/
/

Ellis-van Crevelds syndrom och Weyers akrofaciala dysostos

  • Diagnos: Ellis-van Crevelds syndrom och Weyers akrofaciala dysostos
  • Synonymer: Kondroektodermal dysplasi

Innehåll


Publiceringsdatum: 2015-08-05
Version: 3.1

ICD-10

Q77.6

Sjukdom/skada/diagnos

Ellis-van Crevelds syndrom medför bland annat kortväxthet, trång bröstkorg samt övertaliga fingrar och tår. Det är också vanligt med hjärtmissbildningar. Ett annat namn på syndromet är kondroektodermal dysplasi (kondro = brosk, ektoderm = yttre groddbladet, cellagret ur vilket bland annat kroppens yttre vävnader utvecklas, dysplasi = störning av utvecklingen).

Syndromet har fått sitt namn efter den engelske barnläkaren Richard Ellis och hans nederländske kollega Simon van Creveld, som tillsammans beskrev det 1940.

Weyers akrofaciala dysostos är ett närbesläktat syndrom, med lindrigare symtom, annat nedärvningsmönster och utan hjärtfel. Namnet kommer från den tyske barnläkaren Helmut Weyers, som beskrev syndromet 1952.

Ellis-van Crevelds syndrom och Weyers akrofaciala dysostos tillhör båda en grupp sjukdomar som kallas ciliopatier och orsakas av en skada i de primära cilierna. Cilier är ett annat ord för flimmerhår och de primära cilierna är små hårliknande utskott på cellytan som samordnar många funktioner som är av betydelse för cellernas utveckling. Andra ciliopatier som ingår i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser är Alströms syndrom, Bardet-Biedls syndrom, Jouberts syndrom, orofaciodigitalt syndrom, primär ciliär dyskinesi och Ushers syndrom.

Förekomst

Ellis-van Crevelds syndrom beräknas finnas hos 1-2 personer per 100 000 invånare. I Sverige känner man till ett 20-tal personer med Ellis-van Crevelds syndrom eller Weyers akrofaciala dysostos.

Orsak till sjukdomen/skadan

Cilier är hårliknande utskott som finns på nästan alla kroppens celler och är viktiga för flera olika cellfunktioner. Rörliga cilier kan utföra svepande rörelser och ansvarar för spermierörlighet och transport av den substans som finns mellan cellerna. Ett korrekt flöde av vätska i kroppen är viktigt för en mängd olika funktioner, som att rensa slem från lungorna och för att bestämma höger-vänsterasymmetri under fosterutvecklingen. Ickerörliga cilier är involverade i andra cellfunktioner, som rörelse, syn, känsel och cellsignalering. Störd ciliefunktion kan leda till utvecklingsdefekter och ge missbildningar i många olika organsystem.

Detaljerade studier har visat att cilien är sammansatt av minst fyra olika funktionella komplex. Dessutom finns ett invecklat system av 100-tals olika proteiner som samverkar för att transport, syntes och nedbrytning av ciliens beståndsdelar ska fungera korrekt.

Ciliedefekten vid Ellis-van Crevelds syndrom har i över 50 procent av fallen kopplats till en förändring (mutation) i någon av generna EVC och EVC2 på kromosom 4 (4q16.2). EVC är en mall för tillverkningen av (kodar för) EVC-protein, medan EVC2 kodar för proteinet limbin. Mutationerna gör att de primära cilierna inte utvecklas normalt, vilket påverkar många olika organ.

Mutationer i EVC2 kan också leda till Weyers akrofaciala dysostos. De båda syndromen skiljer sig åt genom olika nedärvningssätt och svårighetsgrad. Troligtvis kan olika mutationer i samma gen leda till ett spektrum av olika symtom.

Ärftlighet

Ellis-van Crevelds syndrom nedärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Figur. Autosomal recessiv nedärvning

Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom, som alltså har två muterade gener, får barn med en person som inte har den muterade genen ärver samtliga barn den muterade genen i enkel uppsättning. De får då inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessivt ärftlig sjukdom däremot får barn med en frisk bärare av den muterade genen i enkel uppsättning är sannolikheten 50 procent att barnet får sjukdomen. Sannolikheten för att barnet blir frisk bärare av den muterade genen är också 50 procent.

Weyers akrofaciala dysostos nedärvs autosomalt dominant. Detta innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en muterad gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att få sjukdomen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare.

Figur. Autosomal dominant nedärvning

Symtom

Ellis-van Crevelds syndrom

Vid Elllis-van Crevelds syndrom kan många organ och organsystem vara påverkade och symtomen kan variera mellan olika personer.

Syndromet kan upptäckas med ultraljud under graviditeten genom att fostret inte växer som förväntat och att det syns avvikelser i skelettet och/eller hjärtfel.

Hos det nyfödda barnet går det att känna igen syndromet genom att barnet har ett extra finger på varje hand och att armar och ben är kortare än normalt. Bröstkorgen är lång och trång, vilket får magen att se större ut. En del barn har en extra tå på båda fötterna.

I stället för ett enda band som förbinder läppen med gommen har barn med syndromet flera läpp- och tungband (multipla frenulae). Detta kan göra att överläppen fäster tätt till tandköttet utan omslagsveck och att överläppen blir kort. Läpp- och/eller gomspalt förekommer.

Mer än hälften av barnen har ett hjärtfel där skiljevägg helt saknas mellan förmaken. Det finns då ett gemensamt förmak (common atrium) och en onormal klaff mellan förmaken och kamrarna. Symtomen visar sig genom att barnet har dålig viktökning eller står stilla i vikt, har andningsproblem och blåfärgade läppar. Hjärtsjukdomen tillsammans med andningssvårigheter är anledningen till att cirka hälften av barnen med syndromet dör tidigt i livet. De som överlever barndomen förväntas ha en normal livslängd.

Eftersom lungorna är mindre till följd av den trånga bröstkorgen får barnen ofta högt tryck i lungornas blodkärl samt andningssvårigheter. Luftvägarna är också mjukare än normalt (trakeomalaci). Hjärtfelet medför dessutom att barnen har kompensatorisk snabb andning. Övre luftvägsinfektioner är vanliga.

Kortväxtheten varierar, och det är framför allt underarmar och underben som är oproportionerligt korta. Andra skelettavvikelser är, förutom trång bröstkorg, kobenthet (genu valgum) och uttalad svank (lordos) i ländryggen. Om kobentheten är uttalad kan den orsaka smärta och göra det svårt att gå.

Det extra fingret sitter på lillfingersidan och har oftast inte samma rörlighet som de övriga fingrarna. Fingret har också en tendens att sticka ut och fastna i kläder vid av- och påklädning. Med en extra tå kan fötterna bli breda.

Naglarna är sköra, med ett avvikande utseende, och kan ibland saknas helt.

Tänderna kan ha emaljförändringar och ett annorlunda utseende. Barn med syndromet kan sakna en eller flera mjölktänder och/eller någon eller några permanenta tänder. Tänderna kan komma senare än normalt, men det förekommer också att barnen har en eller ett par tänder redan när de föds.

Ibland finns avvikelser i urinvägar och könsorgan, till exempel att urinröret mynnar på ovan- eller nedansidan av penis (epispadi respektive hypospadi) eller testiklar som ligger kvar i bukhålan (kryptorkism).

Weyers akrofaciala dysostos

Weyers akrofaciala dysostos karaktäriseras av avvikande naglar och tänder, till exempel att barnet bara har en framtand, ett extra finger (oftast lillfinger) samt lindrig kortväxthet. Syndromet skiljer sig från Ellis-van Crevelds syndrom genom avsaknad av hjärtfel och ett annat nedärvningsmönster. Symtomens svårighetsgrad kan variera mycket.

Diagnostik

Som regel kan diagnosen ställas vid födseln, utifrån de symtom som är typiska för sjukdomen och med hjälp av röntgenundersökning av skelettet. Diagnosen kan sedan ofta bekräftas med DNA-analys av blodprov.

Fosterdiagnostik med ultraljud är möjlig.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning. Genetisk vägledning omfattar information om sjukdomen och dess ärftlighetsgång, bedömning utifrån släktträdsanalys av sannolikheten för andra i familjen att insjukna samt information om diagnostik och behandling. Anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning, är möjlig om mutationen i familjen är känd.

Behandling/åtgärder

Det finns ingen botande behandling för Ellis-van Crevelds syndrom eller Weyers akrofaciala dysostos, utan varje symtom behandlas för sig. Behandlingen kräver kontakt med olika specialister.

En del barn behöver andningshjälp under nyföddhetsperioden. Ibland är andningssvårigheterna så allvarliga att barnen inte överlever.

Medfött hjärtfel diagnostiseras vanligtvis med hjälp av ultraljudsundersökning. Hjärtbedömning är viktig. Barn med komplicerade hjärtfel ska utredas av en barnhjärtläkare (barnkardiolog) och vid behov remitteras för operation. Dessa görs för närvarande i Göteborg och Lund, och för majoriteten av de barn som opereras är prognosen god.

Om man har hjärtfel eller opererat hjärtfel kan det i vissa fall ges förebyggande antibiotikabehandling inför ingrepp som kan orsaka bakteriespridning till blodbanan, till exempel vid tandbehandling som ger blödning. Detta görs för att förhindra att bakterierna når hjärtat, med de risker för allvarlig infektion som detta innebär.

Barn som föds med läpp- och/eller gomspalt behandlas, opereras och följs upp av team vid plastikkirurgiska kliniker. I dessa team ingår bland annat plastikkirurg, logoped, käkkirurg, tandregleringsspecialist och psykolog.

Specialister i barnortopedi och handkirurgi kontaktas tidigt för planering av eventuella operationer. Efter en handoperation är det nödvändigt att barnet under ledning av en arbetsterapeut får träna greppförmåga, fingerstyrka och koordination. Fysioterapeutisk bedömning och behandling är ofta nödvändig efter att de extra tårna har tagits bort, både för att träna upp funktionerna och för att få bättre kroppsuppfattning, rörelseförmåga och balans. Om det behövs finns specialanpassade skor som ger plats och stöd för fötterna.

Felställningen i knäna kräver oftast kirurgisk behandling av en barnortoped. När barnen börjar gå kan stabiliserande skenor (ortoser) användas, men de flesta behöver också en benoperation för att de inte ska få smärtor och för att gångförmågan ska förbättras.

Barnen bör tidigt få kontakt med en barntandvårdsspecialist (pedodontist), för bedömning och hjälp med förebyggande vård samt information om munhälsa. Det kan också bli aktuellt med tandreglering och olika ersättningar för saknade tänder.

Missbildningar i urinvägar och könsorgan utreds och behandlas vid en barnkirurgisk klinik. Testiklar som inte har vandrat ned i pungen hos pojkar opereras tidigt, helst inom det första levnadsåret. Operation görs också när urinröret mynnar fel.

Barnets omgivning kan anpassas för att kompensera för funktionsnedsättningarna, men även för att förebygga förslitning av lederna. Habiliteringsteamet kan ge råd inför anpassning av bostaden och andra miljöer som barnet vistas i samt ge instruktioner om hur lederna kan avlastas.

Barn och ungdomar som är kortväxta ska behandlas med hänsyn till ålder och bemötas på samma sätt som andra. Redan tidigt är många av barnen medvetna om att de är kortare än kamraterna i samma ålder. En del kan behöva psykologiskt stöd under uppväxtåren. Både för den som själv har syndromet och för de närstående kan det betyda mycket att träffa andra i samma situation och utbyta erfarenheter.

Vuxna med sjukdomen kan behöva fortsatta habiliteringsinsatser och stöd i det dagliga livet. Anpassningar av bostad och arbetsmiljö är ofta nödvändiga.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Diagnostiken sker vid regionsjukhusens barnkliniker.

Resurspersoner

Barnläkare Sten Ivarsson, forskningsenheten för pediatrisk endokrinologi, CRC, Lunds universitet, Skånes universitetssjukhus, 205 02 Malmö, tel 040-33 11 12, e-post stenanders.ivarsson@gmail.com.

Överläkare Lars Hagenäs, barnendokrinologiska laboratoriet, Astrid Lindgrens Barnsjukhus, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00, e-post lars.hagenas@ki.se.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

--

Intresseorganisationer

Det finns för närvarande ingen speciell förening för personer med Ellis-van Crevelds syndrom eller Weylers akrofaciala dysostos, men generell kunskap finns hos:

RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, besöksadress S:t Eriksgatan 44, postadress Box 8026, 104 20 Stockholm, tel 08-677 73 00, fax 08-677 73 09, e-post info@riks.rbu.se, www.rbu.se.

DHR-förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, Storforsplan (besöksadress), Box 43, 123 21 Farsta, tel 08-685 80 00, fax 08-645 65 41, e-post info@dhr.se, www.dhr.se.

Föreningen för kortvuxna - DHR, e-post info@fkv.se, www.fkv.se.

Hjärtebarnsförbundet, Kammakaregatan 47, 111 24 Stockholm, tel 08-442 46 50, e-post kansliet@hjartebarn.org, www.hjartebarn.org.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

--

Forskning och utveckling (FoU)

--

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Litteratur

Alves-Pereira D, Berini-Aytés L, Gay-Escoda C. Ellis-van Creveld syndrome. Case report and literature review. Med Oral Patol Oral Cir Bucal 2009; 14: E340-343.

Avolio A Jr, Berman At, Israelite CL. Ellis-van Creveld syndrome (chondroectodermal dysplasia). Orthopedics 1994; 12: 735-737.

Baart JA, van Hagen JM. Syndromes 21: Ellis-van Creveld syndrome. Ned Tijdschr Tandheeldkd 2000; 107: 242-243.

Baujat G, Le Merrer M. Ellis-van Creveld syndrome. Orphanet J Rare Dis 2007; 2: 27.

Ellis RW, van Creveld SA. A syndrome characterized by ectodermal dysplasia, polydactyly, chondro-dysplasia and congenital morbus cordis. Report of three cases. Arch Dis Child 1940; 15: 64.

Guschmann M, Horn D, Gasiorek-Wiens A, Urban M, Kunze J, Vogel M. Ellis-van Creveld syndrome: examination at 15 weeks gestation. Prenat Diagn 1999; 19: 879-883.

Horigome H, Hamada H, Sohda S, Oyake Y, Kurosaki Y. Prenatal ultrasonic diagnosis of a case of Ellis-van Creveld syndrome with a single atrium. Pediatr Radiol 1997; 27: 942-944.

Howard TD, Guttmacher AE, McKinnon W, Sharma M, McKusick VA, Jabs EW. Autosomal dominant postaxial polydactoly, nail dystrophy, and dental abnormalities map to chromosome 4p16, in the region containing the Ellis-van Creveld syndrome locus. Am J Hum Genet 1997; 61: 1405-1412.

McKusick VA. Ellis-van Creveld syndrome and the Amish. Nature Genetics 2000; 24: 203-204.

Polymeropoulus MH, Ide SE, Wright M, Goodship J, Weissenbach J, Pyeritz RE et al. The gene for the Ellis-van Creveld syndrome is located on chromosome 4p16. Genomics 1996; 35: 1-5.

Rihani FB. Ellis-van Creveld and Weyers acrofacial dysostosis. Oral Surg Oral Med Oral Pathol Oral Radiol Endod 2007; 104: 731.

Ruiz-Perez V, Ide SE, Strom TM, Lorenz B, Wilson P, Woods K et al. Mutations in a new gene in Ellis-van Creveld syndrome and Weyers acrodental dysostosis. Nature Genetics 2000; 24: 283-286.

Ruiz-Perez VL, Goodship JA. Ellis-van Creveld syndrome and Weyers acrodental dysostosis are caused by cilia-mediated diminished response to hedgehog ligands. Am J Med Genet C Semin Med Genet 2009; 151: 341-351.

Schmidts M. Clinical genetics and pathobiology of ciliary chondrodysplasias. J pediatr Genet 2014; 2: 46-94.

Sund K, Roelker S, Ramachandran V, Durbin L, Benson DW. Analysis of Ellis-van Creveld syndrome gene products: Implications for cardiovascular development and disease. Hum Mol Genet 2009; 18: 1813-1824.

Susami T, Kuroda T, Yoshimasu H, Suzuki R. Ellis-van Creveld syndrome: craniofacial morphology and multidisciplinary treatment. Cleft Palate Craniofac J 1999; 36: 345-352.

Tompson SW J, Ruiz-Perez V L, Blair H J, Barton S, Navarro V, Robson J L et al. Sequencing EVC and EVC2 identifies mutations in two-thirds of Ellis-van Creveld syndrome patients. Hum Genet 2007; 120: 663-670.

Tongsong T, Chanprapah P. Prenatal sonographic diagnosis of Ellis-van Creveld syndrome. J Clin Ultrasound 2000; 28: 38-41.

Ulucan H, Gül D, Sapp JC, Cockerham J, Johnston JJ, Biesecker LG. Extending the spectrum of Ellis-van Creveld syndrome: a large family with a mild mutation in the EVC gene. BMC Med Genet 2008; 9: 92.

Verbeek S, Eilers P, Lawrence K, Hennekam R, Versteegh F. Growth charts for children with Ellis-van Creveld syndrome. Eur J Pediatr 2011; 170: 207-211.

Versteegh FG, Buma SA, Costin G, de Jong WC, Hennekam RC; EvC Working Party. Growth hormone analysis and treatment in Ellis-van Creveld syndrome. Am J Med Genet A 2007; 143: 2113-2121.

Ye X, Song G, Fan M, Shi L, Jabs EW, Huang S et al. A novel heterozygous deletion in the EVC2 gene causes Weyers acrofacial dysostosis. Hum Genet 2006; 119: 199-205.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: ellis-van creveld syndrome, evc, weyers acrofacial dysostosis

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net 
Sökord: ellis-van creveld syndrome

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Medicinsk expert som skrivit underlaget är professor Sten Ivarsson, Skånes universitetssjukhus i Malmö.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2015-08-05
Version: 3.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg, tel 031-786 55 90, e-post ovanligadiagnoser@gu.se

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.