/
/

Erytropoetisk protoporfyri

  • Diagnos: Erytropoetisk protoporfyri
  • Synonymer: Porfyri, erytropoetisk protoporfyri; Ärftlig ferrokelatasbrist, X-kromosombunden erytropoetisk protoporfyri

Innehåll


Publiceringsdatum: 2014-11-20
Version: 5.0

ICD-10

E80.0A

Sjukdom/skada/diagnos

Erytropoetisk protoporfyri (EPP) är en av flera ärftliga porfyrisjukdomar som orsakas av medfödda defekter i vissa proteiner. Erytropoes innebär bildande av röda blodkroppar i benmärgen, och protoporfyrin är ett ämne som medverkar när det röda blodfärgämnet hem bildas.

Karaktäristiskt för sjukdomen är en svår stickande och brännande smärta från huden som oftast uppstår efter några minuters exponering för solljus. Symtomen visar sig tidigt i barndomen. De orsakas av bristen på ferroketalas som gör att protoporfyriner ansamlas.

Sjukdomen beskrevs första gången 1961 av den engelske hudläkaren Ian Magnus och hans medarbetare. Under 1970-talet upptäcktes att den ökade mängden protoporfyrin i de röda blodkropparna beror på att aktiviteten av enzymet ferrokelatas är nedsatt (till under 30 procent av den normala aktiviteten).

En variant av erytropoetisk protoporfyri med en annan genetisk bakgrund beskrevs 2008. Sjukdomen kallas X-kromosombunden erytropoetisk protoporfyri (XLEPP) och ger samma symtom som erytropoetisk protoporfyri.

Förekomst

Det finns inga säkra uppgifter om hur vanlig sjukdomen är. Internationellt uppskattas att den finns hos 2-5 personer per miljon invånare, men siffrorna är osäkra. I Sverige finns sjukdomen uppskattningsvis hos knappt 6 personer per miljon. Man känner till ett femtiotal personer med sjukdomen med de typiska hudsymtomen, medan anlagsbärare utan symtom är betydligt fler. Sjukdomen drabbar både män och kvinnor och finns i alla befolkningsgrupper.

Orsak till sjukdomen/skadan

Erytropoetisk protoporfyri beror på att arv och miljö samverkar på ett negativt sätt. Orsaken är en förändring (mutation) i genen FECH på den långa armen av kromosom 18 (18q21.3). Den är en mall för tillverkningen av (kodar för) ferrokelatas, ett enzym (protein som reglerar hastigheten av olika kemiska reaktioner) som har till uppgift att omforma protoporfyrin till hem. För att symtom ska uppstå krävs också exponering för ljus av vissa våglängder, huvudsakligen det synliga blåvioletta ljuset och i mindre grad det långvågiga UV-området.

Man ärver två FECH-gener, en från varje förälder. Den totala mängden ferrokelatas i cellerna är därför resultatet av två geners aktivitet. Mutation i en av generna gör att aktiviteten av ferrokelatas minskar till ungefär hälften i kroppens alla celler. Den kvarvarande aktiviteten är vanligtvis tillräcklig för normal bildning av hem utan att protoporfyrin ansamlas. Ungefär 10 procent av dem som ärvt en muterad gen från en av sina föräldrar ärver emellertid också en gen som bildar ett lågfungerande enzym från den andra föräldern. Att det är lågfungerande beror på att en av de normala byggstenarna i genens struktur är utbytt mot en annan, en så kallad polymorfism. Den sammanlagda resterande enzymaktiviteten blir då bara cirka 30 procent av den normala, vilket är otillräckligt och gör att protoporfyrin ansamlas i cellerna. I Sverige har de flesta med erytropoetisk protoporfyri denna typ av genetiskt mönster, det vill säga en mutation i den ena FECH-genen som gör genen inaktiv och en lågfungerande polymorfism i den andra. I andra delar av världen finns den andra varianten där personen ärvt två inaktiva gener och den resterande enzymaktiviteten blir då bara cirka 10 procent. Detta kan ge allvarligare symtom.

Det finns även en variant av erytropoetisk protoporfyri som inte beror på en mutation i FECH utan på en mutation i genen ALAS2 på X-kromosomen (Xp11.21). Sjukdomen kallas X-kromosombunden erytropoetisk protoporfyri (XLEPP) och finns hos både män och kvinnor. Hittills har två personer med denna variant av sjukdomen diagnostiserats i Sverige. Mutationen påverkar det första enzymsteget när hem bildas i benmärgen. Den leder till ökad hembildning i de röda blodkropparna och därmed också ansamling av protoporfyriner, vilket ger samma symtom som erytropoetisk protoporfyri. De två varianterna går att skilja åt med biokemiska analyser av röda blodkroppar samt med mutationsanalys.

De celler i benmärgen som utvecklas till röda blodkroppar är speciellt känsliga för brist på ferrokelatas. Det ämne som enzymet ska omforma, protoporfyrin, kommer i stället att ansamlas i cellerna och förs så småningom ut i kroppen av de utmognade röda blodkropparna och når på så sätt organ som huden och levern.

När de röda blodkropparna utsätts för solljus vid sin passage genom hudens ytliga blodkärl läcker protoporfyrin ut och ansamlas i kärlväggens innersta lager. Korta våglängder i ljuset aktiverar protoporfyrinet så att det bildas så kallade fria radikaler, som i sin tur skadar vävnaden. Den inflammation som då uppstår ger snabbt en intensiv och långdragen smärta i huden, vilket är det karaktäristiska symtomet vid erytropoetisk protoporfyri. Artificiellt ljus med korta våglängder har samma effekt.

Kroppens överskott av protoporfyrin utsöndras av levern via gallan till tarmen. En del personer med sjukdomen kan därför få skador på leverceller och gallgångar, orsakat av det stora genomflödet av protoporfyrin under utsöndringen till tarmen.

Ärftlighet

Om en förälder är frisk bärare av en muterad gen och den andra föräldern har en normal, men lågaktiv, gen är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i kombination med den lågaktiva genen. Detta innebär att de omogna röda blodkropparnas aktivitet av enzymet blir otillräcklig och leder till ljuskänslighet. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning från en av föräldrarna. De som ärver en normal gen från den andra föräldern blir anlagsbärare, men får inga symtom på sjukdom, medan de som ärver en lågfungerande gen blir sjuka (se figur 1).

Om båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning. I 50 procent av fallen får barnet den muterade genen i enkel uppsättning (från en av föräldrarna) och blir liksom föräldrarna frisk bärare av den muterade genen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den muterade genen (se figur 2).

Den lågfungerande varianten av genen, som ger upphov till minskad bildning av enzymet, förekommer hos åtta procent av den svenska befolkningen, medan den muterade inaktiva genen är mycket ovanlig. Sannolikheten för att ärva både en lågfungerande gen och en förändrad inaktiv gen är därför liten.

 

 

Figur 1. Nedärvning av två avvikande gener från två friska anlagsbärande föräldrar. Ett barn med symtom har då från sin ena förälder fått en gen som kodar för ett icke fungerande enzym, och från sin andra förälder en gen som kodar för en variant av enzym som är mindre aktivt.

 

Figur 2. Nedärvning av förändrade gener från två friska anlagsbärande föräldrar. Ett barn med sjukdom har då fått två gener med en kod som inte kan översättas till ett enzym eller översätts till ett icke fungerande enzym.

 

Den ovanligare formen av erytropoetisk protoporfyri som beror på en mutation i en gen på X-kromosomen nedärvs X-kromosombundet.

Symtom

Hudsymtom

Vanligtvis visar sig hudsymtomen i småbarnsåldern, men hos ett fåtal kan de komma i tonåren eller senare. Det främsta symtomet är extrem känslighet för sol. Reaktionen kommer snabbt och är kraftig. Inom minuter eller timmar efter solexponering uppträder en intensiv, brännande smärta i huden. Hur mycket solljus man tål varierar mellan olika personer med sjukdomen.

Ofta saknas tydliga yttre tecken på hudreaktionen, vilket gör att diagnosen kan bli fördröjd, speciellt under de tidiga barnaåren när barnen ännu inte kan berätta om den plågsamma smärtupplevelsen. Efter mer intensiv exponering kan det uppstå rodnad och svullnad. Intensiteten av hudreaktionen varierar under året och beror på i vilken utsträckning man utsätter sig för sol, blåst eller kyla. Under sommarhalvåret ökar de många soltimmarna risken för exponering, men hos många visar sig hudbesvären mest under tidig vår, sommar och klara höstdagar, medan vintermånaderna i allmänhet är lugnare. För många är blåst, kyla eller drag lika besvärande som hetta och solljus.

Det är inte ovanligt att man kan vistas i solen flera timmar en dag utan att få besvär men att symtomen utlöses bara efter någon minut i solen påföljande dag. Det beror på att den första dagens solexponering frisatt sådana mängder protoporfyrin till huden att den blir extra känslig för nästa dags stråldos. Om man inte skyddar sig tillräckligt mot solen uppstår så småningom kroniska förändringar med förtjockad och läderartad hud, speciellt över knogarna. Det är också vanligt att det bildas sår i munvinklarna och rynkor runt munnen.

Leverpåverkan och gallsten

Protoporfyrinet transporteras med blodet också till levern, där det utsöndras till tarmen via gallan. Hos personer med kraftig överproduktion genomströmmas gallsystemet av så mycket protoporfyrin att allt inte kan hållas i lösning i gallan, utan en del kristalliseras och bildar gallstenar. Ungefär en femtedel av alla med sjukdomen har haft gallstenar. Detta kan inträffa redan i tonåren. Hos en knapp tredjedel finns någon form av påverkan på levern. Vanligtvis är den lindrig och visar sig som en lätt förhöjning av nivåerna av leverenzymer.

I sällsynta fall (ungefär 5 procent) finns en risk för allvarliga leverkomplikationer. Det starka genomflödet av protoporfyrin kan skada levercellerna och gallgångarna så att leverns utsöndrande förmåga sviktar och den inte kan göra sig av med sitt överskott av protoporfyrin. Leverfunktionen försämras allt snabbare i takt med att koncentrationen av det giftiga protoporfyrinet ökar i vävnaden. Utan snabb behandling riskerar man att avlida i akut leversvikt inom några veckor.

Hos personer med hudsymtom ökar mängden protoporfyrin i avföringen, vilket är tecken på att levern fungerar som den ska. Detsamma gäller en annan typ av porfyrin, koproporfyrin I, som bildas i kroppen och till stor del också utsöndras av levern. En leverskada ger sig till känna genom att det totala innehållet av porfyriner i avföringen sjunker, samtidigt som mängden koproporfyrin I i urinen ökar. Eftersom levern i detta skede inte längre heller klarar uppgiften att befria blodet från färgämnet bilirubin ökar halten av bilirubinet i blodet, och ögonvitor och hud blir gulfärgade (ikterus). När processen går så långt att levervävnaden omvandlas till bindväv (skrumplever, levercirros) avtar leverns förmåga att producera vissa proteiner.

Akut leversvikt kan i enstaka fall förekomma också hos ungdomar med sjukdomen. Vanligtvis sker det efter att de druckit alkohol, eftersom alkohol belastar leverns enzymsystem. Symtomen är, förutom gulfärgning av hud och ögonvitor, smärtor i buken, trötthet, ökad blödningsbenägenhet och tendens till blåmärken. Dessutom brukar solkänsligheten öka kraftigt. Akut leversvikt är ett tillstånd som kräver omedelbara åtgärder.

Psykologiska och sociala konsekvenser

Solöverkänsligheten medför svårigheter att vistas utomhus och hindrar personer med sjukdomen att delta i många sociala sammanhang. Inskränkningarna i livsföringen är påfrestande, speciellt tillsammans med de återkommande episoderna av svåra hudsmärtor.

Diagnostik

Om en person har hudsmärtor som kan tyda på erytropoetisk protoporfyri kan ett blodprov bekräfta eller avfärda diagnosen genom att visa på höga halter av protoporfyrin i de röda blodkropparna i kombination med att det i plasma påvisas en för diagnosen kraftigt fluorescerande topp.

En svensk studie har visat att den genomsnittliga tiden från att symtomen först visat sig till dess diagnosen ställs är 18 år. Skälet till denna fördröjning är sannolikt att få läkare känner till sjukdomen.

Diagnosen bekräftas med DNA-analys. I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning. Genetisk vägledning omfattar information om sjukdomen och dess ärftlighetsgång, bedömning utifrån släktträdsanalys av sannolikheten för andra i familjen att insjukna samt information om diagnostik och behandling. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, är möjlig om mutationen i familjen är känd.

Behandling/åtgärder

Akuta åtgärder vid hudsmärtor

Vid akuta smärtor i huden kan man försöka lindra med kylande omslag eller kallbad, som hos en del har viss effekt. Våta kompresser följt av kortisonsalva lokalt kan ha effekt, liksom läkemedel som används vid allergier (antihistaminika).

Förebyggande åtgärder

Information om sjukdomen och råd om hur man bör anpassa sin livsföring för att minimera symtomen är mycket viktig. Det är också av stor betydelse att omgivningen informeras om sjukdomen och vad den innebär.

Förebyggande behandling innebär att undvika att exponera sig för ljus som innehåller de skadliga ultravioletta och blå våglängderna. Känslighet för kyla och drag kan också uppstå. Även ljus som kommer in från fönster kan utlösa symtom, såväl direkt som indirekt ljus. För detta finns välfungerande filter. Bomullsvantar, solhatt och/eller parasoll kan vara bra att använda. Det är klokt att välja tidiga morgnar eller kvällar för jogging och promenader. Även om ett sådant levnadssätt kan vara påfrestande bör man följa rekommendationerna omsorgsfullt för att hålla symtomen borta och motverka kroniska hudförändringar.

Utomhusaktiviteter som innebär långvarig eller stark exponering för sol, som många utomhussporter, är direkt olämpliga.

Det är viktigt att känna till att även andra ljuskällor än solen kan ge symtom, som till exempel solarier, operationslampor och vissa arbetslampor. Detta gäller speciellt när leversvikt håller på att utvecklas, då man blir påtagligt mer ljuskänslig. Eftersom också slemhinnorna är känsliga för ljus ska operationslamporna förses med ett gult filter som tar bort de skadliga våglängderna vid långdragna bukoperationer, till exempel levertransplantation vid erytropoetisk protoporfyri. Vid andra operationer ger operationsbelysning inga skador, inte heller belysningen i de instrument som används vid titthålsoperationer.

Förskolan, skolan, arbetsplatsen och hemmet ska inrättas så att man kan vistas där utan att huden reagerar. Många får besvär av drag och blåst. En klimatanläggning eller översyn av ventilationen kan behövas, liksom åtgärder för att kontrollera belysning och ljusinsläpp. Distansarbete i anpassad hemmiljö kan ibland vara en utmärkt lösning. Utomhusarbete är ofta olämpligt.

Kroppsansträngning är inte skadligt vid erytropoetisk protoporfyri. Under sjukdomens aktiva perioder bör man dock se till att äta ordentligt, eftersom nybildningshastigheten av protoporfyrin ökar vid fasta och bantning. Det är viktigt att förebygga övervikt.

Graviditet ger i allmänhet inga komplikationer vid sjukdomen. Många kvinnor upplever en viss lindring av symtomen under graviditeten.

Många är hjälpta av solkrämer och artificiell skyddspigmentering. Solskyddsmedlen täcker bara en del av de skadliga våglängderna i ljuset. Preparat med högsta solskyddsfaktor appliceras på morgonen. De kan med fördel kombineras med dihydroxyaceton (DHA), som smörjs in på kvällen och ger en skyddande brun färg (”brun utan sol”).

Vitaminet beta-karoten, som tas i tablettform, ger huden en gulaktig nyans som kan skydda. Hos vissa fungerar det så bra att de kan leva i det närmaste normalt, medan den hos andra har låg eller ingen skyddseffekt. Eftersom förmågan att ta upp preparatet från tarmen varierar från person till person bör blodnivåerna kontrolleras efter någon veckas behandling. En viktig effekt av medicineringen kan vara att vitaminet hjälper till att neutralisera de fria radikaler som tros ligga bakom protoporfyrinernas gifteffekt.

Symtomen vid erytropoetisk protoporfyri kan möjligen bero på att det bildas fria radikaler. Försök har gjorts att minska känsligheten genom att förebyggande ge ämnen som skyddar kroppens vävnader mot fria radikaler (antioxidanter). Att äta frukt och grönsaker kan vara bra, eftersom de innehåller rikligt med antioxidanter. Antioxidanter kan också medverka till att göra protoporfyrinet mer lösligt i vatten, vilket underlättar utsöndringen med urinen.

Komplikationer och riskfaktorer

Faktorer som ökar hastigheten i nybildningen av blod, och därmed också de skadliga protoporfyrinerna, bör undvikas. Man bör inte heller vara blodgivare. Blödningar är en riskfaktor, eftersom de innebär att nybildningen av blod hastigt stimuleras. Detsamma gäller tillförsel av järn, framför allt i intravenös form.

Levern bör också skyddas mot faktorer som kan skada den. Man ska helst avstå från alkohol, speciellt om det finns tecken på leverskada. Alkohol påskyndar skadan och även den viktiga gallutsöndringen negativt. Vaccination mot gulsot (hepatit A och B) rekommenderas.

Det är vanligt att personer med erytropoetisk protoporfyri har lindrig blodbrist (anemi) och viss järnbrist. Sannolikt beror det på den nedsatta ferroketalasaktiviteten. Det är därför viktigt med årliga kontroller av dessa värden, som oftast avviker något från värdena hos personer som inte har sjukdomen. Tillskott av järn kan öka ljuskänsligheten och bör bara ges i samråd med läkare när detta verkligen behövs. Försiktigheten med järnbehandling gäller inte vid den X-kromosombundna formen av sjukdomen.

Brist på D-vitamin är vanligt, eftersom personer med sjukdomen undviker solljus. Nivåerna av D-vitamin liksom kalkbalansen bör kontrolleras regelbundet, och tillskott av D-vitamin kan behövas.

Behandling av hotande leversvikt

Leversvikt är en mycket sällsynt men en livshotande komplikation som drabbar ett fåtal med sjukdomen och i vissa fall leder till levertransplantation. Hos alla med erytropoetisk protoporfyri ska leverfunktionen kontrolleras regelbundet, liksom protoporfyrinnivåerna i blodet, urinen och avföringen.

Hos personer med låga nivåer av ferrokelatas eller med X-kromosombunden erytropoetisk protoporfyri kan levern skadas så svårt att förmågan att utsöndra överskottet av protoporfyrin påverkas och leversvikt uppträder. En levertransplantation måste då snabbt övervägas. I väntan på ett lämpligt givarorgan kan benmärgens bildning av röda blodkroppar hållas nere med blodtransfusioner, och gallutsöndringen kan underlättas med läkemedel. En levertransplantation botar dock inte grundtillståndet, och även den nya levern kan så småningom skadas. Vid allvarlig leverskada kan det finnas anledning att överväga en hematopoetisk stamcellstransplantation som botar grundsjukdomen och gör att solöverkänsligheten försvinner. Behandlingen är dock inte riskfri och görs endast i samband med allvarlig leverskada.

I Sverige har hittills enbart män från 50-årsåldern och uppåt insjuknat i leversvikt, men i den medicinska litteraturen finns leversvikt beskrivet hos både män, kvinnor och barn med sjukdomen.

Psykologiska och sociala aspekter

För en del personer med sjukdomen kan det vara viktigt med psykologiskt stöd.

Praktiska tips

Folie (Sunstop Gul EPP Film) ger ett gott skydd mot ljus som passerar in genom bilrutor och kan köpas från ett företag i Norge (Ganta Trading, Boks 39, Sentum, 0101 Oslo, Norge, www.ganta.no). Dispens för att fästa den på bilrutan söks hos Transportstyrelsen. För ansökningsformulär kan man kontakta kansliet på Riksföreningen mot Porfyrisjukdomar (se under rubriken Intresseorganisationer).

Detta ljusfilter har arbetats fram i samarbete mellan leverforskarna vid Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, och Nasjonalt Kompetansesenter för Porfyrisjukdomar (NAPOS) i Bergen, Norge.

Genom att kontakta Riksföreningen mot Porfyrisjukdomar (se under rubriken Handikapporganisation) kan man få informationsmaterial och ansökningsformulär till Transportstyrelsen.

Resurser på riks-/regionnivå

Porfyricentrum Sverige, CMMS, L7:05, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-517 714 45, fax 08-517 714 74, e-post porfyricentrum@karolinska.se, www.karolinska.se/porfyri.

Porfyricentrum har ett speciallaboratorium för diagnostik av porfyrisjukdomar samt gör anlagsbestämningar (DNA-analyser). Verksamheten ger också telefonkonsultationer och har ett databaserat rikstäckande patientregister som är ordnat släktvis.

För att undvika missbedömning och felbehandling kan anlagsbärare genom Porfyricentrum Sverige få ett varningskort att visa upp vid kontakter med sjukvården. Varningskortet bekräftar diagnosen och påminner om att iaktta särskild försiktighet när det gäller exponering för vissa typer av ljuskällor.

Resurspersoner

Pauline Harper, överläkare, docent, Porfyricentrum Sverige, CMMS, L7:05, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 117 76 Stockholm, tel 08-517 714 47, e-post pauline.harper@karolinska.se.

Eliane Sardh, överläkare, med dr, Porfyricentrum Sverige, CMMS, L7:05, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 117 76 Stockholm, tel 08-517 714 45, e-post eliane.sardh@karolinska.se.

Staffan Wallin, överläkare, med dr, sektionen för hepatologi, Gastrocentrum, medicin K63, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, 141 86 Stockholm, tel 08-585 879 84, e-post staffan.wallin@karolinska.se.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

I samarbete med Porfyricentrum Sverige, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, anordnar Riksföreningen mot Porfyrisjukdomar (RMP) klinikmöten och patientmöten för information (se adress under rubriken Intresseorganisationer).

Intresseorganisationer

Riksföreningen mot Porfyrisjukdomar (RMP), Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge, M 96, 141 86 Stockholm, tel 08-711 56 09, e-post porfyrisjukdomar@gmail.com, www.porfyri.se.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Box 1386, 172 27 Sundbyberg, tel 08-764 49 99, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se. Sällsynta diagnoser är ett riksförbund som verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

Porfyricentrum Sverige utarbetar och publicerar vårdprogram rörande samtliga typer av porfyri.

Forskning och utveckling (FoU)

Utvecklingsarbetet vid Porfyricentrum Sverige är fortlöpande inriktat på att öka diagnostikens tillförlitlighet. Det sker bland annat genom ett internationellt samarbete, där samtliga porfyricentra i Europa samverkar i ett gemensamt kvalitetsprojekt kallat European Porphyria Network (EPNET).

Under den senaste tioårsperioden har undersökning av arvsmassan och klinisk presentation vid erytropoetisk protoporfyri sammanställts i olika vetenskapliga rapporter både internationellt och i Sverige. Kunskapen om de sjukdomsalstrande genförändringarna är nu i det närmaste fullständig, och anlagsbärardiagnostiken är hundraprocentigt säker. Verktyg för prognostisk information om anlagsbärarna har därigenom blivit tillgängliga.

Inom ramen för det europeiska samarbetet fortsätter arbetet med att inventera förekomsten och symtomen vid de olika porfyrisjukdomarna.

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan beställas eller skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Riksföreningen mot Porfyrisjukdomar (RMP) ger ut skriftlig information avsedd för personer med porfyrisjukdomar och sjukvården. Broschyrerna nedan kan beställas från föreningen (se under rubriken Intresseorganisationer).

Information från europeiska porfyrinätverk, http://porphyria.eu/en/content/erythropoietic-protoporphyria-epp.

På norska:
Nasjonalt kompetansesenter för porfyrisjukdomar (NAPOS) har gett ut informationsskriften Erytropoetisk protoporfyri (ny utgåva, 2011), www.helse-bergen.no/no/OmOss/Avdelinger/napos/Sider/Erytropoietisk-protoporfyri-EPP.aspx.

Litteratur

Anstey AV, Hift RJ. Liver disease in erythropoietic protoporphyria: insights and implications for management. Gut 2007; 56: 1009-1018.

Balwani M, Desnick RJ. The porphyrias: advances in diagnosis and treatment. Blood 2012; 120: 4496-4504.

Bruch-Gerharz D, Bolsen K, Gerharz CD, Goerz G. Erythropoietic protoporphyria and terminal hepatic failure. Acta Derm Venerol 1996; 76: 453-456.

Doss MO, Frank M. Hepatobiliary implications and complications in protoporphyria, a 20 year study. Clin Biochem 1989; 22: 223-229.

Floderus Y, Harper P, Henrichson A, Thunell S. Porfyri - minering i metabolismen. Läkartidningen 1998; 95: 2932-2935.

Gouya L, Deybach JC, Lamoril J, DaSilva V, Beaumont C, Grandchamp B et al. Modulation of the phenotype in dominant erythropoietic protophorphyria by a low level expression of the normal ferrochelatase allele. Am J Hum Genet 1996; 58: 292-299.

Harms JH, Lautenschlager S, Minder CE, Minder EI. Mitigating photosensitivity of erythropoietic protoporphyria patients by an agonistic analog of alpha-melanocyte stimulating hormone. Photochem Photobiol 2009; 85: 1434-1439.

Harper P, Thunell S, Ericzon BG, Hultcrantz R, Ros AM. Risk för leversvikt vid erytropoetisk protoporfyri. Var uppmärksam på kolestatisk utveckling! Läkartidningen 1998; 95: 3051-3056.

Holme SA, Anstey AV, Finlay AY, Elder GH, Badminton MN. Erythropoietic protoporphyria in the UK: clinical features and effects on quality of life. Br J Dermatol 2006; 155: 574-581.

Magnus IA, Jarrett A, Prankerd TA, Rimington C. Erythropoietic protoporphyria. A new porphyria syndrome with solar urticaria due to protoporphyrinaemia. Lancet 1961; 2: 448-451.

Mathews-Roth MM. Treatment of the cutaneous porphyrias. Clinics in Dermatology 1998; 16: 295-298.

Minder EI, Schneider-Yin X, Steurer J, Bachmann LM. A systematic review of treatment options for dermal photosensitivity in erythropoietic protoporphyria. Cell Mol Biol (Noisy-le-grand) 2009; 55: 84-97.

Rand EB, Bunin N, Cochran W, Ruchelli E, Olthoff KM, Bloomer JR. Sequential liver and bone marrow transplantation for treatment of erythropoetic protoporphyria. Pediatrics 2006; 118: 1896-1899.

Rufener E. Erythropoietic protoporphyria: a study of its psychosocial aspects. Br J Dermatol 1987; 116: 703-708.

Thunell S, Harper P, Brun A. Porphyrins, porphyrin metabolism and porphyrias. IV. Pathophysiology of erythyropoietic protoporphyria—diagnosis, care and monitoring of the patient. Scand J Clin Lab Invest 2000; 60: 581-604.

Wahlin S, Aschan J, Bjornstedt M, Bromeé U, Harper P. Curative bone marrow transplantation in erythropoietic protoporphyria after reversal of severe cholestasis. J Hepatol 2007; 46: 174-179.

Wahlin S, Floderus Y, Stål P, Harper P. Erythropoietic protoporphyria in Sweden: demographic, clinical, biochemical and genetic characteristics. J Intern Med 2011; 269: 278-288.

Wahlin S, Srikanthan N, Hamre B, Harper P, Brun A. Protection from phototoxic injury during surgery and endoscopy in erythropoietic protoporphyria. Liver Transpl 2008; 14: 1340-1346.

Wahlin S, Marschall HU, Fischler B. Maternal and fetal outcome in Swedish women with erythropoietic protoporphyria. Br J Dermatol 2013; 168: 1311-1315.

Whatley S, Ducamp S, Gouya L, Grandchamp B, Beaumont C, Badminton MN et al. C-terminal deletions in the ALAS2 gene lead to gain of function and cause X-linked dominant protoporphyria without anemia or iron overload. 2008; Am J Hum Genet 2008; 83: 408-414.

Wiman A, Floderus Y, Harper P. Novel mutations and phenotypic effect of the splice site modulator IVS3-48C in nine Swedish families with erythropoietic protoporphyria. J Human Gen 2003; 48: 70-76.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: erythropoietic protoporphyria, protoporphyria erythropoietic, X-linked

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net 
Sökord: erythropoietic protoporphyria

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit det ursprungliga underlaget är docent Stig Thunell, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna i Stockholm.

Revideringen av materialet har gjorts av docent Pauline Harper, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna i Stockholm.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2014-11-20
Version: 5.0

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Kontakt

Informationscentrum för ovanliga diagnoser

ovanligadiagnoser@gu.se
031-786 55 90

Följ oss på Twitter och Linkedin – information om nya och reviderade diagnoser med mera.

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.