/
/

Beckwith-Wiedemanns syndrom

  • Diagnos: Beckwith-Wiedemanns syndrom
  • Synonymer: BWS

Innehåll


Publiceringsdatum: 2015-05-13
Version: 4.1

ICD-10

Q87.3

Sjukdom/skada/diagnos

Karaktäristiskt för Beckwith-Wiedemanns syndrom är ökad tillväxt under fostertiden och de tidiga barnaåren (gigantism). Vid födseln är barn med syndromet oftast stora till växten, har en förstorad tunga och många har navel- eller navelsträngsbråck (exomfalus/omfalocele). Andra vanliga sjukdomstecken är låga blodsockernivåer (hypoglykemi), veck på örsnibbarna och förändringar i njurarna. Till syndromet hör också en förhöjd risk att utveckla tumörer. Förstoring av den högra eller vänstra kroppshalvan (hemihypertrofi) kan förekomma. Hemihypertrofi utan övriga symtom på Beckwith-Wiedemanns syndrom brukar dock räknas till en egen sjukdomsgrupp, även om detta tillstånd sannolikt är mycket närbesläktat med Beckwith-Wiedemanns syndrom.

Beckwith-Wiedemanns syndrom (BWS) beskrevs i början av 1960-talet av den amerikanske barnpatologen John Bruce Beckwith och den tyske barnläkaren Hans-Rudolf Wiedemann. Oberoende av varandra redogjorde de för ett antal barn, där de kännetecknande symtomen var en ökad organtillväxt under fostertiden, kopplad till en ökad risk för tidig tumörutveckling i de tillväxtstörda organen.

Förekomst

I Sverige föds uppskattningsvis 5-10 barn varje år med Beckwith-Wiedemanns syndrom, vilket innebär att syndromet finns hos cirka 7 personer per 100 000 invånare. Siffrorna bygger på utländska studier, men variationen mellan olika befolkningar bedöms som liten. Syndromet är troligen underdiagnostiserat eftersom symtomen kan variera både vad gäller art och grad.

Orsak till sjukdomen/skadan

Flera olika och komplicerade genetiska mekanismer kan orsaka syndromet. Den gemensamma nämnaren för dessa mekanismer är en obalans i regleringen av vissa gener (epigenetiska förändringar) i en region på den korta armen av kromosom 11 (11p15.5). Dessa gener är på olika sätt inblandade i regleringen av tillväxt.

Nästan alla gener i vår arvsmassa (DNA) finns i två kopior, där den ena nedärvts från modern och den andra från fadern. Vanligen används (uttrycks) båda generna ungefär lika mycket. För ett fåtal gener (cirka 100 hos människan) är det normalt bara en genkopia som är aktiv. Dessa gener uttrycks selektivt och konsekvent från endast den ena genkopian, antingen den som är nedärvd från modern eller den som är nedärvd från fadern. Genkopian från den andra föräldern är avstängd genom en kemisk förändring av DNA som kallas metylering. Funktionen att selektivt kunna uttrycka eller stänga av gener beroende på vilken förälder den nedärvts från kallas genomisk prägling (imprinting).

I regionen 11p15.5 finns två områden med gener vars funktion styrs av så kallade imprinting centers (IC), IC1 och IC2.

Den vanligaste orsaken till Beckwith- Wiedemanns syndrom (hos ungefär hälften) är en metyleringsdefekt i IC2 med minskad metylering av moderns kromosom 11. IC2 reglerar tre viktiga gener, CDKN1C, KCNQ1 och KCNQ1OT. CDKN1C kodar för ett protein som hämmar tillväxt och KCNQ1OT antas hämma CDKN1C. För KCNQ1OT är det normalt genkopian från fadern som är aktiv. En störning i IC2 på moderns kromosom kan göra att båda kopiorna av KCNQ1OT är aktiva, vilket då leder till ökad tillväxt genom onormal hämning av CDKN1C.

Den näst vanligaste orsaken (hos cirka 20 procent) är att barnet fått en dubbel uppsättning av kromosom 11 (hela eller en del) från pappan. Detta kallas för UPD11 (uniparental disomi för kromosom 11) och medför bland annat ett överuttryck av genen IGF-2 som stimulerar tillväxt.

Hos cirka 5 procent orsakas syndromet av en metyleringsdefekt i IC1 med ökad metylering av moderns kromosom 11, vilket påverkar uttrycket av generna IGF2 och H19. IGF2 är en mall för tillverkningen av (kodar för) tillväxtfaktorn IGFII (insulinlik tillväxtfaktor). H19 fungerar normalt som en hämmare av celltillväxt, och normalt är det genkopian från modern som är aktiv. Vid en störning i IC1 som gör att metyleringen av kromosom 11 från modern är ökad blir båda kopiorna av H19 inaktiva (metylerade), medan IGF2-kopiorna från både modern och fadern är aktiva, vilket leder till ökad tillväxt.

Hos 5 procent av dem med Beckwith-Wiedemanns syndrom utan andra fall av syndromet i släkten har det gått att påvisa punktmutationer (förändringar av enstaka baspar i DNA) i CDKN1. Siffran stiger till 40 procent om flera personer i familjen har syndromet.

Ovanliga kromosomavvikelser kan också resultera i obalans i regleringen av generna i regionen 11p15.5 (hos färre än 1 procent), till exempel ett utbyte av material mellan kromosom 11 och någon annan kromosom (translokation).

Genom olika genetiska undersökningar är det idag möjligt att fastställa orsaken hos ungefär 80 procent.

 

Figur. De olika genetiska orsaksmekanismerna vid Beckwith-Wiedemanns syndrom.

Figur. De olika genetiska orsaksmekanismerna vid Beckwith-Wiedemanns syndrom.

Ärftlighet

Omkring 85 procent av Beckwith-Wiedemanns syndrom är så kallade sporadiska fall, det vill säga felet i arvsmassan uppträder för första gången hos personen själv och är inte nedärvt. Sannolikheten för föräldrarna att på nytt få ett barn med syndromet är mycket liten. Eftersom den genetiska orsaken oftast är en störd metylering, och inte en förändring av själva DNA-molekylen, för som regel inte heller barnet syndromet vidare till sina efterkommande.

Personer med en punktmutation i CDKN1C har dock en ärftlig form av Beckwith-Wiedemanns syndrom som nedärvs autosomalt dominant. Autosomalt dominant ärftlighet innebär att om en av föräldrarna har sjukdomen, det vill säga har en normal gen och en förändrad (muterad) gen, är sannolikheten för såväl söner som döttrar att ärva mutationen 50 procent. De barn som inte har fått den muterade genen får inte sjukdomen och för den inte heller vidare. Vid Beckwith-Wiedemanns syndrom har det betydelse om mutationen nedärvts från modern eller fadern. När mutationen nedärvts från modern är sannolikheten 50 procent för både hennes söner och döttrar att få syndromet. Om mutationen däremot nedärvs från fadern blir hälften av barnen bärare av mutationen, men ingen av dem får symtom, eftersom det endast är genkopian från modern som är aktiv. Sannolikheten för de mutationsbärande döttrarnas barn att få syndromet blir sedan 50 procent.

Figur: Förklaring till ärftlighetsbild

Figur. Ärftlig form nedärvd via modern till vänster och via fadern till höger. Endast nedärvning via modern ger symtom.

Figur. Ärftlig form nedärvd via modern till vänster och via fadern till höger. Endast nedärvning via modern ger symtom.

Symtom

Symtomen vid Beckwith-Wiedemanns syndrom varierar mycket mellan olika personer. Det gäller oavsett hur syndromet uppkommit, även om det finns en viss koppling mellan genetisk orsaksmekanism och symtombild. Karaktäristiskt och det som ger misstanke om syndromet är att de nyfödda barnen oftast är storväxta och har en förstorad tunga. Symtomen är mest framträdande i nyföddhetsperioden för att med tiden bli mindre markanta. Den ökade risken för tumörer under barndomen gör det nödvändigt med regelbundna kontroller för att tidigt upptäcka och behandla en eventuell tumör. Idag kan de flesta barn som får en tumörsjukdom botas.

Fostertiden och födseln

Under en graviditet med ett foster som har Beckwith-Wiedemanns syndrom är det vanligt att mängden fostervätska är ökad, vilket är besvärande för modern och kan orsaka en för tidig förlossning. Även risken för havandeskapsförgiftning hos modern är ökad. Det navelsträngsbråck som finns hos 75 procent av alla med syndromet upptäcks ofta vid den ultraljudsundersökning som görs i 17-18:e graviditetsveckan. Om man upptäcker ett navelsträngsbråck görs vanligen ett fostervattensprov för att utesluta en kromosomavvikelse hos fostret. De genetiska förändringar som orsakar Beckwith-Wiedemanns syndrom upptäcks dock sällan vid fostervattenprovet om inte riktade genetiska analyser görs. Den tidiga upptäckten av navelsträngsbråcket vid ultraljudsundersökningen förbättrar möjligheterna till ett gott omhändertagande i samband med födseln och den efterföljande operationen av bråcket. Barnets storväxthet kan medföra problem vid förlossningen, men i praktiken är det mindre vanligt eftersom de flesta föds 4-6 veckor för tidigt.

Den ökade tillväxttakten under fostertiden och de tidiga barnaåren är karaktäristiskt för syndromet. Tillväxthastigheten ökar framför allt under den senare delen av fostertiden för att sedan successivt avta. Vid födseln är barn med syndromet ofta storväxta och de inre organen kan vara förstorade i olika grad. Framför allt är det vanligt att muskulaturen är förstorad, liksom olika bukorgan, som njurar, lever, bukspottkörtel och binjurar. Ett annat karaktäristiskt tecken är förstoring av tungans muskulatur. Tungans storlek är ofta det symtom som leder fram till diagnosen. Med åldern brukar tungans storlek bli mindre framträdande.

Navelsträngsbråck är en allvarlig missbildning som måste opereras direkt efter födseln. Det kan medföra att en del av tarmen ligger utanför buken, omsluten endast av bukhinnan. Ibland händer det att det nyfödda barnet har en medfödd klyvning i medellinjen av bukväggen, där tarmen endast delvis tränger utanför (gastroschis), vilket också kräver operation. Mindre navelbråck som inte behöver opereras är också vanligt. Navelsträngsbråck är vanligare om orsaken är en mutation i CDKN1C eller metyleringsdefekt i IC1.

Nyföddhetsperioden

Eftersom de flesta barn med Beckwith-Wiedemanns syndrom föds för tidigt vårdas de ofta på en nyföddhetsavdelning (neonatalavdelning). Det är vanligt med blodsockersänkningar under nyföddhetsperioden. Allvarliga blodsockersänkningar som inte behandlas kan ge bestående hjärnskador. En annan ovanlig orsak till hjärnskada kan vara att barnet haft akuta problem med andningen vid födseln på grund av den förstorade tungan.

Vanliga och kännetecknande avvikelser är veck och gropar på ytteröronen samt godartade kärlmissbildningar av typen ”storkbett” i pannan, över näsroten, över ögonlocken och i nacken. Mindre vanligt är avvikelser i urinvägar och könsorgan (medfödd vidgning av urinledare, ofullständigt nedvandrade testiklar, tvådelad livmoder, klitorisförstoring).

Hjärtmissbildning, gomspalt och ljumskbråck förekommer men är ovanligt.

De främsta medicinska problemen är navelsträngsbråcket och risken för allvarlig blodsockersänkning. Trots att många komplikationer kan uppstå har de flesta av barnen inga större svårigheter under det första levnadsåret.

Barndomen

Hos det stora flertalet är hjärnans tillväxt och den kognitiva och motoriska utvecklingen normal. Utvecklingsstörning kan förekomma och beror i så fall oftast på komplikationer vid födseln, men kan också bero på att den genetiska orsaken är en kromosomavvikelse som också omfattar fler gener än de som är kopplade till Beckwith-Wiedemanns syndrom.

Den förstorade tungan kan göra det svårt för barnet att suga, äta och dricka samt leda till uttalssvårigheter under de första levnadsåren. Bettavvikelser kan uppstå om tungan breder ut sig och trycker mot underkäkens tandbåge och tänder. Resultatet kan bli underbett och ett öppet bett i framtandsregionen. Käkarnas tillväxt och tändernas läge bör därför tidigt följas upp av tandregleringsspecialist.

Asymmetrin mellan kroppshalvorna kvarstår hos cirka 25 procent. Den kan påverka hela eller delar av kroppen och har ofta blivit mindre framträdande i vuxen ålder. Det kan bland annat medföra att fötterna är olika stora och kräver olika skonummer.

Hos 5-10 procent utvecklas tumörer under den tidiga barndomen, och risken tycks vara större när kroppsasymmetri förekommer. Särskilt stor är risken för Wilms tumör (en elakartad njurtumör som främst drabbar små barn) om njurarna är förstorade. Wilms tumör står för mer än 50 procent av totala antalet tumörer som förekommer vid syndromet. De genetiska orsaksmekanismer som innebär störst risk för Wilms tumör är UPD av 11p15.5 eller ökad metylering av IC1. Förlust av metylering av IC2 ger en lägre tumörrisk och mycket låg risk för Wilms tumör.

Andra relativt vanliga tumörformer är levertumör (hepatoblastom), tumör i muskulaturen (rhabdomyosarkom), binjurebarkcancer, bukspottkörteltumör (pankreoblastom) och tumör som utgår från det autonoma nervsystemet (neuroblastom), i regel i buken. Risken för neuroblastom är mycket låg om orsaken till syndromet är en mutation i CDKN1C.

Andra mer sällsynta barntumörformer vid Beckwith-Wiedemanns syndrom är hjärntumörer, bindvävstumörer, leukemi, lymfom (lymfkörtelcancer) och tumörer i könskörtlarna (äggstockar och testiklar).

Ungdomar och vuxna

När personer med Beckwith-Wiedemanns syndrom vuxit färdigt är de ofta något över medellängd. De utseendemässiga avvikelserna blir också allt mindre framträdande med åren. För det mesta uppstår inga större medicinska problem under ungdomsåren.

Förutom överproduktion av insulin i bukspottkörteln brukar övriga organ fungera normalt. Pojkar med syndromet kan ha nedsatt fertilitet.

Beckwith-Wiedemanns syndrom är bara känt sedan drygt 40 år. Hittills har man inte kunnat se några funktionsnedsättningar av allvarligare slag senare i livet, och för de flesta kommer syndromet inte att innebära några begränsningar i dagligt liv, studier eller yrkesval.

Diagnostik

Olika kriterier för att ställa diagnosen har föreslagits, men en sannolik diagnos kan ställas utifrån förekomsten av de mest karaktäristiska symtom som barn med syndromet har. Flera symtom och tecken finns redan vid födseln, som navelsträngsbråck, förstorad tunga, storväxthet, lågt blodsocker samt gropar och fåror på ytteröronen. För att ställa diagnosen hos ett nyfött barn krävs minst två av dessa. Istället för navelsträngsbråck kan gastrochis (medfödd klyvning av främre bukväggen) och mindre navelbråck räcka som diagnoskriterium.

Diagnosen kan i de flesta fall bekräftas med molekylär analys. Vanligen görs i första hand en metyleringskänslig MLPA-analys, vilken visar metyleringsmönstret för IC1 och IC2, deletioner och duplikationer samt eventuell förekomst av UPD11. Analys av CDKN1C görs md DNA-sekvensering. Dessa analyser kan kompletteras med en kromosomanalys för att utesluta en bakomliggande kromosomavvikelse.
Diagnostiken försvåras av syndromets varierande symtom, att det kan finnas som mosaicism (en blandning av genetiskt normala och onormala celler) samt att det finns andra liknande syndrom med ökad tillväxt och tumörutveckling under barndomen (hemihypertrofi, Sotos syndrom, Perlmans syndrom, Simpson-Golabi-Behmels syndrom och Costellos syndrom). För Sotos syndrom och Costellos syndrom finns separat information i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser.

I samband med att diagnosen ställs är det viktigt att familjen erbjuds genetisk vägledning, vilket innebär information om sjukdomen och hur den ärvs. Bedömning av sannolikheten för att andra i familjen ska insjukna ingår också, liksom information om vilka möjligheter till diagnostik som då finns. Om mutationen i familjen är känd finns det för många ärftliga sjukdomar möjligheter till anlagsbärar- och fosterdiagnostik, liksom preimplantatorisk genetisk diagnostik (PGD) i samband med provrörsbefruktning.

Behandling/åtgärder

Blodsockernivån kontrolleras de första levnadsdygnen och barnet behöver därför oftast vårdas på sjukhus. Det är viktigt att låga blodsockernivåer behandlas. Vanligen normaliseras blodsockret inom några veckor till månader, men ibland kan tendensen till lågt blodsocker kvarstå längre.

Större navelsträngsbråck behöver tidigt opereras på barnkirurgisk klinik. Plastikkirurgisk rekonstruktion av magen för att återskapa en navel kan bli aktuell längre fram.

Under uppväxtåren behövs regelbundna och täta kontroller hos barnläkare och barnonkolog. Andra specialister som kan vara aktuella är barnendokrinolog, barnkirurg, logoped, specilisttandläkare och plastikkirurg.

Eftersom de flesta tumörformer som förknippas med syndromet är elakartade krävs regelbundna kontroller. Vanligtvis rekommenderas ultraljudsundersökning av bukorganen var tredje månad upp till cirka åtta års ålder. Under de fyra första levnadsåren bör även blodprov tas mellan varje ultraljudskontroll för att kontrollera halten av en känslig markör för levertumören hepatoblastom (alfafetoprotein, AFP). Efter åtta års ålder anses risken för att nya tumörer ska uppträda som så låg att det är rimligt att sluta med kontrollerna. De flesta barn som får en tumör kan idag botas från sin tumörsjukdom.

Gomspalt, vidgade urinvägar och ljumskbråck kan kräva kirurgisk behandling under späd- eller småbarnsåren.

Många barn har svårt att borsta tänderna på grund av kväljningsbesvär och för att det är trångt i munnen. Därför behövs ofta förstärkt förebyggande tandvård med täta besök. En barntandvårdsspecialist bör kontaktas redan när barnet är cirka ett år för planering av behandlingen tillsammans med en tandregleringsspecialist (ortodontist).

Om tungan är så stor att den främre delen har svårt att få plats i munhålan påverkas möjligheterna att forma tungspetsljuden på ett normalt sätt. Det kan också vara besvärande när man ska äta. Insatser och stöd av logoped kan behövas. Erfarenheten har dock visat att de flesta barn med kraftig tungförstoring inte har några större problem med att äta eller kommunicera med tal, även om ljuden ibland formas på ett annorlunda sätt. Om tungan är mycket förstorad och försvårar barnets andning eller ätande kan en operation ibland övervägas. Det gäller i första hand barn under två år.

En påtaglig asymmetri mellan kroppshalvorna påverkar förmågan att samordna (koordinera) rörelser när man till exempel springer, cyklar och vid bollspel. Kontakt med fysioterapeut kan behövas för att få förslag på aktiviteter och övningar för att träna koordinationsförmågan.

Habiliteringsinsatser i varierande grad kan behövas om barnet har en utvecklingsstörning.

Det är viktigt med information till förskolan och skolan. Det förekommer att omgivningen missbedömer barnets ålder på grund av att de är större till växten än sina jämnåriga. Alla som har med barnen att göra (till exempel förskolepersonal, sjukvårdspersonal, lärare, jämnåriga) bör vara införstådda med att symtomen minskar med åldern, och att den störda tillväxten inte påverkar den kognitiva funktionen. Det är viktigt att tillgodose barnets och familjens behov av psykologiskt och socialt stöd. Att få svar på sina frågor och funderingar är viktigt även för ett litet barn. I tonåren kan behovet av psykologiskt stöd vara extra stort.

De flesta svårigheter uppkommer under barndomen, men det finns vuxna personer med syndromet som till exempel behöver plastikkirurgi.

Praktiska tips

--

Resurser på riks-/regionnivå

Barn med syndromet som behandlas för tumörer har i regel kontakt med ett barnonkologiskt regioncentrum. Även barnendokrinologiska regioncentra kan ta hand om personer med Beckwith-Wiedemanns syndrom som har blodsockerproblem och avvikande tillväxt.

Speciellt kunnande kring orofaciala problem (i mun- och ansiktsregionen) när det gäller Beckwith-Wiedemanns syndrom finns vid Mun-H-Center, se MHC-Basen/diagnos/. Även i MHC-appen finns kort information om syndromet. Mun-H-Center är ett nationellt orofacialt kunskaps- och resurscenter för sällsynta diagnoser samt orofaciala hjälpmedel. Mun-H-Center Odontologen Göteborg, tel 010-441 79 80, e-post mun-h-center@vgregion.se, www.mun-h-center.se.

Kompetenscenter för sällsynta odontologiska tillstånd är ett nationellt center för tillstånd som medför avvikande tand- och käkutveckling, avvikande orofacial funktion och behov av omfattande oral habilitering/rehabilitering, Odontologiska Institutionen, Jönköping, tel 036-32 46 66, e-post kompetenscenter@lj.se, http://plus.lj.se/infopage.jsf?nodeId=25819.

Eastmaninstitutet, Folktandvården Stockholm, Vällingbyplan 17, 162 65 Vällingby, tel 08-123 165 38, e-post ped.eastmaninstitutet@ftv.sll.se, www.folktandvardenstockholm.se/eastman-ped.

Resurspersoner

Med dr Britt-Marie Anderlid, Klinisk genetik, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, 171 76 Stockholm, tel 08-57 700 00, e-post britt-marie.anderlid@karolinska.se.

Professor Jovanna Dahlgren, Tillväxtcentrum, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, 416 85 Göteborg, tel 031-343 40 00, e-post jovanna.dahlgren@vgregion.se.

Överläkare Niklas Pal, Astrid Lindgrens barnsjukhus, Karolinska Universitetssjukhuset, 171 76 Stockholm, tel 08-517 700 00, e-post niklas.pal@karolinska.se.

Kurser, erfarenhetsutbyte, rekreation

Inom Ågrenskas familjeverksamhet arrangeras vistelser för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar och deras familjer. Verksamheten vänder sig till familjer i hela landet och uppmärksammar särskilt de behov som barn och ungdomar med sällsynta diagnoser har. Dessutom arrangeras varje år ett antal vistelser för vuxna med sällsynta sjukdomar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.

Intresseorganisationer

BWS Sverige, e-post bwssverige@gmail.com, www.bwssverige.se.

Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Box 1386, 172 27 Sundbyberg, tel 08-764 49 99, e-post info@sallsyntadiagnoser.se, www.sallsyntadiagnoser.se. Sällsynta diagnoser är ett riksförbund som verkar för människor som lever med sällsynta diagnoser och olika funktionsnedsättningar.

Kurser, erfarenhetsutbyte för personal

I samband med Ågrenskas familjevistelser erbjuds utbildningsdagar för personal som arbetar med de barn och ungdomar som deltar. Information kan fås från Ågrenska, Box 2058, 436 02 Hovås, tel 031-750 91 00, fax 031-91 19 79, e-post agrenska@agrenska.se, www.agrenska.se.

Forskning och utveckling (FoU)

Vid institutionen för miljö- och utvecklingsbiologi, Uppsala universitet, bedrivs tvärvetenskaplig forskning kring genomisk prägling och dess betydelse för Beckwith-Wiedemanns syndrom samt de cancerformer som är förknippade med syndromet. Huvudansvarig för denna forskning är professor Rolf Ohlsson, Institutionen för miljö- och utvecklingsbiologi, Norbyvägen 18A, 752 36 Uppsala, tel 018-18 26 57, fax 018-18 26 83.

Det pågår studier om en ökad förekomst av Beckwith-Wiedemanns syndrom hos barn som föds efter in vitro fertilisering (IVF, befruktning utanför kroppen). Orsaken till detta tros vara att imprintingprocessen sker just under de första dagarna efter befruktningen och kan störas av IVF.

Informationsmaterial

Till varje diagnostext i Socialstyrelsens databas om ovanliga diagnoser finns en kort sammanfattning i folderform. Foldrarna kan laddas ner och skrivas ut (se under "Mer hos oss" i högerspalten).

Nedanstående Dokumentation (Nyhetsbrev) från Ågrenska är en bearbetad sammanställning av föreläsningarna vid familje- och vuxenvistelserna på Ågrenska. Den går att läsa och ladda ner på www.agrenska.se eller beställa på tel 031-750 91 00 eller e-post agrenska@agrenska.se.
Beckwith-Wiedemanns syndrom, familjevistelse (2015), dokumentation nr 483.

Beckwith-Wiedemanns syndrom (2014), folder från Frambu, Senter for sjeldne diagnoser i Norge, http://images.frambu.no/53/Beckwith-Wiedemanns%20syndrom%20-%20informasjonsfolder.pdf.

Litteratur

Beckwith JB. Macroglossia, omphalocele, adrenal cytomegaly, gigantism and hyperplastic visceromegaly. Birth Defects 1969; 5: 188-196.

Beckwith JB, Kiviat NB, Bonadio JF. Nephrogenic rests, nephroblastomatosis and the pathogenesis of Wilms’ tumor. Pediatr Pathol 1990; 10: 1-36.

Brioude F, Lacoste A, Netchine I, Vazquez MP, Auber F, Audry G et al. Beckwith-Wiedemanns syndrome: growh pattern and tumor risk according to molecular mechanism, and guidelines for tumor surveillance. Horm Res Paediatr 2013; 80: 467-465.

Choufani S, Schuman C, Weiksberg R. Molecular findings in Beckwith-Wiedemann syndrome. Am J Med Genet C Semin Med Genet 2013; 163C: 131-140.

Choufani S, Schuman, Weksberg R. Beckwith-Wiedemann syndrome. Am J Med Genet 2010, 154C: 343-354.

Choyke PL, Siegel MJ, Oz O, Sotelo-Avila C, DeBaun MR. Nonmalignant renal disease in pediatric patients with Beckwith-Wiedemann syndrome. AJR Am J Roentgenol 1998; 171: 733-737.

Clericuzio CL, Chen E, McNeil DE, O’Connor T, Zackai EH, Medne L et al. Serum alpha-fetoprotein screening for hepatoblastoma in children with Beckwith-Wiedemann syndrome or isolated hemihyperplasia. J Pediatr 2003; 143: 270-272.

DeBaun MR, Niemitz EL, McNeil DE, Brandenburg SA, Lee MP, Feinberg AP. Epigenetic alterations of H19 and LIT1 distinguish patients with Beckwith-Wiedemann syndrome with cancer and birth defects. Am J Hum Genet 2002; 70: 604-611.

Elliot M, Bayly R, Cole T, Temple IK, Maher ER. Clinical features and natural history of Beckwith-Wiedemann syndrome: presentation of 74 new cases. Clinical Genetics 1994; 46: 168-174.

Everman DB, Shurman C, Dzolganovski B, O’Riordan MA, Weksberg R, Robin NH. Serum alpha-fetoprotein levels in Beckwith-Wiedemann syndrome. J Pediatr 2000; 137: 123-127.

Hedborg F, Holmgren L, Sandstedt B, Ohlsson R. The cell type-specific IGF2 expression during early human development correlates to the pattern of overgrowth and neoplasia in the Beckwith-Wiedemann syndrome. Am J Pathol 1994; 145: 802-817.

Kacker A, Honrado C, Martin D, Ward R. Tongue reduction in Beckwith-Wiedemann syndrome. Int J Pediatr Otorhinolaryngol 2000; 53: 1-7.

McNeil DE, Brown M, Ching A, DeBaun MR. Screening for Wilms’ tumor and hepatoblastoma in children with Beckwith-Wiedemann syndromes: a cost-effective model. Med Pediatr Oncol 2001; 37: 349-356.

Uyar A, Seli E. The impact of assisted reproductive technologies on geneomic imprinting and imprinting disorders. Curr Opin Obste Gynecol 2014; 26: 210-221.

Weksberg R, Shuman C, Caluseriu O, Smith AC, Fei YL, Nishikawa J et al. Discordant KCNQ1OT1 imprinting in sets of monozygotic twins discordant for Beckwith-Wiedemann syndrome. Hum Mol Genet 2002; 11: 1317-1325.

Weksberg R, Smith AC, Squire J, Sadowski P. Beckwith-Wiedemann syndrome demonstrates a role for epigenetic control of normal development. Hum Mol Genet 2003; 12 Spec No 1: R61-8.

Wiedemann H-R. Complex malformatif familial avec hernie ombilical et macroglossie. Un syndrome noveau? J Genet Hum 1964; 13: 223-232.

Wiedemann H-R. Tumors and hemihypertrophy associated with Wiedemann-Beckwith syndrome. Eur J Pediatr 1983; 141: 129.

Databasreferenser

OMIM (Online Mendelian Inheritance in Man)
www.ncbi.nlm.nih.gov/omim 
Sökord: beckwith-wiedemann syndrome

GeneReviews (University of Washington)
www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK1116 
Sökord: beckwith-wiedemann syndrome

Orphanet, europeisk databas
www.orpha.net 
Sökord: beckwith-wiedemann syndrome

Dokumentinformation

Informationscentrum för ovanliga diagnoser har ansvarat för produktion och bearbetning av informationsmaterialet.

Den medicinska expert som skrivit det ursprungliga underlaget är med dr Fredrik Hedborg, Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Revidering av materialet har gjorts av med dr Britt-Marie Anderlid, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm i samarbete med medicinske redaktören, överläkare Martin Jägervall, Centrallasarettet i Växjö.

Berörda intresseorganisationer har getts tillfälle att lämna synpunkter på innehållet i texten.

En särskild expertgrupp för ovanliga diagnoser, knuten till Göteborgs universitet, har granskat och godkänt materialet före publicering.

Publiceringsdatum: 2015-05-13
Version: 4.1

För frågor kontakta Informationscentrum för ovanliga diagnoser, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, Box 422, 405 30 Göteborg tel 031-786 55 90, fax 031-786 55 91, e-post ovanligadiagnoser@gu.se.

 

Om databasen

Denna kunskapsdatabas ger information om ovanliga sjukdomar och tillstånd. Informationen är inte avsedd att ersätta professionell vård och är inte heller avsedd att användas som underlag för diagnos eller behandling.