i. Förutom olika insatser till barnet/den unge kan även föräldrar och syskon få stöd.

Habiliteringsinsatserna planeras utifrån de behov som finns. De varierar över tid men sker alltid i nära samverkan med de personer som finns i barnets/den unges nätverk.

Barnets möjlighet till att samspela och kommunicera måste tidigt uppmärksammas. Talsvårigheter är vanligt, liksom inlärningssvårigheter, vilket gör det viktigt med logopedkontakt och pedagogiskt stöd. Varje barns förutsättningar och utvecklingsnivå avgör vilka insatser som behövs. En del barn behöver tidigt ges möjlighet att kommunicera med alternativ och kompletterande kommunikation (AKK, ett samlingsnamn för kommunikation som inte bygger på tal).

De motoriska svårigheterna kan innebära behov av att träna vardagliga aktiviteter, som förflyttning samt av- och påklädning. Hjälpmedel och anpassningar i omgivningen kan underlätta.

Psykologiskt stöd utifrån ålder och mognad ska erbjudas och ges fortlöpande under uppväxten. Även små barn behöver få svar på sina frågor och funderingar.

Kommunen kan erbjuda stöd i olika former för att underlätta familjens vardagsliv.

Äldre tonåringar och vuxna behöver fortsatt regelbunden medicinsk uppföljning och individuellt utformade habiliteringsinsatser. De som har en form av sjukdomen som ger symtom senare bör ha nära kontakt med en neurologisk klinik.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Diagnosen kan ställas på hemortens sjukhus. Därefter bör universitetssjukhusets barnneurologiska avdelning konsulteras. Behandlingen med ketogen kost brukar startas och följas via universitetssjukhusens barnneurologiska avdelningar.

Resurspersoner

Docent Niklas Darin, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, e-post niklas.darin@vgregion.se

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

Inom Ågrenskas familjeverksamhet arrangeras vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. Verksamheten vänder sig till familjer i hela landet och uppmärksammar särskilt de behov som barn och ungdomar med sällsynta diagnoser har. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se

Intresseorganisationer 

FUB, Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, besöksadress Gävlegatan 18C, postadress Box 6436, 113 82 Stockholm, tel 08-508 866 00, fax 08-508 866 66, e-post fub@fub.se, www.fub.se.

RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, besöksadress S:t Eriksgatan 44, postadress Box 8026, 104 20, Stockholm, tel 08-677 73 00, fax 08-677 73 09, e-post info@riks.rbu.se, www.rbu.se.

I Storbritannien finns CLIMB (Children living with inherited metabolic diseases), e-post info.svcs@climb.org.uk, www.climb.org

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

I samband med Ågrenskas familjevistelser erbjuds utbildningsdagar för personal som arbetar med de barn och ungdomar som deltar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.  

Forskning och utveckling (FoU)

Forskning kring sjukdomen pågår nationellt och internationellt. Den främsta expertisen och erfarenheten finns vid Columbia universitetet i New York, USA, samt i Göttingen, Tyskland.

Informationsmaterial

Informationsfoldern Glukostransportprotein typ 1-brist (artikelnr 2012-3-19), som är en kort sammanfattning av informationen i denna databastext, kan utan kostnad beställas från Socialstyrelsens publikationsservice, 106 30 Stockholm, fax 035-19 75 29, e-post publikationsservice@socialstyrelsen.se eller tel 075-247 38 80. Vid större beställningar tillkommer portokostnad.

Dokumentation från Ågrenska om glukostransportprotein typ 1-brist, nr 428 (2012). Dokumentationerna är bearbetade sammanställningar av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelserna på Ågrenska. Kan beställas från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se. Dokumentationerna finns på www.agrenska.se

Litteratur

Brockmann K, Wang D, Korenke CG, von Moers A, Ho YY, Pascual JM et al. Autosomal dominant glut-1 deficiency syndrome and familial epilepsy. Ann Neurol 2001; 50: 476-485.

De Vivo DC, Trifiletti RR, Jacobson RI, Ronen GM, Behmand RA, Harik SI. Defective glucose transport across the blood-brain barrier as a cause of persistent hypoglycorrhachia, seizures, and developmental delay. N Engl J Med 1991; 325: 703-709.

Klepper J. Glucose transporter deficiency syndrome (GLUT1DS) and the ketogenic diet. Epilepsia 2008; 49 Suppl 8: 46-49.

Leen WG, Klepper J, Verbeek MM, Leferink M, Hofste T, van Engelen BG et al. Glucose transporter-1 deficiency syndrome: the expanding clinical and genetic spectrum of a treatable disorder. Brain 2010; 133: 655-670.

Pons R, Collins A, Rotstein M, Engelstad K, De Vivo DC. The spectrum of movement disorders in Glut-1 deficiency. Mov Disord 2010; 25: 275-281.

Wang D, Pascual JM, Yang H, Engelstad K, Jhung S, Sun RP et al. Glut-1 deficiency syndrome: clinical, genetic, and therapeutic aspects. Ann Neurol 2005; 57: 111-118.

Wang D, Kranz-Eble P, De Vivo DC. Mutational analysis of GLUT1 (SLC2A1) in Glut-1 deficiency syndrome. Hum Mutat 2000; 16: 224-231.

Veggiotti P, Teutonico F, Alfei E, Nardocci N, Zorzi G, Tagliabue A et al. Glucose transporter type 1 deficiency: ketogenic diet in three patients with atypical phenotype. Brain Dev 2010; 32: 404-408.

von Moers A, Brockmann K, Wang D, Korenke CG, Huppke P, De Vivo DC et al. EEG features of glut-1 deficiency syndrome. Epilepsia 2002; 43: 941-945.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: glut1 deficiency syndrome 1

GeneReviews, www.genetests.org (klicka på GeneReviews, sedan Titles)
Sökord: glucose transporter type 1 deficiency syndrome

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är docent Niklas Darin, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, Göteborg.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2012-04-03
Version: 1.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 400, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.