/
/

Fanconis anemi

  • Diagnos: Fanconis anemi
  • Synonymer: --

Innehåll


Publiceringsdatum: 2016-07-04
Version: 4.0

ICD-10

D61.0

Sjukdom/tillstånd

Fanconis anemi ingår i gruppen kromosombrottssyndrom, som kännetecknas av att kroppens processer för att reparera cellernas arvsmassa (DNA) är nedsatta och kromosomskador uppstår. Sjukdomen är ärftlig och ger symtom som benmärgssvikt (aplastisk anemi), förhöjd risk för tumörsjukdomar och känslighet för ämnen som kan skada DNA. Fanconis anemi uppfattas vanligtvis som en blodsjukdom men påverkar flera av kroppens organ och system.

Anemi är det latinska uttrycket för blodbrist och vid Fanconis anemi är det vanligt med hematologiska (som har med blodbildningen och blodet att göra) störningar som visar sig i låga antal blodplättar (trombocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och röda blodkroppar(erytrocyter). Det är också vanligt att barn med sjukdomen föds med missbildningar. Dessa har uppstått tidigt under fosterutvecklingen och kan finnas i skelettet (bland annat tummarna, underarmens strålben och höfterna), njurarna och hjärtat. Hörselnedsättning förekommer ofta.

Fanconis anemi behandlas av flera olika specialister beroende på symtom och allvarlighetsgrad. Blod och benmärg kontrolleras regelbundet och vid låga blodvärden ges regelbundna blodtransfusioner. På grund av risken för tumörsjukdomar är det viktigt med livslång uppföljning. Vid risk för utveckling av aplastisk anemi övervägs stamcellstransplantation. En sådan transplantation ger möjlighet att bota de delar av sjukdomen som påverkar blodet och blodbildningen.

Sjukdomen beskrevs första gången 1927 av den schweiziske barnläkaren Guido Fanconi.

Förekomst

Sjukdomen finns hos ungefär 1 person per miljon invånare. Man räknar med att det föds ett barn med Fanconis anemi ungefär vart tionde år i Sverige. Eftersom sjukdomen inte alltid ger symtom, eller bara måttliga symtom, är den sannolikt underdiagnostiserad.

Orsak

Fanconis anemi orsakas av en förändring (mutation) i en av flera gener. Generna är mallar för tillverkningen av (kodar för) proteiner som medverkar till att reparera de skador i DNA som normalt kan uppkomma som till exempel felaktiga tvärbindningar mellan de två DNA-strängarna i DNA-spiralen. Utebliven reparation leder till kromosomskador (kromosombrott). En del av proteinerna (FANCA, FANCB, FANCC, FANCD, FANCE, FANCF, FANCG, FANCL och FANCM) bildar normalt ett komplex som underlättar bindningen av proteinet ubiquitin till två andra proteiner (FANCD2 och FANCI). Detta i sin tur gör det i normala fall möjligt för övriga Fanconiproteiner att reparera skadat DNA.

Vid Fanconis anemi finns också en störning av mitokondriernas funktion. Mitokondrierna finns inuti våra celler och fungerar som cellernas kraftverk. När de inte fungerar kan många olika symtom uppkomma, ibland bara från ett av kroppens organ, men oftast från flera olika organ eller organsystem samtidigt. Vid Fanconis anemi har mitokondrierna en nedsatt förmåga att ta hand om oxiderade proteiner. Den ökade mängden oxiderade proteiner anses kunna förklara en del symtom vid sjukdomen, som ökad risk för diabetes och för tidigt åldrande.

Hittills har 19 olika gener identifierats som när de är muterade leder till Fanconis anemi (se tabell). Ungefär 60-70 procent av alla med sjukdomen har en mutation i FANCA, 15 procent i FANCC och 10 procent i FANCG. Mutationer i övriga gener är ovanliga.

Mutationer i FANCB visar sig oftast som VACTERL association. Särskilt informationsmaterial om denna diagnos finns i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

Undergrupp Gen Lokalisation
FA-A FANCA 16q24.3
FA-B FANCB Xp22.2
FA-C FANCC 9q22.3
FA-D1 BRCA2 13q13
FA-D2 FANCD2 3p25.3
FA-E FANCE 6p21.3
FA-F FANCF 11p14.3
FA-G FANCG 9p13
FA-I FANCI 15q26.1
FA-J BRIP1 17q25.1
FA-L FANCL 2p16.1
FA-M FANCM 14q21.2
FA-N PALB2 16p12.2
FA-O RAD51C 17q25.1
FA-P SLX4 16p13.3
FA-Q ERCC4 16p13.3
FA-R RAD51 15q15.1
FA-S BRCA1 17q21.31
FA-T UBE2T 1q32.1

Tabell. Tabell över de olika generna vid Fanconis anemi.

Symtomens allvarlighetsgrad, liksom risken för att utveckla aplastisk anemi och tumörsjukdomar, kan skilja sig åt beroende på vilken gen som är muterad. I samband med att diagnosen ställs är det därför viktigt att också få information om vilken av de kända generna som är förändrad.

Ärftlighet

Alla utom en av de kända undergrupperna av Fanconis anemi ärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Figur: Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

En av undergrupperna, FA-B, som är mycket ovanlig, ärvs X-kromosombundet recessivt. FA-B orsakas av en muterad gen på X-kromosomen, som är en av de könsbestämmande kromosomerna. Män har en X-kromosom och en Y-kromosom, medan kvinnor har två X-kromosomer. X-kromosombundet recessivt ärftliga sjukdomar förekommer som regel bara hos män och nedärvs via vanligen friska kvinnliga bärare av en normal och en muterad gen. Sannolikheten för söner till kvinnliga bärare av en muterad gen att få sjukdomen är 50 procent, och för döttrar är sannolikheten 50 procent att bli friska bärare av en muterad gen.

En man med en X-kromosombundet recessivt ärftlig sjukdom kan inte överföra den till sina söner, men alla döttrar blir bärare av den muterade genen.

Symtom

Flera av symtomen, som anemi och benmärgssvikt, utvecklas långsamt under många år, men Fanconis anemi bör misstänkas när ett barn föds med speciella förändringar i underarmens strålben (radius) och avvikelser i tummarna.

Ungefär tre fjärdedelar av alla med sjukdomen har någon form av missbildning. Flera olika missbildningar kan förekomma, men de som är karaktäristiska för sjukdomen är förändringar i underarmens strålben (som ibland saknas) och handavvikelser i form av en extra tumme, avsaknad av en tumme eller avvikande form på tummarna. Liknande avvikelser kan finnas på stortån. Barnen kan också ha lindriga missbildningar av höfter, kotor och revben.

Njurmissbildningar förekommer och det är vanligt att en njure saknas eller att njurarna är sammanväxta (hästskonjure). Medfödda hjärtfel kan också finnas, till exempel hål i skiljeväggen mellan hjärtats förmak (atriumseptumdefekt, ASD) eller kamrar (ventrikelseptumdefekt, VSD).

Många av barnen har ett speciellt utseende med bland annat små ögon som ger intrycket av att avståndet mellan ögonen är brett. Ungefär en fjärdedel har ett litet huvud (mikrocefali). Det är vanligt med ett extra veck i ögonvrån (epikantus) och skelning. Öronen har ofta en avvikande form. En del har ofarliga förändringar i huden som café-au-laitfläckar (med färg som kaffe med mjölk) och pigmentfattiga partier.

Barn med Fanconis anemi kan ha svårt att äta på grund av illamående, aptitlöshet och magsmärtor, och de är ofta känsliga för infektioner. De är vanligtvis kortare än sina jämnåriga, växer långsammare och slutlängden som vuxna är kortare än förväntat.

Det är vanligt med allvarlig hörselnedsättning eller dövhet. Den motoriska utvecklingen är ibland försenad. En del har inlärningssvårigheter, och utvecklingsstörning kan förekomma.

Könskörtlarna (äggstockar och testiklar) är ofta underutvecklade, vilket i sin tur leder till små könsorgan och att testiklarna inte vandrat ned i pungen hos pojkarna. För bägge könen är puberteten vanligen försenad och fertiliteten nedsatt.

Hos vuxna finns även en ökad risk att utveckla diabetes typ 2 och att åldras tidigt.

Benmärgssvikt

Personer med Fanconis anemi har en hög risk att utveckla aplastisk anemi och nästan alla med Fanconis anemi har utvecklat benmärgssvikt före 40 års ålder. I benmärgen bildas alla de olika blodkropparna. När benmärgen inte fungerar normalt ger det symtom i form av blödningar, infektioner samt perioder av feber och trötthet. Till en början visar sig oftast störningarna i blodbildningen som lågt antal blodplättar (trombocyter). Detta kan orsaka blödningar i huden (blåmärken) och från tandkött, näsa och urinvägar. Något år senare kan även antalet vita blodkroppar vara lågt, vilket kan ge symtom i form av upprepade infektioner i främst hals, öron och lungor. När också antalet röda blodkroppar är för lågt, vilket visar sig som trötthet, kan diagnosen benmärgssvikt ställas.

Ökad risk för tumörsjukdomar

Utöver den ökade risken för benmärgssvikt har personer med sjukdomen en förhöjd risk för olika tumörsjukdomar. Det beror på att cellerna hos personer med sjukdomen har en bristande förmåga att reparera skador i DNA. De vanligaste tumörsjukdomarna är förstadier till blodcancer (leukemi) och kallas myelodysplastiska syndrom, MDS, och blodcancer (akut myeloisk leukemi, AML). Det finns även en ökad risk för hudcancer (skivepitelcancer) och tumörer (så kallade solida tumörer), huvudsakligen i levern och huvud/halsområdet. För vissa former av Fanconis anemi är risken för tumörbildning särskilt hög.

Diagnostik

Fanconis anemi misstänks när ett barn föds med speciella förändringar i underarmens strålben och avvikelser i tummarna, liksom när barn och unga vuxna insjuknar i aplastisk anemi. Diagnosen fastställs sedan med olika undersökningar. Det är viktigt med undersökningar av funktionen hos alla de organ som kan påverkas av sjukdomen.

Fanconis anemi bör också uteslutas hos personer som insjuknar i aplastisk anemi utan känd orsak, även om de för sjukdomen typiska missbildningarna saknas.

Fanconis anemi ingår i en större grupp av sjukdomstillstånd med ökad förekomst av brott på kromosomerna, så kallade kromosombrottssyndrom. En viktig del av diagnostiken är därför att studera förekomsten av kromosombrott i celler från personer som misstänks ha sjukdomen. Vanligtvis undersöks den sorts vita blodkroppar som kallas lymfocyter. Hos de flesta med sjukdomen är antalet celler med spontana kromosombrott tydligt förhöjt, men hos en del är antalet inom de normala värdena. Därför kompletteras analysen med en undersökning av antalet kromosombrott i lymfocyter som i laboratoriet utsatts för ett DNA-skadande ämne, ofta mitomycin C eller diepoxybutan. Typiskt för Fanconis anemi är då en förhöjd frekvens av kromosombrott.

Samtidigt undersöker man hur stor andel av cellerna som stannar kvar i en specifik fas av celldelningen. Hos personer med Fanconis anemi är denna andel betydligt större än normalt.

Kromosombrottsanalys görs vid Avdelningen för klinisk kemi på Sahlgrenska universitetssjukhuset. När analysen talar för Fanconis anemi kan DNA-baserad diagnostik göras, i första hand vid European Fanconi Anemia Center i Amsterdam (se under rubriken Resurser på riks- och regionnivå).

En annan sjukdom som i sällsynta fall kan ge omfattande skelettmissbildningar, hörselnedsättning och aplastisk anemi liknande vad som ses vid Fanconis anemi är Shwachmans syndrom. Till skillnad från Fanconis anemi är blodvärdena som regel låga redan från födseln vid Shwachmans syndrom. Separat information om Shwachmans syndrom finns i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten att få fler barn med samma sjukdom ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen/kromosomavvikelsen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjlighet till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Behandling/stöd

Fanconis anemi ger symtom från flera organ och system i kroppen och olika specialister deltar i behandlingen. Eftersom personer med sjukdomen ofta insjuknar i olika blodsjukdomar är det lämpligt att en barnhematolog (specialist på blodsjukdomar) är samordnare för det team av specialister som behövs.

Personer med Fanconis anemi har en ökad känslighet för DNA-skadande ämnen och joniserande strålning. De ska därför om möjligt inte genomgå röntgenundersökningar, utan nödvändiga undersökningar ska i första hand göras med ultraljud eller magnetkamera. Detta gäller alla typer av röntgenundersökningar, även de med begränsad stråldos, som lungröntgen och tandröntgen.

Undersökning av hjärtat bör göras tidigt av en barnhjärtläkare (barnkardiolog) som sedan avgör den fortsatta behandlingen av ett eventuellt hjärtfel. Vanligtvis behöver hjärtfel vid Fanconis anemi inte opereras.

Barn som föds med missbildade tummar och strålben bedöms av en handkirurg. Operation behövs ibland.

Undersökning av syn och hörsel görs tidigt. Vid skelning kan det skelande ögat tränas genom att det andra ögat täcks med en lapp. Ibland kan skelningen behöva opereras. Närsynthet korrigeras med glasögon. Hörseln kontrolleras av en hörselläkare (audiolog). Hörselnedsättningen behandlas utifrån individuella behov med hörselhjälpmedel eller med kokleaimplantat. Kokleaimplantat består av en talprocessor (en liten dator) som sätts bakom örat och ett implantat som opereras in under huden, också bakom örat. Implantatet omvandlar ljud till kodade elektriska impulser. Signalerna överförs via elektriska impulser till hörselnerven, med hjälp av en elektrod som sätts in i hörselsnäckan, varvid hjärnan tolkar dem som ljud.

Hormonrubbningar, som kan visa sig genom till exempel försenad eller utebliven pubertet, utreds och behandlas av en endokrinolog och vid behov av en gynekolog eller en urolog.

Blod och benmärg

Personer med Fanconis anemi behöver gå på regelbundna kontroller av blod och benmärg. I dessa ska också ingå undersökning av halten alfa-fetoprotein (AFP, ett protein som utsöndras av bland annat levertumörer). Symtomens art och svårighetsgrad avgör hur ofta kontrollerna behöver göras.

Benmärgsundersökningar bör göras med något års mellanrum eller omgående om blodvärdena avviker. Vid varje benmärgskontroll görs också en undersökning för att upptäcka sådana kromosomavvikelser som har samband med myelodysplastiska syndrom och akut myeloisk leukemi (cytogenetisk undersökning).

Det är viktigt att förebygga infektioner. Alla infektioner vid Fanconis anemi ska tas på allvar och behandlas i ett tidigt skede och alla bakteriella infektioner ska behandlas med antibiotika.

Det är också viktigt att försöka förebygga blödningar. Man bör därför iaktta allmän försiktighet genom att till exempel undvika sporter med hög skaderisk. Transfusioner med trombocytkoncentrat ges först när blödningen redan är ett faktum.

Redan när blodvärdena sjunker och en utveckling mot aplastisk anemi befaras, bör planeringen inför en eventuell stamcellstransplantation påbörjas.

Hematopoetisk stamcellstransplantation

Transplantation med blodstamceller (hematopoetisk stamcellstransplantation) ger en möjlighet att bota de delar av sjukdomen som påverkar blodet och blodbildningen.

Benmärgen finns i hålrummen inuti kroppens ben. Alla blodkroppar bildas från blodstamceller i benmärgen. Stamcellerna utvecklas till röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) av olika slag, inklusive lymfocyter, samt blodplättar (trombocyter). Med en stamcellstransplantation finns möjlighet att ersätta en sjuk persons blodstamceller med blodstamceller från en frisk person. Att transplantera stamceller från en annan person kallas för allogen transplantation. I vissa fall används stamceller från personen själv. Detta kallas för en autolog transplantation och används bland annat vid autoimmuna sjukdomar. Här beskrivs allogen blodstamcellstransplantation.

Om transplantationen ska ge ett gott resultat måste den som tar emot blodstamceller vara så fri från infektioner och i så god kondition som möjligt. Det är därför viktigt att transplantationen genomförs tidigt i sjukdomsförloppet. Själva ingreppet är ganska okomplicerat, men förberedelser, eftervård och stora risker med behandlingen gör det till en mycket krävande procedur.

För att kunna utföra en stamcellstransplantation måste det finnas en givare vars vävnadstyp (HLA) passar väl ihop med mottagarens. Helst ska de vara helt identiska. Generna som styr tillverkningen av de proteiner som bildar vävnadstypen ärvs från föräldrarna, och varje syskon har 25 procents chans att ha samma vävnadstyp som sitt sjuka syskon. Bäst är att transplantera stamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp. Om denna möjlighet inte finns kan man genom nationella och internationella register över frivilliga stamcellsdonatorer och infrusna enheter med navelsträngsblod söka efter en passande donator. Tobiasregistret i Sverige har cirka 56 000 registrerade givare, och totalt i de olika registren i världen finns mer än 27 miljoner givare förtecknade.

Inför stamcellstransplantationen måste patienten förbehandlas, dels för att de nya stamcellerna ska kunna få fäste och dels för att de inte ska starta en avstötningsreaktion riktad mot patienten. Förberedelserna innebär att den som ska ta emot de transplanterade cellerna behandlas med cytostatika för att de egna, sjuka cellerna inte ska stöta bort de nya stamcellerna. På grund av den stora känsligheten för DNA-skadande läkemedel kan enbart mycket små doser av cytostatika ges till personer med Fanconis anemi. Trots de små doserna är behandlingen mycket krävande, eftersom cytostatika även skadar slemhinnornas funktion som barriär mot omvärlden. Risken för allvarliga infektioner ökar, och den som ska genomgå en transplantation måste därför hållas isolerad under många veckor, upp till månader, både före och efter transplantationen.

Vid en blodstamcellstransplantation sugs benmärg upp från höftbenet på givaren och samlas i en behållare. Märgen ges sedan till mottagaren i dropp direkt i ett blodkärl, ungefär som vid en blodtransfusion. Enstaka stamceller finns också i blodet. Ett alternativ till att ta benmärg från höften är därför att låta donatorns blod passera en särskild centrifug som vaskar ut stamcellerna, medan övriga delar av blodet går tillbaka till donatorn. De framvaskade stamcellerna samlas i en behållare på samma vis som benmärgen och ges på motsvarande sätt. Ytterligare ett alternativ är att utnyttja det blod som finns kvar i navelsträngen och i moderkakan hos nyfödda barn. De nyföddas blod är ovanligt rikt på blodstamceller och den lilla rest av blod som finns i navelsträngen och i moderkakan efter att ett nyfött barn har avnavlats kan därför frysas in och sparas för att senare transplanteras.

När blodstamceller har transplanterats letar de själva upp märgrummen hos mottagaren (i benen på olika ställen i kroppen), växer till och bildar successivt ett nytt immunförsvar. Inledningsvis är infektionsrisken stor för patienten. Den första tiden efter transplantationen innebär därför isolering på sjukhuset och senare i hemmet. Efter hand kan isoleringen minskas och efter cirka ett halvår kan äldre barn återgå till förskola och skola, och vuxna börja arbeta igen, om inga komplikationer tillstött. Först cirka två år efter transplantationen fungerar immunförsvaret normalt.

Komplikationer som kan inträffa efter en transplantation är framför allt infektioner och att de nya cellerna orsakar en avstötningsreaktion (kallad graft-versus-host eller förkortat GvH). Cellerna uppfattar sin nya omgivning som främmande och angriper den. För att förhindra komplikationer ges antibiotika och immunhämmande läkemedel under många månader efter transplantationen.

Även om mycket låga doser av cytostatika ges inför transplantationen så ökar risken för elakartade tumörer, särskilt i huden och i munnens slemhinnor. Det är därför viktigt att tandläkare deltar i uppföljningen efter transplantationen för att möjliggöra tidig upptäckt av munhåletumörer.

Övrigt

Alla med Fanconis anemi och benmärgssvikt som inte genomgått stamcellstransplantation behöver behandling med regelbundna blodtransfusioner. Detta leder dock till en successiv ökning av upplagrat järn i kroppen, vilket kan skada olika organ. Därför behandlas järnöverskottet med läkemedel som gör att järnet frigörs från kroppen och utsöndras i urinen. Tyvärr är denna behandling krävande, eftersom man bara kan tillföra läkemedlet genom långsam infusion i underhudsfettet (subkutant) eller i blodet (intravenöst). Numera finns också järnbindande mediciner i tablettform, men de kan inte helt ersätta infusionsbehandlingen.

Det är viktigt med livslång uppföljning av personer med Fanconis anemi, bland annat på grund av risken för tumörsjukdomar. Detta gäller oavsett om de har genomgått stamcellstransplantation eller inte.

Habilitering

En del barn behöver habiliteringsinsatser. Omfattningen av funktionsnedsättningarna avgör vilka insatser som behövs. I ett habiliteringsteam ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Insatserna sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd. Information om samhällets stöd samt råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i ges också. Insatserna planeras utifrån de behov som finns, varierar över tid och sker i nära samverkan med personer i barnets nätverk.

Det är viktigt med socialt och psykologiskt stöd både till barnet och till föräldrarna. För föräldrarna är det också värdefullt att få kontakt med andra föräldrar som har kunskap om och erfarenhet av sjukdomen. Tillgång till en kontaktsjuksköterska med specialansvar för blod- och tumörsjuka barn finns vid varje regional barn- och ungdomsklinik i landet.

Forskning

Det finns dels ett internationellt (utgående från USA), dels ett europeiskt register för Fanconis anemi. Det senare har anknytning även till Sverige. I Sverige tillfrågas alla med Fanconis anemi om de vill delta i ett antal pågående forskningsstudier och registreras i det europeiska forskningsregistret.

Funktionell genomdiagnostik och forskning, VU University Medical Center Amsterdam, www.vumc.com (se även under rubriken Resurser på riks- och regionnivå).

Den europeiska blod- och märgtransplantationsgruppens (EBMT) pediatriska arbetsgrupp bedriver tillsammans med arbetsgruppen för svår aplastisk anemi cytokinstudier och behandlingsförsök, www.ebmt.org.

Den europeiska databasen Orphanet samlar information om forskning som rör ovanliga diagnoser, www.orpha.net, sökord fanconi anemia.

Den amerikanska databasen ClinicalTrials.gov samlar information om kliniska studier, https://clinicaltrials.gov, sökord fanconi anemia.

Resurser på riks- och regionnivå

Hematologiska kliniker vid regionsjukhus eller barnhematologiska/onkologiska team vid regionsjukhus i samarbete med barnmedicinska kliniker.

Kromosombrottsanalys utförs från hösten 2016 vid Laboratoriet för klinisk kemi vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, Bruna stråket 16, 413 45 Göteborg, tel 031- 342 10 00. Under hösten kommer metoden att valideras genom att analyserna kontrolleras vid European Fanconi Anemia Center i Amsterdam.

DNA-baserad diagnostik görs vid European Fanconi Anemia Center, Laboratory for DNA en protein diagnostics, Dept Clinical Genetics - VU University Medical Center, P.O. Box 7057, 1007 MB Amsterdam, Nederländerna, tel 0031 204 448 346, e-post DNAdiagnostiek@vumc.nl, www.vumc.nl/genoomdiagnostiek.

Resurspersoner för barn

Professor Anders Fasth, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 52 20, e-post anders.fasth@gu.se.

Docent, överläkare Per Frisk, pediatrisk onkologi och hematologi, Akademiska barnsjukhuset, 751 85 Uppsala, tel 018-611 58 87, e-post per.frisk@akademiska.se.

Professor Bertil Johansson, genetiska kliniken, Skånes universitetssjukhus, 221 85 Lund, tel 046-17 33 62, e-post bertil.johansson@med.lu.se.

Professor Rolf Ljung, Barn- och ungdomscentrum, Skånes universitetssjukhus, 205 02 Malmö, tel 040-33 12 86, e-post rolf.ljung@skane.se.

Professor Jacek Winiarski, Barnens sjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 800 00, e-post jacek.winiarski@klinvet.ki.se.

Resurspersoner för vuxna

Professor Gunnar Juliusson, Hematologi, Skånes universitetssjukhus, 221 85 Lund, tel 046-17 13 15, e-post gunnar.juliusson@med.lu.se.

Professor Per Ljungman, Hematologi, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 82 50, e-post per.ljungman@ki.se.

Professor Johan Wennerberg, ÖNH-kliniken, Skånes universitetssjukhus, 221 85 Lund, tel 046-17 28 10, e-post johan.wennerberg@med.lu.se.

Centrum för sällsynta diagnoser är under uppbyggnad och utveckling vid universitetssjukhusen (ev ange år inom parentes). Syftet är att öka kunskapen inom området och förbättra omhändertagandet av personer med sällsynta diagnoser. Information om det fortlöpande arbetet finns på Nationella funktionen sällsynta diagnosers (NFSD) webbplats.

Intresseorganisationer

Många intresseorganisationer kan hjälpa till att förmedla kontakt med andra som har samma diagnos och deras närstående. Ibland kan de även ge annan information, som praktiska tips för vardagen, samt förmedla personliga erfarenheter om hur det kan vara att leva med en ovanlig sjukdom. Intresseorganisationerna arbetar också ofta med frågor som kan förbättra villkoren för sina medlemmar, bland annat genom att påverka beslutsfattare inom olika samhällsområden.

Det finns sex regionala Barncancerföreningar i landet, som alla är medlemmar i Barncancerfonden, tel 08-584 209 00, e-post info@barncancerfonden.se, www.barncancerfonden.se.

Blodcancerförbundet med 14 lokala föreningar, e-post info@blodcancerforbundet.se, www.blodcancerforbundet.se.

I USA finns Fanconi Anemia Research Fund, Inc, www.fanconi.org.

Fanconi Hope, Storbritannien och Irland, www.fanconihope.org.

För många ovanliga diagnoser finns det grupper i sociala medier där man kan kommunicera med andra som har samma diagnos och med föräldrar/närstående.

Databasen Orphanet samlar information om intresseorganisationer, framför allt i Europa, www.orpha.net, sökord fanconi anemia.

Kurser, erfarenhetsutbyte

Nationella funktionen sällsynta diagnoser (NFSD) har ett kalendarium på sin webbplats, med aktuella kurser, seminarier och konferenser inom området ovanliga/sällsynta diagnoser, www.nfsd.se.

Information kan fås genom Barncancerfonden och regionala barncancerföreningarna, tel 08-584 209 00, e-post info@barncancerfonden.se, www.barncancerfonden.se.

Information för vuxna kan fås genom Blodcancerförbundet och deras lokala föreningar, tel 08-546 40 40, e-post info@blodcancerforbundet.se, www.blodcancerforbundet.se.

För läkare finns barnläkarföreningens sektion för hematologi och onkologi, vårdplaneringsgruppen för pediatrisk hematologi (VPH), www.blf.net/onko/index.html.

För läkare finns även Nordisk förening för pediatrisk hematologi och onkologi, www.nopho.org.

Ytterligare information

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Från den amerikanska patientorganisationen Fanconi Anemia Research Fund, Inc, www.fanconi.org, finns informationsmaterial om sjukdomen på engelska, franska och spanska.

Fanconi Anemia: A handbook for families and their physicians (2000).

Fanconi Anemia guidelines for diagnostics and management (2008).

Bok om diagnostisering och behandling: Fanconi Anemia Research Fund Guidelines for Diagnosis and Management (4:e upplagan, 2014).

Personliga berättelser om hur det är att leva med en ovanlig sjukdom och mycket annan information finns ofta på intresseorganisationernas webbsidor (se under rubriken Intresseorganisationer). Även Nationella funktionen sällsynta diagnoser (www.nfsd.se) och Ågrenska (www.agrenska.se) har personliga berättelser och filmer på sina webbplatser, tillsammans med annan värdefull information.

Databaser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim
Sökord: fanconi anemia

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116 
Sökord: fanconi anemia

Orphanet (europeisk databas)
www.orpha.net 
Sökord: fanconi anemia

Fanconi Anemia Mutation Database
www.rockefeller.edu/fanconi/mutate

Atlas of Genetics and Cytogenetics in Oncology and Haematology
http://atlasgeneticsoncology.org

Cancer Genetics Database
www.cancerindex.org/geneweb

Litteratur

Bonfim C, Ribeiro CL, Nichele S, Bitencourt MA, Loth G, Koliski A et al. Long-term follow-up after hematopoietic stem cell transplantation for patients with Fanconi anemia: A single center experience of 157 patients surviving two or more years after transplant. Biol Blood Marrow Transplant 2016; 22: 1257-1263.

Clausen N, Kreuger A, Salmi T, Strom-Mathisen I, Johannesson G. Severe aplastic anaemia in the Nordic countries: a population based study of incidence, presentation, course, and outcome. Arch Dis Child 1996; 74: 319-322.

Fanconi G. Familiäre, infantile perniziosähnliche Anämie (perniziöses Blutbild und Konstitution). Jahrbuch für Kinderheilkunde und physische Erziehung, Wien, 1927; 117: 257-280.

Guardiola P, Pasquini R, Dokal I, Ortega JJ, van Weel-Sipman M, Marsh JC et al. Outcome of 69 allogeneic stem cell transplantations for Fanconi anemia using HLA-matched unrelated donors: a study on behalf of the European Group for Blood and Marrow Transplantation. Blood 2000; 95: 422-429.

Hays LE. Multifunctionality of the FA pathway. Blood 2013; 121: 3-4.

Johansson P, Fasth A, Ek T, Hammarsten O. Validation of a flow cytometry-based detection of γ-H2AX, to measure DNA damage for clinical applications. Cytometry: Part B - Clin Cytometry 2016, in press.

Kee Y, D’Andrea AD. Molecular pathogenesis and clinical management of Fanconi anemia. J Clin Invest 2012; 122: 3799-3806.

Kumari U, Ya Jun W, Huat Bay B, Lyakhovich A. Evidence of mitochondrial dysfunction and impaired ROS detoxifying machinery in Fanconi Anemia cells. Oncogene 2014; 33: 165-172.

Kutler DI, Singh B, Satagopan J, Batish SD, Berwick M, Giampietro PF et al. A 20-year perspective on the International Fanconi Anemia Registry (IFAR). Blood 2003; 101: 1249-1256.

McCauley J, Masand N, McGowan R, Rajagopalan S, Hunter A, Michaud JL et al. X-linked VACTERL with hydrocephalus syndrome: further delineation of the phenotype caused by FANCB mutations. Am J Med Genet A 2011; 155A: 2370-2380.

Meetei AR, de Winter JP, Medhurst AL, Wallisch M, Waisfisz Q, van de Vrugt HJ et al. A novel ubiquitin ligase is deficient in Fanconi anemia. Nat Genet 2003; 35: 165-170.

Meetei AR, Levitus M, Xue Y, Medhurst AL, Zwaan M, Ling C et al. X-linked inheritance of Fanconi anemia complementation group B. Nat Genet 2004; 36: 1219-1224.

Peffault de Latour R, Soulier J. How we diagnose and treat MDS and AML in Fanconi anemia. Blood 2016; pii: blood-2016-01-583625. [Epub ahead of print]

Rosenberg PS, Greene M, Alter BP. Cancer incidence in persons with Fanconi anemia. Blood 2003; 101: 822-826.

Shimada A, Takahashi Y, Muramatsu H, Hama A, Ismael O, Narita A et al. Excellent outcome of allogeneic bone marrow transplantation for Fanconi anemia using fludarabine-based reduced-intensity conditioning regimen. Int J Hematol 2012; 95: 675-679.

Tamary H, Dgany O, Toledano H, Shalev Z, Krasnov T, Shalmon L et al. Molecular characterization of three novel Fanconi anemia mutations in Israeli Arabs. Eur J Haematol 2004; 72: 330-336.

Tonnies H, Huber S, Kuhl JS, Gerlach A, Ebell W, Neitzel H. Clonal chromosomal aberrations in bone marrow cells of Fanconi anemia patients: gains of the chromosomal segment 3q26q29 as an adverse risk factor. Blood 2003; 101: 3872-3874.

Van der Heijden MS, Brody JR, Gallmeier E, Cunningham SC, Dezentje DA, Shen D et al. Functional defects in the Fanconi anemia pathway in pancreatic cancer cells. Am J Pathol 2004; 165: 651-657.

Venkitaraman AR. Tracing the network connecting BRCA and Fanconi Anemia proteins. Nat Rev Cancer 2004; 4: 266-276.

Wijker M, Morgan NV, Herterich S, van Berkel CG, Tipping AJ, Gross HJ et al. Heterogeneous spectrum of mutations in the Fanconi anaemia group A gene. Eur J Hum Genet 1999; 7: 52-59.

Yoshimi A, Niemeyer C, Baumann I, Schwarz-Furlan S, Schindler D, Ebell W et al. High incidence of Fanconi anaemia in patients with a morphological picture consistent with refractory cytopenia of childhood. Br J Haematol 2013; 160: 109-111.

Författare/granskare/redaktion

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är Albert N Békássy, överläkare, Barn- och Ungdomssjukhuset, Skånes universitetssjukhus i Lund.

Revideringen har gjorts av professor Anders Fasth, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Informationscentrum för ovanliga diagnoser vid Göteborgs universitet har ansvarat för redigering, produktion och publicering av materialet.

Publiceringsdatum: 2016-07-04
Version: 4.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.


 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.